Kreativt pausande och ny medlem i familjen

JAG HAR HAFT en ganska lång, kreativ paus från mitt mandalatecknande. Orsaken är Duolingo och återupptagna övningar i det italienska språket. Övningar som gick i dvala för ungefär tre år sedan, men som nu vaknat till liv igen.

Helt på latsidan har jag däremot inte legat. Jag hittade en svartvit teckning härförleden, som jag blev inspirerad att färgsätta när min nya uppsättning alkoholbaserade tuscher anlände. Av samma orsak har jag nu återupptagit färdigställandet av projektet på duk, som gick i stå när den centrala mandalan i röd/gul/grönt blev färdig.

Och det här mina vänner, det är ren och skär lycka för en färgnörd:

Så nu är jag som sagt igång igen. Den röda mandalan har fått en blå kompis och nu håller de på att få sällskap av en i lila toner:

 

 

Annars är grädden på livsmoset just för stunden att jag blivit »morrmorr» åt en näpen liten grekiska, som av sin matte, min dotter alltså, fått namnet Luna. Visst äär hon för söt?

 

 

Nu kom den!

DET ÄR VARKEN torrt och fluffigt eller i stor mängd, men nu kom den i alla fall, första snön på riktigt för i år. Mer än så här behöver det i är­lighetens namn inte bli heller, för det är bara det vita jag vill ha och alls inte i ett metertjockt lager.

Annat som kom idag, var mopsen Lucy. Hon tog Lilla A med sig ut på promenad och så hamnade de i ”Rucklet”. Lucy är Lilla A:s brorsas flickväns vovve och en rysligt alert och charmig sak. Men låter som en julgris gör hon, när hon snörvlar sig fram genom tillvaron.

Men nu har jag inte tid att sitta här och lägga ut texten. Strump­stick­orna kallar! Bara så ni vet, så får man av en uppriven damtröja stl. 36-38 ut fem par sockor stl. 40-41 och jag ska just lägga upp för den tionde sockan på raken. Puh ...

Triss i halsdukar och en meter tax

ÄVEN OM BILDKVALITETEN är usel tänker jag idag visa tre halsdukar stickade av merinoull. Den första är en klassisk en, långrandig och rät­stickad, 14 cm bred och närmare 160 cm lång.

Den andra blev färdig så sent som igår. Den är en s.k. Möbiusscarf, dvs en tvådimensionell cirkel utan början eller slut, i modesammanhang of­ta kallad snood. Så här ser den c. 120 cm långa och 17 cm breda scar­fen ut när den viras två varv runt hal­sen.

Den tredje är också en Möbiusscarf, som jag faktiskt stickade för rätt länge sedan. Den är ribbstickad på längden, genom att alternera mel­lan ett antal varv avigt och lika många varv rätt. Även den här är c. 120 cm i omkrets men bara 12 cm bred, eftersom ribbningen gör att den drar ihop sig. På bilden bär jag den två varv runt halsen.

Lång som en smärre scarf är även Gilbert, som är mitt dagbarn i två dagar medan matte jobbar. Här har han dock helt fräckt kringlat ihop sig som en kanelsnurra i soffan och jag var inte sen att föreviga hans självsvåldiga tilltag :o)

Jag beklagar den risiga kvaliteten på scarfbilderna, men det är bökigt att fotografera med självutlösare. Jag upptäckte att jag borde flyttat kameran mycket närmare, men det blev kallt att vara ute på terrassen och plåta, så det fick helt enkelt bli som det blev.

En riktigt stämnings- och fridfull allhelgonahelg önskar jag er alla!

Lilla jul 2012

VINTERN KOM ONÖDIGT plötsligt i år. Grönt gräs till julafton var det sagt, och vad hände med det? Fortsätter det så här finns det risk för att jag inte lyckas ta mig in i ”Rucklet” när jag återvänder från re­ha­bi­literingsutredningen, för infarten och gårdsplanen lär knappast skotta sig själva i min frånvaro :o/

Men den dagen, den sorgen. Idag är det Lilla jul här i Finland och jag har haft prominent besök av Lilla A:s storasysters vovve, en åländsk­född chihuahua. Voilà, mina vänner, mademoiselle Blanca:

Eftersom det varnas för riktigt kalla nätter framöver har jag idag tagit det säkra för det osäkra och burit in både oliv och rosmarin från Glas­palatset. Båda var i och för sig noggrant vinterombonade, men blir det alltför många minusgrader är risken ändå stor att det går åt pipan.

Själv fryser jag som en hund av modellen här ovan, så nu blir det fyr i braskaminen och en mikrotinad middag intagen in splendid solitude un­der filten i soffan framför spisen.

Glad Lilla jul på er, alla och envar!

En näpen nattgäst och ett par långliggare

NEJ DÅ, VI har inte öppnat hundpensionat/-dagis i ”Rucklet” även om det kan verka så. Men i alla fall, här är en för er ny bekantskap: Lilla A:s storebrors fyrfoting ”Tin­ka” a.k.a. ”Duracellkaninen”, en medel­ål­ders dam av rasen dansksvensk gårdshund. Hon kinesar hos oss me­dan exet, som är den egentliga stand in-hussen, är bortrest ett par dagar.

Visst är hon för söt? Dansksvensken är en pigg och nyter ras med massor med hästkrafter under huven parat med gott om celler under pannbenet. Kul och oerhört char­mig jycke! Mindre charmigt är att hon, i motsats till mina eg­na forna hun­dar, har lärt sig att sängar och andra möbler är tillåtna om­rå­den :o/

---

Och vad djurliv beträffar, så är det nu full rulle i lärkens holkar, åtmins­tone i två av tre. På bottenvåningen inreder ett par talgoxar för brinn­kära livet och på plan 2 är herr och fru gråsparv flitigt sysselsatta med att släpa hem bomaterial. I en tredje holk, i ett annat träd, tror jag att det flyttat in blåmesar. I en fjärde hade jag hoppats på svartvit flug­snappare, men än så länge har jag inte fått syn på någon.

I kvarteret lyser det gult både här och där av stora, blommande forsy­thior. Det skulle det ha gjort på ruckelgården också, men jag skar ifjol ner min buske nästan till marken. Fast blommar, det gör den lik för­ban­nat!

De senaste dagarnas kyla, orkanvindar och regn har idag förvandlats till klarblå himmel, närapå stiltje och gassande sol. Idag blir det träd­går­den, det kan ni slå er i backen på! Och snälla, håll tummarna för att jag lyckas rycka liv i Stig, min giktbrutna, gamla gräsklippare ...

Mintmysteriet

IGÅR MORSE, NÄR Gurra och jag hade varit ut på gården och morgon­dril­lat (ja, inte jag förstås, bara Gurra), upptäckte jag detta stående invid ytterdörren:
 
 

Högst märkligt. När hade den kommit dit?? Var den kanske där redan kvällen före, när vi med immiga glasögon och isklumpar mellan tramp­dy­nor­na kom hem från läsningen av kvällstidningen ... eller har den bea­mats ner av Mr. Spock under natten?

Min logiska förklaring visade sig inte alls hålla streck, den att Gurras riktiga mamma svängt förbi på väg hem från nattjobbet för att förse oss med något till kaffet. Det hade hon inte.

Kufiskt.

Med tanke på min rådande, mindre goda relation till FPA är det ju inte utan att man funderar på om innehållet är preparerat på något sätt. Vete tusan om jag vågar smaka ;o) Skulle ni..?

Gurra, caught in the act :o)

Herrbesök!

FÅ SAKER KAN tina upp mina frusna livsandar som ett oförutsett herr­besök. Efter en riktigt lång och givande promenad i gårdagseftermid­da­gens strålande vinterväder sprudlade jag (jaja, en liiten överdrift här då) av så mycket överloppsenergi att jag efteråt kom mig för att baka en laddning frallor till fikat!


Ännu ljumma från ugnen, med ett tjockt lager smör och några rediga skivor ost, och nedsköljda med en balja starkt kaffe – mm ... så gott!

Men den gode herrn, han fick vara nöjd med att se men inte röra. Nå­gon måtta med hur man skämmer bort dem får det faktiskt vara!


Sen fick han faktiskt vackert hålla sig på mattan under natten också. För vackra ögon eller ej, så lätt slipper man inte ner mellan mina la­kan. Fast jag erkänner villigt att det är mäkta svårt att motstå den blicken.

En pelargon klippte jag förresten ner redan igår fast det kanske är lite tidigt: doktor Westerlunds hälsoblomma. Den har i någon månad stått och sett trist och hängig ut, så det får bära eller brista.