Tvära kast i Livet

DET HÄNDER SIG någon enstaka gång, när någonting exceptionellt in­träf­far, att min tanke nuddar vid att man kanske ändå borde bli lite religiös. Ba­ra för att blidka makterna liksom. Igår var det en sådan dag.

Röda Faran, som jag trott vara förlorad för evigt och vars nästa destination skulle bli skroten, skulle igår få bogserhjälp till bildoktorn. Men innan det be­hejet sjösattes ville tekniskt kunnige vännen M kolla om det gick att lo­ka­li­se­ra vad som egentligen pajat. Fine, tyckte jag, men gick själv in för att ko­ka te och bevaka limporna jag just stoppat i ugnen.

Några minuter senare dök M upp i köksdörren.

– Eh... jag är inte färdig att åka ännu, sa jag, för jag har bröd på gräddning.
– Ingen fara, svarade han, och pekade ut genom fönstret.

Bilen, gamla skrället, stod på sitt vanliga ställe på gårdsplanen och inte på platsen dit hon blivit inskuffad på lördagskvällen!

– Va?! sa jag. Hur ..? Den driver ju inte på någon av växlarna!
– Jo, nu gör den det, svarade M.
– Men vad var det som var fel? Vad gjorde du för att fixa det?
– Ingenting, sa han, och höll upp sina skitiga händer. Magical hands, fast­slog han, flinade brett och vände sig mot diskbänken. Vilken tvål ska jag an­vän­da?

Så tja, än en gång är det bara att konstatera att undrens tid icke är förbi. M hade inte gjort någonting annat än att starta motorn, lagt i en växel ... och kunnat köra. Arbetsteorin är att någonting måste ha hamnat lite på sned, när Lilla A i lördagskväll fick ”kärringstopp” i grindhålet. Detta något halkade inte på rätt när hon försökte köra vidare, icke heller när jag gjorde det, men mirakulöst – eller snarare typiskt – nog när M, av hankön, satte sig bakom ratten.

Fan lär ju bli religiös när han blir gammal och i samband med att såna här vardagsmirakel inträffar är det fara värt att inbitna ruckelhäxor blir det­sam­ma. Men som man nu är gjord av segare virke än Lucifer himself, så är detta ett snabbt övergående svaghetstillstånd ;o)

Saker händer alltsomoftast av en anledning

DENNA MORGON HAR till lejonparten gått åt till att försöka klura ut varför min internetanslutning plötsligt var nonexistent. Kontakter hit, kablage dit och konfigurationer å dator visade sig resultatlösa, någon uppkoppling till omvärlden lyckades jag inte få.

Under problemlösningen var jag bl.a. tvungen att leta fram en ut­ran­gerad telefonsladd för att testa koppling direkt mellan telefonjack och dator, eftersom felet ju kunde sitta i min trådlösa ADSL-router. Det gjorde det inte. Men som en biprodukt av detta rotande efter lämplig kabel fann jag någonting annat: det spårlöst försvunna ka­me­ra­sta­ti­vet!

Det konstiga är, att fyndplatsen hade jag redan för flera dagar sedan genomsökt och noggrant dessutom. Något stativ fanns där inte då, det kan jag sätta kameran i pant på. Så är det möjligen jag själv som har kontaktproblem, med verkligheten..? Eller har någon annan än jag lagt stativet på detta ologiska ställe? Men i så fall vem?? Man kan bli mörkrädd för mindre.

På tal om verklighetskontakter och mörkerrädsla ska det bli himla spän­nande att se hur försäkringsbolaget Aktia tänker lösa följande nyfödda situation:

I april i år gafflade jag i det oändliga med dem om för hur lång tid och på vilket vis jag skulle beviljas premiebefrielse på den privata pen­sions­försäkring jag har sedan urminnes tider (men inte kunnat spara något på under en halv evighet). Vad gäller tidsrymden kom vi aldrig över­ens och när det väl meddelades att den premiebefrielse de gick med på att jag hade rätt till inte skulle appliceras på den faktiska tiden för min arbetsoförmåga, utan först under följande premieperiod (dvs 2013), tja, då kände jag att det var dags för en time out.

Sedan i tisdags har jag ett rykande färskt läkarintyg, som än en gång verifierar att jag är arbetsoförmögen med öppet slutdatum. Detta pos­tade jag igår till Aktia för att än en gång begära premiebefrielse. Och därmed infinner sig den stora frågan: ska jag nu få dubbel sådan, ef­tersom jag enligt deras hävdvunna sätt att bevilja befrielse redan är premiebefriad 2013???

Denna retoriska fråga är förstås ställd drypande av ironi, för det är ställt utom alla tvivel att det de gjorde i april inte är korrekt. Men, som sagt, nu ska det bli kul att se hur de tänker lösa knuten de knåpat ihop. Att den här biten av Aktias verksamhet numera ägs av Alandia-Bolagen kryddar självfallet upp anrättningen lite extra, eftersom vi numera är nog så införstådda med det bolagets policy: ”Allt åt oss, inget eller åtminstone så lite som möjligt åt våra kunder”.

Noteras bör även att jag knappt hann skriva ”Aktia” här på bloggen igår förrän jag tidigt imorse noterar ett besök från deras IP-adress. Makalöst, som vanligt.

Om att muntra upp sig lite

DET FINNS BILLIGA, till och med kostnadsfria, möjligheter att muntra upp sig lite! En av dem är att låna komedier från biblioteket. Häromsis­tens tog jag i ordentligt med fyra stycken, även om jag t.v. inte hunnit med att se på en enda. Inte dvd:n ur kategorin drama heller för den delen.

Men ikväll kanske? *hoppfull*


Sen måste jag bara få berätta om en av livets krokiga krumelurer, för den är så osannolik att det nästan är för mycket.

När jag i söndags strövade omkring genom den nedlagda semester­byn där jag fyndade vår gitarr steg jag in i ett rum och min blick drogs omedelbart till det som hängde på väggen.

”Nämen!” sa jag häpen åt väninnan. ”Den där tavlan har ju jag gjort!”


Mycket riktigt. När jag vände på den rådde det inga som helst tvivel om saken:


Visst är det helt sjukt?! Efter 39 år råkar jag helt oförmodat besöka detta ställe. Lika oförmodat råkar jag kliva in i just detta rum där tav­lan hängde. Och tänk, att jag tvärs å mesamma kände igen den efter all denna tid :o)

På vilka vägar konstverket (?) hamnat på detta ställe har jag ingen aning om. Men där var det.

Jag erkänner villigt: vackert är det inte. Men det får väl tjäna som ett handfast bevis för att jag kunde virka redan då, hehe?
 

?

KAN NÅGON VARA så vänlig och upplysa mig om varför det sedan igår formligen dräller in besökare på bloggen via det här fotot från 2010:


Av alla bilder jag tagit och publicerat här sedan start är denna varken en av de bättre eller mest intressanta. Och med hänsyn taget till moti­vet blir jag faktiskt osedvanligt nyfiken på orsaken :o)

Finns det något värre?

JAG HAR HÅLLIT på med att fästa alla tvåmiljonersexhundrafyrtiosju­tusenniohundratrettiotvå trådar på baksidan av den trekantiga graffi­tisjalen. Asså, finns det något tråkigare..? Jag designar mer än gärna nya hantverksprodukter, men ack, så skönt det skulle vara om nån an­nan tog på sig trådfästning, pressning och hopsömnad!

Igår var det fredag och det innebär dansträning vid Ålands musikinsti­tut för Lilla A. Det innebär ocks att hon måste rusa hemifrån redan halv fem på eftermiddagen – och ha fått middag i magen före det. Of­ta har jag god planering och kan ställa fram rester från dagen före. Så icke igår. Det fick bli mannagrynsgröt.

15+ är hon och leker fortfarande med maten ;o)


Förresten noterar jag idag att bloggen inte haft ett enda offentligt be­sök från mina vänner på 91.223.107.35 (FPA) efter den 1 mars. De dag­liga, ofta flertaliga, visiterna har av någon anledning fått ett tvärt slut. Men ... samtidigt har antalet loggar från proxyservern i St. Pe­ters­burg ökat i motsvarande grad. En ren tillfällighet? Kanske det. Eller också inte.

Suspicious Mind Part Two

SEDAN EN TID har min blogg flera loggar per dag från mycket mys­tiska IP-adresser. Feedjit säger att besöken kommer från Finland:


Men om man gör en tracking på ett besökande IP-nummer blir svaret ett helt annat:


Notera särskilt texten jag strukit över med gult: ”Confirmed proxy ser­ver”. Confirmed = bekräftad.

Följande förklaring till vad en proxyserver är hittade jag någonstans på nätet, så att ni ska förstå min spirande misstänksamhet:

”Proxy är ett ord som inte bara används inom datorvärlden; by proxy betyder ’genom ombud’ eller ’med fullmakt’. I datorsammanhang hand­lar det om att du låter viss eller all trafik från din dator gå via en ’om­budsserver’. Det finns olika typer av proxyservrar, varav en del helt maskerar din ordinarie IP-adress och på så sätt förblir du anonym mot den dator som du besöker.”

Någon gör sig alltså omaket att dölja sin riktiga IP-adress för att i skydd av anonymitet kunna läsa vad jag skriver här på bloggen. Intressant, inte sant?

Suspicious mind

UNDER FRAMFÖR ALLT den senaste månaden har antalet besök här på bloggen tagit ett oväntat skutt uppåt. Bland dessa noterar jag fram­för allt en förvånansvärd mängd från orterna på kartan här under, samtliga belägna i nära anslutning till centrala Helsingfors. Och i cent­rala Helsingfors finns ... ja, gissa.


Det här kan naturligtvis vara en reen tillfällighet, men eftersom besö­ken kommer direkt till bloggadressen utan föregående sökning t.ex. på Google ... tja, då kan jag inte annat än lägga ihop 1 och 1 och få det till den förväntade tvåan.

För handen på hjärtat, hur många tror att min lilla, svenskspråkiga del i bloggrymden all of a sudden har blivit en mäkta populär anhalt för saj­bersurfare i Finland, där ändå majoriteten av befolkningen talar fins­ka..? Addera även att ingen – och då menar jag verkligen ingen av dem – någonsin lämnat någon kommentar. Men återkommer, om och om igen.

Och jo, en sak till: mysteriet med den mystiska mintchokladen är fort­farande olöst.

Principer

JAG HAR ÄNDA från början hos Lilla A inskärpt vikten av att aldrig – säger aldrig – äta eller dricka något som någon okänd bjuder på. Inte ens om flaskan/förpackningen ser ut att vara aldrig så obruten och ofarlig.

Så kom igen nu, vem är det som lämnat asken med mintchoklad vid vår ytterdörr – och när?? Eftersom principer är till för att följas åker den faktiskt i soptunnan om leverantören tänker förbli anonym :o/

End of discussion.

Mintmysteriet

IGÅR MORSE, NÄR Gurra och jag hade varit ut på gården och morgon­dril­lat (ja, inte jag förstås, bara Gurra), upptäckte jag detta stående invid ytterdörren:
 
 

Högst märkligt. När hade den kommit dit?? Var den kanske där redan kvällen före, när vi med immiga glasögon och isklumpar mellan tramp­dy­nor­na kom hem från läsningen av kvällstidningen ... eller har den bea­mats ner av Mr. Spock under natten?

Min logiska förklaring visade sig inte alls hålla streck, den att Gurras riktiga mamma svängt förbi på väg hem från nattjobbet för att förse oss med något till kaffet. Det hade hon inte.

Kufiskt.

Med tanke på min rådande, mindre goda relation till FPA är det ju inte utan att man funderar på om innehållet är preparerat på något sätt. Vete tusan om jag vågar smaka ;o) Skulle ni..?

Gurra, caught in the act :o)