Bildbevisning

NÄR DET SER ut så här när man ställer sig på vågen:



... kan man med gott samvete trycka i sig sånt här:



Nålen pekade på 54 när jag ifjol i maj var på röntgenologisk kontroll av min skelettstatus. Eftersom jag äter och motionerar varken mer eller mindre än jag gjort under det gångna året så är det här faktiskt inte bra alls.

Med ett BMI som på ett år sjunkit från 20,8 till 19,1 är jag bara ett halv­kilo från vad som klassas som undervikt hos en kvinna av min ål­der och längd. Not kul.

Någon inte direkt hälsosam process är på gång i systemet och jag be­griper inte hur läkare med någorlunda etik kan välja att blunda för det. Fast den som önskat sig att jag helst skulle försvinna från jordens yta klappar säkert händerna av förtjusning. Bland dessa återfinner vi för­resten med stor sannolikhet också en medicinman eller två ;o)

Ett extremblommigt inlägg

JAG HAR VÄL inte riktigt låtit det lysa igenom den senaste tiden, men faktum är att Livet inte känns så där överdrivet meningsfullt just nu. Det oändliga papperskrigandet tar aldrig någon ände och den sam­hälls­finansierade sjukvården tvår sina händer (och har satt hänglås på kassalådan) när det gäller min hälsa. Antagligen på grund av att jag har den dåliga smaken att inte lida av någon solitär och enkelt diag­nos­ticerad åkomma, utan endokrina grejor som är svåra att greppa och vars konsekvenser är jobbiga (läs: dyra) att reda ut och kvan­ti­fiera.

Dessutom ångar Lilla A i en faslig fart på mot ett frigående vuxenliv och tar ännu ett storkliv idag när hon börjar ta körlektioner. Sedan står det inte länge på förrän hon är klar med gymnasiet – 1½ år går i ett huj – och efter det bär det långväga bort från moderskapet. Så vad ska jag göra när den dagen kommer ..? Utan annan nära familj, ingen släkt i landskapet eller ens en livskamrat lär det bli ännu mer eremitartat, det lilla Livet.

Inte blir humöret bättre av att den grästrimmer jag beställde hos ett företag här i staden den 25.6, och fick löfte om att skulle anlända ”om en snödd vecka”, inte har dykt upp. Helt i linje med den sedvanliga, åländska serviceandan har jag självfallet inte heller fått något besked om när den kan tänkas göra det, trots att ”den snödda veckan” på onsdag har vuxit till sig till två. Just nu orkar jag inte ens bli arg, bara trött.

Men pionerna har i alla fall börjat blomma och som vanligt är det träd­gården som lyfter mig när jag är låg. När jag dör vill jag göra det bland mina blommor, mitt i det enda som kan kallas mitt livsverk.

Den vita, som jag inte vet namnet på, är helt makalös i år igen, som fluffig vispgrädde serverad på en blekrosa tallrik:

Bland rosorna händer konstiga saker. Jag har några plantor av sådana små rosor som säljs i kruka till mors dag. En av dem hade redan ifjol blommor med två helt olika färger och till min oerhörda förvåning ser det likadant ut i år igen. Weird.

'Aimable Amie' är sprickfärdig och har fler knoppar än någonsin tidigare och min 'Rhapsody in Blue' gillar helt klart sin placering tätt intill Glas­palatset.

Bland årets nykomlingar finns bl.a. en limegrön solhatt. Den har till min glädje faktiskt satt knoppar och det ska bli spännande att se hur pass limefärgad den faktiskt är.

På spaljén invid Glaspalatset fortsätter tillväxten av de första vin­druvs­kla­sarna jag fått på mina frilandsplantor. Inte är de stora, de små dru­vorna, men de finns! Attans så förargligt att inte veta vilken sort det är :o/

En annan ny-ing på gården är den blå trädgårdsriddarsporren 'Gala­had', som efter planteringen höll på att blåsas sönder helt och hållet av den envisa, svinkalla nordanvinden. Men även här har det blivit blomning, om än bara på två stänglar och på ynkliga 50 cm ö.h:

Och igår blev det då som planerat en sats flädersaft. Ska jag verkligen få ihop 40 blomklasar, tänkte jag, när jag tog en hink och gick ut på gården. Håhå! Inga problem! Det finns blommor så det räcker till fler laddningar än jag har lust att laga :o)

Min första, egna non-hybrid är plockad

IFJOL BESTÄLLDE JAG några sorters non-hybridfrön från Wales i Eng­land: 'Nigel’s Outdoor Chili', en fransk buskböna vid namn 'Aquilon' och en gurka som heter 'Wautoma'. Den sistnämnda den egentliga orsaken till köpet, eftersom jag ville få tag på en gurka som faktiskt är fruktsam och kan producera egna frön för kommande års odling.

Så hur går det med den då, odlingen? Jotack, chilin växer bra, så även bö­norna och igår kunde jag plocka min första 'Wautoma' i Glas­pa­lat­set!

Eftersom sorten är ny för mig, och jag var osäker på hur pass stor den egentligen skulle bli innan den är skördeklar, hade jag väntat lite onö­digt länge. Den hade därför hunnit börja spricka upp inifrån, men sma­ken, utan ett spår av bitterhet, var det inget fel på! Igår åt jag första mackan med årets första, egenodlade gurka:

Noteras bör, att jag helt i onödan ödat tid på att plocka bort han­blom­mor­na! När jag besökte försäljarens sida alldeles nyss upptäckte jag nämligen att de skriver så här om sina gurkfrön:

To clear up any confusion, these are real, non-hybrid cucumbers, and they’re much easier and less fussy than the hybrids. You don’t need to pick the male flowers off, and they don’t go bitter if you grow se­veral types ... basically just plant them and let them get on with it. And of course, if you wait long enough, you will get seeds in your cu­cumbers that you can grow next year!

Hur i helsefyr har jag lyckats missa den informationen tidigare?! Jag, min korkskalle, hade för mig att det är precis tvärtom :o/