Nedräkningen har börjat

2017 har på många sätt varit ett riktigt skitår både sett ur ett globalt perspektiv och på det privata planet. Men nu, hörni, tar vi nya, friska tag 2018!

Trävligt pyssel

ETT NYTT INFALL: att överföra svartvita laserutskrifter direkt på trä. Involverar ingenting annat än en träbit, utskriften, lim och tålamod. Resultatet blir rätt trevligt.

Man spegelvänder helt enkelt bilden när man skriver ut den, smetar limmet på bildsidan och stryker fast det på träbiten. Sen får det torka ordentligt (det är här tålamodet kommer in i bilden) och efter det fuktar man papperet och gnuggar försiktigt bort det. Kvar blir kolpulvret, fasttorkat i träet. Här är en bild på hur det ser ut när papperet är under avlägsnande:

Ruckelhäxan studentfotograferar

VÄDRET VAR INTE förrän igår med oss när det kom till att ta studentbilder, men då blev det desto bättre istället :-)

Vad är väl ...

... MÄNGDEN LÖV SOM måste tas om hand på den egna gården jämfört med detta? I Mariehamn, de tusen lindarnas stad, finns det lii-te att göra när hösten kommer :o)

Bilden tog jag igår i början av min och kompisen Y:s lilla, nätta efter­mid­dags­pro­menad, som tog oss runt hela, halva stan. Den här under är tagen när vi kommit knappt halvvägs, nere vid västra hamnen, där en promenadväg är anlagd precis längs med stranden. Fint!

Klicka på bilderna för att kunna ta dem till dig i större format.
Sen har jag funderat lite på det här med dietföreskrifterna jag fick i förra veckan. Och funderat en smula till. Men vad jag funderat mig fram till ska jag ta en annan gång. Så njut av bilderna här ovanför istället och av att jag för en gångs skull avstår från att lägga ut texten ;o)

Mina dagbarn

»Mat, mat, mat!» skriker Krax.
»Mat, mat, MAAAAAAT!!» ekar Flax.

»Ja-ja-JAA!! Mamma kommer, mamma kommer, mamma kommer!»

»Jag först, mamma! Jag, jag, JAAG!!»

»La-la, la-la, laa, laa – du fick ingen maa-at!» skrattar Krax.
»Men jag kan redan flyy-ga! Det kan inte duu-u!» retas Flax.

Jag, en ofrivillig dagistant

DET HAR HELA tiden funnits kråkor här runt ”Rucklet”. Stora, väl­ma­tade saker, som låter som tungt lastade transportflyg när de landar på takplåtarna och klampar runt så det hörs som jag har en trupp hol­länds­ka träskodansare på träningsläger uppe på taket. I år är det dock första gången de har satt ungarna i dagis här på gården.

Hela dagarna spankulerar de duniga små omkring eller sitter upp­flug­na på mina skruttiga trädgårdsmöbler, där de t.o.m. tar sig en tupplur mellan varven. Igår upptäckte en av dem att det intilliggande få­gel­badet faktiskt är tänkt för just detta, ett dopp. Det blev ett himla plas­kande och ungen såg ut att ha jätteroligt.

Putsnings- och torkningsproceduren var underhållande den med. Få se om det blir repris idag? Och så undrar jag väldeliga vart de tar vägen till natten, ocertifierade flygare som de ännu är.

Den här tiden, veckorna före midsommar, borde man egentligen vara utomhus dygnet runt för att inte missa en endaste minut av allt det fina. Tyvärr har jag en tendens att vara lite för prestationsfixerad när jag vistas i min trädgård. Det är ogräs som ska rensas, klätterväxter som ska stöttas, nyplanteringar som behöver vattnas, gräs att klippa ... ja, hela tiden är det något att göra.

Kommer det månntro en dag, när jag utan dåligt samvete klarar av att slå mig ner någonstans i halvskuggan med en god bok, en termos kaf­fe och något gott till det utan att någon minut senare vara uppe och hoppa igen ..? Ärligt talat, jag hyser starka tvivel.

Nu ska ni få dra lite igen :o)

SOM ETT PAR gånger tidigare deltar jag med en bild i en fototävling hos tidskriften Kodin Kuvalehti. Den här gången är temat ”Mitä Suomi syö?”, ”Vad äter Finland?”, och man skulle fotografera sin middag en helt vanlig torsdag i augusti. Det jag tävlar om är en Crescentcykel av den rätta mommomodellen :o)

Allt du behöver göra är att klicka på bilden här under. Väl anländ till Kodin Kuvalehtis sida för du muspekaren ovanpå bilden. Då ploppar det upp två rutor. På den vänstra står det Tykkää, som är finska för Gilla. Klicka på den – om utifall att du gillar min bild, förstås. Vill du dess­utom kommentera bilden klickar du på den andra rutan, Kom­men­toi.

Tack på förhand för draghjälpen!

Det går inte alltid som man tänkt sig

GÅRDAGSPLANEN VAR ATT jag skulle se första avsnittet av nya se­rien ”Arga doktorn” i SVT1 på kvällen. När jag bestämde det hade jag heelt glömt bort att ett nytt avsnitt av ”Broadchurch”, ännu en av des­sa bra, brittiska kriminalserier, gick samtidigt i TV4. Men som förgjort, alltså!

Nåväl, problemet var enkelt att lösa, för det var ju bara att bränna över antingen det ena eller det andra på en dvd-skiva. Valet föll på doktorn, eftersom jag avgjorde att det kunde vara klokt att titta på honom med hjärnan utvilad efter en natts mer eller mindre god sömn. Jag gör ändå bäst i att hetsa upp mig när jag inte är alltför trött.

Men Mr. Murphy, den överenergiske fan, är alltid på jobb. Självfallet klantade jag mig med inspelningsprogrammeringen. Jomenvisst, ser ni! Teknikens under, The Ruckelhäxa herself, strikes again och knappade in bara fyra minuters bränntid. Som tur var repriserades programmet re­dan idag. Men jag känner mig själv. Risken att jag skulle missa sänd­ningstiden var överhängande, så jag startade en ny inspelning – med trippelkoll av klock­slagen. Hängslen, livrem och kardborreband – gärna flytväst och reservfallskärm också – är vad som krävs nuförtiden :o/

Under samma rubrik, ”Överlevnadsknep”, hittar vi förstås matlagning. Trots att jag i grund och botten verkligen gillar att kocka tycks det i en förskräckande takt växa en allt högre tröskel för att få det gjort. Fy vale, så trist det är att laga käk åt bara sig själv! Fy bubblan, så enkelt det är att leva på yoghurt och mackor ... Min förståelse för åldringar, som kokar en stor kastrull havregrynsgröt på måndag och lever på det en hel vecka, ökar i samma takt som mina egna kokkonster dör den långsamma sotdöden.

Fast igår fick jag ett av mina sällsynta ryck: wokad strimlad kycklingfilé med lite purjo, torkad oregano och soja, basmatiris, färsk gurka och en näve körsbärstomater från Glaspalatset plus några kvistar persilja från rabatten intill. Gott! Anrättningen blev ju snygg också, inte sant?

Orkar ni dra lite till?

FÖR ETT TAG sedan tiggde jag om draghjälp för mitt tävlingsbidrag i en bildtävling anordnad av finska tidskriften Kodin Kuvalehti. Det man kan vinna är en de luxe-kaffemaskin av märket Nespresso, som jag, som den kaffemoster jag är, inte skulle ha något emot att äga – och tack för all välvillig assistans, so far!

Nu har jag skickat in några tävlingsbilder till och räcker därför fram hå­ven än en gång. Så hörni, klicka på respektive bild för att flytta er till dess tävlingssida. Peka sen på fotot där och klicka på Tykkää (svens­ka: Gilla) i bildens nedre, vänstra hörn , så förbättrar ni era chanser att bli bjudna på riktigt de luxe-kaffe hos mig när ni hälsar på :o)

Första bilden deltar i kategorin Mansikkaherkku (svenska: Jord­gubbs­de­li­ka­tess) och är ett collage av bilder av den tårta jag gjorde åt M när han nyligen fyllde 50:

Kategorin för den andra bilden är Lempikori (svenska: Älsklingskorg). Bil­den är tagen i den åländska skärgården och föreställer en korg av pil, som jag faktiskt knåpat ihop med mina egna små fingrar för ett an­tal år sedan, när jag gick en veckoslutskurs i pilflätning:

Den tredje är ur kategorin Auton avaimenperä (svenska: Bilens nyck­el­ring). Röda Farans reservnyckel sitter på en nyckelring med en knop av modellen apnäve, som jag någon gång gjort av s.k. märling (en sorts tjärat snöre):

Visst är det så att man nästan kan känna doften av nybryggt kaffe? Haha!

En makalöst magisk morgon

Bilderna får tala för sig själva.

Det må vara på det stora hela rätt tomt och innehållslöst, Livet. Men ibland glimtar det till och blir helt enkelt magiskt. Dessa korta ögonblick måste man ta vara på, så att det inte går och blir meningslöst också.

Ljuvliga juli!

DET ODISKUTABELT BÄSTA med juli är att alla mina rosor i tur och ordning går i blom. Alla utom buskrosen 'Frühlingsduft', som gröna lar­ver med stor effektivitet tuggat i sig alla årsskott från innan jag hann dit med såpspriten :o(

Men klättraren 'Wrams Gunnarstorp' och buskrosorna 'Schneewittchen' och 'Rhapsody in Blue' har nu bekänt färg. 'Chapeau de Napoléon', även det en buskros, är på god väg:

Min 'New Dawn' är det däremot inte mycket med i år. Det inte ohyran gjorde kål på ifjol somras, det tog vintern. Några magra stänglar och några minimala knoppar är allt hon mäktat med. Men ett nytt, kraftigt årsskott är redan en meter på höjden, så det finns hopp om livet. Fast än så länge blommar hon inte :o/

Idag är det kökskommendering sedan arla morgonstund, då jag iförd morgonrock stod vid spisen och kokade vaniljkräm – och blev med två oanvända äggvitor. Sånt slänger man inte! Så det blev till att vispa ma­­rängsmet lite så där oplanerat. En plåt mandelmaränger fick det bli den här gången.

Nåväl, nu är tårtan fylld och marsipandekoren fixad. Vad som återstår är att snoppa och dela jordgubbar, vispa och snyggspritsa grädde och sen göra vad jag kan för att få det hela att se någorlunda pro­fes­sio­nellt ut. Sen bär det ut i trädgården för att plocka blommor till en rejäl födelsedagsbukett. Är det femti som fylls så är det! Och även om ju­bi­laren är man ska han självfallet ha en blomsterhyllning också :o)

Medan marängerna stod i ugnen passade jag på att ”måla” en tavla. Motivet är förstås min älskade trädgård:

Efter regnet

 

SÅ KOM DET äntligen inatt, det välbehövliga regnet. På terrassen imorse uppstod intressanta speglingar i pölarna på de våta trall­brä­dorna, som den av det hoppfällda parasollet på den här bilden. Lite färgmanipulation i Photoshop, smack på med filtret Al Fresco och presto! har man gjort sig en spännande bild av en av vardagens trivialiteter.

Tänk, den som ändå kunde photoshoppa sig själv lite grann! Bli en mer spännande och färgstarkare version av sitt gamla jag. Kanske också klä sig i ett permanent filter av mjukt ljus, så att årsringarna inte läng­re var så förbannat synliga? Eller varför inte, om andan faller på, vara så totalt motvalls som det bara går, med filtret Krackelering ställt på 100 %!

Ibland skulle det sitta fint att kunna göra om sig lite. Men då menar jag inte lagd under kniven eller ipumpad Botox eller Restylane. Nä, Photo­shop Life vore grejen! Och vem vet, med den takt tekniken går framåt är det kanske inte ens en utopi?

Hoppas vid gud att jag hunnit kila vidare innan det ”undret” inträffar, för jag är faktiskt rätt nöjd som det är. Vissa dagar.

Sökes: draghjälp

JAG HAR TÄNKT att jag skulle vinna mig en flådig kaffemaskin i en täv­ling hos finska tidskriften Kodin kuvalehti. Det hela går ut på att man ska dokumentera sin vardag och i det här fallet fotografera en penal.

Mitt bidrag är en bild på en jag designat och virkat alldeles själv. Så hörni, klicka på bilden och flytta er till tävlingssidan! Peka sen på fotot och klicka på ”Tykkää” (svenska: ”Gilla”), så förbättrar ni era chanser att bli bjudna på riktigt de luxe-kaffe hos mig när ni hälsar på :o)
Förutsatt att ni gillar den, förstås.

Man fååååår tweeta eller gilla på Fejan också. Låt för all del inte mig stå i vägen ;o)

Med vaselin på linsen ;o)

SJÄLV HAR MAN nått den åldern när det enbart kan ses som en fördel att propparna går och det blir att ta till stearinljus som belysning. Och eventuellt sällskap får gärna lida av ett visst mått av skumögdhet ock­så, för det gör då rakt ingenting numera. Skitiga brillor, med gott om fingermärken och sånt, kan också vara bra.

Men även en ”charmig” trädgård ser mer inbjudande ut om man kletar lite digitalt vaselin på kameralinsen! Den här årstiden känns det som jag inte gör något annat än lägger upp bilder på blommor och blad, så därför har jag idag roat mig med att fibbla lite i Photoshop.

Bland annat skapade jag mig ett eget s.k. funktionsmakro, som med bara en knapptryckning resulterar i ett foto med ”trasiga kanter”. Det här är en grafisk finess som normalt kräver ett oändligt antal hand­grepp, vilkas inbördes ordning jag ofrånkomligen hinner glömma bort mellan gångerna.

***
Aklejor, aklejor och ännu mer aklejor ... De frösår sig i sådana mängder att det nästan börjar vara ogräsvarning på dem. I alla rabatter utom den jag sådde i, i grönsakslanden, i häckarna och t.o.m. i rena, rama gruset.

Stjärnflockan här under är en älsklingsblomma. Tacksamt nog verkar den trivas där jag satte den, för plantan är i år rejält mycket större än ifjol. Den kunde däremot få sätta igång med att fröså sig. Aldrig är man helt nöjd, huh? Dessutom skulle jag så himla gärna vilja ha den i andra färger än vitt också. Någon som har frön att dela med sig av..?

Och något som verkligen trivs i min sandiga jordmån är plymspirea! De här två vid det här laget jättelika ruggarna var för bara tre år se­dan magra skrakor. De är döttrar till moderplantan, den jättelika, som fanns på ruckelgården redan när jag köpte huset. Med spade, järnspett, såg och yxa lyckades jag med risk för liv – och framför allt lem – lösgöra ett par småbitar av moderroten, men när man ser dem idag skulle man kunna tro att de vuxit här nästan lika länge som sin mamma.

Klicka HÄR för att se en bild från sommaren 2010, där en av spireorna är i förgrunden. Tillväxten har varit otrolig, ska jag säga.

Men nu ska jag gå ut och avreagera mig på någonting. Med posten idag kom det för jag vet inte vilken gång i ordningen ett fullständigt absurt brev från FPA, som är så huvudlöst till sitt innehåll, att jag är tvungen att lugna ner mig c. 50° innan jag ens kan förmå mig att blogga om det.

”Vi hade i alla fall tur med vädret också”

DEN HÄR GÅNGEN har jag valt att inte göra något blogginlägg om min minisemester. Istället öppnar jag mitt Picasa webbalbum för den som är intresserad. Klicka på bilden så flyttas du dit.

Ordlös onsdag

Tack till dig, J från Sverige, som sedan igår undertecknat petitionen! Det är direkt pinsamt att så få finländare får det gjort.

Edit kl. 18:35
Stort tack även till Annette, också hon från Sverige, för hennes un­der­skrift under e.m.

Edit kl. 21:37
Och följande tack går även det till en svenska: Agneta, som skrev på utåt kvällen.

Kom igen nu, alla finländare! Det här liknar ju ingenting, att folk i vårt västra grannland inser vikten av protestlistan och undertecknar, me­dan den för vars framtida sociala skydd petitionen startats inte skriver på. Att våra grannar i västerled utan tvekan är bättre på att knåpa ihop vinnande melodifestivalbidrag må väl vara sin sak, men herregud, i den här frågan ska vi väl ändå kunna vara bäst..?

Livet i ett laddningslöst limbo

AUGUSTI. NÄSTAN HELA sommaren har gått. En energifattig sommar. En sommar med Livet i pausläge. En sommar av oändlig väntan på be­sked, från justitieombudsman, polis och åkla­garmyndighet, besvärs­nämnder (ja, pluralis), FP-fucking-A och till och med från sjukvården. Besked som dröjer och dröjer och lämnar mig bakbunden, hand­lings­för­lamad och höggradigt förbannad.

Vore det inte för mitt barn och min älskade trädgård hade steget att välja den enkla utvägen inte varit särskilt svårt att ta. Men nu har jag båda. Och jag fortsätter med den omtalade dårens envishet att vän­ta.

Jag börjar bli rätt utled på alltihop. Och på all nonchalans och in­kom­petens som tillåts finnas inom organisationer där motsatsen borde va­ra regeln och inte, som nu, undantaget. Framför allt är jag jävligt trött på att va­ra ett per­sonnummer och inte en människa av kött och blod, om ock en rysligt obekväm och besvärlig sådan.

Men tro fan inte att jag är nere för räkning! Än finns det kampvilja i tanten. Däremot är jag för tillfället helt off att läsa andras bloggar. Jag orkar helt enkelt inte, hur gärna jag än skulle vilja. Så det är alltså inte nonchalans från min sida. Det är bara batteriet som är på laddning.

”Trast me!”

VI SKRIVER 28:E juli idag. Sommaren lider således mot sitt slut, men inte förrän nu börjar det finnas några nämnvärda mängder av polli­ne­rare i farten här på ruckelgården. Inte ens min blommande lavendel verkar i år locka till sig bin och fjärilar som brukligt. Vad har hänt? Har vi drabbats av någon form av nedfall som myndigheterna hög­akt­nings­fullt underlåtit att upplysa oss om..?

Här i alla fall en blomfluga i full gång med att dammsuga en rädis­blom­ma på terrassen:

I samma jättekruka blommar självsått lejongap. När man ser humlorna i färd med att samla pollen är det lätt att förstå varför växten fått sitt namn. Bara bakdelen och ett par ben blir kvar på utsidan.

Och så är dags igen för invasion av vad som känns som hela Ålands population av glupska trastar. En lång vapenvila är kommen till sitt slut och ställningskriget om vem som har rätt till årets skörd har tagit ny fart. Men trast me, haha, det är fåglarna som vinner.

På gården gör myrorna sitt yttersta för att ha ihjäl allt jag odlar, såväl blommor som rot- och grönsaker. Under mina sju år med ”Rucklet” har jag aldrig sett sådana mängder med myror – av alla de slag. Röda, små svarta, mellanstora svarta och brunsvarta, you name it, jag har dem.

Myrdosor från Baigon hjälper inte. Svindyrt Myrr hjälper inte. Det om­talade knepet att hälla ut Fun Light hjälper bara om den aspartam­sö­ta­de saften träffar direkt på myran, att vattna med saften helt random hjälper inte. Igår provade jag med diskmedel, men jag hyser inga för­hoppningar om någon framgång.

Dessutom svärmar de jävlarna nu. Vingprydda myror betyder nya prin­sar och prinsessor. Och nya sådana betyder ännu fler myrbon på går­den ...