Min nya bästa vän

EKI6550AOW – MITT livs första sprillans nya köksspis har anlänt. Varmluft, induktion och katalytisk rengöring ... detta trodde jag aldrig skulle bli verklighet. Men si bara, vad man kan finansiera genom att gå igenom sina ägodelar och avyttra saker man aldrig använder eller inte behöver! Välkommen, Eki! Vi ska nog bli de allra bästa av vänner.

Stora A, student 4 juni 2016

IDAG ÄR DEN ömma modern faktiskt ganska öm, såväl i fötter som huvud. Det blir därför inte mera ordat om gårdagen utan helt enkelt bara ett litet bildsvep. Och jo, nästa gång det blir tal om att hålla kalas av den här storleken tänker jag inte göra allt själv, det kan ni skriva upp! :-)

Stipendium blev det också förresten. Från Brita Maria Renlunds stiftelse/Svenska studiefonden till en studerande som bedriver goda studier i kemi. Tummen upp för det!

Snart en student i familjen

INSTUNDANDE LÖRDAG ÄR det dagen S. Stora A tar studentexamen med ett strålande avgångsbetyg och flaggan i topp. Förberedelserna för mottagningen efter utspringet har pågått ett tag redan och mamman börjar bli lite sliten ...

Men mössan, den ännu bländvita och oanvända, sitter som den ska!

Och skorna till examensklänningen, de som det var ett visst problem att hitta, har fått lite fix av rådiga mamma. Modellen var rätt, men spännena och knäppena var guldfärgade, inte silver så som studentskan hade föredragit. Nåväl, lite självhäftande plast och en burk färg, sen var det problemet ur världen.

Så har det förstås bakats ...

... en massa såväl vanligt (fast laktosfritt) som glutenfritt, eftersom det bland gästerna finns såna med den typen av intolerans. Tårtorna, hembakta förstås, kan jag inte visa på bild ännu eftersom de inte blir färdiga förrän på fredag.

Dessutom har jag konstaterat att jag åtminstone inte t.v. lider av KOL. Det stod klart när jag blåst färdigt 25 ballonger med en diameter på trettio centimeter ;-)

Flaggspel ska det förstås vara en dag som examensdagen! Dem har jag tillverkat av vanligt 80-grams kopieringspapper i olika färger och doppat i smält paraffinvax så att de ska bli stadigare och tåla väta.

Slutligen, på den stora högtidsdagen kommer faktiskt lilla mormor, salig i åminnelse, att få vara med på ett hörn. Studentskan har nämligen i fodret till sin egen mössa nålat fast lyran från mormors från 1940-talet. Gulligt, inte sant?

Själv är jag stolt så jag nästan spricker.

Ruckelhäxan Goes Android

TÄNK, ATT DET på bara ett par veckor har gått att sälja iväg så mycket av allt möjligt ”bråte”, som helt i onödan fyllt skåp, lådor och förråd här i ”Ruck­let”, att jag kunnat köpa mig en begagnad surfplatta för pengarna! Be­gag­nad och begagnad, förresten. Killen som sålde åt mig hade själv köpte den så sent som i april i år, så den är m.a.o. inte överdrivet medkörd.

Nu jädrar, ska det bli Wordfeudat, vill jag lova! Plus att jag kanske äntligen, efter många års uppehåll, kan komma igång med att läsa böcker igen istäl­let för att bara lyssna.
Fast först ska man ju begripa sig på den där märkliga androidmiljön ...

”Varan ska vandra”, sa alltid min salig mor. Och hur rätt har hon inte i det ..? Mängder med saker som man inte själv har varken glädje eller nytta av läng­re ska inte slängas i soporna utan att man först kollar om det är någon annan som har behov av dem. Cirkulera, det är min melodi det. :-)

Nu du, Annacarin, ska vi spela så det ryker! Och hur är det med dig, Monica? Det är länge sedan vi gick en match nu :-D Andra hugade motspelare hittar mig under spelarnamnet Ruckelhäxan. Vad annat skulle det väl vara, hehe? ;-)

”Slutklämmen” på årets äppelsäsong

RESERVDELEN TILL FRUKTPRESSEN kom hem igår, så kvällen var vikt för pressning av äppelmust. Den här gången fungerade allt klanderfritt och fram­åt ettiden på natten skruvade jag korken på den sista flaskan. Mer­par­ten är råmust, som åker i frysen i PET-flaskor, men jag pastöriserade också c. 5 liter, bara för att inför framtida pressningar undersöka vilken hållbarhet man då får.

Kulören ändrar dock. Det pastöriserade till vänster, råmusten till höger.

Ungefär åtta deciliter råmust satte jag undan för att testa reducering till si­rap. Här står kastrullen och bubblar glatt på spisen:

Ungefär en och en halv timme senare hade mängden reducerat ner till cirka en deciliter en trögflytande sörja, syrlig och med en distinkt smak av äpple och lite kanel, för jag lät en stång koka med ungefär halva tiden. Med facit i hand hade det räckt med mycket mindre reducering, för nu är konsistensen inte flytande utan mer som gelé – men helt utan några som helst tillsatser.

Mitt i sirapskoket vittjade jag postlådan. Som tur var inga räkningar idag, men ett stort, brunt paket från en annan öbo, Kerstin på Öland. Eh? tänkte jag, något brydd. Käraste Kerstin hade i och för sig tidigare under hösten lovat mig frön från praktvädd och blåparasoll, men en förpackning av den här dimensionen ..?

Och si, i paketet låg – förutom fröna – både garn och broderi, som Kerstin påstår att hon inte har glädje av själv. Vilken hjärtevärmande överraskning! Så jag kan inte annat än niga och tacka, både för nästa sommars bloms­ter­fäg­ring och den stundande vinterns hantverksfröjd? TACK! ♥

Dagens verkliga slutkläm blir en bild på min ostmacka, för nog är det sen ändå en yn­nest att i slutet på oktober ännu kunna skiva upp egenodlad spets­paprika på smörgåsen!

Tvära kast i Livet

DET HÄNDER SIG någon enstaka gång, när någonting exceptionellt in­träf­far, att min tanke nuddar vid att man kanske ändå borde bli lite religiös. Ba­ra för att blidka makterna liksom. Igår var det en sådan dag.

Röda Faran, som jag trott vara förlorad för evigt och vars nästa destination skulle bli skroten, skulle igår få bogserhjälp till bildoktorn. Men innan det be­hejet sjösattes ville tekniskt kunnige vännen M kolla om det gick att lo­ka­li­se­ra vad som egentligen pajat. Fine, tyckte jag, men gick själv in för att ko­ka te och bevaka limporna jag just stoppat i ugnen.

Några minuter senare dök M upp i köksdörren.

– Eh... jag är inte färdig att åka ännu, sa jag, för jag har bröd på gräddning.
– Ingen fara, svarade han, och pekade ut genom fönstret.

Bilen, gamla skrället, stod på sitt vanliga ställe på gårdsplanen och inte på platsen dit hon blivit inskuffad på lördagskvällen!

– Va?! sa jag. Hur ..? Den driver ju inte på någon av växlarna!
– Jo, nu gör den det, svarade M.
– Men vad var det som var fel? Vad gjorde du för att fixa det?
– Ingenting, sa han, och höll upp sina skitiga händer. Magical hands, fast­slog han, flinade brett och vände sig mot diskbänken. Vilken tvål ska jag an­vän­da?

Så tja, än en gång är det bara att konstatera att undrens tid icke är förbi. M hade inte gjort någonting annat än att starta motorn, lagt i en växel ... och kunnat köra. Arbetsteorin är att någonting måste ha hamnat lite på sned, när Lilla A i lördagskväll fick ”kärringstopp” i grindhålet. Detta något halkade inte på rätt när hon försökte köra vidare, icke heller när jag gjorde det, men mirakulöst – eller snarare typiskt – nog när M, av hankön, satte sig bakom ratten.

Fan lär ju bli religiös när han blir gammal och i samband med att såna här vardagsmirakel inträffar är det fara värt att inbitna ruckelhäxor blir det­sam­ma. Men som man nu är gjord av segare virke än Lucifer himself, så är detta ett snabbt övergående svaghetstillstånd ;o)

2.043

EFTER ATT MIN sammanhängande arbetsoförmåga varat i 2.043 dagar kom så till slut, efter sju sorger, åtta bedrövelser, otaliga läkarutlåtanden, besvär till besvärsnämnd, överklagande till Försäkringsdomstolen et cetera, ett beslut om beviljad invalidpension.

Obegripliga fem år, sju månader och sex dagar av Livet har jag ägnat åt att fajtas mot väderkvarnarna. Otaliga är de gånger jag helst av allt bara hade velat lägga mig ner och dö. Men är man envis så är man. Och lider man av galopperande rättvisepatos så gör man.

Nu ska jag bara ägna mig åt att andas, lååååååångsamt, resten av dagen.

– Ruckelhäxan
a.k.a. Donna Quixote

Slutsats

MIN NYA SEKATÖR har anlänt. Huruvida jag är belåten med in­ves­te­ringen eller ej? Tja, låt mig sammanfatta det så här:

»Från och med nu
kommer aldrig en
Fiskarssekatör
av plast i min
hand igen.

Because I’m worth it.»

– Ruckelhäxan, augusti 2014 

Kl. 11:09:39 GMT +02:00

DÄR KOM DET, det tusende utlånet av boken, och det var på läns­bib­lio­te­ket i Uppsala det hände :o)

Så jaha, det blir till att baka nu då. Och att försöka fatta att min lilla bok faktiskt blivit lånad via Elib så van­sin­nigt många gånger på i runda slängar åtta månader (lånen på Åland, i bokens tryckta form, är m.a.o. inte inräknade).

Ja, jösses ... Det här trodde jag aldrig jag skulle få uppleva.

win-win

JAG ANNONSERADE UT mina betongfundament som potentiella boj­stenar. Bättre att de kommer till någon praktisk nytta än att jag ställer mig och krossar dem med den inlånade släggan, tänkte jag. Och fick napp direkt!

Igår vinkade jag, ytterst lätt om hjärtat och utan en tår i ögonvrån, ett glatt farväl åt fanskapen. Det är otroligt vad tre starka män rustade med remmar, järnrör och en släpvagn kan åstadkomma!

Ett nytt område på gården har härmed frigjorts för trädgården. Hm, vad ska jag hitta på i detta hörnet då ..?

Öppna dina ögon, människa!

För så här ligger det till:

INTE KAN MAN häcka inomhus och blogga när världen är så andlöst vacker just nu och ... rabatterna ska kantskäras ... gräsmattan klippas ... veden staplas ... gruset rensas från ogräs ... odlingarna vattnas ... växthuset städas ... pionerna stöttas upp ... utemöblerna skrubbas rena och ... ja, kort sagt: våren – snudd på sommaren – är här!!

Som jag har längtat! Jag skulle vilja göra som Ronja Rövardotter och dra på med ett riktigt vårskrik.

Det är mycket nu – Part Two

HÄR SITTER MAN då, och luskammar förlagsavtal före påskrift. Hade jag väl aldrig kunnat tro för någon månad sedan!

Och ni som eventuellt tänkt läsa ”60+ och singel” borde passa på med det snaraste. För om avtalet blir undertecknat försvinner nämligen den nuvarande e-boken från de digitala bibliotekshyllorna och ur on-line­bok­handlarnas sortiment ett bra tag, tills den i så fall utkommer i spril­lans nya kläder till hösten :o)

Under förutsättning att jag och förlaget kan enas om hur avtalet ska vara for­mu­lerat förstås. En annan är ju numera rätt bevandrad i det juridiska, så precis vad som helst skriver jag självfallet inte på.

För bra för att vara sant?

VI TOG EN promenad idag, Lilla A och jag. Och kan ni fatta, solen sken som bara den!

Fastlagsbullar på jäsning, snart slut på eländet i Sotji och 649 utlån av ”60+ och singel” i sina digitala varianter – så en ska inte klaga på Li­vet just nu :o)

Ha en fin lördagkväll, allesammans!

Tant Solveig hälsar och tackar

600

bibliotekslån av ”60+ och singel” kl. 22:56:34 idag, på bara 54 dagar.
Helt sanslöst, alltså!
Tack till alla från tant Solveig ♥

När man fått upp ångan ...

... GÅR DET AV bara farten! När jag väl hade lyckats knyppla till de möns­ter­stickade tummarna på norgevantarna ...

... kastade jag mig frejdigt över att designa och sticka ett par puls­vär­mare av garnet som blev över. Hur i världen har jag ända tills nu tyckt att det är svårt att sticka mönsterstickning med färgbyten på samma varv ..? Men det är som med allt annat. Innan man lärt sig rätt teknik är det mesta ganska knepigt.

Och kan ni fatta, att det för Solveig fortfarande bär uppåt? Efter att hon i onsdags nådde 5:e plats trodde jag att det definitivt skulle ta stopp, faktiskt att det skulle börja vända neråt igen. Men si, så man bedrar sig! Lite till tycks det gå :o)

Mindre upplyftande är det att det snöar och snöar. Jag som just hunnit börja tro, att det inte skulle bli så mycket skotta av den här vintern :o/

Verklighetsflykt?

 

[Klicka på bilden.]

PS. Det hittillsvarande enda lånet i fasta Finland registrerades igår. Det för­undrar mig hur ”bakom flötet” Finland verkar vara i den digitala bok­värl­den i förhållande till Sverige.

Euphoo-ri-a, euphoo-ri-a ...

We’re going u-u-u-u-u-u-up!

Göta-Petter, alltså ... Ett kliv till sedan i onsdags!

Fatta overklighetskänslan!

TVÅ VECKOR EFTER publicering. Vem hade väl kunnat ana det?

Om det ena och det andra – och självfallet om försäkringsbolag

OM MOGNADSGRADEN PÅ tomaterna i Glaspalatset kan sägas vara en indikator för hurdan sommaren har varit i år, då är det bara att kons­tatera att den inte varit mycket att hurra för. Först nu, i mitten av augusti, har den första röda körsbärstomaten dykt upp. Men desto mer välkommen är den, förstås!

Sen har jag till min oerhörda glädje fått motta inte mindre än två trev­ligbrev dagarna efter varandra! Det första, übersmart förpackade, in­nehöll tre fina plantor av rankspenat från Lena, det andra kärkomna frön av röd stjärnflocka från Monica. Jättelikt tack till er båda två!!

På gården har annars det mesta passerat sin mest intensiva blom­nings­tid, förutom den kanadensiska solhatten, som kompenserar med att stå i sin fullaste prakt och lysa som en fyrbåk framför Glaspalatset.

Det kan nog behövas för att pigga upp en lite. Igår hade jag telefontid med borreliadoktorn med anledning av den halvårskontroll av mina an­tikroppar som gjordes för ett par veckor sedan.

Exakt 3 minuter och 12 sekunder varade samtalet, och för detta de­bi­terar Ålands hälso- och sjukvård 10 €. Det blir en icke föraktlig tim­pen­ning det. Närmare bestämt 179,10 € i timmen. Ja, jävlar i havet, på ren svenska!

Och värdet har trots tre hästkurer antibiotika inte sjun­kit mer än att det ligger på ungefär samma nivå som i augusti ifjol, när jag tiggde mig till mitt livs första borreliaprov. Högsta referensvärde är 1,1 och jag klockade nu in på 3,7. Håhå, jaja ...

Lik förbannat kan jag inte sluta vara duktig. Det senaste att föra in på det kontot är, att jag på ett par dagar tömt, vänt, omlokaliserat och sållat mina jättelika lövkomposter. En himla massa fin jord har jag nu! Och jävligt lite granna ont i rygg och axlar.

Nya, intressanta försäkringssaker är också på gång. Hela gårdagen ägnade jag åt att försöka begripa hur i &#$%§@ Aktias återköpsvärde på min livförsäkring – som jag gnetat på och betalat premier för i arton år – kan vara 7,4 % mindre än summan av premieinbetalningarna jag gjort. Efter arton år!! Vad hände med den utlovade kapitaltillväxten?!

Ja, sanna mina ord, försäkringar – oavsett typ – ska man inte ha. Det, om något, ska jag lära min dotter! Om vi nu möjligtvis ses igen någon gång. Igår började gymnasiet för året och jag har fortfarande inte sett något av henne på hela sommaren :o/

PS. Jag har bokat tid för klippning. På måndag ska långhåret bort!

Putslustigt

JAG AVSKYR TANDLÄKARE. Och nästan lika innerligt avskyr jag tand­hy­gien­ister. Så hur glad kan man vara över att årets munmanöver är avklarad ..?

Precis exakt så där. Inget Stomatolsmajl för kameran här inte! Nänä, äkta vara alltigenom, det syns ju i ögonen. Av ren och skär stolthet och förnöjelse över att jag ännu en gång fick mig ditbokad och kommit levande därifrån.

Trots ungdomens tandställning lutar de lite hännan och lite dännan mina tansibissingar, och är färre nu än de var då. Men de som återstår är fortfarande mina egna och nu är de gnistrande vita också.

Hmm... Skulle det eventuellt vara raggläge nu, hehe? Kör jag några tag med ångstrykjärnet över nyllet och får bort lite rynkor kan jag ju lätt passera som trettif.. fyrtiofy... – äh, jaja, femti+ då. Men med fina gaddar!

Något går faktiskt åt rätt håll till och med när det gäller FPA. Till min förvåning – och glädje – behövde jag idag inte betala hela behandlingskostnaden, för att sedan ansöka om FPA-ersättning och måsta vänta uppåt en månad eller mer på återbäringen. Nä, minsann! Numera dras FPA-delen bort direkt och en mas­sa pappersexercis har således eliminerats. Wow, liksom.