Receptet är simpelt:
5 ml såpa blandas med 5 dl vatten i en sprejflaska. Används som vilket allrengöringsmedel som helst. Eftertorkning behövs inte.
lördag 8 maj 2010
Billigt och miljöbra
JAG HAR FÖR länge sedan lagt ner användningen av alla möjliga sorters rengöringsmedel i tjusiga flaskor, det ena dyrare än det andra. Vanlig, hederlig såpa och vatten är precis lika bra – kanske rentav bättre. Åtminstone för miljön, om inte annat.
Receptet är simpelt:
5 ml såpa blandas med 5 dl vatten i en sprejflaska. Används som vilket allrengöringsmedel som helst. Eftertorkning behövs inte.
Receptet är simpelt:
5 ml såpa blandas med 5 dl vatten i en sprejflaska. Används som vilket allrengöringsmedel som helst. Eftertorkning behövs inte.
Av glädje bygger man musik!
IGÅR, PÅ FREDAG, hade jag nöjet att få gå på en jättekonsert! Under två dagar har Mariehamn sjudit av musik och människor i och med evenemanget Skolmusik arrangerades här på Åland den 6-7 maj.
Närmare 4.500 skolungdomar från de svenskspråkiga regionerna i Finland från årskurs 3 till och med gymnasiet, däribland min egen lilla A, samlades på Åland för att knyta musikaliska vänskapsband och skapa musik tillsammans.
På grund av det stora deltagarantalet måste festkonserten delas upp i två trots att vår stora ishall, Islandia, togs i anspråk för att ge plats för så många som möjligt samtidigt. Den svenska och den norska flaggan vajade även de utanför hallen, eftersom båda länder hade observatörer på plats för att se och lära för egna framtida arrangemang.
Och fullsatt, det var det!
Följande bild är från framträdandet med "Riddarens sång", som sjöngs av årskurserna 3-6. Häftigaste låten enligt lilla A, själv sjätteklassist. (Vill du lyssna på musiken? Klicka då HÄR.)
Även lärarna gjorde ett bejublat framträdande med Povel Ramels”Fars fabrik”. (Klicka HÄR för att lyssna på deras flerstämmiga sånginsats.)
Personligen gillade jag det nästsista numret bäst, Bo Kaspers ”Vi kommer aldrig att dö”, men så är jag också ett stort fan av BKO. (Skolmusiks version kan du lyssna på via länken HÄR.)
”Musik ska byggas utav glädje, av glädje bygger man musik”, sjöng Lill Lindfors. Jag kan bara hålla med och vara glad för att lilla A inte ärvt min kråklika sångröst utan sjunger riktigt bra. Att ha förmånen att kunna musicera med andra är en gåva man ska vårda ömt och vara tacksam för, bara så ni vet, ni som kan.
Närmare 4.500 skolungdomar från de svenskspråkiga regionerna i Finland från årskurs 3 till och med gymnasiet, däribland min egen lilla A, samlades på Åland för att knyta musikaliska vänskapsband och skapa musik tillsammans.
På grund av det stora deltagarantalet måste festkonserten delas upp i två trots att vår stora ishall, Islandia, togs i anspråk för att ge plats för så många som möjligt samtidigt. Den svenska och den norska flaggan vajade även de utanför hallen, eftersom båda länder hade observatörer på plats för att se och lära för egna framtida arrangemang.
Följande bild är från framträdandet med "Riddarens sång", som sjöngs av årskurserna 3-6. Häftigaste låten enligt lilla A, själv sjätteklassist. (Vill du lyssna på musiken? Klicka då HÄR.)
Även lärarna gjorde ett bejublat framträdande med Povel Ramels
Personligen gillade jag det nästsista numret bäst, Bo Kaspers ”Vi kommer aldrig att dö”, men så är jag också ett stort fan av BKO. (Skolmusiks version kan du lyssna på via länken HÄR.)
”Musik ska byggas utav glädje, av glädje bygger man musik”, sjöng Lill Lindfors. Jag kan bara hålla med och vara glad för att lilla A inte ärvt min kråklika sångröst utan sjunger riktigt bra. Att ha förmånen att kunna musicera med andra är en gåva man ska vårda ömt och vara tacksam för, bara så ni vet, ni som kan.
RECEPT > Formbröd med linfrö, kruskakli & lingon
ÄNNU EN VARIANT på formbröd. Att baka bröd i form är i mitt tycke behändigt och så blir skivorna snygga och brödrostvänliga. Dessutom kan man röja undan i köket så fort degen är färdig, eftersom degen jäses i formen och inte i bunken.
25 g jäst
1 dl filmjölk (surmjölk i Finland)
2,5 dl kallt vatten
1 msk olja, gärna olivolja
2 msk krossade linfrön
3 msk kruskakli
0,5 dl lingonsylt
2,5 dl grahammjöl
2,5 dl dinkelmjöl
i runda slängar 5 specialvetemjöl
1 knapp msk gott havssalt
Lös upp jästen i vattnet och filmjölken. Hiva i alla ingredienser, förutom saltet och ett par deciliter av specialvetemjölet. Rör ihop och tillsätt ytterligare vetemjöl tills degen antar en elastisk konsistens och slutar klibba mot bunken, men den får fortfarande vara mer lös än stabbig. Knåda i maskin 5 min. – för hand c. 10. Nu tillsätts saltet och sen fortsätter du knåda lika länge till.
Klä en avlång brödform med bakplåtspapper och stjälp upp degen i formen. Pudra vetemjöl över ytan, lägg en handduk över och låt brödet jäsa sisådär en dryg timme i rumstemperatur.
Sätt på ugnen på 250° grader och ställ in formen på nedre falsen. Efter 5 minuter öppnar du ugnsluckan en kort stund för att släppa ut en del av värmen. Samtidigt sänker du temperaturen till 220° och gräddar vidare i 25-30 minuter eller tills brödets innertemperatur är 97°.
Låt det nygräddade brödet svalna på galler, inlindat i en handduk.
Out of Office
IDAG, LÖRDAG DEN 8 maj 2010, är jag ute på vift. Är dock tillbaka vid tangentbordet utåt kvällen för att läsa och svara på eventuella kommentarer och glada tillrop.
Välorganiserad och förutseende som jag är ... *host-host* ... har jag förberett ett par inlägg som kommer att pluppa upp, min fysiska frånvaro till trots.
Ha en underbar dag, hörni! Allesammans! :oD
Välorganiserad och förutseende som jag är ... *host-host* ... har jag förberett ett par inlägg som kommer att pluppa upp, min fysiska frånvaro till trots.
Ha en underbar dag, hörni! Allesammans! :oD
fredag 7 maj 2010
RECEPT > Hemlagad citronglass
IDAG HAR DET varit kallt och ruggigt här på Ålandsöarna, men jag bjuder ändå optimistisk som jag är på ett glassrecept. Någon gång ska det väl ändå bli lite varmare..?
Antingen behöver du en glassmaskin eller så får du vara beredd på att hållas hemma, vid frysen, för att röra om i glassen minst en gång/
Du behöver:
3 äggulor
1 knapp dl strösocker
2,5 dl mjölk
2 dl vispgrädde
rivet skal från 1 citron (tvätta med ljummet vatten före och torka väl)
en knapp msk citronsaft
Gör så här:
Vispa äggulor och socker riktigt ordentligt. Tillsätt mjölken under omrörning. Vispa därefter grädden nästan färdig och blanda ner den i glassmeten.
Starta glassmaskinen och häll i smeten. I en Philipsmaskin blir glassen klar på 45-50 minuter.
Efter ungefär halva tiden tillsätter du pö om pö det rivna citronskalet och citronsaften droppvis, så att den blandas in ordentligt. Låt maskinen fortsätta gå tills glassen är färdig.
Godast nylagad, som all hemlagad glass, men håller bra i frysen (minst
Lilla A är laktosintolerant, så jag lagar vår glass på låglaktosgrädde och -mjölk. Det blir gott det med!
Idag är en bra dag
JAHA-JA, DÅ ÄR virket hemlevererat och till och med betalat, så det är liksom bara att sätta igång med bygget då. Idag är en bra dag för det. Eller. Också. Inte.
*letar febrilt efter den spårlöst försvunna lusten och inspirationen*
Nä, det får nog vänta en dag eller två. Kanske till nästa vecka. Typ.
Nä, förresten. Bäst att inte jäkta. Kanske vaknar jag en morgon och upptäcker att Någon varit här under natten och gjort jobbet åt mig!
(Visst, visst ... Och att jultomten, påskharen och tandfén finns alldeles på riktigt är dagsens sanning det med.)
*funderar*
Nog finns det väl någon där ute som eventuellt känner sig sugen på lite snickarjobb..?
*drabbas av svårartad überoptimism*
Ho-hooo! ... Vart tog ni vägen, allesammans???
***
Så trevligt att se dig här, Annika! Varmt välkommen ska du vara :oD
*letar febrilt efter den spårlöst försvunna lusten och inspirationen*
Nä, det får nog vänta en dag eller två. Kanske till nästa vecka. Typ.
Nä, förresten. Bäst att inte jäkta. Kanske vaknar jag en morgon och upptäcker att Någon varit här under natten och gjort jobbet åt mig!
(Visst, visst ... Och att jultomten, påskharen och tandfén finns alldeles på riktigt är dagsens sanning det med.)
*funderar*
Nog finns det väl någon där ute som eventuellt känner sig sugen på lite snickarjobb..?
*drabbas av svårartad überoptimism*
***
Så trevligt att se dig här, Annika! Varmt välkommen ska du vara :oD
torsdag 6 maj 2010
Rea i matbutiken
... PÅ BRUDORKIDÉER! Halva priset, så inte ens ekonomiska jag kunde låta bli. Lite draghjälp fick nog mitt köpbeslut av gårdagens presenter från släkten.
Härmed är en av mina små svagheter avslöjad, den för orkidéer. Jag föll som en sten den dagen det gick upp för mig hur fantastiskt tacksamma och lättskötta de är. Men det tror jag å andra sidan ingalunda att jag är ensam om ;o)
Härmed är en av mina små svagheter avslöjad, den för orkidéer. Jag föll som en sten den dagen det gick upp för mig hur fantastiskt tacksamma och lättskötta de är. Men det tror jag å andra sidan ingalunda att jag är ensam om ;o)
Som ett brev på posten
... KOM EN VIRKBESKRIVNING som snälla Anki, Ankis blandning, har haft vänligheten att dela med sig av. Tack, gulle dej! Det är fantastiskt roligt att någon gång emellanåt få något annat i brevlådan än hemska fönsterkuvert med sina ännu hemskare innehåll. För några dagar sedan damp det ner en hel låda från Agneta i Snäckskalsdalen, så nu börjar jag bli snudd på bortskämd med ”trevligpost” :o)
Visst är den här bloggvärlden fantastisk på så sätt, att man kan ”bli bekant” med mysiga människor man annars knappelunda hade träffat?
Det fina vykortet med betande får som syns i bildens högra hörn har Anki själv tagit.
Visst är den här bloggvärlden fantastisk på så sätt, att man kan ”bli bekant” med mysiga människor man annars knappelunda hade träffat?
Det fina vykortet med betande får som syns i bildens högra hörn har Anki själv tagit.
Sällsynt släktträff
UNDER GÅRDAGEN HADE jag kärt och sällsynt besök av min 77-åriga moster och hennes dotter, en av mina fyra kusiner. Trots att det geografiska avståndet inte är oöverstigligt, jag på Åland och de i Åbo respektive Helsingfors, blir det inte att träffas mer än en eller högst två gånger per år. Ibland ännu mer sällan.
Oftast blir det inte mer än någon timme över en eller ett par koppar kaffe och lite glass eller en kaka, men den här gången hade jag bestämt mig för att de skulle bli bjudna på något mer substantiellt. Och detta ”något” blev hemlagad pizza, hemlagad pizzasallad, hemlagad kladdkaka och till denna två sorters hemlagad glass.
I efterskott inser jag att min ambitionsnivå var flera pinnhål högre än min nuvarande faktiska förmåga att hålla flera bollar än en i luften samtidigt. Allra helst som jag av någon korkad anledning fick för mig att samtidigt baka matbröd ... och städa badrummet ... och dammsuga huset ... och ... Ja, ni hör väl själva hur idiotiskt det låter?
Addera sedan att släkten talar finska och jag svenska, och att ingen av oss behärskar den andras modersmål mer än hjälpligt. Efter avklarad middag, kaffedrickning och kontaminasammanblandat finsksvenskt prat i närmare tre timmar hade det rudiment som återstår av min hjärna i princip nått kokpunkten, och när jag vinkat hej då åt släkten stämplade personalen på huvudkontoret ut helt och hållet för dagen plus att någon drog ner rullgardinen.
Men jag tror att de tyckte att maten var okej, kakan och glassen likaså. Så då kanske det är värt att vara lite tom[mare] i bollen någon dag efteråt? Det är ju trots allt ett helt år kvar till nästa gång.
Fina presenter fick jag i alla fall: en stor duk av härliga, somriga Marimekkotyget ”Hedelmäpeli” (Fruktspel), läckra Marimekkoservetter med mönstret ”Unikko” (Vallmo) och två fräscht rosa ljus i glas.
Släktens damer är helt på det klara med mina preferenser, om det råder det ingen som helst tvekan – och gudars, vad gulligt av dem! :oD
Oftast blir det inte mer än någon timme över en eller ett par koppar kaffe och lite glass eller en kaka, men den här gången hade jag bestämt mig för att de skulle bli bjudna på något mer substantiellt. Och detta ”något” blev hemlagad pizza, hemlagad pizzasallad, hemlagad kladdkaka och till denna två sorters hemlagad glass.
I efterskott inser jag att min ambitionsnivå var flera pinnhål högre än min nuvarande faktiska förmåga att hålla flera bollar än en i luften samtidigt. Allra helst som jag av någon korkad anledning fick för mig att samtidigt baka matbröd ... och städa badrummet ... och dammsuga huset ... och ... Ja, ni hör väl själva hur idiotiskt det låter?
Addera sedan att släkten talar finska och jag svenska, och att ingen av oss behärskar den andras modersmål mer än hjälpligt. Efter avklarad middag, kaffedrickning och kontaminasammanblandat finsksvenskt prat i närmare tre timmar hade det rudiment som återstår av min hjärna i princip nått kokpunkten, och när jag vinkat hej då åt släkten stämplade personalen på huvudkontoret ut helt och hållet för dagen plus att någon drog ner rullgardinen.
Men jag tror att de tyckte att maten var okej, kakan och glassen likaså. Så då kanske det är värt att vara lite tom[mare] i bollen någon dag efteråt? Det är ju trots allt ett helt år kvar till nästa gång.
Släktens damer är helt på det klara med mina preferenser, om det råder det ingen som helst tvekan – och gudars, vad gulligt av dem! :oD
onsdag 5 maj 2010
Enkel halvering
I MINA OCH andras brödrecept anges ibland mängden jäst till 25 gram. Jäst säljs i allmänhet i bitar om 50 gram, så då måste man dela. Fiffigaste sättet att göra det är att dela på diagonalen, från hörn till hörn! Då blir halvorna precis lika stora.
Eftersom jag bakar så mycket som jag gör har jag fixat en liten jästklyvare åt mig. Två bitar av en blompinne och en bit metalltråd var allt som behövdes. Samma ”verktyg” använder jag för att skära kylskåpskallt smör i kuber, till exempel om smöret ska rumstempereras före bakning.
Idén har jag överfört från min tid som amatörkeramiker. Samma typ av trådlösning använder man nämligen för att skära loss det drejade föremålet från drejskivan :o)
Färskjäst går dessutom alldeles utmärkt att frysa. Därför köper jag alltid 6-8 paket på samma gång, delar dem färdigt och fryser in dem som 25-gramsbitar. På det viset har jag alltid jäst hemma när jag drabbas av baklust. En frusen bit jäst tinar dessutom väldigt fort om den läggs i degvätskan.
Eftersom jag bakar så mycket som jag gör har jag fixat en liten jästklyvare åt mig. Två bitar av en blompinne och en bit metalltråd var allt som behövdes. Samma ”verktyg” använder jag för att skära kylskåpskallt smör i kuber, till exempel om smöret ska rumstempereras före bakning.
Idén har jag överfört från min tid som amatörkeramiker. Samma typ av trådlösning använder man nämligen för att skära loss det drejade föremålet från drejskivan :o)
Färskjäst går dessutom alldeles utmärkt att frysa. Därför köper jag alltid 6-8 paket på samma gång, delar dem färdigt och fryser in dem som 25-gramsbitar. På det viset har jag alltid jäst hemma när jag drabbas av baklust. En frusen bit jäst tinar dessutom väldigt fort om den läggs i degvätskan.
Trädgårdsaktuellt
FORTSÄTTNINGSVIS ÄR DET ingen riktig vårvärme här i skärgården. Men nätterna är inte fullt så kalla mera, så växtligheten är på gång även om det går trööögt.
Förutom vildväxande nunneört och vitsippor i min moss- & gräsmatta finns det också några enstaka gullvivor. Ännu har de inga stjälkar, men gott om blomknoppar!
Gullvivan (Primula veris), Ålands landskapsblomma och i Sverige Närkes, är en av de finaste vildblommorna jag vet. Den, om någon, väcker barndomsminnena till liv. Till skolavslutningen brukade vi plocka stora fång och dekorera festsalen, och så fick ju ”fröken” alltid en stor bukett förstås.
Men, vafalls! En katt bland hermelinerna – detta är ingen gullviva! Hm, vad kan det månne vara? Den har jag inte sett förut. En primula ser det ju ut som, men vilken sort? Jordviva, maybe..?
Pärlhyacinterna är nästan fullmogna nu. Ett par dagar till med sol så slår de ut och slutar se ut som snörpiga gamla tanter.
Det kan man däremot inte säga om tulpanerna. Mer än så här finns det tills vidare inte i blomningsväg. Gammaldags enkel och röd ska den här bli vad det lider.
Bellisen, tusenskönan, blommar istället desto mer allaredan. Till den här arten hyser jag en form av hatkärlek. Den är söt som bara den, men har en obehaglig förmåga att ta över både i rabatter och gräsmattor.
Det här ska så småningom växa till sig till ståtliga krolliljor. Dem fick jag av herr K förra sensommaren, så jag ser fram mot att se hur de gillat flyttningen från hans gamla lantställe till min stadsrabatt.
Och löjtnantshjärtat har överlevt vargavintern. Ifjol var den här plantan jättestor, så jag hoppas att den inte tagit stryk av kylan utan växer sig lika ståtlig även den här sommaren. Just nu liknar det mera på en fingersvamp, eller hur?
Värre kan det vara med mina två, små vinstockar. Även om de är sorter som ska vara härdiga här i min växtzon är jag inte så säker ... Kan detta månne vara ett färskt bladanlag? Och är det Zilga eller..? Noll koll, kallas det ;o)
Bättre ser det ut med mina två amerikanska blåbärsbuskar! De går mot sitt andra år här hos mig, så de är fortfarande rätt små. Men det blev en bra tillväxt ifjol, så jag hoppas på något fler än tio bär i år :o)
Vad som verkligen inte dukat under för kölden är åkerfräken. Det är med andra ord dags att hårdträna på att gilla läget, för detta otyg går det inte att bli av med.
Men vet man med sig att samma växt hängt med sedan dinosaurierna gick omkring här på jorden, då i form av många meter höga ”träd”, så inser man också att det inte är någon mening i att försöka utrota dem. ”Gilla läget” är klart lugnare för nerverna ;o)
Vem som ska gå vinnande ur kampen om min magra gräsmatta är ovisst. Blir det mossan, fräken eller rentav uppstickaren kirskål? Spänningen är oliiidlig!
Förutom vildväxande nunneört och vitsippor i min moss- & gräsmatta finns det också några enstaka gullvivor. Ännu har de inga stjälkar, men gott om blomknoppar!
Gullvivan (Primula veris), Ålands landskapsblomma och i Sverige Närkes, är en av de finaste vildblommorna jag vet. Den, om någon, väcker barndomsminnena till liv. Till skolavslutningen brukade vi plocka stora fång och dekorera festsalen, och så fick ju ”fröken” alltid en stor bukett förstås.
Men, vafalls! En katt bland hermelinerna – detta är ingen gullviva! Hm, vad kan det månne vara? Den har jag inte sett förut. En primula ser det ju ut som, men vilken sort? Jordviva, maybe..?
Pärlhyacinterna är nästan fullmogna nu. Ett par dagar till med sol så slår de ut och slutar se ut som snörpiga gamla tanter.
Det kan man däremot inte säga om tulpanerna. Mer än så här finns det tills vidare inte i blomningsväg. Gammaldags enkel och röd ska den här bli vad det lider.
Bellisen, tusenskönan, blommar istället desto mer allaredan. Till den här arten hyser jag en form av hatkärlek. Den är söt som bara den, men har en obehaglig förmåga att ta över både i rabatter och gräsmattor.
Det här ska så småningom växa till sig till ståtliga krolliljor. Dem fick jag av herr K förra sensommaren, så jag ser fram mot att se hur de gillat flyttningen från hans gamla lantställe till min stadsrabatt.
Och löjtnantshjärtat har överlevt vargavintern. Ifjol var den här plantan jättestor, så jag hoppas att den inte tagit stryk av kylan utan växer sig lika ståtlig även den här sommaren. Just nu liknar det mera på en fingersvamp, eller hur?
Värre kan det vara med mina två, små vinstockar. Även om de är sorter som ska vara härdiga här i min växtzon är jag inte så säker ... Kan detta månne vara ett färskt bladanlag? Och är det Zilga eller..? Noll koll, kallas det ;o)
Bättre ser det ut med mina två amerikanska blåbärsbuskar! De går mot sitt andra år här hos mig, så de är fortfarande rätt små. Men det blev en bra tillväxt ifjol, så jag hoppas på något fler än tio bär i år :o)
Vad som verkligen inte dukat under för kölden är åkerfräken. Det är med andra ord dags att hårdträna på att gilla läget, för detta otyg går det inte att bli av med.
Men vet man med sig att samma växt hängt med sedan dinosaurierna gick omkring här på jorden, då i form av många meter höga ”träd”, så inser man också att det inte är någon mening i att försöka utrota dem. ”Gilla läget” är klart lugnare för nerverna ;o)
Vem som ska gå vinnande ur kampen om min magra gräsmatta är ovisst. Blir det mossan, fräken eller rentav uppstickaren kirskål? Spänningen är oliiidlig!
tisdag 4 maj 2010
En #$¤%&@ hylla
ÄN EN GÅNG har jag blivit påmind om vikten av att kolla och dubbelkolla innan jag tar itu med något! Den här gången gjorde jag av någon märkunderlig anledning varken det ena eller det andra.
Min entrés nya hatthylla, som långt om länge blev målad, skulle äntligen skruvas upp. Lagom till valborgsmässoaftonen, hade jag tänkt. Det här är en ”före”-bild från entrén, och som ni ser har mitt hallsystem bestått ett fullskaligt provisorium: en lastgammal, lätt modifierad IKEA-bokhylla med en egentillverkad klädstångslösning.
Bokhyllan skulle alltså väck och i dess ställe en smal och hög byrå1) med många lådor för vantar, reflexband, hopfällbara paraplyer, cykellyktor och allsköns övrig bråte man har i en hall. Ovanför denna skulle den beramade hatthyllan med klädstång och många krokar skruvas upp, nymålad och med blankpolerade metalldelar.
Jag tömde lådor, torkade och putsade, baxade och bökade och fick till slut saker och ting på sina rätta platser. Dags för hatthyllan. Trodde jag, ja ... Antingen har väggen krympt eller så hade hyllan blivit fullvuxen under vintern, men plötsligt var den för lång. Inte bara lite för lång, utan hela sexton centimeter.
[plats här för en icke föraktlig mängd otryckbara svordomar]
I och med detta konstaterande ökade inredningsprojektet som genom ett trollslag radikalt i omfång. Istället för bara borrning av tre snygga hål i väggen måste hela hatthyllshelvetet skruvas sönder i sina minsta beståndsdelar. Ribbor, tvärbräde och klädstång måste kapas på längden – i båda ändar dessutom – och ribborna förses med nya hål för de tre konsolgenomföringarna.
Ett sjujävla jobb blev det, och definitivt inte någon ”ny” hall till Valborg. Slutsats: vad som än sägs om motsatsen så spelar faktiskt längden roll. En stor sådan.
Nu, ett antal dagar senare, är hyll-#$¤%&@:n äntligen uppe, men frågan är om det ens blev så mycket bättre än förut :o/
1) En gammal pjäs från IKEA, helt i furu med från början runda träknoppar. Slipad, vitmålad och med nya skålhandtag blev den nästan presentabel.
***
Halloj, Skånegrabben! Kul att se din nuna i listan :oD
Min entrés nya hatthylla, som långt om länge blev målad, skulle äntligen skruvas upp. Lagom till valborgsmässoaftonen, hade jag tänkt. Det här är en ”före”-bild från entrén, och som ni ser har mitt hallsystem bestått ett fullskaligt provisorium: en lastgammal, lätt modifierad IKEA-bokhylla med en egentillverkad klädstångslösning.
Bokhyllan skulle alltså väck och i dess ställe en smal och hög byrå1) med många lådor för vantar, reflexband, hopfällbara paraplyer, cykellyktor och allsköns övrig bråte man har i en hall. Ovanför denna skulle den beramade hatthyllan med klädstång och många krokar skruvas upp, nymålad och med blankpolerade metalldelar.
Jag tömde lådor, torkade och putsade, baxade och bökade och fick till slut saker och ting på sina rätta platser. Dags för hatthyllan. Trodde jag, ja ... Antingen har väggen krympt eller så hade hyllan blivit fullvuxen under vintern, men plötsligt var den för lång. Inte bara lite för lång, utan hela sexton centimeter.
I och med detta konstaterande ökade inredningsprojektet som genom ett trollslag radikalt i omfång. Istället för bara borrning av tre snygga hål i väggen måste hela hatthyllshelvetet skruvas sönder i sina minsta beståndsdelar. Ribbor, tvärbräde och klädstång måste kapas på längden – i båda ändar dessutom – och ribborna förses med nya hål för de tre konsolgenomföringarna.
Ett sjujävla jobb blev det, och definitivt inte någon ”ny” hall till Valborg. Slutsats: vad som än sägs om motsatsen så spelar faktiskt längden roll. En stor sådan.
Nu, ett antal dagar senare, är hyll-#$¤%&@:n äntligen uppe, men frågan är om det ens blev så mycket bättre än förut :o/
1) En gammal pjäs från IKEA, helt i furu med från början runda träknoppar. Slipad, vitmålad och med nya skålhandtag blev den nästan presentabel.
Halloj, Skånegrabben! Kul att se din nuna i listan :oD
Färgfrossa
ÄVEN OM MAN inte är en handarbetsfreak kan man väl inte låta bli att inspireras av sådana här bilder? Detta är mitt favoritbomullsgarn Catania, från Schachenmayr Nomotta – och nu kliar det i fingrarna, vill jag lova, efter att den senaste leveransen anlände igår!
Shit happens, del 2
Blinkersglas; beställningsvara, lev.tid 1-2 veckor: 71,00 euro
Dekorlist, vänster framdörr: 102,00 euro
Dekorlist, vänster bakdörr: 80,00 euro
Eventuell arbetskostnad inte inräknad.
Skallerormssnabb slutsats:
Eftersom jag bryr mig föga om mitt eget utseende tänker jag bannemej inte lägga ut en förmögenhet på bilens! Det blir således nytt blinkersglas och en punktrengöring av måsskiten, inget jä*la lull-lull för närmare 200 pengar.
Dekorlist, vänster framdörr: 102,00 euro
Dekorlist, vänster bakdörr: 80,00 euro
Eventuell arbetskostnad inte inräknad.
Skallerormssnabb slutsats:
Eftersom jag bryr mig föga om mitt eget utseende tänker jag bannemej inte lägga ut en förmögenhet på bilens! Det blir således nytt blinkersglas och en punktrengöring av måsskiten, inget jä*la lull-lull för närmare 200 pengar.
Shit happens
STACKARS MIN LILLA, gamla bil ... Hon har inte haft ett lätt liv, Röda Faran. Inte har hon blivit tvättad och vaxad så där överdrivet ofta, knappt dammsugen på insidan mer än när mängden grus börjat påverka pedaltryckandet – och nya däck ska vi inte prata om. Sen är det lite gummigrejer som med ålderns rätt börjar ge upp, så hon har med kinderna röda av skam fått glida omkring och se ut så här redan ett bra tag:
Som om inte det vore nog ordnade en kompis till det här igår:
Och som pricken – eller ska vi säga klicken – över i:et har måsjävlarna haft rejvparty på gården under morgonen:
Det är tydligt att makterna tycker att det är dags att jag tar hand om henne lite, eller vad tror ni..?
***
Rätt gissat! Jag är fenomenofantastiskt ointresserad av allt som har med bilar, deras vård och hälsostatus, att göra. Fyra hjul och en ratt, det räcker för mig. Och att det rullar.
***
Rätt gissat! Jag är fenomenofantastiskt ointresserad av allt som har med bilar, deras vård och hälsostatus, att göra. Fyra hjul och en ratt, det räcker för mig. Och att det rullar.
måndag 3 maj 2010
Kloka ord på väg(g)en
En kvällsvisit hos Johanna med bloggen Uffemattens tankar och funderingar resulterade i dessa kloka ord:
Varje skugga
talar om
att någonstans
finns där ett ljus.
Så utomordentligt självklart! Så tänkvärt. Och så fantastiskt lätt att glömma när det mesta känns svart, vilket det ju gör ibland. Inte just nu, men ibland.
Jag är inte mycket för väggbonader, men detta är så bra att det snudd på förtjänar en sådan :o)
talar om
att någonstans
finns där ett ljus.
Så utomordentligt självklart! Så tänkvärt. Och så fantastiskt lätt att glömma när det mesta känns svart, vilket det ju gör ibland. Inte just nu, men ibland.
Jag är inte mycket för väggbonader, men detta är så bra att det snudd på förtjänar en sådan :o)
Paket efter paket ...
IDAG KOM DET, garnet från Tyskland. Jippi! Som jag har väntat! Och som om inte det räckte, så hade jag ytterligare ett paket att hämta från posten. När damen i kassan överräckte detta började jag garva, för jag har aldrig – säger aldrig – fått en postförsändelse med så många frimärken. I alla fall inte julfrimärken i maj ;o)
Tusen miljoner tack, Agneta i Snäckskalsdalen! Fast lite chockad är jag (i positiv bemärkelse, mind you), för du sa att du skulle skicka några, inte en hel låda.
Nu är ni allt bra nyfikna, ni övriga, eller hur? På vad som fanns i lådan, menar jag. Tja, då får ni väl klicka fram mera då, om ni verkligen vill veta ;o)
Tusen miljoner tack, Agneta i Snäckskalsdalen! Fast lite chockad är jag (i positiv bemärkelse, mind you), för du sa att du skulle skicka några, inte en hel låda.
Nu är ni allt bra nyfikna, ni övriga, eller hur? På vad som fanns i lådan, menar jag. Tja, då får ni väl klicka fram mera då, om ni verkligen vill veta ;o)
Veckans Vanartiga Vers #3
En ornitolog från Alunda,med fäbless för dom lite runda,
önskar hett sig en dront
för en stunds ”back to front”
– med ett höns så vill han helst blunda.
Denna limerick, och ytterligare 127 stycken, ingår i samlingen ”Limerickar att le åt”, som du kan ladda ner i sin helhet genom att klicka HÄR.
Tycker du att den här var kul och vill roa någon annan? Då är det bara att klicka på det lilla kuvertet med en pil på i slutet av inlägget och skicka iväg länken.
söndag 2 maj 2010
På tur med Debbie
STRÅLANDE SOL, KORNBLÅ himmel och hård vind, vad gör man då? Jamen, naturligtvis gränslar man gamla Debban och ger sig ut på en runda i stan!
Min lilla stjärt och jag har inte cyklat på gud vet när, så vi gick ut löst för att inte slockna på slutet. I tantlugn takt styrde jag styret mot en av de vackraste platserna i Mariehamn, naturparken Tullarns äng. Ännu är det lite tidigt för den riktigt överdådiga blomningen, men visst är det på gång.
Vägen från mig till Tullarns äng går förbi en annan park, Stenparken, som är planerad och anlagd av Simon Häggblom. Han är pappa också till metallskulpturen ”Vindöga” som finns där (mig påminner den mest om en aningen otät lappländsk kåta). Byggnaden i bakgrunden är vårt drygt ett år gamla kultur- och kongresshus, Alandica.
Ett par hundra meter till och man är framme vid Tullarns äng. Här börjar promenadvägen.
Okej, då kör vi!
Gamla och höga är de, de vackra träden. Gissa hur underbart det är efter lövsprickningen ... Då är det som att vandra i en lövsal med jättehögt till tak.
Kolla, en hackspett!
På sina ställen är det så här frodigt och grönt. Nej, det är inte liljekonvaljeblad. Det är ramslök som ännu inte börjat blomma.
Men det finns det annat som gör!
Som blåsippa ...
svalört ...
och vitsippa.
Där inne i lunden märktes det inte mycket av de friska vårvindarna (som sannerligen inte lekte och viskade; de galopperade och gallskrek), så jag passade på att njuta lite av solen. Tullarns äng angränsar till innanhavet Slemmern och alldeles bakom mig, bortom vassruggarna på andra sidan det lilla vattnet som kallas Katthavet, finns den ena av stans två centrala badstränder, Lilla Holmen.
Det var andra som hade det mysigt i värmen. Åtminstone tycker jag inte det ser ut som fru And har något att invända mot vädret. Garanterat varmare nu än i isvaken i vintras!
På hemvägen blev det motvind. Jag hade fullt sjå med att trampa, så det blev inga fler foton den här dagen.
Min lilla stjärt och jag har inte cyklat på gud vet när, så vi gick ut löst för att inte slockna på slutet. I tantlugn takt styrde jag styret mot en av de vackraste platserna i Mariehamn, naturparken Tullarns äng. Ännu är det lite tidigt för den riktigt överdådiga blomningen, men visst är det på gång.
Vägen från mig till Tullarns äng går förbi en annan park, Stenparken, som är planerad och anlagd av Simon Häggblom. Han är pappa också till metallskulpturen ”Vindöga” som finns där (mig påminner den mest om en aningen otät lappländsk kåta). Byggnaden i bakgrunden är vårt drygt ett år gamla kultur- och kongresshus, Alandica.
Ett par hundra meter till och man är framme vid Tullarns äng. Här börjar promenadvägen.
Gamla och höga är de, de vackra träden. Gissa hur underbart det är efter lövsprickningen ... Då är det som att vandra i en lövsal med jättehögt till tak.
På sina ställen är det så här frodigt och grönt. Nej, det är inte liljekonvaljeblad. Det är ramslök som ännu inte börjat blomma.
Som blåsippa ...
Där inne i lunden märktes det inte mycket av de friska vårvindarna (som sannerligen inte lekte och viskade; de galopperade och gallskrek), så jag passade på att njuta lite av solen. Tullarns äng angränsar till innanhavet Slemmern och alldeles bakom mig, bortom vassruggarna på andra sidan det lilla vattnet som kallas Katthavet, finns den ena av stans två centrala badstränder, Lilla Holmen.
Det var andra som hade det mysigt i värmen. Åtminstone tycker jag inte det ser ut som fru And har något att invända mot vädret. Garanterat varmare nu än i isvaken i vintras!
På hemvägen blev det motvind. Jag hade fullt sjå med att trampa, så det blev inga fler foton den här dagen.