Påskigt bara värre ... eller?

DET VAR DEN långfredagen det – och visserligen ser ni rätt: vi hade pizza till middag. Men den var hemlagad och toppad med bl.a. rökt fårkött och fetaost; en riktig påskpizza speziale à la ”Rucklet”, med extra allt.

Den som följt mig ett tag torde vid det här laget vara helt på det klara med att jag inte håller så hårt på traditionerna. Men kolla bara, koka­de jag inte kritvita ägg i lökskalsvatten på morgonen? Och, se på tu­san, har jag inte dekorerat dem också! Om än en smula okonventio­nellt.

Dessutom pryder såväl påskhäxa som målade ägg vårt köksfönster, så vi är ändå inte helt förtappade, Lilla A och jag ;o)


 
Sjunger för Annacarin:
”... och fåret vara skall till påska!”

Men detta var definitivt den sista påsen ... tror jag, hehe!

[Klicka här för att gå till inläggets början.]

RECEPT > Micropopcorn utan micropopcorn

MICROPOPCORN ÄR SVINDYRA i förhållande till vanliga opoppade popcorn. Micropopcorn är dessutom onödigt fettdrypande och ofta även ohälsosamt salta.

Men att poppa själv i kastrull är lite bökigt och innebär flottig disk att ta reda på, så hur kan man undvika detta? Jo, man poppar i micron förstås!

Du behöver: (för en normalstor sats popcorn)
en microsäker skål som rymmer 3 liter
1 dl popcorn
1-2 tsk salt beroende på tycke och smak
0,5 dl vatten

Gör så här:
Häll vatten, salt och popcorn i skålen. In med skålen i micron och täck med lock eller microfolie. Använder du en microkupa bör den inte ha så stora luftningshål att popcornen slipper ut.

Kör på full effekt 5-6 minuter eller tills det slutar poppa. Resultatet blir torra, fina popcorn med en jämn fördelning av saltet. Man pass opp! Lämna inte poppningen obevakad en endaste sekund och stäng av omedelbart när poppningen avstannat. Torra popcorn blir vansinnigt heta och kör du för länge blir de förkolnade och skålen kan spricka eller smälta.

Inget tillagningsfett, ingen onödig disk och du kan med [relativt] gott sam­vete ringla klarat smör över de färdiga popcornen om du kän­ner för det. Men se upp, har du använt en glasskål är den jättevarm när popp­ningen är färdig.

Receptet går utmärkt att halvera.



Edit 07-12-2012:
Björn, som kommenterat inlägget, låter meddela att det här sättet att göra popcorn inte fungerar i hans microugn med en effekt på 700 W. Min egen har en uteffekt på 750-800 W och i den går det bra. Kolla alltså din ugns effekt innan du drar igång poppandet!

Hälsningar från Blåkulla

KVASTEN GICK SOM ett spjut, men jag borde nog ha klätt mig varma­re. Det snöar ju för kattsiken här på Blåkulla!

Under inflygningen igår lyckades jag förresten få en hyfsad bild av en kollega. Av kulören att döma är jag ganska säker på att det var Anna­carin.

I startgroparna

Hej på er alla!

När åker ni? Själv drar jag vid sextiden om allt går en­ligt planerna.

Hucklet är dekorerat med blinkande lysdioder och just nu meckar jag med hjullagren på kvasten, som jag förresten kör på raketbränsle i år. Halva reapriset hos NASA kan man ju bara inte missa!

Det blir tryck i kaffepannan också, bara så ni vet. Jag tankade just upp med en hela Absolut Peppar som tydligen blev över efter partyt 1986. Nytt för året är att jag norpat grannens gamla kattskrälle och hottat upp honom med ett dopp i neongrön, fluorescerande färg. Skitläckert, om jag får säga det själv!

I år blir det förresten den ålskinnstajta lilla svarta och det där &#!?§$ förklät hoppar jag högaktningsfullt helt och hållet, för det har ryktats om att det blir catering den här gången (vilket inte är ett år för tidigt om ni frågar mig).

Nåväl, om vi av någon anledning inte skulle synas där önskar jag er allesammans en riktigt glad påsk! Flyg lågt, flickor, och håll er under radarn ;o)

Viljen i veta och viljen i tro, att inne i ”Rucklet” det börjat att gro!

KAN MAN LÅTA bli att älska våren? Nej, faktiskt inte, oavsett om den är ti­dig eller sen. Det räcker liksom med att antalet ljusa timmar blir fler he­la tiden – och att de frön man petat ner i jorden gror som de ska :o)


Pelargonfröna är såna jag tog tillvara från fjolåret. Det är första gång­en jag försöker mig på att dra upp plantor från egen fröskörd och där­med fröjdar det mig lite extra mycket att de gror!


Det här är också en förstagångare. Jag har aldrig provat så rucola inom­hus tidigare. Den växer i ett sånt där plasttråg som djupfrysta kräf­tor levereras i.


Plocksallat har jag inte heller sått annat än på friland förut. För den här sådden använder jag mig av en sån där avlång plastförpackning som man kan köpa en fylld baguette i; ”växthustak” får man därmed på köpet!

***
Sen måste jag bara få berätta en av livets fåtaliga solskenshistorier:

När jag i slutet på förra veckan var och köpte frön i handelsträdgår­den hade jag tänkt köpa en påse vermiculit också; sånt där lergranu­lat som ska vara så bra att blanda i såjorden för att göra den lucker och värmehållande och för att strö på jordytan för att förhindra av­dunstning. Men priset, 9,80 euro för tre liter, fick mig på bättre, om ock något syrliga, tankar.

När jag, en smula surmulen, klev in i Röda Faran för att åka hem slog det mig: vermiculit, det var ju fanken det sotar’n hällde säckvis av ner i min skorsten när den renoverades! Aa-hah! Fram med telefon­kata­logen (som alltid finns i bilen) och ett kort samtal senare var saken biff. Med löfte om att få en påringning när vermiculiten, till ett humant pris, skulle finnas att hämta vände jag gladare i hågen hemåt.

Något samtal kom det dock inte, men igår körde en stor, svart och för mig fullständigt främmande paketbil in på gården. Que, tänkte jag, vem tusan är det här? En torped från FPA, som kommit för att jaga rugguggla..?

Men ingen ringde på dörrklockan, inga skott avlossades och bilen för­svann lika fort som den dykt upp. Då hoppade jag i trädgårdsfopporna och gick ner på gården. Och ser man på! Snyggt och prydligt förank­rad under aluminiumstegarna, som står lutade mot stenfoten, hittade jag en vit plastsäck med säkert tio liter vermiculit, om inte mer!

Då började jag nästan lipa. Igen. Tack, Calle ♥!

Da Doo Ron Ron

DET HÄNDER STUNDOM att man investerar rätt. Jodå, till och med jag, för blinda hönor hittar faktiskt också ett korn ibland, och den be­gagnade Landola C-65:an torde vara den bästa satsning jag gjort på bra länge! Att själv kunna göra musik, oavsett kvalitet, är befräm­jan­de för själen.


Lilla A blev jätteglad och för egen del tycker jag det är enormt roligt att plinka och plonka en stund varje dag. Sedan länge förlista kunska­per från mina egna tonår flyter upp till ytan som små lysbojar; allt är till min stora förvåning inte glömt och förlorat.

Men man kan heller inte förlora något man aldrig haft, vilket i mitt fall är t.ex. absolut gehör. Jodå, jag hör nog när det är falskt, men att stämma har alltid varit en gudsnådelig plåga. Det är då man tacksamt fiskar i floden med teknikens under. Glöm stämgaffeln! Idag har man en sån här:


Wow, liksom! På två röda har man stämt alla sex strängar – klockrent.

På tal om gitarrspel måste jag förresten tillstå att The Internet är ett fantastiskt verktyg. För 35 år sedan var det skitsvårt att få tag på ack­ordanalyser till låtar man ville spela. Idag erbjuder nätet en bottenlös brunn att ösa ur! Ett av dessa musikaliska vattenhål finns t.ex. HÄR.

Wow, liksom! En gång till :o)

Något mindre wow är min personliga version av Kents Utan dina andetag. Men jag jobbar på det!
 

Om att tillfredsställa sina lustar

JA, VAD GÖR man inte för att tillfredsställa sitt odlingsbehov..?


En deciliter torkade, gröna linser från en Risentapåse och en grodd­ningsburk från Friggs: nyttigt, hemodlat grönt på bara några dagar. Blir det bättre än så, när vintern med alla medel motar växthus­säsongen i dörren?

Slutet är nära

IGÅR SABOTERADE MIN bärbara dator min morgon – ja, faktiskt hela min lördag – genom att tjurigt meddela: ”Fan Error”, och först efter en god stunds astmatiskt väsande, vinande och gurglande hosta igång.

Jahapp, the end is closer than near, konstaterade jag, minst lika sur som ThinkPadden. Sen var det bara att brygga en dubbel sats mor­gonkaffe och utan desto mer fördröjning skrida till verket. När hård­varan låter som den varvar motorerna för att skjuta sig själv ut i uni­versums oändlighet är det hög tid att rädda vad som räddas kan!

Detta tog hela den ljusa delen av dagen i anspråk, för jag hade ju in­te riktigt färdigsållat bland alla gigabyte bilder som ackumulerats på hårddisken under framför allt 2011.


Nåväl, utåt eftermiddagen skulle jag baka frallor. Då märkte jag till min fasa att även min KitchenAid börjar låta konstigt! Lite så där grus i ma­skineriet-aktigt, eller hur jag nu ska beskriva det.

Medan jag under viss nervositet knådade färdigt mina degar företog jag en mental rundvandring bland mina elektriskt drivna prylar; en pro­menad genom hemelektronikens och hushållsapparaternas Jurassic Park kan vi säga. Usch då. Anskaffningsdatum på det mesta daterar sig inom ett och samma spann på 1-3 år.

Hjälp, liksom. Här lär bli mycket att göra framöver. Borde jag tillsätta en haverikommission..?

Idag är det 1 april och fr.o.m. idag förväntas vi, Lilla A och jag, genom Pen­sions-­Alandias och FPA:s gemensamma försorg reda oss på en månads­in­komst på 37,96 euro – ett faktum som inte är ett aprilskämt utan dagsens sanning. Tidpunkten för en datorkrasch kunde därför va­ra bättre. Jo. :o/