Sidbyte

DÅ TAR VI höger istället nu då, från vänstersidigt tångtrauma till tendovaginitis stenosans (triggertumme) till höger. Omväxling förnöjer :-)

Ruckelhäxan är trigger happy ... not :-(

JAHAJA, NU SER det inte bättre ut än att jag dragit på mig vad som kallas för trigger thumb på högra handen. Detta är ju verkligen yippie-kay-ay för någon med ett brinnande hantverksintresse som jag :-(

Tänka sig, att man ska få vara frisk och glad preciiiiiiis hela tiden! *ironisk* Få se vad ortopeden jag har fått tid hos den 8.2 kommer att säga om/göra åt saken.

”Välkommen till sjukvård på Åland. Tryck 1 för 'pest' eller 2 för 'kolera'.”

UNDER DEN DRYGT sju år långa perioden av mitt liv jag ägnade åt att få rätt diagnos har jag trots innehavet av en privat sjukkostnadsförsäkring i princip uteslutande varit patient hos den samhällsfinansierade vården på Åland. Där har det nämligen på senare tid gått att få till en viss kontinuitet i vilken läkare du träffar, ett nog så viktigt kriterium när det handlar om en mångfacetterad och snårig problematik. Men på gott och ont, eftersom vårdorganisationen ständigt har inbesparingsbilan hängande över sin hals och följden blir att din läkare ofta tvingas välja den billiga istället för rättare vägen.

Den som är tät som ett troll eller åtminstone har betalat dryga premier för en privat sjukkostnadsförsäkring kan (upp till en i försäkringsavtalet angiven ålder) välja att istället vända sig till den privata sjukvårdssektorn när be­ho­vet av medicinsk handräckning uppstår. För en vanlig, dödlig är vård hos en privatläkare likvärdigt med ett utdraget, ekonomiskt självmord. Här följer ett exempel:

BETALNINGSPOST	euro
20-minuters läkarbesök hos allmänläkare A (obs! inte specialist)	64,00
expeditionsavgift för detta	14,50
laboratorieprov	310,00
arvode för telefontid för att få veta svaren (av allmänläkare B; inte ”din” doktor)	24,00
arvode för telefontid till allmänläkare A för planering av fortsatt utredning	24,00
nytt 20-minuters läkarbesök hos densamme	64,00
expeditionsavgift för detta	14,50
fler laboratorieprov	??

... och så vidare. Notan har redan i det skedet hunnit bli över 500 euro och du har inte fått särskilt mycket för det du betalat. Jag opponerar mig stor­ligen mot att debiteras 23 euro för att få veta resultaten av labprover som tagits på min egen begäran och bekostnad pga att ”de får inte jag ge dig, dem mås­te du få av doktorn”.

Jag opponerar mig ännu mer mot att den doktor jag borde få dem av inte finns på plats tillräckligt ofta för att jag alltid ska kunna ha kontakt med just honom. För att uppnå den kontinuitet man förväntar sig att kunna få inom den privata sektorn tvingas man alltså betala för ytterligare en telefontid, med rätt person.

Och, ärligt talat, om jag ska hosta upp den summan pengar för ett samtal på några minuter då ska tidsspannet inom vilket doktorn kommer att ringa upp vara max 30 minuter, inte som nu fyra timmar! Går jag till privatläkare förväntar jag mig privatläkarservice och inte att doktorn ringer ”någon gång mellan kl. 15:00 och 19:00” – och absolut inte att han, när han slutligen hörs av, ringer kl. 19:07. Jag menar, vem fan vill råka stå vid grönsaksdisken på S-Market och tvingas diskutera t.ex. sina hemorrojder?! Inte jag i alla fall.

Eftersom jag älskar paralleller kan jag inte undgå att göra en jämförelse med en bilverkstad. Inte tusan betalar du extra för att de ringer och berättar vilket felet är! Kostnaden för det telefonsamtalet är inbakat i timarvodet de tar för att reparera ditt fordon. Så minsann, här på Åland är det verkligen ”pest eller kolera” som är melodin inom vården. Penningen är den som står vid rodret och det handlar antingen om att försöka göra av med så lite som möjligt eller att vinstmaximera. Om det bara gick skulle man säkert välja att rationalisera bort de besvärliga patienterna också.

Om hur det alltsomoftast blir dyrt att köpa billigt, även inom sjukvården

VARFÖR TA DEN pålitliga vägen när det går att ta den billiga? Idag har jag fått ett handfast bevis för hur den samhällsfinansierade vården ”sparar” pengar. Istället för att skicka mig på en diagnostiskt säkrare provtagning i form av s.k. PCR-analyser av förekomsten av Chlamydophila pneumoniae (TWAR) och Mycoplasma pneumoniae togs det härförleden blodprov för att kontrollera förekomsten av antikroppar; en analys som – om antikroppar påträffas – egentligen inte ve­ri­fierar mer än att patienten har haft en bak­teriell infektion. Dessa prover kostar c. 40 €/st.

Om man istället tar det säkra för det osäkra och går på PCR-analys direkt, som avslöjar om det faktiskt finns bakterier och en aktiv infektion, är pris­lappen en annan: 250-300 € ... per bakterie som ska analyseras.

Visst, jag har tjatat mig till ett recept på antibiotikum, men inte tänker jag peta i mig det förrän det är verifierat att det behövs! Mitt nojs bottnade i att jag, i min enfald, inbillade mig att den skattebetalda vården skulle säker­stäl­la behovet först, men si, så var inte fallet. Nu får jag istället plocka >600 € ur egen ficka för att få förekomsten av bakterier utesluten/verifierad. Så imponerad jag blir.

Nåväl, om en vecka vet vi. Är svaret positivt blir det behandling. Om inte, tja, då får privatvården take it from there, för nu tackar jag för mig hos primärvården. Och i väntan på bu eller bä försöker jag, med högst varierad framgång, fröjda mig åt att våren trampar på i ullstrumporna. T.ex. börjar mina plantor med julrosor efter några år här på gården bli riktigt välväxta!

”Dr Backlund does it again!”

DAGEN EFTER BRÖLLOPET jag bevistade på Kimitoön den 31.1 insjuknade jag med vad som först kändes som en vanlig förkylning, men som aldrig ville "bryta ut". Istället började slemhinnorna i övre luftvägarna och bihålorna producera enorma mängder sekret. Tiden gick utan att "förkylningen" gav med sig och X antal hushållspappersrullar och en dryg månad senare be­stäm­de jag mig för att det var dags att låta en läkare titta på det hela och mejlade min egenläkare. "Skulle Chlamydia pneumoniae eller någon annan, bakteriell 'skit' kunna ligga bakom det hela ..?" frågade jag. [Chlamydia pneumoniae-infektion är detsamma som TWAR.]

Tantens besvär klassades förstås inte såsom tarvande akutvård, så inte förr­än ytterligare tre veckor senare fick jag läkartid den 25.3. Vid besöket hade jag fortfarande samma "förkylning" – då inne på åttonde veckan. Dagen ef­ter läkarbesöket togs en radda laboratorieprover. Idag fick jag svaren. Mycket riktigt! Min egen diagnosticering var än en gång en fullträff; jag har antikroppar för Chlamydia pneumoniae. Men inte nog med det! Jag också antikroppar för Mycoplasma pneumoniae, så två flugor i en smäll med andra ord.

Bingo, alltså ... Jag har/har haft TWAR + har/har haft en myko­plas­ma­in­fek­tion. Men så fiiiint ... Inte fan undra på att min stressintolerans och det som envist rubricerats som utmattning aldrig ger med sig, för med en sannolikt kronisk bakterieinfektion i kroppen går ju immunförsvaret på högvarv hela tiden och det är minst sagt påfrestande för både det ena och det andra. I sammanhanget är icke att förglömma den obehandlade borreliosen jag slä­pade på åren 2005-2012, med stor sannolikhet parallellt med någon av – eller båda – dessa andra bakterieinfektioner.

Börjar ni fatta varför jag tjurskalligt vägrat gå med på den för medelålders kvinns enkla diagnosutvägen Utmattningsdepression och därmed samman­häng­ande lyckopillerbehandling ..? Såvitt jag vet hjälper varken Prozac, Cip­ralex eller något annat tjohej i den vägen mot infektioner förorsakade av bakterier.

Om att tugga sådant man bjuds innan man sväljer

TANKAR RUNT DIETRÅDEN jag fick i förra veckan:

Hur schluugt är det egentligen att rekommendera en människa med tung ärftlig belastning för kranskärlssjukdom och diabetes att börja ”berika” sin mat med fett, fett och mera fett, för att försöka provocera fram en vikt­ök­ning med 1 kg (!) i veckan? Detta dessutom efter en konsultation som va­ra­de mindre än en halvtimme, inte inbegrep tagning av anamnes och utan att öda tid på att väga och mäta patienten före, än mindre göra en analys av nuvarande fettprocent i kroppen.

Och sen då, när jag med denna överkonsumtion av fett i alla dess former nått den önskade vikten? Vad är det tänkt att då ska hända ..? Med fortsatt samma, för mig högst onormala kosthållning, skulle jag gissningsvis öka ännu mera i vikt – och börja lagra in ohälsosamma fettdepåer runt alla inre organ, förutom på den sårbaraste punkten: i hjärt-kärlsystemet.

Så nä, jag fortsätter nog att äta som jag alltid gjort, dvs hyfsat fettsnål och näringsriktig mat. Det är helt enkelt mängden av den jag måste försöka öka på, inte på intaget av rent fett i form av helfeta ostar, ren vispgrädde, olja på och i allt, helmjölk, smör/margarin i mängder och söta syltar, marmelader och juice!

Så säger mig mitt sunda förnuft när jag väl fått ägna mig åt det jag brukar göra mellan varven, det vill säga tänka lite själv.

900 till

IDAG HAR JAG varit på dietistkonsultation, medförande en matdagbok för tre veckor. Hej och hå ...

Nåväl, på plussidan noteras att jag äter väldigt hälsosamt. Dessvärre för hälsosamt för att gynna en önskad viktuppgång. Minst 900 kalorier till mås­te jag få i mig per dag, gärna genom att som mellanmål proppa i mig nötter, russin och torkad frukt.

Vete f-n hur det ska gå till, för jag kunde vid min efterföljande tur till mat­butiken konstatera, att inköp av saker som ligger på ett kilopris på 19,00-36,00 €/kg sannerligen inte ryms in i min smala hushållsbudget. Och de­fi­ni­tivt inte när det snackas om ett par hundra gram om dagen.

Men ett annat plus i sammanhanget är att jag gärna får koka min gröt på grädde om jag vill, äta mina mackor med mycket fett på och med för­tjus­ning tre olika pålägg, hutta i mig ren olja, dränka eventuella kak­bitar i såar med vispad grädde och så vidare. Till hänget i tv-soffan rekom­men­de­ra­des jag förresten att välja bort ”magra” popcorn till förmån för chips. Det ni!

+1 kg i veckan är målet tills jag spränger 55 kg-snöret ... så jag tar väl mig ett mellanmål då :o)

Om hurusom sommaren 2014 lider mot sitt slut

I FÖRRGÅR TRÄFFADE jag min doktor och hade därför igår morse det oerhörda nöjet att besöka sjukhuslaboratoriet igen för att ta en hel radda prover, däribland en del som krävde att jag skulle vara fas­tan­de. Eftersom jag sovit som en kratta och ovanpå det därmed inte fick mitt morgonkaffe fick jag resten av dagen dras med en liten, men väl­digt påfrestande huvudvärk. Sånt är blä.

Trots det fick jag iväg bilen till verkstad för att få en s.k. under­vis­nings­broms installerad (för att helt självpåtaget ägna mig åt mängdträning med Lilla A, som annars lär sig bilkörning och regler i riktig trafikskola), garnköp avklarat, mat handlad, bilen tankad, räkningar betalade on-line, komposthinken tömd, jätteruggen med överblommad oregano nedklippt och ett drygt halvkilo rabarber skördad.

Inte mycket att hänga i julgranen, men på kvällen kändes det som jag uträttat storverk.

Så känns det faktiskt också när jag nu kan begapa min allra första frösådda dahlia i blom, även om den bidde citrongul som bara den och alls inte är en färg som jag egentligen vill ha. Men denna, som växer i kruka, blommar! Det gör däremot inte övriga plantor, de som står i en rabatt. Borde jag gräva upp dem, sätta dem i krukor och flytta in dem i Glaspalatset kanske ..? Något dahliaproffs som kan ge mig råd??

I Glaspalatset har det f.ö. inte varit en direkt lyckad odlingssäsong. Jag var snål i våras och köpte vad som kallades för ”naturgödslad plan­te­ringsjord” till ett facilt pris utanför en livsmedelsbutik. Bah! Mycket till planteringsjord var det inte, mest torv skulle jag tro, och varken to­ma­ter eller gurka har vuxit som de borde.

Men en bamsig frögurka av non-hybriden 'Wautoma' blir det åt­min­sto­ne. Och en annan non-hybrid, 'Nigel’s Outdoor Chili', ger en acceptabel skörd.

En besvikelse är också zinnian jag sått och som enligt fröpåsen skulle vara läckert limegrön. Ha, inte mycket! Pissigt blekgul är nog en färg­an­givelse närmare sanningen :o(

Idag är det ömsom ösregn, ömsom uppsprickande molntäcke. Man hin­ner väl knappt ut på gården innan det häller ner igen? Så jag hålls nog inomhus idag, kokar rabarbersylt, stickar några varv och be­grun­dar det faktum att det idag gått en hel arbetsvecka till utan någon res­pons från någon av nu fem adressater inom land­skaps­för­valt­ningen.

Vad som här händer

FÖR DET MESTA känns det som ”Rucklet” och jag befinner oss inuti någon sorts bubbla av vakuum, med stor effektivitet avskärmade från Livet som pågår där runtom. Men ibland händer det förstås – eller hän­der inte – saker. Vissa uppmuntrande, andra inte.

Igår hände det sig inte bättre än att jag skulle hämta mig mera av min osteoporosmedicin, ett preparat som heter Evista och är en s.k. öst­ro­gen­re­cep­tor­häm­mare. Trodde jag, ja! För si, det gick inte, eftersom man i Finland valt att dra bort medicinen från handeln. VAFALLS?!

Läkemedlet, liksom generiska varianter av detsamma, finns visserligen att köpa i Sverige, men är dyrt. Riktigt dyrt. Och om jag inte kan in­för­skaf­fa det inom rikets gränser beviljar mitt fantastiska (ironi i dess högs­ta potens) för­säk­rings­bo­lag Alandia Försäkring/Aktia icke någon sjuk­kost­nads­er­sätt­ning. Plus att frekventa tur- och returresor till Sve­rige definitivt inte ryms in i min budget.

Inte så uppmuntrande.

Samma försäkringsbolag är f.ö. på tapeten även i ett annat sam­man­hang. Försäkrings- och finansrådgivningen, FINE, har [långt om länge] börjat agera i ärendet runt den felaktigt avslagna respektive beviljade premiebefrielsen av min numera icke-existerande pensionsförsäkring. Enligt FINE finns det all anledning att driva saken vidare – de ger mig således rätt – och kommer, om ytterligare ett försök till förhandling med Aktia misslyckas, att för min räkning föra ärendet vidare.

Jädrans så uppmuntrande!

I kategorin ”Vad som inte händer” återfinner vi en total avsaknad av respons från Ålands landskapsregering beträffande mitt ifrå­ga­sät­tan­de av hur de i herrans namn har kunnat överföra min begäran om granskning av FPA:s förvaltning av det allmänna bostadsbidraget till FPA själv – och då dessutom till distriktskontoret på Åland, dvs till lägs­ta möjliga nivå.

I det fallet blir känslan av vakuum väldigt påtaglig. Frågan är bara var detta vakuum återfinns. Det är inte utan att man kan börja misstänka att merparten fyller hålrummen mellan landskapsförvaltande öron.

Oerhört nedslående.

Fast något verkar ändå vara i görningen. Även om kommunikationen med undertecknad tydligen brutit ihop låter ryktet berätta att det i sa­ken lär pågå korrespondens mellan avdelningarna i ”Borgen”, så jag har tydligen lyckats röra runt lite i myrstacken trots allt :o)

Jag ställer mig tveksam till om detta ska anses som uppmuntrande eller motsatsen.

Höstens första stickning är förresten påbörjad nu. Det känns där­emot enormt uppmuntrande! :o)

Bildbevisning

NÄR DET SER ut så här när man ställer sig på vågen:



... kan man med gott samvete trycka i sig sånt här:



Nålen pekade på 54 när jag ifjol i maj var på röntgenologisk kontroll av min skelettstatus. Eftersom jag äter och motionerar varken mer eller mindre än jag gjort under det gångna året så är det här faktiskt inte bra alls.

Med ett BMI som på ett år sjunkit från 20,8 till 19,1 är jag bara ett halv­kilo från vad som klassas som undervikt hos en kvinna av min ål­der och längd. Not kul.

Någon inte direkt hälsosam process är på gång i systemet och jag be­griper inte hur läkare med någorlunda etik kan välja att blunda för det. Fast den som önskat sig att jag helst skulle försvinna från jordens yta klappar säkert händerna av förtjusning. Bland dessa återfinner vi för­resten med stor sannolikhet också en medicinman eller två ;o)

En fråga om tolkning

AV ANDRA ORSAKER än mitt senknarr fick jag häromdagen anledning att studera Ålands hälso- och sjukvårds, ÅHS, handbok för pa­tient­av­gif­ter 2014. I denna står det som följer:

”Endast en avgift tas av patienten för besök för samma diagnos, samma dygn eller då patienten ombeds återkomma näst­kom­mande dag för ytterligare undersökning/behandling p g a att till­räckliga resurser inte finns tillgängliga under obekväm ar­bets­tid.”

Men nu rådande kommatering, som innebär en uppräkning, blir inne­bör­den faktiskt, att man inte be­höver betala mer än en gång

a) ”[för besök] för samma diagnos” = diagnosen är densamma vid näs­ta besök (dvs återbesök, t.ex. för uppföljning)

b) ”[för besök] samma dygn” = två eller fler olika besöksorsaker inom samma dygn

c) ”[för besök] då patienten ombeds återkomma näst­kom­mande dag för ytterligare undersökning/behandling p g a att till­räckliga resurser inte finns tillgängliga under obekväm ar­bets­tid” = kräver ingen när­ma­re förklaring

Men så är det nu inte tänkt att det ska betyda. Det fick jag veta igår. Enligt ekonomiavdelningen vid ÅHS ska man visst betala ny avgift för återbesök för samma diagnos, även fast det inte skrivits så. Jaha ..? Men för att den nu rådande ordningen ska vara juridiskt hållbar borde texten istället lyda så här:

”Endast en avgift tas av patienten för besök för samma diagnos samma dygn eller då patienten ombeds återkomma näst­kom­mande dag för ytterligare undersökning/behandling p g a att till­räckliga resurser inte finns tillgängliga under obekväm ar­bets­tid.”

Ser ni den hårfina skillnaden ..? Ett enda litet kommatecken, det efter ”samma diagnos” i originaltexten, betyder såå mycket! :o) Men allra tydligast skulle det bli om man formulerade det så här.

På Åland kostar ett hälsocentralbesök 27 euro – varje gång. Jämför detta t.ex. med Åbo, där en avgift på 14,70 euro uppbärs för ka­len­der­årets tre första besök på hälsocentralens läkarmottagning. Alla föl­jan­de besök under kalenderåret är avgiftsfria. Eller som det är för hel­sing­forsarna, vars alla besök f.n. är gratis.

Det diskuteras mycket om huruvida vi har en bra eller dålig hälso- och sjukvård här på Åland. Men ett är oomtvistligen säkert: dyr är den i alla fall, i jämförelse.

Social- och miljöministern är informerad om kommateringen och har bett mig informera de ansvariga.

Rätt ska vara rätt – Ruckelhäxan strikes again. Twice!

DET BÖRJAR VISST bli mer regel än undantag att jag har rätt? Den här gången gäller det diagnosen av mitt handledsproblem, som jag själv, ända från början, konstaterade vara en senskideinflammation, men som av ”expertisen” klassades som en banal mus­kel­över­an­sträng­ning. Men rätt fick jag, i slutändan!

Så nu blir det heparin, dvs blodförtunnande, intravenöst i tre dagar, vilket är vad jag borde fått direkt med de übertydliga symptom jag upp­visade. Samtidigt skulle handleden behöva immobiliseras tills in­flam­mationen klingat av, men det är en åtgärd som svårligen låter sig vidtas.

Är man högerhänt och singelhushållande blir det varken mat i magen, disk i torkskåpet eller mycket annat gjort heller om man sätter den do­minanta klöven ur spel. Det är svårt nog att försöka torka sig där bak med ”fel” hand, med en pappersåtgång som blir dubbelt den normala innan man får till det ;o)

Men när det gäller att få till det tar Alandia Försäkring priset! Och då menar jag inte pga att de f.n. befinner sig rejält i blåsvädret, eftersom det spekuleras i att de sparkat en chef pga hans sexuella läggning. Nä, här gäller det rent allmänt tövel, som man säger på Åland. Igen.

Från ingenstans – men enligt handläggaren hämtat ur läkarutlåtanden – har jag begåvats med två sprillans nya diagnoser: A69 = Nekroti­se­rande ulcerös stomatit och E22 = Akromegali och hypofysär gigantism. Inte riktigt alla siffror rätt, om jag så säger, och därmed ännu ett be­lägg för med vilken imponerande kompetens man handlägger sina kun­ders pen­sions­ären­den, att addera till den redan långa raden.

Jag behöver väl knappast påpeka att jag opponerat mig mot miss­för­hållandet ..? Rätt ska som sagt vara rätt. Det är tur att trädgården börjar vakna till liv igen. För ens sinnesfrids skull, alltså.

Bäddat i tv-soffan!

IKVÄLL SKA JAG inte lägga mig tidigt. Ikväll ska jag se på tv.

Obs! Fotot av tv-tablån är från en av våra lokaltidningar här på Åland. Pro­gram­ti­der­na är därmed angivna i finsk tid (GMT +2:00).

Ruckelhäxan Goes Pro

ÅTER EN SKITMORGON med fastande laboratorieprover. På grund av ”sockerdrickan” jag har i underkropp och överarmar framför allt när jag lagt mig för natten har blodhunden i läkarrock än en gång vänt ut­red­nings­kom­pas­sen i en ny riktning: restless legs, RLS.

Så här kollas nu B12-vitamin, järn, ferritin, folsyra, homocystein och vad det nu var till. Jeesus, Maria och alla andra ... *suckar tungt* Men visst, jag har en lång lista med symptom som alldeles utmärkt går att sammanknippa med den diagnosen ... också. Jaja, snart är det bara slut kvar av den här tanten :o/

Nåja, nog om den saken. Istället ska jag visa den senaste smarta pry­len i min samling: Pro-Seedern jag sniffade mig fram till på nääätet. Det finns en uppsjö sådosor och -sprutor, men ingen av dem har fått riktigt bra kritik, medan däremot den här, som man ”suger upp” ett frö i ta­get med, verkar som en fiffig uppfinning:

För mera sådd ska det bli nästa år, om jag fortfarande är i form för od­lande! Det bor en så ojämförlig lycka i att kunna gå ut och hämta pin­färska, fina grönsaker på egen gård, så nästa år ska det bli två pall­kragsodlingar till.

Kolla bara vad jag tog in igår:

Squashen vägde hela 2,41 kg och har fått växa sig så gigantisk för att det skulle bildas fullgångna frön, som jag nu tagit tillvara inför nästa sådd. Slanggurkan håller sig inte på en fläck innanför EU:s krav på rät­linjighet, men smaken är sjufalt den som köpegurkor har. Detsamma gäller frilandsmodellen, som tyvärr inte ger någon större skörd, efter­som plantorna växer just på friland i min sandiga och magra jordmån.

Morötterna som odlats i låda är så felfria som det bara går att önska sig. Eftersom de grott och tillvuxit under ett skyddande lock av fiberduk har inte den förhatliga morotsflugan sluppit till i år. Och så min första bifftomat av sorten 'Black Russian', som blev en del av gårdagens ve­getariska pastasås. Fast först efter att jag krafsat åt mig fröna för­stås! :o)

Annars inga omvälvande nyheter den här dagen. För till sådana räk­nas knap­past att jag imorse konstaterade att jag tappat tre kilo i vikt se­dan försommaren. Inte bra. Inte bra alls.

Om det ena och det andra – och självfallet om försäkringsbolag

OM MOGNADSGRADEN PÅ tomaterna i Glaspalatset kan sägas vara en indikator för hurdan sommaren har varit i år, då är det bara att kons­tatera att den inte varit mycket att hurra för. Först nu, i mitten av augusti, har den första röda körsbärstomaten dykt upp. Men desto mer välkommen är den, förstås!

Sen har jag till min oerhörda glädje fått motta inte mindre än två trev­ligbrev dagarna efter varandra! Det första, übersmart förpackade, in­nehöll tre fina plantor av rankspenat från Lena, det andra kärkomna frön av röd stjärnflocka från Monica. Jättelikt tack till er båda två!!

På gården har annars det mesta passerat sin mest intensiva blom­nings­tid, förutom den kanadensiska solhatten, som kompenserar med att stå i sin fullaste prakt och lysa som en fyrbåk framför Glaspalatset.

Det kan nog behövas för att pigga upp en lite. Igår hade jag telefontid med borreliadoktorn med anledning av den halvårskontroll av mina an­tikroppar som gjordes för ett par veckor sedan.

Exakt 3 minuter och 12 sekunder varade samtalet, och för detta de­bi­terar Ålands hälso- och sjukvård 10 €. Det blir en icke föraktlig tim­pen­ning det. Närmare bestämt 179,10 € i timmen. Ja, jävlar i havet, på ren svenska!

Och värdet har trots tre hästkurer antibiotika inte sjun­kit mer än att det ligger på ungefär samma nivå som i augusti ifjol, när jag tiggde mig till mitt livs första borreliaprov. Högsta referensvärde är 1,1 och jag klockade nu in på 3,7. Håhå, jaja ...

Lik förbannat kan jag inte sluta vara duktig. Det senaste att föra in på det kontot är, att jag på ett par dagar tömt, vänt, omlokaliserat och sållat mina jättelika lövkomposter. En himla massa fin jord har jag nu! Och jävligt lite granna ont i rygg och axlar.

Nya, intressanta försäkringssaker är också på gång. Hela gårdagen ägnade jag åt att försöka begripa hur i &#$%§@ Aktias återköpsvärde på min livförsäkring – som jag gnetat på och betalat premier för i arton år – kan vara 7,4 % mindre än summan av premieinbetalningarna jag gjort. Efter arton år!! Vad hände med den utlovade kapitaltillväxten?!

Ja, sanna mina ord, försäkringar – oavsett typ – ska man inte ha. Det, om något, ska jag lära min dotter! Om vi nu möjligtvis ses igen någon gång. Igår började gymnasiet för året och jag har fortfarande inte sett något av henne på hela sommaren :o/

PS. Jag har bokat tid för klippning. På måndag ska långhåret bort!

Hög igenkänningsfaktor här!

AV NÅGON ANLEDNING har jag idag fått ett ex av den ena av våra lokaltidningar i min postlåda imorse. Med tanke på vad som fanns på första sidan känns det nästan som det famösa Ödet är med och flyttar runt Livets spelbrickor lite grann:

När jag sedan öppnade tidningen och läste den riktiga artikeln var det som att läsa ett referat av min egen historia. Klicka HÄR för att läsa den du med! Saker som känns mer än välbekanta har jag för tyd­lig­he­tens skull strukit över med gult.

Kanske borde jag skriva ett mejl till artikelförfattaren, Kerstin Ös­ter­man? Min berättelse har nämligen, i jämförelse med Bennys, ytterligare några knorrar. Som t.ex. den lilla skruvade vändningen, att vännerna på Alandia Försäkringar inte har för avsikt att godkänna en ar­bets­pröv­ning om målet inte är ett heltidsarbete inom tre månader.

Benny fick sjukpension fem år* efter sin neuroborreliosdiagnos. Efter inkommande årsskifte har jag själv valsat runt i papperskvarnen lika länge. Fast det är klart, diagnosen fick jag ju först i oktober 2012, sju år efter enkefaliten 2005. Då gjordes äntligen en lumbalpunktion efter att mitt livs första borreliaprov på min egen, enträgna begäran tagits under sensommaren.

Såå... om det är från diagnosåret det ska räknas, då har jag yt­ter­li­ga­re dryga fyra års försäkringsbolagsvård att se fram mot. Jamen, jippii liksom ...

---

*) Fem år är synbarligen den (hävdvunna?) magiska gränsen för hur länge det ska spelas roulett med en människas liv och hälsa innan man gör rätt och det som borde ha gjorts långt tidigare. Om människan ifråga är jävligt envis och mot alla odds överlever så länge vill säga.

Tackar som frågar, det kunde vara bättre

DOCTOR’S ORDER: PANACOD 500 mg 1-2 x 1-4 plus Sirdalud 2 mg 1 x 1-3. Men Murphy jobbar på söndagar också, för apoteket stängde sjutton minuter innan jag hann dit. Fiiint ... Not.

Tur att man har kompisar som själva kör ryggskott ett par gånger om året och därmed har ett eget, privat medicinskåp att ösa ur. Annars vete fan.

Fy, vad det är synd om mig. Och nej, det var tydligen inte särskilt fiffigt att fortsätta med trädbeskärningen i X timmar efter att det small till i ländryggen i förrgår. Och ja, det här är ett av de lägen då det inte är särskilt muntert att leva ensam.

Dagens

Halvårskontroll.

Det går sin gilla gång

JAHA, NU HAR vi den tiden på året. Tiden då getingarna ägnar sig åt frenetiskt bobyggande och kommer och käkar på mina tillhörigheter. Utemöblerna av obehandlad teak brukar vara smaskens, så även skaf­tet till rotborsten. Det här året är inget undantag på den fronten. Kolla in bollen med träfibrer det lilla livet har i käften!

Och så ett bevis för naturens enastående förmåga att tåla vad som helst: min gamla och i år hårt beskurna lavendelhäck, som länge sett ut som den döden dött. Men man bedrar sig! Den tar sig!

I trädgården är det den kanske bästa tiden just nu. Fast så känns det i och för sig under hela sommaren, så länge som något blommar. Men vitt är vackert, inte sant? Och jag är så glad över att både liljekonvalj och ramslök, som jag flyttat från rena, rama skogen, verkar ha eta­ble­rat sig fint på ruckelgården!

För tillfället blommar också min namnlösa, starkdoftande och jättesöta narciss. Den doftar så gott att jag varje kväll måste göra ett besök för att sticka ner näsan i ljuvligheten. Samtidigt låter jag mig bedåras av äppelträdens blom, som sorgligt nog redan sjunger på sista versen.

Sen har jag en nykomling att presentera: myskmadra. Min illgröna vä­ninna S är en klippa på allt som växer och den här pekade hon ut åt mig vid ett nyligt skogsbesök. Nu finns den nerpetade lite här och lite där, för att se var den trivs bäst. Flytten har den överlevt i alla fall, för den står saftspänd och fin och har satt igång med att blomma.

Slutligen en hälsning från Åbo, där jag i torsdags var för att träffa en endokrinolog vid Åbo universitets centralsjukhus. På vägen från flyg­bus­sens hållplats vid salutorget promenerar man över Aura å och kan passa på att beundra stadens ståtliga domkyrka, där jag för övrigt fak­tiskt är döpt.

Sen passade jag på att informera mig om var hovrätten huserar, ef­ter­som det väl sannolikt är där som en del av mina försäkringsärenden (med i första hand Aktia) kommer att sluta innan det blir gjort som det är skrivet i avtal och lag. Även det här pampiga huset ligger på be­kvämt avstånd längs promenaden till ÅUCS, bara ett stenkast från dom­kyrkan.

Hostile Takeover

I NÄRINGSLIVET TALAR man om hostile takeover när ett företag tar över mot ett annat företags styrelses vilja. Något liknande är på gång på ”Rucklets” gård, föranlett av att jag ännu inte hunnit åtgärda en av punkterna på min oändligt långa att göra-lista: spika upp nubb runt öppningarna till mina holkar. Därmed är fältet fritt för Hacke & Co.

Mer hostile takeover kan jag sannolikt räkna med i rabatterna utanför Glaspalatset. Där sådde jag både pion- och opievallmo ifjol och låt mig säga som så här: de har inte varit direkt ovilliga att fröså sig. Framför allt i rabatten till höger kommer det att bli konkurrens. Vänta bara, så ska ni få se!

Sen kan man ju ägna sig åt hostile takeover med berått mod också. Eftersom jag under maj till dags dato lagt ut mindre än 40 € på mat köpte jag igår, utan en tillstymmelse till samvetsbetänkligheter, det rådhusvin jag velat ha. Tanken är att det ska klättra på mitt stendöda lärkträd och bädda in det i sin grönska. I sitt nuvarande skick är död­trädet ingen lisa för ögat, om ock praktiskt såsom varande holkträd.

På samma gång råkade en klematis kleta sig fast i mina händer också, en 'Mandshurica'. Att den fick flytta till ”Rucklet” tackar jag kunniga väninnan S för, för själv är jag komplett klematisnovis och har hittills inte haft en enda. Då är den här säkert bra att börja med, eftersom den ska klara ända ner till -25°.

S däremot, har inte bara gröna fingrar, hon är grön hela hon, och har planterat sitt exemplar i söderläge i full sol. Min planta hamnade också i söderläge, men i väldigt mycket mer skugga, med stark betoning på ”väldigt”. Av erfarenhet vet jag att vi inte behöver ha vadslagning om vems som kommer att trivas bäst. Men det gör inte så mycket. Jag är mer än nöjd bara mitt exemplar överlever och när jag ljuger gör jag det bara på tisdagar i maj.

På hälsosidan verkar det också handla om hostile takeover, i form av den psoriasis som troligen håller på att ta över mina leder. Efter att jag lyckats etablera kontakt med min koordinatordoktor och redogjort för det kronologiska förloppet sedan 1997 (!) har jag hasta la vista fått remiss till reumatolog, lika hasta la vista tid om en vecka för biopsi från utslaget på armbågarna, och så skriver han:

»Det kan mycket väl vara psoriasis som du har. Pso­ria­sis­artrit hör till spondylartropatierna där bl.a. perifera leder och muskelfästen kan angripas. Om du har hudlesioner ökar sannolikheten för diagnosen.»

Sic! säger jag bara.

Det är ju tur att någon läser journalanteckningar, dvs jag själv. Lägger man ihop 1 och 1 och 1 och 1 och ... så kan man faktiskt dra en logisk, hyfsat säker slutsats. Men, som sagt, det förutsätter att man läser vad som skrivits. Och då inte bara det senaste kvartalet, utan kanske åra­tal bakåt i tiden. Förutfattade meningar om kvinnor i medelåldern ska man inte heller ha. Särskilt inte om den här, för det är jag som givit grumpy old women ett ansikte.