”Trast me!”

VI SKRIVER 28:E juli idag. Sommaren lider således mot sitt slut, men inte förrän nu börjar det finnas några nämnvärda mängder av polli­ne­rare i farten här på ruckelgården. Inte ens min blommande lavendel verkar i år locka till sig bin och fjärilar som brukligt. Vad har hänt? Har vi drabbats av någon form av nedfall som myndigheterna hög­akt­nings­fullt underlåtit att upplysa oss om..?

Här i alla fall en blomfluga i full gång med att dammsuga en rädis­blom­ma på terrassen:

I samma jättekruka blommar självsått lejongap. När man ser humlorna i färd med att samla pollen är det lätt att förstå varför växten fått sitt namn. Bara bakdelen och ett par ben blir kvar på utsidan.

Och så är dags igen för invasion av vad som känns som hela Ålands population av glupska trastar. En lång vapenvila är kommen till sitt slut och ställningskriget om vem som har rätt till årets skörd har tagit ny fart. Men trast me, haha, det är fåglarna som vinner.

På gården gör myrorna sitt yttersta för att ha ihjäl allt jag odlar, såväl blommor som rot- och grönsaker. Under mina sju år med ”Rucklet” har jag aldrig sett sådana mängder med myror – av alla de slag. Röda, små svarta, mellanstora svarta och brunsvarta, you name it, jag har dem.

Myrdosor från Baigon hjälper inte. Svindyrt Myrr hjälper inte. Det om­talade knepet att hälla ut Fun Light hjälper bara om den aspartam­sö­ta­de saften träffar direkt på myran, att vattna med saften helt random hjälper inte. Igår provade jag med diskmedel, men jag hyser inga för­hoppningar om någon framgång.

Dessutom svärmar de jävlarna nu. Vingprydda myror betyder nya prin­sar och prinsessor. Och nya sådana betyder ännu fler myrbon på går­den ...

Gott och blandat

ENKELT KÄK HÖR sommaren till. Igår gjorde jag det verkligt enkelt för mig: fullkornspasta med en skopa grynost (Keso för er i Sverige) och till det rucola och sockerärtor från egna odlingar, snabbt frästa i lite olivolja. Gott!

På kvällen öppnade ett par av Ålands trädgårdsförenings medlemmar sina botaniska skattkammare för intresserade. Det blev mycket o-ande, ah-ande och trånsjukt i blicken, det kan jag lova. Känslan som kom över mig var av något som Monet kunde ha målat och därför har jag inte kun­nat låta bli att fibbla lite i Photoshop med ett par av bil­der­na jag tog:

Mångfald och färgprakt hos Anna-Lisa Andersson.

Frodig grönska hos Hannele Ögård-Forsman.

Hos Hannele kunde man även köpa lite plantor. Snabb som en iller på speed la jag rabarber på ett valnötsträd, sått från nöt under våren och redan 25 cm högt. Var jag ska få plats för det vete gudarna, men ett valnötsträd har stått högt upp på önskelistan redan länge :o)

Extra krumelur i sammanhanget:

Nöten som blivit denna lilla planta härstammar från ett träd som växer på Alandia-bolagens gård här i Mariehamn; tills vidare det enda goda som detta &$@!§% försäkringsbolag bestått undertecknad med.

Jippi, jag har gjort en gastroskopi! Och överlevt.

EN LÅÅNG MORGON utan att få äta eller dricka. Vad göra..? Virka för­stås! Lagom tills det var dags att traska iväg till hospitalet slutförde jag den 105:e mormorsrutan till det nyligen sjösatta filtprojektet. Här har hela högen ställt upp sig vackert för fotografering:

Sen var det dags för dagens eldprov: mitt livs första (och för­hopp­nings­vis sista) gastroskopiundersökning, vars syfte är att verifiera eller utesluta att mina konstiga vitaminbrister och andra lurigheter kommer sig av en ”tyst” celiaki.

Med åren har jag blivit fegare, så jag hann knappt säga: ”Goddag, god­dag!” åt den trevliga personalen på endoskopimottagningen innan jag begärde att få bli totaldäckad innan slangen skulle köras ner i krä­van.

Inga problem med den saken. Hopp upp på britsen och in under filten. Lite lokalbedövningssprej i svalget och tjoff! in med en kanyl i arm­veck­et. Sen var jag borta och har inget minne av själva undersökningen och provbitsknipsandet, som enligt uppgift lär ha varit klappat och klart på sju minuter blankt.

Men vilken tur att jag förvarnade om min känslighet för sedativer! Nor­malt trycker de in 3 mg Dormicum. Mig gav de 2 mg och på det snar­ka­de jag närmare trekvart :o)

Efter ytterligare sisådär femton minuter hade jag kvicknat till or­dent­ligt. Då låg utlåtandet färdigt på bänken och det vara bara att traska hem igen. Lite vingligt gick det, det erkänner jag, men i halsen känns det knappt att någon varit ner och råddat.

Så till den som oroar sig för att vara med om en gastroskopi vill jag sä­ga: glöm det! Hellre en gastroenterolog i halsen än en gynekolog mel­lan benen. Och de får faktiskt hellre göra en hel jävla långfilm av min mag- och tarmkanal än att jag gör en till magnetröntgen av hjärnan.

”Surt ...” sa trastarna

KÖRSBÄREN BÖRJAR MOGNA. Med detta följer flockar med glupska trastar av alla de slag. Med glupska trastar följer fara för vin­bärs­skör­den. Men i år snuvade jag dem på kalaset! Ett helt halvt durkslag var den enorma mängd min enda buske gav den här sommaren. Men det var i alla fall jag som fick dem, inte fåglarna.

De sista jordgubbarna plockade jag också och de var inte heller många. Det har på det hela taget tills vidare varit en usel odlings­som­mar. Det inte vädret ställt till med har myrorna skött med den äran istället :o/

Därför är jag glad för att den frösådda pionvallmon faktiskt vuxit till sig riktigt bra och nu gått i blom. De delar säng med opievallmo, som finns här vid ”Rucklet” sedan tidigare.

Idag är det lågtryck över Mariehamn. Mulet och dant, fast rätt varmt. Hjärnkontoret har ända sedan tidig morgon känts för trångt och inte blir det bättre av vetskapen att jag imorgon bitti ska utsättas för nöjet att genomgå en gastroskopi.

Gissa en gång vem som ska be om att bli fullpumpad med allt sedativt de kan uppbringa! Med mindre än det kommer ingen i närheten av mitt svalg med en plastslang med en diameter på 10 mm. Och vore det upp till mig skulle de med förtjusning få ge mig full narkos.

Usch. Vill inte! :o(

Meddelande till mina e-boksläsare

En reviderad version av ”60+ och singel” finns nu tillgänglig på Smash­words. Den som köpt en tidigare version av boken ska, om jag förstått saken rätt, helt kostnads­fritt kunna ladda ner den nya och eventuella följande versioner.

Helt naturligt

EN AV MINA rabatter ligger lite väl mycket i skugga hela dagarna. Skug­ga leder till fukt, som leder till mossa. Av en god vän fick jag tipset att krossa äggskal och strö ut för att motverka försurningen.

Därför ser numera mitt torkskåp för disk ofta ut på det här viset:

Lika naturligt som äggskal för mossbekämpning är förekomsten av spindlar i rötmånaden. Vart jag mig i världen vänder ser jag spindlar. Till och med på köksbordet på morgonen. När jag förpassade det lilla livet till sitt rätta element, ute på gården, skedde det dessvärre en liten olycka. Överlever spindlar med bara sju ben..?

Mina pionvallmo, sådda 25 april, börjar nu gå i blom. Vallmo av alla de slag hör till mina favoriter. Knoppen, den fläskiga, är fascinerande. Blomman är fantastisk, oavsett om den är enkel eller mångdubbel. Och fröhuset är grafiskt elegant. Vallmo rules!

Den här sista bilden fick mig att minnas en haikudikt jag skrev för någ­ra år sedan. En av mina bättre, om jag tillåts säga det själv.

På Åland regnar det idag. What else is new?