Nu ska vi moja oss med äppelgrejset framför tv:n, eftersom A paxat för att få glo på Melodifestivalen.
Det var min dag det. Hoppas era respektive varit fina! :o)
lördag 13 februari 2010
Mmm ... fastlagsbulle & fläskpannkaka
SOVIT LÄNGE, VIRKAT lite, fikat och surrat med väninnan S nån timme, långpromenerat med A och belönat oss med kaffe (inget för A) och fastlagsbulle, lagat fläskpannkaka och strimlat vitkål till middag, diskat, spelat Harry Potter på Playstation med A samt lagat äppelklyftor under täcke av havregryn och vispat grädde till det.
Nu ska vi moja oss med äppelgrejset framför tv:n, eftersom A paxat för att få glo på Melodifestivalen.
Det var min dag det. Hoppas era respektive varit fina! :o)
Nu ska vi moja oss med äppelgrejset framför tv:n, eftersom A paxat för att få glo på Melodifestivalen.
Det var min dag det. Hoppas era respektive varit fina! :o)
fredag 12 februari 2010
Virka, virka, virka ... hexagoner
Kunde inte hålla mig ... Började igår:
[tags: crochet, hexagon, cotton, Etsy]
[tags: crochet, hexagon, cotton, Etsy]
Aldrig mer Moccamaster!
PÅ TISDAG ÄR det fastlagsbullens förlovade dag, fastlagstisdag. I år har vi ännu inte klämt i oss ens en smula av en fastlagsbulle här i ”Rucklet”, för just i det här fallet håller jag hårt på traditionerna. Jag gillar helt enkelt inte att dessa gräddfyllda bomber dyker upp på butikshyllorna nästintill samtidigt som julpyntet plockas bort.
Däremot blir det trots allt liiite smygpremiär denna gång, eftersom A flyttar till sin pappa på söndag kväll och jag i ett svagt ögonblick lovat henne fastlagsbulle här hos mig. I skrivande stund pågår därför en enmanspalaver om huruvida bullarna ska köpas färdiga eller om här ska bakas. Hur det än blir med den saken så ska det vara mandelmassa i dem, inte sylt. Inte i någon form. Fastlagsbulle är likvärdigt med mandelmassa, så är det bara.
Bulltankarna får mig för övrigt att associera till kaffe. Och kaffe, i sin tur, till bryggare ... och bryggare till min @#$&¤/x Moccamaster (KB741 Clubline). Den finns i kåken på grund av att min trogna Braun självdog för ett antal år sedan och att det samtidigt erbjöds specialpris på Technivorms lovordade bryggare. Det kaffe jag bjudits hos vänner och bekanta som länge lyxat till sig med den sortens bryggare har nämligen varit mycket gott, så jag slog till.
Jodå, kaffe blir gott, det är det inget att snacka om. Men själva bryggaren ... *ryser* Det är inte mycket som är rätt med den, förutom färgen (grafitgrå). Här följer en lista på det jag klassar som seriösa tekniska brister hos en så pass dyr manick:
Nästa gång blir det en Philips.
*kastar ondskefulla blickar på den gurglande apparaten och skär tänder*
Däremot blir det trots allt liiite smygpremiär denna gång, eftersom A flyttar till sin pappa på söndag kväll och jag i ett svagt ögonblick lovat henne fastlagsbulle här hos mig. I skrivande stund pågår därför en enmanspalaver om huruvida bullarna ska köpas färdiga eller om här ska bakas. Hur det än blir med den saken så ska det vara mandelmassa i dem, inte sylt. Inte i någon form. Fastlagsbulle är likvärdigt med mandelmassa, så är det bara.
Bulltankarna får mig för övrigt att associera till kaffe. Och kaffe, i sin tur, till bryggare ... och bryggare till min @#$&¤/x Moccamaster (KB741 Clubline). Den finns i kåken på grund av att min trogna Braun självdog för ett antal år sedan och att det samtidigt erbjöds specialpris på Technivorms lovordade bryggare. Det kaffe jag bjudits hos vänner och bekanta som länge lyxat till sig med den sortens bryggare har nämligen varit mycket gott, så jag slog till.
Jodå, kaffe blir gott, det är det inget att snacka om. Men själva bryggaren ... *ryser* Det är inte mycket som är rätt med den, förutom färgen (grafitgrå). Här följer en lista på det jag klassar som seriösa tekniska brister hos en så pass dyr manick:
- droppstoppet är manuellt; antingen glömmer man att stänga av det när man ska ta bort kannan eller så har man glömt det stängt när man brygger – lika illa båda två
- droppstoppet håller inte tätt; även om det är helt stängt kommer det alltid en eller två droppar på värmeplattan och pga den höga temperaturen på denna bränns spillet fast på nolltid
- formen på glaskannans hällpip i kombination med aromlockets öppning gör att det är snudd på omöjligt att hälla upp kaffe utan att det spiller/rinner kaffe längs kannans utsida
- det sistnämnda gör att det vid varje serveringstillfälle söker sig in en liten mängd kaffe under metallbandet runt kannan som håller handtaget på plats
(Med tiden blir det alldeles brungeggigt under metallbandet. Lägger man kannan i blöt för att diska den löses inte denna gegga upp, utan när kannan är diskad och klar och man ställer den upp och ner för att torka fortsätter det att rinna brunt vatten från utrymmet under metallbandet. Enda sättet att åtgärda det här är att skruva loss hela handtaget från kannan!)
Nästa gång blir det en Philips.
*kastar ondskefulla blickar på den gurglande apparaten och skär tänder*
torsdag 11 februari 2010
Plitt, platt över en natt
SPIK I FOTEN har jag inte, men väl en skruv i bakdäcket. Uppdagad i förrgår. Dagen före det var däcket nästan tomt när jag skulle skjutsa A till hennes badmintonträning. Vi tog därför vägen förbi en mack, där jag fyllde på luft och tänkte att ventilen på detta snart tjugo år gamla vinterdäck säkert givit upp.
Natten gick och följande eftermiddag var det så gott som plittplatt igen. Pyspunka eller ventilglapp, tänkte jag. Något måste göras! Och sen slagsidekörde jag ännu en gång i snigelfart till macken. Macken med stort B, där de alltid är lika tjänstvilliga och servicemindade när en motor-ointressad kärring som jag rullar in med något fordonsrelaterat problem. – Puss på er, pojkar!
Snabbt som ögat var Rödluvan inkörd i hallen, upphissad och av-däckad där bak, och ser man på – satt det inte en liten skruvjävel och flinade där mellan dubbarna! På fem röda sekunder var den avlägsnad, ett s-t-ö-r-r-e hål uppborrat och någonsorts gummimaterial ipetat. På med däcket, ner med hissen och i med luft. Klappat, lappat och klart på tio minuter. Det kallar jag service, det!
Tyvärr fick jag också reda på att efter vintern-rean på däck redan var i full gång. Av min dimension fanns det bara två kvar, endast regummerade dessutom, och mina planerade fyra, fräscha Semperitar åt Rödluvan gick alltså bort. Fan! Jag måste lära mig att läsa tidningarna noggrannare, för någon annons har jag baskemej inte sett ...
*gnisslar tänder*
Nåja, snart är det vår och sen blir det sommar, så tanken på nya vinterdäck kan jag säkerligen skjuta på framtiden. Igen. Med punka-skruven borta går det ju faktiskt att köra på dem jag har. Vore dumt att lägga ut 350 € på en fullprisuppsättning idag när man inte vet om man lever nästa vinter, inte sant?
Natten gick och följande eftermiddag var det så gott som plittplatt igen. Pyspunka eller ventilglapp, tänkte jag. Något måste göras! Och sen slagsidekörde jag ännu en gång i snigelfart till macken. Macken med stort B, där de alltid är lika tjänstvilliga och servicemindade när en motor-ointressad kärring som jag rullar in med något fordonsrelaterat problem. – Puss på er, pojkar!
Snabbt som ögat var Rödluvan inkörd i hallen, upphissad och av-däckad där bak, och ser man på – satt det inte en liten skruvjävel och flinade där mellan dubbarna! På fem röda sekunder var den avlägsnad, ett s-t-ö-r-r-e hål uppborrat och någonsorts gummimaterial ipetat. På med däcket, ner med hissen och i med luft. Klappat, lappat och klart på tio minuter. Det kallar jag service, det!
Tyvärr fick jag också reda på att efter vintern-rean på däck redan var i full gång. Av min dimension fanns det bara två kvar, endast regummerade dessutom, och mina planerade fyra, fräscha Semperitar åt Rödluvan gick alltså bort. Fan! Jag måste lära mig att läsa tidningarna noggrannare, för någon annons har jag baskemej inte sett ...
*gnisslar tänder*
Nåja, snart är det vår och sen blir det sommar, så tanken på nya vinterdäck kan jag säkerligen skjuta på framtiden. Igen. Med punka-skruven borta går det ju faktiskt att köra på dem jag har. Vore dumt att lägga ut 350 € på en fullprisuppsättning idag när man inte vet om man lever nästa vinter, inte sant?
onsdag 10 februari 2010
Virka, virka, virka ... axelväska av hexagoner
Min nya axelväska – gjord av 24 virkade sexkanter – är nu färdig och så här ser den ut från ena sidan:
Och så här från den andra:
Den 10 cm breda remsa av svart linnetyg jag måste investera i för att sy axelremmen av räckte precis till en 4 cm bred infodring också. (Bilden är överexponerad för att man ska se något av allt det svarta.)
Inte blev den så tokig, va? Fast A, dottern min, frågade medan jag ännu höll på med virkningen om jag verkligen tänkte visa mig på sta’n med den. ”Skämmigt”, blev utlåtandet, när jag svarade att det skulle jag.
*suckar*
[tags: crochet, hexagon, bag, cotton, Etsy]
Och så här från den andra:
Den 10 cm breda remsa av svart linnetyg jag måste investera i för att sy axelremmen av räckte precis till en 4 cm bred infodring också. (Bilden är överexponerad för att man ska se något av allt det svarta.)
Inte blev den så tokig, va? Fast A, dottern min, frågade medan jag ännu höll på med virkningen om jag verkligen tänkte visa mig på sta’n med den. ”Skämmigt”, blev utlåtandet, när jag svarade att det skulle jag.
*suckar*
[tags: crochet, hexagon, bag, cotton, Etsy]
Påhittade prylar
SOM ALLA SOM läser min blogg någotsånär regelbundet har förstått, så äter jag rätt mycket yoghurt (nyttiga bakterier för magen, kalk och D-vitamin). Yoghurt är gott och jag tröttnar inte. Det finns ju en sådan uppsjö av smaksättningar att välja på, plus att man kan ta naturell och smaksätta själv.
Vad jag däremot börjar bli rejält trött på är dessa jävla, hopplösa, irriterande yoghurttetror. Ja, enlitersmodellen, alltså. När tetran är tom är den ju inte det. All yoghurt som fastnar på innerväggarna motsvarar nästan en deciliter, det har jag nämligen kollat en gång.
Det hjälper inte huuur mycket man ruskar och skakar, allt kommer ändå inte ut. Därför fick jag en idé för nå’t år sedan: jag konstruerade helt enkelt en skrapa, lite typ en algskrapa för akvarier.
Projektet involverade ett gammalt bankkort, en stump el-rör av plast och epoxylim. Lagom lång att stoppa hela vägen ner i tetran utan att bli kladdig om händerna och exakt lika bred som tetrans insida. Simsalabim, så lätt det gick att skrapa ur det sista i tetran!
*innovationslampan glöder*
Uppfinningen fungerar således utmärkt, men bör produktutvecklas. Kreditkortet borde ersättas av samma sorts gummi som finns i slickepottar och skaftet borde vara solitt, vara lite böjt och ha en smula svikt. Men grundidén är faktiskt helt suverän.
*funderar på att skriva till Fiskars*
En annan ”uppfinning” jag gjort är en form av hävstång för min taklampa i vardagsrummet. I ”Rucklet” är det nämligen spännpapp i taken, och då vill man ogärna göra en massa o-lappningsbara hål överallt. Jag levde med lampan icke-centrerad över soffbordet ett bra tag, medan estetikgenen höll på att få spunk och de små grå var i arbete.
Jag ville klura ut nå’t som inte såg för överjävligt ut, men som skulle tillåta flyttning av lampan både i sid- och höjdled. När brudarna på hjärnkontoret jobbat över tillräckligt många gånger presenterade de den här lösningen:
Nu är det förstås inte meningen att det ska se ut så här. Det ska vara vitmålat, förstås, så det smälter ihop med taket. Men efter att prototypen kom upp har tröskeln för att plocka ner den växt sig allt högre för var dag som går ... Men till sommaren, när jag kan vara ute och spraymåla, då ska den ner!
Här finns förstås också utrymme för produktutveckling. Jag tog nämligen vad jag hade hemma, så materialvalet blev vad det blev. Träplattan borde ersättas av transparent akrylplast, kamstålet av en tunn men lätt sviktande tråd av rostfritt stål och den grova kättingen med en smidig lekare. Men precis som med tetraskrapan: detta fungerar, och alldeles utmärkt dessutom.
Men nog om denna, rätt okända sida av min personlighet. Nu ska jag uppfinna några nya varv på min mormorsruta – och kanske få till axelremmen till den virkade hexagonväskan.
Vad jag däremot börjar bli rejält trött på är dessa jävla, hopplösa, irriterande yoghurttetror. Ja, enlitersmodellen, alltså. När tetran är tom är den ju inte det. All yoghurt som fastnar på innerväggarna motsvarar nästan en deciliter, det har jag nämligen kollat en gång.
Det hjälper inte huuur mycket man ruskar och skakar, allt kommer ändå inte ut. Därför fick jag en idé för nå’t år sedan: jag konstruerade helt enkelt en skrapa, lite typ en algskrapa för akvarier.
Projektet involverade ett gammalt bankkort, en stump el-rör av plast och epoxylim. Lagom lång att stoppa hela vägen ner i tetran utan att bli kladdig om händerna och exakt lika bred som tetrans insida. Simsalabim, så lätt det gick att skrapa ur det sista i tetran!
*innovationslampan glöder*
Uppfinningen fungerar således utmärkt, men bör produktutvecklas. Kreditkortet borde ersättas av samma sorts gummi som finns i slickepottar och skaftet borde vara solitt, vara lite böjt och ha en smula svikt. Men grundidén är faktiskt helt suverän.
*funderar på att skriva till Fiskars*
En annan ”uppfinning” jag gjort är en form av hävstång för min taklampa i vardagsrummet. I ”Rucklet” är det nämligen spännpapp i taken, och då vill man ogärna göra en massa o-lappningsbara hål överallt. Jag levde med lampan icke-centrerad över soffbordet ett bra tag, medan estetikgenen höll på att få spunk och de små grå var i arbete.
Jag ville klura ut nå’t som inte såg för överjävligt ut, men som skulle tillåta flyttning av lampan både i sid- och höjdled. När brudarna på hjärnkontoret jobbat över tillräckligt många gånger presenterade de den här lösningen:
Nu är det förstås inte meningen att det ska se ut så här. Det ska vara vitmålat, förstås, så det smälter ihop med taket. Men efter att prototypen kom upp har tröskeln för att plocka ner den växt sig allt högre för var dag som går ... Men till sommaren, när jag kan vara ute och spraymåla, då ska den ner!
Här finns förstås också utrymme för produktutveckling. Jag tog nämligen vad jag hade hemma, så materialvalet blev vad det blev. Träplattan borde ersättas av transparent akrylplast, kamstålet av en tunn men lätt sviktande tråd av rostfritt stål och den grova kättingen med en smidig lekare. Men precis som med tetraskrapan: detta fungerar, och alldeles utmärkt dessutom.
Men nog om denna, rätt okända sida av min personlighet. Nu ska jag uppfinna några nya varv på min mormorsruta – och kanske få till axelremmen till den virkade hexagonväskan.
tisdag 9 februari 2010
GAAAH!!! Jag vill också ...
... ha en Matte, och varför inte en Willy med? Mija kan jag vara själv :o)
*kollar på Bygglov och håller på att förgås av avundsjuka över att andra får hjälp med att slutföra sina påbörjade husprojekt*
GAAAH!
*kollar på Bygglov och håller på att förgås av avundsjuka över att andra får hjälp med att slutföra sina påbörjade husprojekt*
GAAAH!
Nu blommar det - igen!
MINA KRUKVÄXTER HAR fått spatt! Ja, jag menar det är ju inte ens mitten på februari ännu och först producerar julamaryllisen en ny, stadig stängel med fyra knoppar, sen börjar båda mina brudorkidéer blomma samtidigt, ovanpå det skjuter zamiakallan nya skott och nu blommar mina ena jul ... eh ... påsk ... öh ... sportlovskaktus också!
Har ni också såna där jul-/påsk-/sportlovskaktusar som är felruckade?
Har ni också såna där jul-/påsk-/sportlovskaktusar som är felruckade?
Baka, baka, baka ...
TACK VARE BLOGGVÄNNEN Monkan är det bakdag hos mig idag! När jag tappar sugen på bak och mat är det bara att titta in hos henne och snipp-snapp får man lust att sätta en deg eller laga en sallad.
Den här gången blir det skåprensningdegar igen. Det ena brödet med kruskakli, skållad vete- och rågkross och allt vad det nu var. Det andra innehåller torkade nässlor, nötter och frukt. Bland annat. I båda en obestämbar mjölblandning av dinkel, åländskt grahammjöl, rågsikt och specialvete. Hej och hå ... Men bröd blir det oftast i slutändan; kalljäst länge (minst 4 timmar) och bakat med kärlek. Gott blir det också, om jag får säga det själv!
Har ni förresten sett den danska matlagningsserien ”Bullar av stål”? På grund av att jag är en så usel tv-tittare missade jag den helt när den sändes första gången, och nu har jag lyckats med konststycket att missa de flesta av reprissändningarna också! Voi, vitt... å blått!
Jag har hittills inte inhandlat en endaste liten dvd-box i hela mitt liv (vilket till största delen beror på att det inte finns någon dvd-spelare i ”Rucklet”), men om den serien gavs ut som en box, då skulle jag stå i kö för att få ett ex! Där kan vi snacka bakinspiration på hög nivå, alltså.
*dyker ner i mjölpåsarna*
Nybakt!
Överst kruskakli och ... ähum, tja ... kruskaklibrödet.
Underst en skruvad frukt- & nötbatong.
Den här gången blir det skåprensningdegar igen. Det ena brödet med kruskakli, skållad vete- och rågkross och allt vad det nu var. Det andra innehåller torkade nässlor, nötter och frukt. Bland annat. I båda en obestämbar mjölblandning av dinkel, åländskt grahammjöl, rågsikt och specialvete. Hej och hå ... Men bröd blir det oftast i slutändan; kalljäst länge (minst 4 timmar) och bakat med kärlek. Gott blir det också, om jag får säga det själv!
Har ni förresten sett den danska matlagningsserien ”Bullar av stål”? På grund av att jag är en så usel tv-tittare missade jag den helt när den sändes första gången, och nu har jag lyckats med konststycket att missa de flesta av reprissändningarna också! Voi, vitt... å blått!
Jag har hittills inte inhandlat en endaste liten dvd-box i hela mitt liv (vilket till största delen beror på att det inte finns någon dvd-spelare i ”Rucklet”), men om den serien gavs ut som en box, då skulle jag stå i kö för att få ett ex! Där kan vi snacka bakinspiration på hög nivå, alltså.
*dyker ner i mjölpåsarna*
Överst kruskakli och ... ähum, tja ... kruskaklibrödet.
Underst en skruvad frukt- & nötbatong.
måndag 8 februari 2010
Vilken värdelös blogg jag har
HÄR FINNES INGET nytt att dela med sig av. Dagen har gått i hantverkandets tecken och väskan av hexagoner börjar närma sig slutskedet. Ja, egentligen skulle jag ha fått den färdig redan idag, men trots att jag drunknar i material i alla upptänkliga former hittade jag ingenting i mina lådor som skulle fungera som axelrem.
Ikväll har jag på skoj börjat på en mormorsruta i jätteformat. Tappar jag sugen får det bli en kudde och orkar jag virka på och göra fler blir det kanske en pläd. Tiden får utvisa.
Just idag befinner jag mig i en bloggsvacka. När jag glider runt och kikar på andras och läser alla komiska och/eller djupsinniga texter känns det som mitt eget bloggande är fullständigt meningslöst. Jag orkar inte vara rolig hela tiden och jag orkar inte tänka stora tankar alla dagar. Fan vet om jag får till såna överhuvudtaget. Någonsin.
Det händer ju för fanken aldrig något roligt numera. Vill jag bli bjuden på fest får jag lov att ordna den själv och inte har jag varit på t.ex. något trevligt bröllop heller på gud vet när. Faktum är att det är separationer som står som spön i backen i bekantskapskretsen nuförtiden.
Och på krogen har man inget att göra mera i min ålder. Jag gillar inte dansband och vill inte bli anvisad till ”gubbhyllan” när jag fortfarande gillar att ”rocka röven av mig” till Jump med Van Halen ... Enda gångerna jag tycks hamna i några sociala sammanhang nuförtiden är på begravning. Ytterst upplyftande.
*avgrundsdjup suck*
Dessutom håller jag på att bli förkyld eller nåt sånt. Musklerna ömmar och huvudet värker. Idag är det faktiskt en riktig B-dag. The bottom is nådd, eller vad man nu brukar säga. Fan, vad jag är trött på att vara singel, mer eller mindre pank och nästan femtio ...
Där ute är det SVART och mitt humör är jävligt GRÅTT, men mormorsrutan blir i alla fall färgglad. Och det är väl så som livet är? Att man får vara nöjd med det lilla.
*rycker på axlarna och loggar ut*
Ikväll har jag på skoj börjat på en mormorsruta i jätteformat. Tappar jag sugen får det bli en kudde och orkar jag virka på och göra fler blir det kanske en pläd. Tiden får utvisa.
Just idag befinner jag mig i en bloggsvacka. När jag glider runt och kikar på andras och läser alla komiska och/eller djupsinniga texter känns det som mitt eget bloggande är fullständigt meningslöst. Jag orkar inte vara rolig hela tiden och jag orkar inte tänka stora tankar alla dagar. Fan vet om jag får till såna överhuvudtaget. Någonsin.
Det händer ju för fanken aldrig något roligt numera. Vill jag bli bjuden på fest får jag lov att ordna den själv och inte har jag varit på t.ex. något trevligt bröllop heller på gud vet när. Faktum är att det är separationer som står som spön i backen i bekantskapskretsen nuförtiden.
Och på krogen har man inget att göra mera i min ålder. Jag gillar inte dansband och vill inte bli anvisad till ”gubbhyllan” när jag fortfarande gillar att ”rocka röven av mig” till Jump med Van Halen ... Enda gångerna jag tycks hamna i några sociala sammanhang nuförtiden är på begravning. Ytterst upplyftande.
*avgrundsdjup suck*
Dessutom håller jag på att bli förkyld eller nåt sånt. Musklerna ömmar och huvudet värker. Idag är det faktiskt en riktig B-dag. The bottom is nådd, eller vad man nu brukar säga. Fan, vad jag är trött på att vara singel, mer eller mindre pank och nästan femtio ...
Där ute är det SVART och mitt humör är jävligt GRÅTT, men mormorsrutan blir i alla fall färgglad. Och det är väl så som livet är? Att man får vara nöjd med det lilla.
*rycker på axlarna och loggar ut*
And the winner is ... #1
*irriterande lång trumvirvel*Grattis Pipi, det var du som vann ett exemplar av min bok Ett band för vänskapen! Den kommer med posten inom de närmaste dagarna.
Nytt lotteri på gång för er övriga; se högra spalten :o)
söndag 7 februari 2010
Bristvara: folkvett
MEN HUR KAN MAN?! Under vår promenad mot centrum igår tog vi vägen över begravningsplatsen. Jag ville passa på att titta till min gode vän Peters grav, eftersom det gått en tid sedan jag var där och ställde dit en lykta och tände ljus. När vi kom fram blev jag chockad. Låt mig förklara varför:
Hans urna sattes ner den 15 januari, så det har idag gått drygt tre veckor. 24 dagar, för att vara exakt. Man skulle tycka att hans barns mor under den tidsrymden skulle haft tid att ta med dem dit åtminstone en gång, men synbarligen inte. Där hade varken plockats bort vissna sorgbuketter eller tänts något ljus sedan mitt senaste besök (då ingen heller hade varit och städat undan mängden av utbrunna gravljus från begravningsdagen). Det är tammefan skamlöst!
Må vara att relationen mellan Peter och hans ex var minst sagt kylslagen ända till the bitter end, men i det här fallet handlar det väl ändå om barnens väl och ve..? Men vad väntar jag mig egentligen av en människa som inte ens såg till att ungarna hade varsin liten ros att lägga på sin pappas grav vid begravningen? De hade stått där tomhänta om inte deras faster med eld i baken lyckades ordna fram detta timmen före samlingen i kapellet.
Jag kan vara vidsynt i många fall, men när det gäller agerandet i den här saken är jag det inte. Skämmas borde hon, mänskan!
*arg så det ryker ur öronen*
Men nu är det i alla fall både skottat och uppsnyggat, och där brinner ett ljus. Tyvärr hade jag slut på riktiga gravljus hemma, så det måste bli ett stort värmeljus istället. Det brinner kanske inte så länge, men det brinner för dig, Peter!
Hans urna sattes ner den 15 januari, så det har idag gått drygt tre veckor. 24 dagar, för att vara exakt. Man skulle tycka att hans barns mor under den tidsrymden skulle haft tid att ta med dem dit åtminstone en gång, men synbarligen inte. Där hade varken plockats bort vissna sorgbuketter eller tänts något ljus sedan mitt senaste besök (då ingen heller hade varit och städat undan mängden av utbrunna gravljus från begravningsdagen). Det är tammefan skamlöst!
Må vara att relationen mellan Peter och hans ex var minst sagt kylslagen ända till the bitter end, men i det här fallet handlar det väl ändå om barnens väl och ve..? Men vad väntar jag mig egentligen av en människa som inte ens såg till att ungarna hade varsin liten ros att lägga på sin pappas grav vid begravningen? De hade stått där tomhänta om inte deras faster med eld i baken lyckades ordna fram detta timmen före samlingen i kapellet.
Jag kan vara vidsynt i många fall, men när det gäller agerandet i den här saken är jag det inte. Skämmas borde hon, mänskan!
*arg så det ryker ur öronen*
Men nu är det i alla fall både skottat och uppsnyggat, och där brinner ett ljus. Tyvärr hade jag slut på riktiga gravljus hemma, så det måste bli ett stort värmeljus istället. Det brinner kanske inte så länge, men det brinner för dig, Peter!