Kl. 11:09:39 GMT +02:00

DÄR KOM DET, det tusende utlånet av boken, och det var på läns­bib­lio­te­ket i Uppsala det hände :o)

Så jaha, det blir till att baka nu då. Och att försöka fatta att min lilla bok faktiskt blivit lånad via Elib så van­sin­nigt många gånger på i runda slängar åtta månader (lånen på Åland, i bokens tryckta form, är m.a.o. inte inräknade).

Ja, jösses ... Det här trodde jag aldrig jag skulle få uppleva.

”Det tar sig!” sa amatörträdgårdsmästaren

DET BLEV EN kant av natursten runt den nygamla rabatten intill Glas­palatset. En rabatt som med tiden tydligen ökar i omfång. Det började rysligt anspråkslöst i juli ifjol, när jag blev tvungen att grä­va upp en liten, liten yta för att ha någonstans att sätta några små brä­ken­plan­tor jag fick av väninnan S. Ett gäng hostor hamnade där samtidigt.

Nåja, runt en månad senare fick jag ett nytt grävryck och utökade området att omfatta Glashusets hela ena långsida. Så har det sett ut ända tills nu, när utrymmesbehovet ännu en gång gjorde sig påmint.

Min trädgård är definitivt ingen mönsterträdgård på något som helst vis, så jag tycker att den här typen av kantning passar ypperligt in i den något bohemiska och oplanerade stil den har. Om man nu alls kan prata om ”stil”.

Krukhortensiorna är nu planterade där, liksom en minimal azalea och de två blekrosa morsdagsrosor jag haft växande i en av pallkragarna. De sistnämnda visade sig nu när jag tog upp dem att bestå av fler plantor per kruka, vilket jag inte lade märke till när jag grävde ner dem i våras. Den ena av plantorna var egentligen fyra stycken!

***
Under veckoslutet blir det eventuellt lite bageriverksamhet här i ”Ruck­let”. Jag har nämligen lovat mig själv att slå på stort och laga en riktigt smarrig citronmarängpaj de luxe när min romandebut, ”60+ och singel”, lånas som ljud- eller e-bok för 1.000:e gången. Ett enda lån till så är jag där :o)

Boost för ett slokande självförtroende

PÅ VISSA OMRÅDEN har jag, precis som de allra flesta, ett alldeles excellent självförtroende. Det är liksom något av en självklarhet, när det gäller saker man vet med sig om att vara bra på. Men sedan finns det ju gott om annat, där man känner att man är ute på de välkända sju famnarna djupt vatten; t.ex. då man gör något för första gången och inte har en pastellblå aning om hur resultatet ska bli, hur det ska tas emot av andra.

Som när jag utan nämnvärd eftertanke inhandlade en hyfsad bords­mik­ro­fon, ljudisolerade Lilla A:s sovrum så gott det gick, laddade ner ljudredigeringsprogrammet Audacity och glatt gav mig i kast med att läsa in ”60+ och singel” själv, väl medveten om hur illa jag alltid tyckt om min egen röst och utan någon som helst erfarenhet varken av in­spelningsteknik eller ljudredigering.

Många, många timmars högläsande senare och efter ännu fler timmar framför det digitala redigeringsbordet var filerna äntligen klara och res­ten är historia. Den strömmande ljudboken har, till min häpnad, blivit en riktigt populär biblioteksbok och särskilt varm om hjärtat blir jag, ro­mandebutanten och den glada inläsningsamatören, när för mig okända lyssnare har så här gott att säga om resultatet:

Tack, Kia! Kanske jag trots allt måste överväga att läsa in min senaste bok också, YOLO [man lever bara en gång], medan jag inväntar in­spi­rationen att ta mig an Solveigs fortsatta öden och äventyr? YOLO som ljudbok fanns inte med i planerna, men jag är ju kvinna! Därmed har jag fullt mandat att ändra mig ;o)

Något tilltryck av 60+ som riktig bok fanns inte heller med i planerna, så det var ju lite synd att det förlagsavtal jag erbjöds inte var ett så­dant man tackar ja till om man har hjärnan ansluten till resten av krop­pen. Jag tror nämligen att tant Solveig hade hittat fram till många lä­sare den vägen. Nej, förresten, jag vet att hon hade gjort det! Det finns ju lik­som kvitto på det, i och med hur väl e- och ljudboken gjort ifrån sig, helt utan förlagsmarknadsföring.

Men, va’ fan! ”Lätt fånget, lätt förgånget”, heter det ju. Jag får väl, som jag konstaterat tidigare, säl­ja filmrättigheterna istället. Hallå, Felix Herngren, varför hör du aldrig av dig?! Haha!

Rätt ska vara rätt, på olika sätt

BLAND DET BÄSTA man kan vara med om här i Livet är när trägen vin­ner och man tids nog kan glädja sig åt
 

Som igår, när jag på eftermiddagen fick ett samtal från land­skaps­re­ge­ring­en. För ser ni, nu har den börjat ge resultat, min långa och envisa kamp för att någonstans få gehör för min upptäckt att FPA varken kan läsa innantill eller räkna som folk!

Slutsatsen – den något förvånande – måste därmed bli, att det är på Åland som republikens mesta hjärnkapacitet och högsta koncentration av laglydighet står att finna. En slutsats som ter sig väldigt självklar, eftersom responsen på det finländska fastlandet ända sedan slutet av 2011 varit lika med noll, medan det här tycks ta skruv per omgående.

Det ska bli högst intressant att se vad som sitter intrasslat i garnet när man väl börjar nysta i den här härvan, det måste jag säga!

***
Ett annat sätt att få rätt, är att avstå från att ingå avtal som inte är heltäckande. Det ter sig säkerligen i mångas ögon som urbota korkat av mig, att jag med berått mod – och dessutom tre gånger på raken – tackar nej till erbjudandet att få ”60+ och singel” utgiven ”på riktigt”. Men varför medvetet säga ja tack till ett avtal, som inte inbegriper alla områden som bör regleras för att undvika framtida tvister?

Så pass gammal i gamet är jag, att jag lärt mig att det i lägen som det­ta är mera rätt att avstå än att skriva på. Det man går miste om i gung­intäkt har man i princip alltid igen på karusellen. Oräkneliga är dessutom exemplen på hur schweizerostliknande, juridiska dokument resulterat i långdragna pro­cesser och hårt nedsliten tandemalj. Better safe than sorry, säger man i den anglosaxiska världen. I couldn’t agree more! säger jag.

Och va’fan, Solveig är ju trots allt redan publicerad :o) Precis som nyaste boken.

Den gubben gick inte

NU HAR ÄVEN Svenska Författarförbundets juridiska av­del­ning grans­kat det avtal jag för ett tag sedan fick mig tillsänt av ett svenskt förlag. Ett förlag som själv tog kontakt med mig, inte jag med dem, med an­ledning av att ”60+ och singel” fått en sån flygande start i den digitala bokvärlden, i den fromma förhoppningen om att med hull och hår få lägga vantarna på tant Solveig.

Himla otur för dem bara, att jag är långt ifrån bortkommen när det gäl­ler juridik. Att detta var något man inte skriver på, med mindre än att man är helt tappad bakom en vagn, det insåg jag redan efter 1 §. Och nu, när den riktiga expertisen på avtal av den här sorten uttalat sig, är saken så att säga biff:

Avtalsförslaget kräver omfattande omarbetningar för att motsvara för­bundets rekommendationer, bl.a. är avtalstiden för lång, rät­tig­hets­upplåtelsen för vid, royaltyvillkoren för otydliga och li­cen­sie­rings­möj­ligheterna för breda.

Avtalsförslaget är helt enkelt inte balanserat gällande rättigheter och skyldigheter. Därtill är avtalsförslaget för kortfattat för att kunna fun­gera på ett bra sätt. Det finns många oreglerade områden, vilket ökar risken för strul. Min bedömning är därför att du inte bör acceptera för­lagets avtalsförslag.

Summa summarum, så har jag blivit erbjuden an offer I can refuse, och låt mig säga så här: min tro på mänskligheten har inte direkt för­bätt­rats i och med detta försök till vad som väl snarast måste rubriceras som rena bondfångeriet.

***
Så var det med den saken. Livet går vidare och dagens första anhalt blir hälsocentralens akutmottagning. Under måndagen och tisdagen var jag bortrest från ön för att, i bokstavlig bemärkelse, göra rent hus på annan ort.

Men, men, två fulla dagar av energisk städning är tydligen mer än fy­siken pallar för numera, för tanten har dragit på sig en gudsnådelig inflammation i höger handled. Vill det sig illa blir det immobilisering av högerkardan i ett antal veckor, hur nu det rent praktiskt ska gå till i ett singelhushåll som mitt :o/

Av den här anledningen begråter jag just nu, i motsats till andra, inte det faktum att vintern kommit på återbesök. Trädgårdsarbete går näm­ligen jäkla dåligt ihop med en akut peritendinit alternativt tendo­va­ginit.

Edit kl. 11:54
Jaha ... Efter 27 euro i besöksavgift och drygt två timmars väntan (= tre nummer av Lantliv och ett par Illustrerad vetenskap) fick jag till slut fem minuter med en med.stud, som ställde fel diagnos (muskel­över­an­sträng­ning).

Det enda som kan sägas ha blivit rätt, var den labbremiss för bor­re­liaprov som jag bad honom skriva, eftersom utslaget på andra hand­loven brer ut sig mer och mer och nu blommat upp på ett intilliggande område också.

Formbart, i varierad grad

EN TID EFTER att jag fyllt femtio fick jag av goda vännerna M & P ett par knallröda IKEA-bakformar med non stick-yta i försenad present. Av någon obegriplig anledning har jag inte tagit dem i bruk förrän nu. Dumt, för att inte säga korkat! Bättre brödformar kan man nämligen inte hitta. Slut på penslande, slut på inklädning med bakplåtspapper, bara rätt i med degen. Och beskåda vilket suveränt resultat:

Inte fullt lika formbart ter sig det förslag till förlagsavtal som jag fått mig tillsänt. Hur kul det än skulle vara att få klä upp Solveig i riktiga, hårda pärmar och ett glättat omslagspapper, så lutar det mer än det namnkunniga tornet i Pisa mot att mitt svar på frågan: ”Deal or no deal?” blir det sistnämnda. För se, nå’n jävla måtta med ens fri­kos­tig­het får det faktiskt vara!

För denna, i mitt litterära moderskap, nypptäckta integritet har jag till och med belönat mig själv med ett fång solgula tulpaner. Det kan san­nerligen behövas, för där ute tar det i med runt 17 m/s i byarna, ligger nyfallen snö på marken och kommer ner mera av den varan. Me no like sådana här meteorologiska bakslag :o(

Det är mycket nu – Part Two

HÄR SITTER MAN då, och luskammar förlagsavtal före påskrift. Hade jag väl aldrig kunnat tro för någon månad sedan!

Och ni som eventuellt tänkt läsa ”60+ och singel” borde passa på med det snaraste. För om avtalet blir undertecknat försvinner nämligen den nuvarande e-boken från de digitala bibliotekshyllorna och ur on-line­bok­handlarnas sortiment ett bra tag, tills den i så fall utkommer i spril­lans nya kläder till hösten :o)

Under förutsättning att jag och förlaget kan enas om hur avtalet ska vara for­mu­lerat förstås. En annan är ju numera rätt bevandrad i det juridiska, så precis vad som helst skriver jag självfallet inte på.

Framsteg – eller åtminstone nå’t ditåt

SISTA PARET UT, sa jag redan en gång tidigare. Men så blev det ju inte. Det blev dom här istället, eftersom jag ville testa hur det blir med lövmönstret jag ritat:

Jag blev väl så där halvnöjd med prototypen, så jag har finslipat mönst­ret lite grann. Nästa par blir säkert bättre :o)

Vad som däremot inte blir bättre, det är skrynkelfaktorn på gamla kär­ringar. Jag fick mig tillsänd en sida från gårdagens Hufvudstadsbladet i digital form, och herremingudochallahögamakter, jag höll på att svim­ma när jag såg fotot! Vad hände med soft-filtret som foto­graf­usch­lingen lovade lägga på?! Han måste ha blandat ihop det med filtret ”Mer skärpa” ;o) Fast det är förstås trevligt med lite gratis reklam, så jag ska väl inte gnälla så där över hövan mycket.

Gnällig är jag nog ändå hållen som av murveln jag ondgjorde mig över häromdagen. Men det sk*ter jag ärligt talat i. Så länge ingen hör­sam­mar mina allt ilsknare ”varningsrop” om att FPA inte följer vad re­ge­ring­en stipulerat, så länge kommer jag att fortsätta mitt nojs. Och inte vet jag om det är sagda ”gnäll” som är orsaken, men idag har bloggen i alla fall haft visit från YLE:

Hej, vad det går!!

BIBLIOTEKEN I FRAMFÖR allt Sverige har synbarligen fått upp ögo­nen för ”60+ och singel”, för BTJ Sverige AB har vid det här laget be­ställt över 100 ex av den fysiska MP3-skivan och tillverkaren på finska fastlandet bränner skivor för brinnkära livet :o)

Fast några ex kommer faktiskt att ta en helt onödig sväng ”över ån” till BTJ i Sverige, för att sedan återvända till kommunbibliotek på Åland. Dessa har, av någon outgrundlig anledning, nonchalerat erbjudandet de fick för ett bra tag sedan, om inköp av cd-skivan direkt från mig. Istället väljer de att köpa in den via BTJ, till ett avsevärt mycket högre pris. Fascinerande!

Tant Solveig hälsar och tackar

600

bibliotekslån av ”60+ och singel” kl. 22:56:34 idag, på bara 54 dagar.
Helt sanslöst, alltså!
Tack till alla från tant Solveig ♥

Här händer’e grejer!

DET VAR EN lätt omtumlande dag igår. Den började med att jag tas­sade ut och hämtade posten, som förvånande nog inte bestod av räk­ningar utan bjöd på en cd-beställning från BTJ Sverige AB! Det finns alltså bibliotek i good ol’ Sweden som tycker att MP3-versionen av ”60+ och singel” kan vara värd att köpa in i sin fysiska form. Wow, liksom ...

Dagens andra överraskning bestod Lilla A med, när hon ringde och med­delade, att hon alldeles på egen hand varit och fått första dosen av sin Twinriximmunisering stucken i armen. Utan mamma! Damen väx­er till sig fortare än jag hinner med. Wow-wow, liksom ...

Något senare kom nästa överraskning: jag har fått mejl från ett svenskt förlag, som noterat bokens framgång och visar intresse för att ge ut den. Att bli tillfrågad av ett förlag, det är stort det. Wow-wow-wow, liksom ...

Nyhetens behag

YES, BOX! JAG börjar äntligen få lite häng på hur det ska göras, det här med stickning av übermönstrade vantar. Då är det dags att ge sig i kast med egen mönsterkonstruktion, för att följa andras mönster har jag i allmänhet svårt för när jag väl förstått tekniken.

För att göra det liite lättare för mig, för jag är trots allt glad nybörjare, gjorde jag igår slag i saken och inhandlade en liten manick som jag saknat under hela mitt långa stickarliv: en varvräknare. På sätt och vis känns det som en överdriven lyx, för det går ju trots allt lika bra att hål­la räkningen med penna och papper, men har man funderat på sa­ken i 30-35 år är det kanske dags ..?

Medan garnet från den upprivna tröjan torkar ägnar jag mig f.n. åt att färdigställa en ny e-bok; en samlingsvolym, som kommer att innehålla en kortroman och tre noveller, upplockade från skrivbordslådan och avdammade. Arbetsnamnet är ”YOLO [man lever bara en gång]”, ef­tersom temat för samtliga berättelser är precis det.

YOLO är en förkortning som används flitigt i den virtuella världen och som står för You Only Live Once :o)

Men har ni sett på maken!!

DET HÖR INTE till vanligheterna att jag blir förstummad. Faktum är, att det faktiskt ska riktigt mycket till innan denna ruckelhäxa tappar mål­föret. Men denna morgon gjorde hon det, samtidigt som hakan slog i mellanslagstangenten på laptoppen och ögongloberna närapå plop­pade ur sina allt djupare hålor:

Fast ens vanliga rutiner får man inte låta störas av såna här oväntade framgångar. De varar ändå inte för evigt. Så idag fortsätter jag med det själsdödande arbetet att repa upp en lastgammal Arantröja, stick­ad någon gång när jag var i trettioårsåldern och modet föreskrev en avsevärt mycket tajtare passform än jag trivs med idag. Varför köpa nytt material för dyra pengar, när det bara är att nysta härvor av det upprivna, tvätta dem och återanvända det fina ullgarnet?

Solveigs oväntade skjuts uppåt på utlåningstoppen är förstås himla kul, och jag kan inte annat än fundera på om t.ex. Piratförlagets lektör överhuvudtaget hade läst mer än pro- och epilogen innan hon med bedömningen att intrigen var förutsägbar(!) sågade detta manus, som synbarligen går hem i stugorna. Nåja, their loss, my gain :o)

Inte så lite roar det mig också, att Ålandstidningen t.v. inte nämnt bo­ken med ett ord eller recenserat någon av dess varianter. Fast annat är väl inte att vänta av en lokaltidning, vars chefredaktör blir så svettig i pannan och skakig i knäna av att en krönikör grundlöst polisanmäls för olaga hot av en statlig instans, att han finner det för gott att be sagda skri­bent ta en time out från freelanceuppdraget ..? Sällan har jag väl varit så förbannad som då. Numera är det bara hejdlöst un­der­hållande.

FPA tycks f.ö. vara Finlands motsvarighet till Indiens heliga kossor, för ingen vågar så mycket som peta på deras smutsiga byk. Och visst sä­ger det väl en hel del om yttrandefriheten här i landet, när t.o.m. ett ”Bu!” från dem är nock för att skrämma skiten ur den fria pressen?

Det om det, hörni. Nu tillbaka till tröjan.

När man fått upp ångan ...

... GÅR DET AV bara farten! När jag väl hade lyckats knyppla till de möns­ter­stickade tummarna på norgevantarna ...

... kastade jag mig frejdigt över att designa och sticka ett par puls­vär­mare av garnet som blev över. Hur i världen har jag ända tills nu tyckt att det är svårt att sticka mönsterstickning med färgbyten på samma varv ..? Men det är som med allt annat. Innan man lärt sig rätt teknik är det mesta ganska knepigt.

Och kan ni fatta, att det för Solveig fortfarande bär uppåt? Efter att hon i onsdags nådde 5:e plats trodde jag att det definitivt skulle ta stopp, faktiskt att det skulle börja vända neråt igen. Men si, så man bedrar sig! Lite till tycks det gå :o)

Mindre upplyftande är det att det snöar och snöar. Jag som just hunnit börja tro, att det inte skulle bli så mycket skotta av den här vintern :o/

Om att inte ge sig

ATT MIN ENA utbytbara sticka till långa rundstickan gick av har na­tur­ligtvis inte hindrat mig från att fortsätta på ett par tumvantar med myck­et mönster. Det var bara att, med tandagnissel, ta fram strump­stick­orna igen.

Som vanligt har jag valt färger som kanske känns lite oväntade i sam­man­hanget, för sådana här norska vantar brukar ju i allmänhet ha en ganska klassisk färgsättning. Men här blir det petroleumblått kom­bi­ne­rat med äppelgrönt och ljust isblå stjärnor runt muddarna.

Det blev ganska mycket stickat igår, för efter mejlkorrespondens med mina ”vänner” på Aktia Livförsäkring under förmiddagen kände jag mig tvungen att sitta ner, andas djupt och intensivt fokusera på något an­nat. Länge.

Detta erbarmliga försäkringsbolag har – trots ett nytt, vederhäftigt lä­karutlåtande utfärdat explicit för den premiebefrielse som bråket hand­lar om, påbackat av ett lika vederhäftigt utlåtande från arbetspsykolog – ännu en gång avslagit min ansökan. Beskedet har jag t.v. inte fått per post, så jag känner inte till vilken anledning de nu hittat på för att neka, men den är garanterat lika grundlös som tidigare.

Och till dags dato har de inte svarat på frågan jag ställt sedan april 2013, om hur ett läkarutlåtande bör vara formulerat för att de ska god­känna det. Detta uteblivna svar på en enkel fråga kan inte ses som något annat än förslagen obstruktion, vilket resulterar i att in­tygsutfärdare och försäkringstagare famlar helt i blindo. Utlåtande ef­ter utlåtande kan skickas in utan att man får till det, i och med att man inte får vetskap om hur de vill ha det.

Om det mot förmodan finns folk där ute som går i tankar att teckna nå­gon form av försäkring hos Aktia eller Alandia Försäkringar, som är Aktias huvudman i det här fallet: TÄNK OM! Att vara försäkrad kostar dig multum och invaggar dig i en falsk trygghet. Den dag du är i behov av det du försäkrat dig för, då hittar de på egenhändigt hopsnickrade tolkningar av sina försäkringsvillkor, som trots att de läcker som ett såll gör att de kan blåsa dig på allt och lite till. För se, de har ju tolk­ningsföreträde, de små asen.

En sak ska min dotter få med sig som visdomsord på väg in i vuxen­livet, och det är rådet att aldrig, aldrig någonsin, låta sig luras att köpa någon som helst form av försäkringsskydd. Absolut inte mer än det man enligt lag är skyldig att ha, som t.ex. trafikförsäkring på en eventuell bil.

Som tur var sprängde de digitala varianterna av ”60+ och singel” 500-utlånsgränsen på Elib inatt, så det finns trots allt något att glädjas åt medan jag grunnar på vilken jurist jag ska kontakta, när det nu blivit dags att dra Aktia inför domstol för avtalsbrott och bedrägeri.

Verklighetsflykt?

 

[Klicka på bilden.]

PS. Det hittillsvarande enda lånet i fasta Finland registrerades igår. Det för­undrar mig hur ”bakom flötet” Finland verkar vara i den digitala bok­värl­den i förhållande till Sverige.

Sex

... är inte det sämsta.
Faktum är, att det är riktigt tillfredsställande.

[klicka på siffran]

Mindre bra är dock, att en av mina stickor av rosenträ eller vad det nu är för trä­slag gick rätt av idag. Knicks bara, precis där den går in i det gängade fäste som ska skruvas fast på ka­beln :o(

Euphoo-ri-a, euphoo-ri-a ...

We’re going u-u-u-u-u-u-up!

Göta-Petter, alltså ... Ett kliv till sedan i onsdags!

Fatta overklighetskänslan!

TVÅ VECKOR EFTER publicering. Vem hade väl kunnat ana det?

Slut, mellanläge och bara början

DET RÄCKTE LÄNGE, mitt lovikkagarnkap. Men de här småvantarna, storlek c. sex år, är det allra sista paret ut. Efter att jag kom på att det går att skarva lovikkagarn genom att nålfilta samman trådändarna med varandra har det gått alldeles utmärkt att använda precis allt. Snål spar, som jag ju tjatar om hela tiden.

Lilla A:s preliminäransökan till ett utbytesår i Portugal är äntligen av­klarad *puh!* ... och i samma veva har jag lärt mig säga: ”Não falo português”, med helt godkänt uttal :o)

Överklagandet till Försäkringsdomstolen är färdigt för leverans till FPA *puh!²*

Och till min häpnad fortsätter Solveig sitt envisa kravlande uppför po­pu­laritetsstegen hos Elib *Fattar noll^√10*

Sen har jag gått och fått mig en stalker också. Besserwissern med synpunkter på min ekonomiska sits tragglar sig f.n. systematiskt igen­om allt jag skrivit här på bloggen, bakifrån och framåt, och har nu hun­nit fram till slutet av september 2012.

Jaja, har man inget bättre att göra, så för all del. Bloggen är ju öppen för alla. Och även om jag mer eller mindre tappat tron på [med]­mänsk­lig­heten, får jag väl hoppas att denna sura[hamriga] någon är till­räck­ligt förståndig för att revidera sitt förhastade uttalande efter avklarad genomläsning. Man ska vara väldigt försiktig med att tycka något om något innan man har helt torrt på fötterna och alla fakta på hand.