Vi bor på landet

BOR MAN PÅ Åland bor man på landet även om man bor i stan. Av­stånden är oftast så korta att utsocknes besökare skrattar på sig när vi ortsbor tycker att vi behöver ta bilen för att ta oss från A till B. Av den anledningen är varken havet eller den riktiga vischan mycket mer än några minuter bort. Någonsin.

Att jag f.n. har ett liv får jag till stor del tacka väninnan S för, hon som bl.a. släpade med mig till Finlands fastland alldeles nyss. Igår gjorde hon ytterligare en humanitär insats, när hon bad mig följa med på en tur norrut på vårt sommar-Åland.

Avsikten var att hälsa på en fantastiskt vigulant och spirituell dam, 70+, som bor i ett litet torp med en därtill hörande mysig trädgård. Det lilla huset ligger precis nästgårds med en av Ålands största mjölk­pro­du­center, som vad det verkar är en man med ett visst mått av humor:

På gården finns i runda slängar 300 kossor och det begriper var och en, att den mängden mjölkstinna damer expedierar man inte för hand. Här är det toppmodernt som gäller. Ett gäng damer släpps in, travar lydigt in i fållorna och ställer sig med rumporna mot diket, där per­so­na­len flinkt kopplar på mjölkmaskinerna. När mjölkningen är klar traskar de nymjölkade lika lydigt ut i andra ändan och lämnar plats för nästa grupp.

I de jättelika stallarna är det rent, prydligt och luktar knappt av ko, mycket tack vare de automatiserade gödselskraporna. Och här finns minsann faciliteter för fruarna: en helautomatisk kliare, som går igång när någon kommer emot borsten. En sån skulle jag också vilja ha när det kliar mitt mellan skulderbladen!

Utanför kostallet står rad efter rad med vad som liknade stora trans­port­bu­rar för ett kompani grand danois på väg till utställning. Men här fanns inga hundar. I varje ”låda” bor en kalv! De har det säkert hur bra som helst, men jag tyckte ändå lite synd om dem. ”Kalv på grön­bete” kan man tydligen stryka från uttrycksförrådet när man är mjölk- och inte köttbonde. Så där frimodigt nyfikna, som jag vant mig vid att kalvar ska vara, var de inte heller.

Nåväl, till trädgården då, som var precis så där mysig som det bara kan bli på riktiga landet i kombo med ett litet, rött hus med vita knutar och glasveranda.

Mängder av gammaldags blomster, däribland ett par-tre sorters nävor jag kunde ha stulit fröplantor av på stående fot, och så en ny bekant­skap med vill ha-varning: ett av ägarinnans nytillskott i form av en rolig variant av löjtnantshjärta, Dicentra 'Burning Hearts'. Eller var det kan­ske fänrikshjärta..? Hm, det får jag visst med ålderns rätt lämna osagt.

Fredagen avslutade jag med ett glas argentinskt rött (Shiraz/Malbec), men – surprise, surprise – något sällskap till det fick jag inte.

Om föda och ofrivillig sällskapslöshet

VÅR DEL AV världen är numera full av ett oändligt antal människobarn som, liksom jag, är ensamboende. De allra, allra flesta av oss vet hur oändligt tråkigt det blir att laga mat åt en. Det är oändligt mycket enk­lare att leva på pasta utan andra garnityr än lite olja och svartpeppar eller müsli och yoghurt eller kokt potatis i sällskap av en korv eller ett oändligt antal mackor.

Den här tiden på året är det dock inget som helst fel på att livnära sig på mackor om man residerar i ”Château Rucklet”! Just nu är pall­krags­lå­dor­na knökfulla av pepprig rucola, plocksallat av bautaformat, krispig spenat och lagombeska rädisor.

Gurkan är förvisso tills vidare av köpe­sor­ten, men nu ska det inte dröja länge innan jag kan skörda egen i Glaspalatset. Detsamma gäller för­hoppningsvis to­mater, även om mina plantor t.v. endast är i början av blomningen.

Brickan, den söta, är ur IRL- och bloggkompisen
Gunilla Wahlstens design och produktion.

Till en sån här grönfodermacka tager man sig så en mugg starkt och gott kaffe, bryggt i sin nyavkalkad bryggare av det förhatliga märket Moccamaster, och vips känns singellivet riktigt angenämt. Fast jag siktar ju just nu in mig på att ersätta bryggareländet med någonting annat, så vad den biten anbelangar kan Livet kanske bara bli bättre.

Bilden här ovan är ett porträtt av min sommarsquashodling, för året av monstermodell. Blad stora som dasslock väller ut ur pallkragslådan och under dem är det fullt med blom. Det lutar starkt åt att det blir till att laga Ruckelgurka i år igen. Många. Burkar. Ruckelgurka.

Och idag är det en fredag igen, högsommaren till trots sedvanligt tom på sociala aktiviteter. Fan vet, om jag, som alltid älskat att röra mig till musik, om ock med två präktiga vänsterfötter och mer inlevelse än kom­pe­tens, i dagsläget ens skulle klara av en svängom på dansgolvet me­ra.

Hur kan det ha blivit så? Hur mycket enstöring kan man egentligen bli innan man blir helt kockobello..? Eller bötfälld. Kan inte någon komma över och dricka ett glas rött med mig ikväll? Please..?

Sommarfägring så att man blir sluuut

EN AV SOMMARENS fröjder måste väl ändå vara att kunna hänga tvätten på tork utomhus i fläktande, ljumma vindar? Det skänker mig helt enkelt en barnslig glädje att se det bländvita fladdra på linan och det är snudd på att jag sommartid till och med gillar att hantera tvätt.

Alldeles bredvid min torkställning har jag Glaspalatset, mitt växthus. Där växer det i regnskogsaktig takt just nu och slanggurkorna är på god väg. Under extra ”växthus” av PET-flaskor som jag kapat bott­nar­na av försöker jag rota toppsticklingar av luktolvon, som jag tiggde till mig alldeles nyssens. T.v. verkar det gå vägen.

Och rosornas blomning är så nära, så nära nu. Klätterrosen 'Wrams Gunnarstorp' stoltserade igår med sin första, perfekta knopp, som idag på morgonen var fullt utslagen. Övriga busk- och klätterraringar är på gång de med, så räkna med rosbilder till lust och leda framöver!

Men just nu är det pionernas tid, som väl ingen kunnat undgå? Min gu­la 'Garden Treasure', ny för året, har bara en enda blomma. Men vilken skönhet! De två jätteruggarna med min namnlösa, djuprosa pion glöm­de jag i år att stötta upp innan det var för sent, så här formligen väller det blommor över backen.

Sen måste jag bekänna färg ... Jag har aldrig förr haft så mycket som en endaste dahlia i min trädgård, men vem kan väl motstå en så här ljuvlig, rosa sak..?

Min likaledes namnlösa (jag borde veta, men har glömt) doftpion i rosa och vitt är gårdens riktiga stolthet och den kom jag minsann ihåg att stöda upp. Speciellt i skymningen är ”busken” nästan överjordisk, när de vita blommorna lyser i skumrasket.

De rosaröda är vackra de med, men kan nog sägas stå mer för över­flöd än andlös skönhet. Här i sällskap med min japanska dvärgpil, som har ett tilltalande, spräckligt bladverk i rosa, vitt och grönt.

Hur – jag säger HUR – ska man hinna ta in all denna skönhet? Hur ska man kunna lagra intrycken inför vintern och lyckas plocka fram dem när det känns som allra tyngst..? Tack i himlen för bloggen, säger jag! Den gör det ju faktiskt lite lättare.

Och vet ni vad? Närmsta grannen påstod igår att han sett rådjur skut­tande rätt genom min trädgård!! Men för sjutton, ska det inte räcka med myror, bladlöss, gröna larver m.m? Ska man få rådjursproblem nu också, mitt i stan?!
Inte kan väl ryktet redan ha gått om att jag planterat dahlior..?

Sökes: draghjälp

JAG HAR TÄNKT att jag skulle vinna mig en flådig kaffemaskin i en täv­ling hos finska tidskriften Kodin kuvalehti. Det hela går ut på att man ska dokumentera sin vardag och i det här fallet fotografera en penal.

Mitt bidrag är en bild på en jag designat och virkat alldeles själv. Så hörni, klicka på bilden och flytta er till tävlingssidan! Peka sen på fotot och klicka på ”Tykkää” (svenska: ”Gilla”), så förbättrar ni era chanser att bli bjudna på riktigt de luxe-kaffe hos mig när ni hälsar på :o)
Förutsatt att ni gillar den, förstås.

Man fååååår tweeta eller gilla på Fejan också. Låt för all del inte mig stå i vägen ;o)

Av princip ...

... BORDE JAG EGENTLIGEN fylla i den där ansökningsblanketten, när jag tänker närmare efter. Bara för att i rutan för tilläggsuppgifter kun­na skriva att jag anhåller om att det allmänna bostadsbidraget retro­aktivt ändras till ett bostadsbidrag för pensionstagare! Ett sånt skulle jag nämligen haft rätt till som invalidpensionerad, och det har jag ju blivit nu, i efterskott :o)

Ett bostadsbidrag för pensionstagare skulle ha varit ungefär dubbelt så högt som det allmänna bostadsbidrag jag lyfte. Så av princip ...

FPA, once more

HÄROMDAGEN SKREV JAG att jag fått ett brev från allas vår fa­vo­rit­instans, FPA. Ännu ett bidrag till den strida floden av absurditeter som väller fram genom deras ut-korgar, denna gång med rubriken: ”Allmänt bostads­bi­drag: vi behöver en ny ansökan”

Eh..? Vad är nu detta?! Det här hushållet har sedan i våras inte något bostadsbidrag mera! Dessutom uppges orsaken till behovet av en ny ansökan vara: ”Änd­ra­de må­nads­in­komster från 1.4.2012 (reha­bi­li­te­rings­stöd)”

Jamen, jaha. De menar alltså den retroaktiva invalidpension som de mottog en ansökan om den 18.4.2013, men som det tog dem två hela må­na­der (!) att klämma ur sig ett beslut om, trots att s.k. sista pen­sions­anstalt redan den 19.4 givit sitt godkännande.

En retroaktiv pension, vars beslutsunderlag hade behandlats för länge sedan, eftersom jag t.o.m. 31.3.2012 hade invalidpension. En retro­ak­tiv pension, som de tidigare felaktigt avslagit, eftersom de sakkunniga läkarna diagnosticerat sig fram till att det enda som fe­la­des tanten var långvarig frånvaro från arbetslivet och inte hade för av­sikt att bereda sjukvården möjlighet att slutföra pågående ut­red­ning­ar, sätta in ade­kvat behandling och med lite tur få kärringen upp på banan igen.

Just så, ja. Det var en spännande, sprillans ny vinkling på hur man kan utsätta en enskild medborgare för systematiskt trakasseri. Upp­fin­nings­ri­ke­do­men tycks vara gränslös.

Därför noterar jag med intresse skrivningarna: ”Om vi inte får din an­sökan kan vi inte fortsätta att betala ut bostadsbidrag. ” respektive ”Rätten till bidraget kan ha upphört under den tid för vilken det redan har betalats ut.”

”Fortsätta betala”..? Fortsätta med vadå? Här lyfts ju för fan inget bo­stadsbidrag!

”Kan ha upphört”..? Det låter ju helt vansinnigt, att jag ska belastas för att jag i efterskott, mycket försenat, till sist får den pension jag he­la tiden haft rätt till. Meanwhile har jag under ett helt år varit hän­visad till att klara vårt uppehälle på en arbetslöshetsersättning, som vida understiger vad som enligt statliga direktiv anses vara inkomst på exi­stensminimumnivå. Hur puckat får det bli?!

Tanken är alltså att jag i efterskott ska bestraffas för att jag nödgats lyfta bostadsbidrag pga att sagda instans sjabblat med min pension. Tanken är alltså att jag, på grund av att jag med mycket försening har fått min rättmätiga inkomst nu, ska krävas på återbetalning av ett bo­stads­bidrag som jag behövde då. Ett bostadsbidrag som för övrigt dessutom beräknats, och fortsättningsvis beräknas, i strid med lag, och som därmed varit långt mycket mindre än vad det borde ha varit.

På något vis känns det här lika urbota korkat som Aktias fiffiga ma­nö­ver med att bevilja premiebefrielse i framtiden. Och nog tycker jag att tiden nu är övermogen för Justitieombudsmannen att få tummen ur arslet och komma med ett ställningstagande angående det klagomål jag lämnade in den 10.1.2012, så att det en gång för alla blir ordning på hur de jävla bostadsbidragen beräknas.

Nå, har jag för avsikt att lämna in den efterfrågade, nya bo­stads­bi­drags­an­sökan nu då, undrar kanske någon. Haha! Sällan pissar hön­sen konjak, brukar man säga. De får väl, som de brukar, återkräva mig på något hit­tepåbelopp igen. Då kan jag komma med ett bemötande – igen – som de i vanlig ordning inte godtar. Ärendet landar därmed – igen – som ett besvär hos Besvärsnämnden för social trygghet.

Och tiden går. Förr eller senare kommer dessutom det här dys­funk­tio­nel­la, sociala systemet att kollapsa under sin egen tyngd. Det är bara att bida sin tid.

To be continued ...

Putsa silver utan gnid

DET HÄNDER INTE ofta, men det händer ibland, att jag får för mig att putsa min mammas lysningsljusstakar i silver från 1956. ”Ibland” in­ne­bär att de alltid hinner bli nästan svarta av oxidering.

Att ägna timmar åt att gnida på en stake är inte min grej, när det går så mycket enklare att bara doppa den.
Skäms, alla ni, som nu fick konstiga asso­cia­tio­ner!

Man tager ett lämpligt kärl i glas eller rostfritt stål, i botten lägger man ett lager helt vanlig aluminiumfolie från kökslådan. Sedan kokar man upp vatten, blandar det med helt vanligt koksalt från köksskåpet och ställer ner sitt silver.

Lindrigt missfärgade föremål blir rena på bara några minuter, medan sånt som hunnit bli så svart som mina ljusstakar tar 15-30 minuter. För bästa resultat gör man dessutom om proceduren en gång.

Här nedan ser man tydligt hur effektiv metoden är. Ser ni den skarpa gränsen på bulben ovanför foten? Det är inte svårt att inse att det här är ett toppensätt att rengöra sina silversmycken också. Såna har ju en tendens att bli svarta med tiden de med.

När silvret badat färdigt sköljer man det rent från saltvattnet och tor­kar/efterpolerar med en torr, mjuk trasa.

Proportionerna för saltbadet är 1:10, dvs 1 del salt och 10 delar ko­kan­de vatten.

Med vaselin på linsen ;o)

SJÄLV HAR MAN nått den åldern när det enbart kan ses som en fördel att propparna går och det blir att ta till stearinljus som belysning. Och eventuellt sällskap får gärna lida av ett visst mått av skumögdhet ock­så, för det gör då rakt ingenting numera. Skitiga brillor, med gott om fingermärken och sånt, kan också vara bra.

Men även en ”charmig” trädgård ser mer inbjudande ut om man kletar lite digitalt vaselin på kameralinsen! Den här årstiden känns det som jag inte gör något annat än lägger upp bilder på blommor och blad, så därför har jag idag roat mig med att fibbla lite i Photoshop.

Bland annat skapade jag mig ett eget s.k. funktionsmakro, som med bara en knapptryckning resulterar i ett foto med ”trasiga kanter”. Det här är en grafisk finess som normalt kräver ett oändligt antal hand­grepp, vilkas inbördes ordning jag ofrånkomligen hinner glömma bort mellan gångerna.

***
Aklejor, aklejor och ännu mer aklejor ... De frösår sig i sådana mängder att det nästan börjar vara ogräsvarning på dem. I alla rabatter utom den jag sådde i, i grönsakslanden, i häckarna och t.o.m. i rena, rama gruset.

Stjärnflockan här under är en älsklingsblomma. Tacksamt nog verkar den trivas där jag satte den, för plantan är i år rejält mycket större än ifjol. Den kunde däremot få sätta igång med att fröså sig. Aldrig är man helt nöjd, huh? Dessutom skulle jag så himla gärna vilja ha den i andra färger än vitt också. Någon som har frön att dela med sig av..?

Och något som verkligen trivs i min sandiga jordmån är plymspirea! De här två vid det här laget jättelika ruggarna var för bara tre år se­dan magra skrakor. De är döttrar till moderplantan, den jättelika, som fanns på ruckelgården redan när jag köpte huset. Med spade, järnspett, såg och yxa lyckades jag med risk för liv – och framför allt lem – lösgöra ett par småbitar av moderroten, men när man ser dem idag skulle man kunna tro att de vuxit här nästan lika länge som sin mamma.

Klicka HÄR för att se en bild från sommaren 2010, där en av spireorna är i förgrunden. Tillväxten har varit otrolig, ska jag säga.

Men nu ska jag gå ut och avreagera mig på någonting. Med posten idag kom det för jag vet inte vilken gång i ordningen ett fullständigt absurt brev från FPA, som är så huvudlöst till sitt innehåll, att jag är tvungen att lugna ner mig c. 50° innan jag ens kan förmå mig att blogga om det.

Mm...idsommarmums

I ÅR ROAR jag mig med att ha några krukor med jordgubbsplantor in­ne i Glaspalatset, bara för att. Igår infann sig ögonblicket när jag kun­de plocka den första, bita i den och känna den där alldeles särskilda smaken av sommar. Om ni frågar mig, så är det inte mycket som kan vara mer somrigt än nyskördade jord­gub­bar.

Sommar är också doften – och smaken, förstås – av färsk basilika. I år har jag behållit odlingen inomhus, i köket, och inte flyttat plantorna till Glaspalatset som jag brukar. Jag har redan flera gånger knipsat top­par till matlagningen, så de ser lite slagsidiga ut just nu, mina egen­drivna bebisar.

Minns ni hur det började? Inte..? Klicka då på bilden för att ”backa filmen”!

Frikostigt med färsk basilika är förresten riktigt smaskigt på en ost­macka. Testa om ni inte gjort det förr!

Och verkligt smaskigt är det väl med tårta? När jag igår fick fikabesök av gamla, goda kompisen A och hennes mamma plockade jag ur frysen fram den prinsesstårta som egentligen varit avsedd för Lilla A:s exa­mens­dag. Men som det nu inte blev något med det firandet tyckte jag att gårdagen var ett excellent tillfälle att grotta ner sig i gott­gotti­gott­gott. Rätt tänkt tycker jag själv :o)

Gröna som marsipanen på tårtan är också de små larvuslingar som systematiskt håller på att käka upp hela den krasseplanta jag har på terrassen. Först trodde jag att de är av samma sort som de som åt upp mina pilar för två år sedan, men det är de inte.

Hur som helst, tiden är mogen för en flödig duschning med såpsprit av grövsta kaliber! ½ liter vatten + 10 ml såpa + 5 ml rödsprit tar knäcken på det mesta i löss- och larvväg. Upp till kamp!