Det finns inget dåligt väder, det finns bara dåliga kläder. Jag har upptäckt att mammas gamla regnrock inte längre är vattentät. Men strunt samma! Det är sommar, det är varmt fast det regnar och det var en sköööööön promenad :o)
lördag 23 juni 2012
It bloody well isn’t raining men
... but shit the same
Det finns inget dåligt väder, det finns bara dåliga kläder. Jag har upptäckt att mammas gamla regnrock inte längre är vattentät. Men strunt samma! Det är sommar, det är varmt fast det regnar och det var en sköööööön promenad :o)
Man har så roligt som man gör sig
ISKALL SILL ... GRÄSLÖK i gott sällskap av syrlig gräddfil ... ångande nypotatis i kastrullen ... fräsch grönsallad och mört kött på grillen.
Lagom mycket folk runt borden. Lenaste vaniljglass i perfekt harmoni med söta, kärleksröda jordgubbar. Svart och värmande kaffe i koppen omfamnas av en slurk gyllene likör när solen sänker sig bakom hustaken.
Oplanerad, opretantiös, otroligt trevlig och alldeles sprängfylld av glada skratt – så kan man sammanfatta min midsommarafton.
Tack M & P för att ni ”ställde till det”!
Lagom mycket folk runt borden. Lenaste vaniljglass i perfekt harmoni med söta, kärleksröda jordgubbar. Svart och värmande kaffe i koppen omfamnas av en slurk gyllene likör när solen sänker sig bakom hustaken.
Oplanerad, opretantiös, otroligt trevlig och alldeles sprängfylld av glada skratt – så kan man sammanfatta min midsommarafton.
fredag 22 juni 2012
460 gram
JAG KAN HELT enkelt inte låta bli. Jag måste få lägga upp bevis för hur bra hinkodling av potatis funkar!
Imorse linkade jag ut till Glaspalatset, hämtade midsommaraftonshinken och gick ut på gräsmattan och välte den upp och ner ...
Jo, men se på sjutton! När jag spänd av förväntan krafsade bort det yttersta lagret av rottrådar hittade jag potatis!
460 gram fina, gulvita knölar av alldeles lämpligt format; resultatet av två icke-förgroddade sättpotatisar satta i hink den 7 april. Me like! Och nej, potatisen har de facto inte blommat.
Imorse linkade jag ut till Glaspalatset, hämtade midsommaraftonshinken och gick ut på gräsmattan och välte den upp och ner ...
Jo, men se på sjutton! När jag spänd av förväntan krafsade bort det yttersta lagret av rottrådar hittade jag potatis!
460 gram fina, gulvita knölar av alldeles lämpligt format; resultatet av två icke-förgroddade sättpotatisar satta i hink den 7 april. Me like! Och nej, potatisen har de facto inte blommat.
torsdag 21 juni 2012
Sommarsolstånd
Idag fick jag kontakt med en doktorand vid institutionen för medicinska vetenskaper vid Uppsala universitet samtidigt som det råkar vara sommarsolstånd. Det är m.a.o. den allra ljusaste dagen på hela året och det ser jag som ett gott omen. Mer ljus än mörker känns helt rätt.
Och imorgon är det midsommarafton, så nu skiter vi i allt vad sjukdomar och annat elände heter! Imorgon är det dags att se om det blivit några potatisar i hinkarna i Glaspalatset.
Sillburken och gräddfilen står i kylen. Gräslöken växer frodig på gården. Meteorologerna lovar vackert väder och det var specialpris på Kabanossi grillkorv i butiken.
Jag tänker ha en fin dag imorgon och önskar er allesammans detsamma!
Tid, ett tänjbart begrepp
SÅDÄRJA, NU KAN vi konstatera att uttrycket ”om ett par veckor” är likvärdigt med 19 dagar. Och när det senkomna samtalet väl kommer råkar man naturligtvis stå med ändan i vädret bland tomaterna i Glaspalatset.
Minnesanteckningarna ligger inomhus, bland andra papper ... någonstans. Det man noterat att man måste komma ihåg att diskutera är som bortblåst och när det avslutande klicket av att linjen bryts ekar i det tomrum som man tillfälligtvis upplever att man har mellan skallbenen, då, men först då, drar man sig till minnes vad man skulle ha sagt.
Känns det bekant..? Visst har ni varit med om liknande?
Det är av precis den här anledningen jag inte tål oförberedda telefonkontakter med medicinmän. De är minsann förberedda, eftersom det är de som ringer upp. Själv befinner man sig kanske i kassakön i mataffären och ska precis betala – eller sitter, om det vill sig riktigt illa, med käftamentet på vid gavel hos tandläkaren.
Men okej, jag lyckades framföra att jag inte tål den medicin jag ordinerats för min osteoporos, att jag avbrutit behandlingen och vad jag vill prova med som ett alternativ. Jag kom också ihåg att fråga om hur pass väsentligt det är att genomgå en gastroskopi, när inga som helst laboratorieprover på minsta sätt antyder att jag lider av en försämrad näringsupptagning som skulle förklara mina vitaminbrister (och i förlängningen min nydiagnosticerade, grava benskörhet).
Men ... det blev inte av att berätta om hur den fläckvisa hudreaktionen jag fått successivt ökar i omfång. Därmed inte heller att diskutera om jag verkligen ska använda den superdupersalva som Snälle Doktorn inom primärvården skrivit, när det i bipacksedeln står att den inte får användas i böjveck. Knäveck är böjveck, och det är där reaktionen är som värst. Snälle Doktorn skulle kunna svara, men han försvann på en månads semester i fredags.
Någon ny planerad tid för nästa telefonkontakt fick jag naturligtvis inte heller, bara beskedet: ”Jag hör av mig igen när du varit på gastroskopin.” Den ska göras 25 juli, så tills motsatsen är bevisad får jag leva i tron att herr doktorn faktiskt ringer före han själv går på semester i augusti. När det är tänkt att jag ska på ett riktigt återbesök, för att möjliggöra okulär besiktning av kärringen, är ännu höljt i ovisshetens dunkel. För det glömde jag förstås också bort att efterhöra.
*suck!*
***
Men dagen slutade som tur var bättre än den började! Utåt kvällen fick jag trevligt besök av Anki (+ medföljande äkta hälft); en både skärpt och rar brutta, som jag inte haft den äran att träffa förut annat än blogg- och mejlledes.
På programmet stod kaffe och ”vilig” kladdkaka med rabarberkompott smaksatt med färsk körvel och kanel, lättvispad grädde och rostade solroskärnor, efterföljt av ett par glas sydafrikanskt Two Oceans och prat. Från min sida förmodligen alldeles onödigt mycket av det senare. Jag bör nog se över min brist på regelbundna sociala kontakter, för jag märker hur jag tenderar att babbla ihjäl folk när jag väl får chansen :o/ Lessen för det, Anki och A!
Av Gulle-Anki fick jag förresten en hel kasse med alla möjliga sorters härliga garner, som hon påstod att hon aldrig på tiden skulle hinna med att göra slut på själv. Det var en gest som verkligen värmde mitt hjärta och innehållet i det paket jag förberett åt henne kändes med ens väldigt futtigt. Men visst är det ju tanken som räknas?
Minnesanteckningarna ligger inomhus, bland andra papper ... någonstans. Det man noterat att man måste komma ihåg att diskutera är som bortblåst och när det avslutande klicket av att linjen bryts ekar i det tomrum som man tillfälligtvis upplever att man har mellan skallbenen, då, men först då, drar man sig till minnes vad man skulle ha sagt.
Känns det bekant..? Visst har ni varit med om liknande?
Det är av precis den här anledningen jag inte tål oförberedda telefonkontakter med medicinmän. De är minsann förberedda, eftersom det är de som ringer upp. Själv befinner man sig kanske i kassakön i mataffären och ska precis betala – eller sitter, om det vill sig riktigt illa, med käftamentet på vid gavel hos tandläkaren.
Men okej, jag lyckades framföra att jag inte tål den medicin jag ordinerats för min osteoporos, att jag avbrutit behandlingen och vad jag vill prova med som ett alternativ. Jag kom också ihåg att fråga om hur pass väsentligt det är att genomgå en gastroskopi, när inga som helst laboratorieprover på minsta sätt antyder att jag lider av en försämrad näringsupptagning som skulle förklara mina vitaminbrister (och i förlängningen min nydiagnosticerade, grava benskörhet).
Men ... det blev inte av att berätta om hur den fläckvisa hudreaktionen jag fått successivt ökar i omfång. Därmed inte heller att diskutera om jag verkligen ska använda den superdupersalva som Snälle Doktorn inom primärvården skrivit, när det i bipacksedeln står att den inte får användas i böjveck. Knäveck är böjveck, och det är där reaktionen är som värst. Snälle Doktorn skulle kunna svara, men han försvann på en månads semester i fredags.
Någon ny planerad tid för nästa telefonkontakt fick jag naturligtvis inte heller, bara beskedet: ”Jag hör av mig igen när du varit på gastroskopin.” Den ska göras 25 juli, så tills motsatsen är bevisad får jag leva i tron att herr doktorn faktiskt ringer före han själv går på semester i augusti. När det är tänkt att jag ska på ett riktigt återbesök, för att möjliggöra okulär besiktning av kärringen, är ännu höljt i ovisshetens dunkel. För det glömde jag förstås också bort att efterhöra.
*suck!*
Men dagen slutade som tur var bättre än den började! Utåt kvällen fick jag trevligt besök av Anki (+ medföljande äkta hälft); en både skärpt och rar brutta, som jag inte haft den äran att träffa förut annat än blogg- och mejlledes.
På programmet stod kaffe och ”vilig” kladdkaka med rabarberkompott smaksatt med färsk körvel och kanel, lättvispad grädde och rostade solroskärnor, efterföljt av ett par glas sydafrikanskt Two Oceans och prat. Från min sida förmodligen alldeles onödigt mycket av det senare. Jag bör nog se över min brist på regelbundna sociala kontakter, för jag märker hur jag tenderar att babbla ihjäl folk när jag väl får chansen :o/ Lessen för det, Anki och A!
Av Gulle-Anki fick jag förresten en hel kasse med alla möjliga sorters härliga garner, som hon påstod att hon aldrig på tiden skulle hinna med att göra slut på själv. Det var en gest som verkligen värmde mitt hjärta och innehållet i det paket jag förberett åt henne kändes med ens väldigt futtigt. Men visst är det ju tanken som räknas?
onsdag 20 juni 2012
”... and counting.”
Nog är det sen märkligt. I samma stund jag lyckas upprätta en någorlunda fungerande kommunikation med rättsväsende och ordningsmakt, då drabbas linjen till vårdapparaten av ”strömavbrott” :o/
Några tips till dig som planerar att flytta till Åland:
Se för guds skull till att du är leg.läk. med åtminstone en jur.kand. i bagaget även om du till vardags är verksam i en helt annan bransch.
Din etablering underlättas dessutom betydligt om du tar med dig en saftig förmögenhet, har släkt (nära eller avlägsen) på ett par-tre nyckelpositioner, förslagsvis inom försäkringsbranschen, bankväsendet och landskapsregeringen, och har utmärkta kunskaper i finska.
Jomenvisst, sörru, här är det enspråkigt svenskt och det går att betala med svenska kronor när du handlar, men viktiga domar från FD, HFD och HD finns i flertalet av fallen endast att tillgå på ”det andra inhemska”.
Vill du säkerställa ditt eventuella behov av reträtt rekommenderar jag även att du tenterar en kustskepparexamen och skaffar dig en lämplig båt, alternativt tar du ett flygcertifikat och köper egen helikopter. Man vet aldrig hur det kommer att se ut med reguljärtrafiken i framtiden.
tisdag 19 juni 2012
Toppen – och botten
HOPPSAN, SÅ DET kan gå! Igår kväll hälsade jag på hos en god vän en bit utanför stan. Runt knutarna hos goda vännen finns en myckenhet botanik att tillgå. Och eftersom en välklädd kvinna sommartid aldrig bör lämna hemmet utan att medföra sekatör och hink, tja, då gick det som det gick:
Bytet blev två olika sorters ädelsyren (en underbart rosa, en djupt lila), doftolvon (aah ... *suckar av lycka*), vinranka (blå druvor), tagglöst björnbär (förmodligen 'Thornless evergreen'), midsommarros och en för både mig och väninnan okänd blommande buske:
[Edit 23-06-2012: Internet har än en gång varit räddningen! Det är trädgårdsprakttry eller Weigela, som den också heter. Sorten är förmodligen 'Red Prince'.]
Juni är, som tur är, den allra ”bästaste” månaden om man tänkt sig rota toppsticklingar. Så nu ska mina nyfunna vänner förberedas medelst ytterligare stympning och bladborttagning, planteras i sandig jord och sen får vi se hur många som tänker leva vidare här vid ”Rucklet”.
***
Sen har jag börjat fundera på om det verkligen är tekniskt möjligt nuförtiden att utbilda sig till läkare utan de mest grundläggande kunskaper om tidsbegrepp och matematik (för att inte tala om vanlig hyfs).
Senaste telefontiden med ni vet vem hade han själv prickat in till 30.5 kl. 14:00, men behagade inte höra av sig förrän 1.6 kl. 10:10. Vid det tillfället beordrades jag iväg på labprover med beskedet: ”Jag ringer om ett par veckor.”
Labproverna togs, resultaten har kommit (kollade med labbet igår f.m.) men jag får vackert fortsätta dra streck för att utröna hur många dagar ”ett par veckor” de facto är enligt nutida tideräkning. Status efter gårdagen:
”Mycket snack och lite verkstad”, brukar man säga. I wish! I det här fallet är det väldans lite av båda sorterna.
***
PS. Till min oerhörda glädje noterar jag att ”60+ och singel” fått ett par nya klick på knappen Gilla på Facebook! Tack för det, vilka ni än är!
Bytet blev två olika sorters ädelsyren (en underbart rosa, en djupt lila), doftolvon (aah ... *suckar av lycka*), vinranka (blå druvor), tagglöst björnbär (förmodligen 'Thornless evergreen'), midsommarros och en för både mig och väninnan okänd blommande buske:
[Edit 23-06-2012: Internet har än en gång varit räddningen! Det är trädgårdsprakttry eller Weigela, som den också heter. Sorten är förmodligen 'Red Prince'.]
Juni är, som tur är, den allra ”bästaste” månaden om man tänkt sig rota toppsticklingar. Så nu ska mina nyfunna vänner förberedas medelst ytterligare stympning och bladborttagning, planteras i sandig jord och sen får vi se hur många som tänker leva vidare här vid ”Rucklet”.
Sen har jag börjat fundera på om det verkligen är tekniskt möjligt nuförtiden att utbilda sig till läkare utan de mest grundläggande kunskaper om tidsbegrepp och matematik (för att inte tala om vanlig hyfs).
Senaste telefontiden med ni vet vem hade han själv prickat in till 30.5 kl. 14:00, men behagade inte höra av sig förrän 1.6 kl. 10:10. Vid det tillfället beordrades jag iväg på labprover med beskedet: ”Jag ringer om ett par veckor.”
Labproverna togs, resultaten har kommit (kollade med labbet igår f.m.) men jag får vackert fortsätta dra streck för att utröna hur många dagar ”ett par veckor” de facto är enligt nutida tideräkning. Status efter gårdagen:
”Mycket snack och lite verkstad”, brukar man säga. I wish! I det här fallet är det väldans lite av båda sorterna.
PS. Till min oerhörda glädje noterar jag att ”60+ och singel” fått ett par nya klick på knappen Gilla på Facebook! Tack för det, vilka ni än är!
måndag 18 juni 2012
Rabatten växer ...
precis som irritationen
DET REGNADE FRÅN och till så gott som hela dagen igår. Trädgården och grödorna tackar! Men så värst mycket utomhusjobb blev det förstås inte, fast tillväxten av mina ”inomhusodlingar” gynnades istället :o)
[Här ska det vara en bild på mina trasiga, gamla jeans, som förses med fribroderade blommor. Men den är av någon anledning försvunnen :o/ ]
Idag är det måndag. Måndag är tänkt att vara bisfosfonatdag och har så varit i några veckor. Men nu har tanten beslutat sig för att något mer av den skiten tänker hon sannerligen inte peta i sig. Dels har jag mer besvär efter att behandlingen sattes igång än före, dels mår jag apa de två närmaste dagarna efter att jag tagit veckotabletten och – tyngst vägande argument mot ett fortsatt intag – det ska fan tugga i sig kemikalier som i förlängningen kommer att betyda en ökad risk för benbrott.
Långvarigt intag av bisfosfonat (som det är fråga om i fallet med osteoporos) leder nämligen till att skelettet mineraliseras, dvs blir hårt istället för elastiskt. Något som är hårt, som glas, går lättare sönder än det som är mjukt. Och sen vore det väl sin sak om jag idag var 75-80 år gammal, men jag är faktiskt bara (ja, bara) 51. Ska jag då, vid mina sinnens fulla bruk av egen, fri vilja gå med på att före fyllda 60 skaffa mig en benstruktur som kan brista bara av att jag råkar sätta mig ner lite ovarsamt?! Aldrig på tiden!
Det finns alternativa behandlingsmetoder, vilket dock min läkare ”glömt” att informera mig om. Fast vem är förvånad? Han har också ”glömt” att ge mig någon som helst information om uppkomsten av osteoporos, vikten av rätt sorts motion, ”benvänlig” kost eller vilken prognosen för framtiden är. Att han dessutom ”glömt” att det är på honom, specialisten, det åligger att utfärda de intyg som behövs för försäkringsbolagen och istället skjuter över ansvaret på läkare inom primärvården gör inte saken bättre.
Notera även att bentäthetsmätningen jag genomgick i april gjordes på mitt initiativ och att det på remissen står ”/.../ för att utesluta osteoporos.” och inte ”/.../ pga att det föreligger misstanke om osteoporos.” Låt mig gissa att han fick en rejäl överraskning när det visade sig att jag i ländryggen har ett T-score på -2,7 och i höften -3,4. Det här innebär att jag har en s.k. manifest osteoporos, där gränsen går vid -2,5.
Min mycket grava D-vitaminbrist konstaterades för 2½ år sedan utan att jag då remitterades för någon bentäthetsmätning. Remiss till inremedicinare fick jag först efter en neuropsykologisk konsultation på order av Pensions-Alandias sakkunnigläkare, vilket t.v. är det enda jag har dem att tacka för. Annars hade det väl aldrig blivit av, trots att jag i åratal tjatat och tjatat och tjatat om att jag inte har något ”fel i huv’et” utan måste har en somatisk åkomma.
Har jag nämnt att jag börjar bli rätt så förbannad..?
Det om det. Nu ska jag traska iväg och hämta det läkarintyg som min underbare allmänläkare utfärdat åt mig före han gick på semester. Det är en kille som har valt sitt yrke av rätt orsaker och som sköter det med den äran.
TRÄDGÅRDSNOTERING
Jag fick äntligen tummen ur och grävde upp resterna av husets enda originalpion, som av någon anledning vuxit tätt, tätt intill gårdens gamla forsythiabuske. Lejonparten fick jag upp redan ifjol, men det blev tydligen några små rotbitar kvar. De är nu flyttade till planteringen invid infarten.
Innan och till en del under regnet sekatörknipsade jag årsskotten på häcken av kopparhäggmispel. Det är märligt hur ojämnt den växer även på de sträckor där man inte kan skylla på att de jättelika körsbärsträden stjäl sol och näring.
[Här ska det vara en bild på mina trasiga, gamla jeans, som förses med fribroderade blommor. Men den är av någon anledning försvunnen :o/ ]
Idag är det måndag. Måndag är tänkt att vara bisfosfonatdag och har så varit i några veckor. Men nu har tanten beslutat sig för att något mer av den skiten tänker hon sannerligen inte peta i sig. Dels har jag mer besvär efter att behandlingen sattes igång än före, dels mår jag apa de två närmaste dagarna efter att jag tagit veckotabletten och – tyngst vägande argument mot ett fortsatt intag – det ska fan tugga i sig kemikalier som i förlängningen kommer att betyda en ökad risk för benbrott.
Långvarigt intag av bisfosfonat (som det är fråga om i fallet med osteoporos) leder nämligen till att skelettet mineraliseras, dvs blir hårt istället för elastiskt. Något som är hårt, som glas, går lättare sönder än det som är mjukt. Och sen vore det väl sin sak om jag idag var 75-80 år gammal, men jag är faktiskt bara (ja, bara) 51. Ska jag då, vid mina sinnens fulla bruk av egen, fri vilja gå med på att före fyllda 60 skaffa mig en benstruktur som kan brista bara av att jag råkar sätta mig ner lite ovarsamt?! Aldrig på tiden!
Det finns alternativa behandlingsmetoder, vilket dock min läkare ”glömt” att informera mig om. Fast vem är förvånad? Han har också ”glömt” att ge mig någon som helst information om uppkomsten av osteoporos, vikten av rätt sorts motion, ”benvänlig” kost eller vilken prognosen för framtiden är. Att han dessutom ”glömt” att det är på honom, specialisten, det åligger att utfärda de intyg som behövs för försäkringsbolagen och istället skjuter över ansvaret på läkare inom primärvården gör inte saken bättre.
Notera även att bentäthetsmätningen jag genomgick i april gjordes på mitt initiativ och att det på remissen står ”/.../ för att utesluta osteoporos.” och inte ”/.../ pga att det föreligger misstanke om osteoporos.” Låt mig gissa att han fick en rejäl överraskning när det visade sig att jag i ländryggen har ett T-score på -2,7 och i höften -3,4. Det här innebär att jag har en s.k. manifest osteoporos, där gränsen går vid -2,5.
Min mycket grava D-vitaminbrist konstaterades för 2½ år sedan utan att jag då remitterades för någon bentäthetsmätning. Remiss till inremedicinare fick jag först efter en neuropsykologisk konsultation på order av Pensions-Alandias sakkunnigläkare, vilket t.v. är det enda jag har dem att tacka för. Annars hade det väl aldrig blivit av, trots att jag i åratal tjatat och tjatat och tjatat om att jag inte har något ”fel i huv’et” utan måste har en somatisk åkomma.
Har jag nämnt att jag börjar bli rätt så förbannad..?
Det om det. Nu ska jag traska iväg och hämta det läkarintyg som min underbare allmänläkare utfärdat åt mig före han gick på semester. Det är en kille som har valt sitt yrke av rätt orsaker och som sköter det med den äran.
TRÄDGÅRDSNOTERING
Jag fick äntligen tummen ur och grävde upp resterna av husets enda originalpion, som av någon anledning vuxit tätt, tätt intill gårdens gamla forsythiabuske. Lejonparten fick jag upp redan ifjol, men det blev tydligen några små rotbitar kvar. De är nu flyttade till planteringen invid infarten.
Innan och till en del under regnet sekatörknipsade jag årsskotten på häcken av kopparhäggmispel. Det är märligt hur ojämnt den växer även på de sträckor där man inte kan skylla på att de jättelika körsbärsträden stjäl sol och näring.
söndag 17 juni 2012
Om att brodera för att reparera
MINNS NI BILDEN på mina gamla jeans som totalhavererade i slutet av mars..? Jaså inte det. Nåväl, jag skrev då att jag bannemej skulle hitta på något sätt att förlänga livet på dem ytterligare ett tag och igår nådde det efterlängtade regnet äntligen hit till Åland. Regnväder är kanonläge för inomhusfix!
Inspirerad av chick flick-rullen ”Systrar i jeans” skred jag till verket. En liten blomma vid ena fickan:
En smärre rabatt rakt över låret, där tyget gått sönder från sidsöm till sidsöm:
Tadaa! Det är väl kanske inte ett par brallor att dra på sig när man ska på fin middag, men som trädgårdsklädsel duger de alldeles utmärkt:
På baksidan där revan fanns började jag med att med applikationsvliseline stryka på en remsa tunt bomullstyg för att hålla ihop det hela:
Vem vet, förresten? Dessa gamla, loppisfyndade Levi’s blir kanske med tiden ena riktiga flower power-brallor, fulla med broderade blommor av olika kulörer och modeller :o)
På tal om blommor ska jag nu dra på mig mina nybroderade och gå ut på gården och gräva upp en pion, som behöver omlokaliseras från sitt kufiska läge precis intill stammen på min forsythia. Man kan ju undra hur i herrans namn den i tidernas morgon hamnat där :oS
Inspirerad av chick flick-rullen ”Systrar i jeans” skred jag till verket. En liten blomma vid ena fickan:
En smärre rabatt rakt över låret, där tyget gått sönder från sidsöm till sidsöm:
Tadaa! Det är väl kanske inte ett par brallor att dra på sig när man ska på fin middag, men som trädgårdsklädsel duger de alldeles utmärkt:
På baksidan där revan fanns började jag med att med applikationsvliseline stryka på en remsa tunt bomullstyg för att hålla ihop det hela:
Vem vet, förresten? Dessa gamla, loppisfyndade Levi’s blir kanske med tiden ena riktiga flower power-brallor, fulla med broderade blommor av olika kulörer och modeller :o)
På tal om blommor ska jag nu dra på mig mina nybroderade och gå ut på gården och gräva upp en pion, som behöver omlokaliseras från sitt kufiska läge precis intill stammen på min forsythia. Man kan ju undra hur i herrans namn den i tidernas morgon hamnat där :oS