DET FINNS FÅ saker som upprör mig mer än när mina medmänniskor saknar förmågan att se längre än räckvidden på den egna näsan. För det mesta avstår jag från replik, eftersom det inte är någon vits att öda energi på någon som, utan att sitta med alla fakta på hand, tror sig vet allt och lite till om andra. Den här gången gör jag ett undantag med anledning av den här kommentaren:
***Bästa Maria,
Vinet – ett mycket fint sådant – var inte mitt. Det har en god vän hämtat från Frankrike för några år sedan och flaskan har legat orörd i väntan på att vi tillsammans skulle kunna laga och äta något gott i samband med att den öppnades. De fåtaliga gånger jag själv köper något är det oftast finansierat med de tomglas och -burkar jag plockar under mina promenader.
Du hävdar att jag ber folk om pengar. Jahaja, säger du det? Så märkligt! Jag har skrivit en bok, som under en lång tid helt gratis har funnits tillgänglig i sin helhet, fri att läsa för vem som helst.
Blir den publicerad kommer den ingalunda att vara gratis. Här, on-line, har valet varit fritt: läs gratis eller betala en slant för nöjet, om du tycker att den är bra nog att få en chans att komma i tryck och vill bidra till att öka chanserna.
Och ja, visst reste jag till Madeira när jag fyllde 50. Det är ingenting jag sticker under stol med, vilket du borde inse i och med att jag helt öppet berättat om det. Det du däremot
inte vet är omständigheterna runt resan. Du har ingen aning om vilka försakelser/prioriteringar/val jag gjort och på vilka grunder; du vet de facto ingenting mer än att jag gjort en resa.
Vad du menar med ensamstående
på riktigt är mer än jag begriper. Kan man vara ensamstående på oriktigt vis..? Jag har ingen make/fästman/sambo/särbo eller någon annan form av partner, mina föräldrar är bortgångna, mitt enda syskon bor på andra sidan Atlanten och den lilla släkt jag har finns inte på Åland. Såvitt jag kan bedöma är detta att vara så ensamstående som det bara är tekniskt möjligt att vara.
Rucklet är förvisso till sitt kvadratmeterantal större än din tvåa, det har du alldeles rätt i. Men boendekostnaden/månad är förmodligen ungefär densamma som* eller endast marginellt högre än ditt hyresvederlag. Varför skulle jag behöva rättfärdiga mitt val att skuldsätta mig för resten av livet för att kunna betala hyra åt mig själv? Det står var och en fritt att göra detsamma, även dig.
Inte helt osökt fick din kommentar mig att tänka på en av Monty Pythons mest berömda sketcher:
Alla lever vi i våra egna sanningar. Du kan inte leva i min lika lite som jag i din, men
en sanning är allmängiltig: världen skulle vara en mycket trevligare plats att leva på om alla ägnade sig åt att
lyfta sina medmänniskor istället för att vältra sig i grundlös, småskuren missunnsamhet.
*) tack vare låst ränta och rak amortering sjunker dessutom hyran varje månad