DET ÄR RÄTT länge sedan jag bloggade om något med en allvarligare biton, men nu kände jag med ens att det är dags igen. Känslan infann sig när jag idag, för andra gången, råkade på psykiatern Niklas Nygrens blogginlägg om sina egna erfarenheter av att drabbas av utmattningssyndrom. Det är det mest glasklara och informativa jag hittills läst om vad som händer och hur det är – och dessutom berättat av en fackman.
Anledningen till att jag plötsligt drabbades av ett tvång att ventilera det hela igen är att det sedan min sjukpensionering för lite drygt två och ett halvt år sedan (1 november 2014) händer lite då och då att jag får höra:
– Ja, nog haar du det bra du som slipper jobba och kan göra precis vad du vill!
Visst, i viss mån är den slutsatsen helt korrekt, för ja, jag slipper jobba och ja, jag kan [i teorin] göra precis vad jag vill. Men varje gång jag hör något i den stilen skulle jag vilja skrika högt:
– MEN FÖR HÖGA HELVETE, MÄNNISKA, tror du verkligen, på blodigt allvar att det här var den långsiktiga planen jag hade för mitt liv?!
Är det att ha det bra att inte längre vara arbetsför i ett kreativt yrke jag älskade och att forever and ever after vara förvisad till att knattra fram på en inkomst som kallas existensminimum ..? Är det bra att leva med vetskapen om att de skador min hjärna fått av kombinationen fullkomlig utmattning och obehandlad neuroborrelios till största delen är irreversibla? Nå, i så fall har jag det bra. Riktigt kanonbra, faktiskt.
Det som däremot inte är så bra är att jag fortfarande, efter alla dessa år, har problem med att säga ifrån när det blir för mycket, för jag vill ju så gärna. Det är inte så jävla lätt att bli ett fullfjädrat proffs på att hålla sig innanför gränserna för vad den egna kroppen och hjärnan pallar med när motreaktionen ofta blivit en demonstration av sårad stolthet och/eller en konkret brytning. Då är det istället väldans lätt att fortsätta ”ställa upp”, ”finnas där” eller vad man nu väljer att kalla det, fast det egentligen är det motsatta som skulle behövas: att någon som omväxling tog en liten, liten smula hand om mig, när jag nu råkar vara så usel på att göra det själv.
Men nu är det som det är och blir som det blir. Om jag enligt vissa inte är något värd längre om jag slutar ”leverera” så so be it. Jag befinner mig där jag befinner mig i Lifvet och kan bara kämpa på med att bli bättre på att högakta mig själv och göra val som jag mår bra av. Innebär detta att jag i ännu högre grad än tidigare får soloflyga så tja, då blir det väl så.
Har du inte läst Niklas Nygrens klokskaper ännu? Gör det! Efteråt förstår du kanske lite bättre vad det är jag försöker säga, för han är så mycket bättre än jag på att sätta de exakt rätta orden på pränt.
Visar inlägg med etikett Borrelios/neuroborrelios. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Borrelios/neuroborrelios. Visa alla inlägg
måndag 22 maj 2017
lördag 29 mars 2014
Om en aktivitet jag alldeles bra kunde vara utan
INTE SÄRSKILT FÖRVÅNANDE fick jag igår veta att jag har förhöjda borrelia-antikroppar igen, ett drygt år efter att jag genomgick tre på varandra följande antibiotikabehandlingar. Men så kul då ... Fast det förklarar ju eksem, senskide- och ledbandsont, en trötthet som vissa dagar gränsar till medvetslöshet, en allmän olustkänsla i hela kroppen och en hjärna som vissa dagar känns som den är fylld med något helt annat än den förväntade grå massan.
Det sistnämnda tar sig ibland lite lustiga (?) uttryck. Som i förrgår, när Lilla A och jag på kvällen fick för oss att vi var sugna på scones. Dock inte en hel sats, utan en halv, och så långt helt okej. Men sen, när det kom till självaste utbakningen, då ställde jag mig och bakade ut åtta små kakor – med stark betoning på ”små”. Inte för ett ögonblick reagerade jag på att ett scones blev lika stort som en normal fjärdedels kaka. Inte förrän de var gräddade och klara.
”Cocktailscones” kan vi kalla resultatet, och vore det inte för det frustrerande i att koncentrationen mest hela tiden blippar på det här viset, så skulle jag bara garva åt det hela.
Med klart större glädje konstaterar jag däremot, att mitt lilla olivträd överlevt ännu en vinter. Igår tog jag sekatören och knipsade av en knippe långa skott, stoppade dom i en flaska av brunt glas och håller tummarna för att de ska utveckla rötter. Det lär gå vääldigt långsamt, har jag läst mig till, men kan påskyndas av att man petar ner en bit pilbark i vattnet. Det ska visst vara något med salicylsyran i pil, som ju heter salix på latin, som gör att rottillväxten stimuleras.
Mammaplantan har jag svept in i fiberduk och lyft ut på terrassen för att börja härda den för utomhusliv. Oliven ska tåla ner mot minst -5°, så det borde gå bra.
Det sistnämnda tar sig ibland lite lustiga (?) uttryck. Som i förrgår, när Lilla A och jag på kvällen fick för oss att vi var sugna på scones. Dock inte en hel sats, utan en halv, och så långt helt okej. Men sen, när det kom till självaste utbakningen, då ställde jag mig och bakade ut åtta små kakor – med stark betoning på ”små”. Inte för ett ögonblick reagerade jag på att ett scones blev lika stort som en normal fjärdedels kaka. Inte förrän de var gräddade och klara.
”Cocktailscones” kan vi kalla resultatet, och vore det inte för det frustrerande i att koncentrationen mest hela tiden blippar på det här viset, så skulle jag bara garva åt det hela.
Med klart större glädje konstaterar jag däremot, att mitt lilla olivträd överlevt ännu en vinter. Igår tog jag sekatören och knipsade av en knippe långa skott, stoppade dom i en flaska av brunt glas och håller tummarna för att de ska utveckla rötter. Det lär gå vääldigt långsamt, har jag läst mig till, men kan påskyndas av att man petar ner en bit pilbark i vattnet. Det ska visst vara något med salicylsyran i pil, som ju heter salix på latin, som gör att rottillväxten stimuleras.
Mammaplantan har jag svept in i fiberduk och lyft ut på terrassen för att börja härda den för utomhusliv. Oliven ska tåla ner mot minst -5°, så det borde gå bra.
söndag 16 mars 2014
Vänster eller höger ... eller vänster ..?
DET ÄR INTE lätt alla gånger, när den ena handen inte vet vad den andra vill. Som i fredags, vid mötet med social- och miljöminister Carina Aaltonen vid Ålands landskapsregering (LR), då även vik. avdelningschefen för hela social- och miljöavdelningen, Carolina Sandell, var närvarande. Båda två uppgav, i princip med en mun, socialvårdsbyrån som adressat för den skrivelse jag ombads inkomma med. Fint så långt.
När jag någon timme senare mejlade denna skrivelse gick den därför till vik. byråchefen vid socialvårdsbyrån, Berndt Ekholm. Döm då om min förvåning, när jag efter knappa tre timmar får följande meddelande:
Meeh, vad är nu detta för något?! Det låter ju för fan helt otroligt, att varken ministern eller vik. avdelningschefen skulle ha varit införstådda med den saken!
F.ö. har jag för mig att ÅMHM:s roll som tillsynsmyndighet är att agera i enskilda ärenden, medan det åligger socialvårdsbyrån att
”/.../ utveckla, planera, samordna, följa upp och utöva tillsyn över social-, hälso- och sjukvården samt miljöhälsovården och miljövården, så att den är kvalitativt och kvantitativt ändamålsenlig med beaktande av de aktuella förhållandena och gällande bestämmelser.” (N.B. det jag strukit under.)
... samt att handlägga ärenden som gäller utkomstskydd, främjande av social välfärd och förebyggande av sociala problem. Allt enligt LR:s egen information på webben.
Att FPA kategoriskt bryter mot statsrådets förordning när de räknar allmänna bostadsbidrag är väl för fan i våld inte att betrakta som ett enskilt socialvårdsärende?? Det drabbar hela befolkningen, inte bara i landskapet Åland, utan i hela republiken Finland. Det fasansväckande är, att detta låter misstänkt likt metoden man vid justitieombudsmannaämbetet i Helsingfors använde sig av för att undgå att behöva initiera en utredning med anledning av mitt klagomål.
Gud, giv mig styrka ... *himlar med ögonen* Mera styrka, borde jag kanske säga? För det som jag för ett kort ögonblick inbillade mig att var inledningen av slutet på hela den här allt löjligare historien, ser ju de facto ut att vara inget mindre än början på Akt II, med scenbyte i pausen och en ny rollbesättning in på tiljorna.
Och i knäna har jag borreliaont igen. Plus att eksemet, som hudläkaren svor på att jag skulle vara av med för evigt efter de tre, på varandra följande antibiotikakurerna för neuroborreliosen, har återkommit. Jag behöver knappast poängtera, att jag just nu har rätt lätt för att hålla mig för skratt.
När jag någon timme senare mejlade denna skrivelse gick den därför till vik. byråchefen vid socialvårdsbyrån, Berndt Ekholm. Döm då om min förvåning, när jag efter knappa tre timmar får följande meddelande:
”Bästa Nina Backlund
Tillsynen över folkpensionsanstalten handhas sedan 1.1 2014 av Ålands miljö- och hälsoskyddsmyndighet ÅMHM. Jag vidarebefordrar därför ditt ärende dit enligt förvaltningslagen 18 §.”
Tillsynen över folkpensionsanstalten handhas sedan 1.1 2014 av Ålands miljö- och hälsoskyddsmyndighet ÅMHM. Jag vidarebefordrar därför ditt ärende dit enligt förvaltningslagen 18 §.”
Meeh, vad är nu detta för något?! Det låter ju för fan helt otroligt, att varken ministern eller vik. avdelningschefen skulle ha varit införstådda med den saken!
F.ö. har jag för mig att ÅMHM:s roll som tillsynsmyndighet är att agera i enskilda ärenden, medan det åligger socialvårdsbyrån att
”/.../ utveckla, planera, samordna, följa upp och utöva tillsyn över social-, hälso- och sjukvården samt miljöhälsovården och miljövården, så att den är kvalitativt och kvantitativt ändamålsenlig med beaktande av de aktuella förhållandena och gällande bestämmelser.” (N.B. det jag strukit under.)
... samt att handlägga ärenden som gäller utkomstskydd, främjande av social välfärd och förebyggande av sociala problem. Allt enligt LR:s egen information på webben.
Att FPA kategoriskt bryter mot statsrådets förordning när de räknar allmänna bostadsbidrag är väl för fan i våld inte att betrakta som ett enskilt socialvårdsärende?? Det drabbar hela befolkningen, inte bara i landskapet Åland, utan i hela republiken Finland. Det fasansväckande är, att detta låter misstänkt likt metoden man vid justitieombudsmannaämbetet i Helsingfors använde sig av för att undgå att behöva initiera en utredning med anledning av mitt klagomål.
Gud, giv mig styrka ... *himlar med ögonen* Mera styrka, borde jag kanske säga? För det som jag för ett kort ögonblick inbillade mig att var inledningen av slutet på hela den här allt löjligare historien, ser ju de facto ut att vara inget mindre än början på Akt II, med scenbyte i pausen och en ny rollbesättning in på tiljorna.
Och i knäna har jag borreliaont igen. Plus att eksemet, som hudläkaren svor på att jag skulle vara av med för evigt efter de tre, på varandra följande antibiotikakurerna för neuroborreliosen, har återkommit. Jag behöver knappast poängtera, att jag just nu har rätt lätt för att hålla mig för skratt.
torsdag 15 augusti 2013
Om det ena och det andra
– och självfallet om försäkringsbolag
OM MOGNADSGRADEN PÅ tomaterna i Glaspalatset kan sägas vara en indikator för hurdan sommaren har varit i år, då är det bara att konstatera att den inte varit mycket att hurra för. Först nu, i mitten av augusti, har den första röda körsbärstomaten dykt upp. Men desto mer välkommen är den, förstås!
Sen har jag till min oerhörda glädje fått motta inte mindre än två trevligbrev dagarna efter varandra! Det första, übersmart förpackade, innehöll tre fina plantor av rankspenat från Lena, det andra kärkomna frön av röd stjärnflocka från Monica. Jättelikt tack till er båda två!!
På gården har annars det mesta passerat sin mest intensiva blomningstid, förutom den kanadensiska solhatten, som kompenserar med att stå i sin fullaste prakt och lysa som en fyrbåk framför Glaspalatset.
Det kan nog behövas för att pigga upp en lite. Igår hade jag telefontid med borreliadoktorn med anledning av den halvårskontroll av mina antikroppar som gjordes för ett par veckor sedan.
Exakt 3 minuter och 12 sekunder varade samtalet, och för detta debiterar Ålands hälso- och sjukvård 10 €. Det blir en icke föraktlig timpenning det. Närmare bestämt 179,10 € i timmen. Ja, jävlar i havet, på ren svenska!
Och värdet har trots tre hästkurer antibiotika inte sjunkit mer än att det ligger på ungefär samma nivå som i augusti ifjol, när jag tiggde mig till mitt livs första borreliaprov. Högsta referensvärde är 1,1 och jag klockade nu in på 3,7. Håhå, jaja ...
Lik förbannat kan jag inte sluta vara duktig. Det senaste att föra in på det kontot är, att jag på ett par dagar tömt, vänt, omlokaliserat och sållat mina jättelika lövkomposter. En himla massa fin jord har jag nu! Ochjävligt lite granna ont i rygg och axlar.
Nya, intressanta försäkringssaker är också på gång. Hela gårdagen ägnade jag åt att försöka begripa hur i &#$%§@ Aktias återköpsvärde på min livförsäkring – som jag gnetat på och betalat premier för i arton år – kan vara 7,4 % mindre än summan av premieinbetalningarna jag gjort. Efter arton år!! Vad hände med den utlovade kapitaltillväxten?!
Ja, sanna mina ord, försäkringar – oavsett typ – ska man inte ha. Det, om något, ska jag lära min dotter! Om vi nu möjligtvis ses igen någon gång. Igår började gymnasiet för året och jag har fortfarande inte sett något av henne på hela sommaren :o/
PS. Jag har bokat tid för klippning. På måndag ska långhåret bort!
Sen har jag till min oerhörda glädje fått motta inte mindre än två trevligbrev dagarna efter varandra! Det första, übersmart förpackade, innehöll tre fina plantor av rankspenat från Lena, det andra kärkomna frön av röd stjärnflocka från Monica. Jättelikt tack till er båda två!!
På gården har annars det mesta passerat sin mest intensiva blomningstid, förutom den kanadensiska solhatten, som kompenserar med att stå i sin fullaste prakt och lysa som en fyrbåk framför Glaspalatset.
Det kan nog behövas för att pigga upp en lite. Igår hade jag telefontid med borreliadoktorn med anledning av den halvårskontroll av mina antikroppar som gjordes för ett par veckor sedan.
Exakt 3 minuter och 12 sekunder varade samtalet, och för detta debiterar Ålands hälso- och sjukvård 10 €. Det blir en icke föraktlig timpenning det. Närmare bestämt 179,10 € i timmen. Ja, jävlar i havet, på ren svenska!
Och värdet har trots tre hästkurer antibiotika inte sjunkit mer än att det ligger på ungefär samma nivå som i augusti ifjol, när jag tiggde mig till mitt livs första borreliaprov. Högsta referensvärde är 1,1 och jag klockade nu in på 3,7. Håhå, jaja ...
Lik förbannat kan jag inte sluta vara duktig. Det senaste att föra in på det kontot är, att jag på ett par dagar tömt, vänt, omlokaliserat och sållat mina jättelika lövkomposter. En himla massa fin jord har jag nu! Och
Nya, intressanta försäkringssaker är också på gång. Hela gårdagen ägnade jag åt att försöka begripa hur i &#$%§@ Aktias återköpsvärde på min livförsäkring – som jag gnetat på och betalat premier för i arton år – kan vara 7,4 % mindre än summan av premieinbetalningarna jag gjort. Efter arton år!! Vad hände med den utlovade kapitaltillväxten?!
Ja, sanna mina ord, försäkringar – oavsett typ – ska man inte ha. Det, om något, ska jag lära min dotter! Om vi nu möjligtvis ses igen någon gång. Igår började gymnasiet för året och jag har fortfarande inte sett något av henne på hela sommaren :o/
PS. Jag har bokat tid för klippning. På måndag ska långhåret bort!
torsdag 8 augusti 2013
Hög igenkänningsfaktor här!
AV NÅGON ANLEDNING har jag idag fått ett ex av den ena av våra lokaltidningar i min postlåda imorse. Med tanke på vad som fanns på första sidan känns det nästan som det famösa Ödet är med och flyttar runt Livets spelbrickor lite grann:
När jag sedan öppnade tidningen och läste den riktiga artikeln var det som att läsa ett referat av min egen historia. Klicka HÄR för att läsa den du med! Saker som känns mer än välbekanta har jag för tydlighetens skull strukit över med gult.
Kanske borde jag skriva ett mejl till artikelförfattaren, Kerstin Österman? Min berättelse har nämligen, i jämförelse med Bennys, ytterligare några knorrar. Som t.ex. den lilla skruvade vändningen, att vännerna på Alandia Försäkringar inte har för avsikt att godkänna en arbetsprövning om målet inte är ett heltidsarbete inom tre månader.
Benny fick sjukpension fem år* efter sin neuroborreliosdiagnos. Efter inkommande årsskifte har jag själv valsat runt i papperskvarnen lika länge. Fast det är klart, diagnosen fick jag ju först i oktober 2012, sju år efter enkefaliten 2005. Då gjordes äntligen en lumbalpunktion efter att mitt livs första borreliaprov på min egen, enträgna begäran tagits under sensommaren.
Såå... om det är från diagnosåret det ska räknas, då har jag ytterligare dryga fyra års försäkringsbolagsvård att se fram mot. Jamen, jippii liksom ...
När jag sedan öppnade tidningen och läste den riktiga artikeln var det som att läsa ett referat av min egen historia. Klicka HÄR för att läsa den du med! Saker som känns mer än välbekanta har jag för tydlighetens skull strukit över med gult.
Kanske borde jag skriva ett mejl till artikelförfattaren, Kerstin Österman? Min berättelse har nämligen, i jämförelse med Bennys, ytterligare några knorrar. Som t.ex. den lilla skruvade vändningen, att vännerna på Alandia Försäkringar inte har för avsikt att godkänna en arbetsprövning om målet inte är ett heltidsarbete inom tre månader.
Benny fick sjukpension fem år* efter sin neuroborreliosdiagnos. Efter inkommande årsskifte har jag själv valsat runt i papperskvarnen lika länge. Fast det är klart, diagnosen fick jag ju först i oktober 2012, sju år efter enkefaliten 2005. Då gjordes äntligen en lumbalpunktion efter att mitt livs första borreliaprov på min egen, enträgna begäran tagits under sensommaren.
Såå... om det är från diagnosåret det ska räknas, då har jag ytterligare dryga fyra års försäkringsbolagsvård att se fram mot. Jamen, jippii liksom ...
*) Fem år är synbarligen den (hävdvunna?) magiska gränsen för hur länge det ska spelas roulett med en människas liv och hälsa innan man gör rätt och det som borde ha gjorts långt tidigare. Om människan ifråga är jävligt envis och mot alla odds överlever så länge vill säga.
onsdag 31 juli 2013
tisdag 23 april 2013
Slak som en vissen gurka
DET ÄR NÅGOT väldans kufiskt i görningen, vet ni vad. För varje nytt långstrå jag drar i det pågående papperskriget är det som om jag blir bara tröttare och tröttare. Det är som min inre motor successivt lägger av, cylinder för cylinder. Eller som om det uppstått massor av stressfrakturer i motorblocket samtidigt som bränslets oktantal stadigt sjunker. Saker och ting har ju faktiskt gått min väg på sistone, så varför rör jag mig då fysiskt i motsatt riktning..?
Amatörpsykologisk lägesanalys
Den obehandlade borreliosen från 2005 (!) fick härja fritt ända till slutet av 2012; har kommit och gått som den behagat. En kronisk infektion innebär extrem påfrestning för immunförsvaret, som får jobba häcken av sig för att parera.
Addera till det en utifrån kommande, kontinuerlig stress, som vid det här laget – pga alla fel som begåtts av instanser till höger och vänster – pågått i >4 år. En kronisk stress innebär extrem påfrestning för binjurarna, som får jobba häcken av sig för att parera.
Addera ytterligare en underfunktionerande sköldkörtel, svår att medicinera till balans. En kroniskt svajande hormonnivå innebär en extrem påfrestning för kroppen, som får jobba häcken av sig för att parera.
Amatörmedicinsk diagnos
Jag är totalt slut. Nu infinner sig den utmattning jag tidigare inte tillåtit mig att kännas vid, fullt ut.
Detta är illa. Vi är i slutet av april och jag har t.v. inte sått ett endaste litet frö för den kommande odlingssäsongen. Det dröjde ända till igår innan jag ens lättade på locket till min frölåda, bara för att konstatera att jag inte hade några gurkfrön, endast tomma påsar från tidigare år.
Igår köpte jag nya.
Men när ska jag orka så? 2014?
Amatörpsykologisk lägesanalys
Den obehandlade borreliosen från 2005 (!) fick härja fritt ända till slutet av 2012; har kommit och gått som den behagat. En kronisk infektion innebär extrem påfrestning för immunförsvaret, som får jobba häcken av sig för att parera.
Addera till det en utifrån kommande, kontinuerlig stress, som vid det här laget – pga alla fel som begåtts av instanser till höger och vänster – pågått i >4 år. En kronisk stress innebär extrem påfrestning för binjurarna, som får jobba häcken av sig för att parera.
Addera ytterligare en underfunktionerande sköldkörtel, svår att medicinera till balans. En kroniskt svajande hormonnivå innebär en extrem påfrestning för kroppen, som får jobba häcken av sig för att parera.
Amatörmedicinsk diagnos
Jag är totalt slut. Nu infinner sig den utmattning jag tidigare inte tillåtit mig att kännas vid, fullt ut.
Detta är illa. Vi är i slutet av april och jag har t.v. inte sått ett endaste litet frö för den kommande odlingssäsongen. Det dröjde ända till igår innan jag ens lättade på locket till min frölåda, bara för att konstatera att jag inte hade några gurkfrön, endast tomma påsar från tidigare år.
Igår köpte jag nya.
Inte tomma påsar förstås, utan en full för 5,30 €. ”Full” betyder fyra frön.
Hur fan kan gurkfrön kosta 1.33 €/st??
Hur fan kan gurkfrön kosta 1.33 €/st??
Men när ska jag orka så? 2014?
torsdag 18 april 2013
Ta chansen om du kan!
den 18.4.2013 kl. 19:00
Borrelios –
en sjukdom som biter sig fast
Myter och fakta om borreliainfektioner,
med speciell hänsyn till åländska förhållanden.
Föreläsare: professor Dag Nyman
tisdag 26 mars 2013
Mitt allra senaste hypokondriska påhitt
DET ÄR TUNGT att vara hypokondriker. Fatta hur mycket jobb det har varit med att inbilla sig till ovariell dysfunktion, hypotyreos, artros, osteoporos och neuroborrelios! För att inte tala om melanoma in situ och Schysta C, cystan i corpus pineale, inte att förglömma.
Särskilt knepigt var det att komma på var någonstans på kroppen jag skulle tänka mig till en släng hudcancer. Till slut valde jag vänster öra. Och himlars, så kuul det var att lägga sig på operationsbordet på ÅUCS dagkirurgiska klinik! Så oliidligt skoj har jag sällan haft som då, omgiven av ett helt finskspråkigt operationsteam, endast lokalbedövad och på knackig svenska ombedd att ligga blickstilla medan plastikkirurgen karvade och broderade under en timme.
Så oerhöört underhållande var det, att jag sedan 2007 slitit som ett djuur för att få till stånd en reprisering, och – ta-ta-raa! – ser det tamigsjutton inte ut som jag lyckats?
Om en timme ska jag vara hos hudläkaren. Om ytterligare en lär jag kunna ta upp konkurrensen med en välmärkt vaja om vem som har fransigaste öronbladet.
Som sagt: det är tungt att vara hypokondriker. Inget jag rekommenderar glada amatörer att ge sig på ;o)
Edit kl. 09:00
Nähä, än så länge kan jag inte putta ner någon ren från prispallen. Biopsin det flaggats för blev en remiss till öronläkare istället. Tydligen är denne stadigare på skalpellhanden eller bättre på franska knutar.
Men ett par mikrogram lättare blev jag ändå! Huddoktorn hittade nämligen två andra misstänkta, och skruvade därmed upp farten på nöjeskarusellen med ytterligare ett hack.
Och jo, eksemet som jag dragits med en tid, men som nu är borta, var han rätt säker på att borreliosen orsakat. Erythema annulare blev diagnosen och det försvann sannolikt tack vare antibiotikakurerna.
Särskilt knepigt var det att komma på var någonstans på kroppen jag skulle tänka mig till en släng hudcancer. Till slut valde jag vänster öra. Och himlars, så kuul det var att lägga sig på operationsbordet på ÅUCS dagkirurgiska klinik! Så oliidligt skoj har jag sällan haft som då, omgiven av ett helt finskspråkigt operationsteam, endast lokalbedövad och på knackig svenska ombedd att ligga blickstilla medan plastikkirurgen karvade och broderade under en timme.
Så oerhöört underhållande var det, att jag sedan 2007 slitit som ett djuur för att få till stånd en reprisering, och – ta-ta-raa! – ser det tamigsjutton inte ut som jag lyckats?
Om en timme ska jag vara hos hudläkaren. Om ytterligare en lär jag kunna ta upp konkurrensen med en välmärkt vaja om vem som har fransigaste öronbladet.
Som sagt: det är tungt att vara hypokondriker. Inget jag rekommenderar glada amatörer att ge sig på ;o)
För den som inte redan fattat: detta var ett extremironiserande inlägg,
föranlett av The Little Shrink of Horror.
föranlett av The Little Shrink of Horror.
Edit kl. 09:00
Nähä, än så länge kan jag inte putta ner någon ren från prispallen. Biopsin det flaggats för blev en remiss till öronläkare istället. Tydligen är denne stadigare på skalpellhanden eller bättre på franska knutar.
Men ett par mikrogram lättare blev jag ändå! Huddoktorn hittade nämligen två andra misstänkta, och skruvade därmed upp farten på nöjeskarusellen med ytterligare ett hack.
Och jo, eksemet som jag dragits med en tid, men som nu är borta, var han rätt säker på att borreliosen orsakat. Erythema annulare blev diagnosen och det försvann sannolikt tack vare antibiotikakurerna.
måndag 25 mars 2013
1.461
IDAG, PÅ DAGEN fyra år, eller exakt ettusenfyrahundrasextioen dagar, efter att jag enfaldigt förtröstansfull lämnade in min ursprungliga ansökan om yrkesinriktad rehabilitering till Pensions-Alandia, har jag via Ams fått träffa en arbetspsykolog. Finally!
Ursäkta mig nu, men inte är det väl särskilt konstigt om jag undrar om man inom arbetspensionsförsäkringen verkligen vill att folk ska lyckas ta sig tillbaka ut i arbetslivet? För ur min synvinkel sett har man under de senaste fyra åren ägnat all tid och möda åt att hitta nya, fräscha käppar att stoppa in i hjulen.
Och dagens möte hos Ams var ... förvirrande, to say the least.
I det digra läkarintyget jag nyss fått från Petrea står det: ”Klarar för närvarande inte av sitt eget tidigare arbete och inte heller ett därmed jämförbart arbete förrän neuroborreliosbehandlingen är avslutad. Det är sannolikt att klienten inte heller efter behandlingen kan rehabiliteras till sitt eget tidigare eller ett motsvarande arbete på grund av neuropsykologiska symtom, artros i händerna och nedsatt stresstålighet.”
Därav förvirringen, när det idag talades om en framtida arbetsprövning med arbetsuppgifter som motsvarar det jag tidigare jobbat med.
Eh..? Men vänta lite nu, jag trodde vi var överens om att det är just det jag inte längre klarar av?
Jag fattar ingenting.
Eller åtminstone inte poängen.
Finns det en poäng??
Jag menar, varför öda krut på en ved som är så sur att inte ens napalm kan få fyr på den? Torrt virke torde enligt alla fysikaliska lagar vara ett bättre val.
Eller så är idén att jag ska ut och arbetspröva mig till ännu en in-i-väggen-vända.
Märkligt i så fall.
Jag trodde tanken var att jag skulle tillbaka till arbetslivet, inte in i en ny sjukskrivning.
Fel tänkt av mig.
Som vanligt.
Huvudsaken är alltså att jag brinner. Skit samma om det är av arbetsglädje och -lust eller av pur utmattning.
Bränt som bränt, liksom.
Jaja, det ska fan orka med det här. Tack gode ... någon, att jag har hantverkandet, min pålitliga livlina!
En helt ny modell av Jïengearmband, med inspiration från mormorsgrytlapparna jag gjorde häromsistens. Ska fodras ännu innan det är klart. Blir rätt najs :o)
Ursäkta mig nu, men inte är det väl särskilt konstigt om jag undrar om man inom arbetspensionsförsäkringen verkligen vill att folk ska lyckas ta sig tillbaka ut i arbetslivet? För ur min synvinkel sett har man under de senaste fyra åren ägnat all tid och möda åt att hitta nya, fräscha käppar att stoppa in i hjulen.
Och dagens möte hos Ams var ... förvirrande, to say the least.
I det digra läkarintyget jag nyss fått från Petrea står det: ”Klarar för närvarande inte av sitt eget tidigare arbete och inte heller ett därmed jämförbart arbete förrän neuroborreliosbehandlingen är avslutad. Det är sannolikt att klienten inte heller efter behandlingen kan rehabiliteras till sitt eget tidigare eller ett motsvarande arbete på grund av neuropsykologiska symtom, artros i händerna och nedsatt stresstålighet.”
Därav förvirringen, när det idag talades om en framtida arbetsprövning med arbetsuppgifter som motsvarar det jag tidigare jobbat med.
Eh..? Men vänta lite nu, jag trodde vi var överens om att det är just det jag inte längre klarar av?
Jag fattar ingenting.
Eller åtminstone inte poängen.
Finns det en poäng??
Jag menar, varför öda krut på en ved som är så sur att inte ens napalm kan få fyr på den? Torrt virke torde enligt alla fysikaliska lagar vara ett bättre val.
Eller så är idén att jag ska ut och arbetspröva mig till ännu en in-i-väggen-vända.
Märkligt i så fall.
Jag trodde tanken var att jag skulle tillbaka till arbetslivet, inte in i en ny sjukskrivning.
Fel tänkt av mig.
Som vanligt.
Huvudsaken är alltså att jag brinner. Skit samma om det är av arbetsglädje och -lust eller av pur utmattning.
Bränt som bränt, liksom.
Jaja, det ska fan orka med det här. Tack gode ... någon, att jag har hantverkandet, min pålitliga livlina!
En helt ny modell av Jïengearmband, med inspiration från mormorsgrytlapparna jag gjorde häromsistens. Ska fodras ännu innan det är klart. Blir rätt najs :o)
torsdag 28 februari 2013
Ett piller, två piller, tre piller ...
DET ÄR SOM bekant ingen lätt sak att vara skraltig och inte blir det enklare av att man medicineras:
Thyroxin (sköldkörtelhormon) ska tas så tidigt som möjligt på morgonen och på tom mage.
Doximycin (bredspektrumantibiotika) får inte tas med mjölkprodukter men bör tas med mat och rikligt med dryck, dock inte i liggande och inte direkt före sänggåendet. Kalciumpreparat får inte intas samtidigt, det måste gå minst fyra timmar före eller efter Doximycintabletten, och så bör man undvika direkt solexponering under behandlingen samt ett antal dygn efter densamma.
PRECOSA (frystorkad jästsvamp mot antibiotikadiarré) får inte tas med iskalla eller heta drycker.
Evista (mot osteoporos) har förvånansvärt nog inga begränsningar för hur det tas.
Calcichew D3 Forte (kalcium och D3-vitamin mot osteoporos) ska tas på kvällen och på så tom mage som möjligt.
C-vimin (C-vitamin mot brist på detsamma) kan i likhet med Evista tas när som helst under dagen.
Med allt detta i åtanke har jag försökt plocka ihop ett medicinschema, och det visar sig bli ett heltidsjobb att på föreskrivet sätt försöka administrera intaget av samtliga preparat jag petar mig parallellt med antibiotikabehandlingen. Resultatet blir baskemej en heltidssyssla:
07:30 Thyroxin.
08:00 Nån form av frukost utan mjölkprodukter + Doximycin.
09:00 PRECOSA, eftersom jag inte vill ta det preciis samtidigt som antibiotikan.
12:00 Evista.
19:00 Nån form av mellanmål utan mjölkprodukter + Doximycin.
20:00 PRECOSA.
23:00 Calcichew D3 Forte på tom mage samt C-vimin.
Mobilens alarmfunktion får jobba på högtryck, annars skulle jag högst troligt missa flertalet pillertider.
***
Från hantverkssidan kan jag rapportera att min senaste triangulära sjal börjar närma sig färdigläget. Men en ”helfigursbild” blir det inte idag. Det finns trådar att fästa :o/
Thyroxin (sköldkörtelhormon) ska tas så tidigt som möjligt på morgonen och på tom mage.
Doximycin (bredspektrumantibiotika) får inte tas med mjölkprodukter men bör tas med mat och rikligt med dryck, dock inte i liggande och inte direkt före sänggåendet. Kalciumpreparat får inte intas samtidigt, det måste gå minst fyra timmar före eller efter Doximycintabletten, och så bör man undvika direkt solexponering under behandlingen samt ett antal dygn efter densamma.
PRECOSA (frystorkad jästsvamp mot antibiotikadiarré) får inte tas med iskalla eller heta drycker.
Evista (mot osteoporos) har förvånansvärt nog inga begränsningar för hur det tas.
Calcichew D3 Forte (kalcium och D3-vitamin mot osteoporos) ska tas på kvällen och på så tom mage som möjligt.
C-vimin (C-vitamin mot brist på detsamma) kan i likhet med Evista tas när som helst under dagen.
Med allt detta i åtanke har jag försökt plocka ihop ett medicinschema, och det visar sig bli ett heltidsjobb att på föreskrivet sätt försöka administrera intaget av samtliga preparat jag petar mig parallellt med antibiotikabehandlingen. Resultatet blir baskemej en heltidssyssla:
07:30 Thyroxin.
08:00 Nån form av frukost utan mjölkprodukter + Doximycin.
09:00 PRECOSA, eftersom jag inte vill ta det preciis samtidigt som antibiotikan.
12:00 Evista.
19:00 Nån form av mellanmål utan mjölkprodukter + Doximycin.
20:00 PRECOSA.
23:00 Calcichew D3 Forte på tom mage samt C-vimin.
Mobilens alarmfunktion får jobba på högtryck, annars skulle jag högst troligt missa flertalet pillertider.
Från hantverkssidan kan jag rapportera att min senaste triangulära sjal börjar närma sig färdigläget. Men en ”helfigursbild” blir det inte idag. Det finns trådar att fästa :o/
onsdag 27 februari 2013
Ny dag, nya ”glädjeämnen”
TRE VECKOR TABLETTANTIBIOTIKA i november + 15 dagar i.v. antibiotika de senaste veckorna + fr.o.m. idag 10 dagar med nytt bredspektrumantibiotika i tablettform – nog skulle det väl vara som självaste fan ändå om jag inte blir av med neuroborreliosen efter det?! All normal bakterieflora lär det ju i vart fall vara bye-bye med, trots att jag i preventivt syfte kontinuerligt har ätit frystorkad jästsvamp i kapselform.
Den finskspråkiga versionen av B-utlåtandet från min sväng hos Petrea i december har förresten anlänt, men är sedan förra veckan på återremiss, eftersom det fanns både det ena och det andra som tarvade korrigering/komplettering. Sedan hela den här soppan sattes på kokning har det hunnit ackumulera en uppsjö journalanteckningar, och nog är det sen märkligt vilken oerhörd massa direkta felaktigheter de innehåller!
Irritationen hos den som ombeds korrigera är stor, men som en mild västanfläkt i jämförelse med den jag känner. Journalföringsfel har nämligen stor likhet med skvaller, som med tiden har den märkliga förmågan att tillväxa från en dunig, liten fjäder tills man står där med en hel hönsgård. Har det en gång gjorts en felaktig anteckning hänger den med och kan, om det vill sig illa, ha en konkret, menlig inverkan på det bemötande eller den vård du får.
Tro mig på mitt ord. Jag har vid det här laget ett par kilo papper som bevisar detta och det kommer nya ”lustigheter” hela tiden, den senaste uppdagade jag idag: en läkare, som jag väljer att inte namnge, påstår sig ha ordinerat mig Cipralex(!) under 2012. Samma stjärna har f.ö. också antecknat att jag ordinerats en annan behandling ur en viss läkemedelsgrupp, men i sammanhanget högaktningsfullt glömt att precisera vilket själva läkemedlet var respektive i vilken dosering det förskrevs.
I sagda läkemedelsgrupp finns i dagsläget summa sju (!) olika substanser att välja på och varje substans finns sedan av X olika fabrikat, former och styrkor. Det kunde kanske varit av vikt att anteckna vilket av alla dessa jag fick?? Särskilt som jag inte tålde det. Rätta mig gärna om jag har fel, men det känns som aningen mer relevant information än vad min far, död sedan snart 40 år, hade för yrke, eller hur stor min bostad råkat vara vid ett givet tillfälle.
Vilka erfarenheter har ni av era journaler..?
Den finskspråkiga versionen av B-utlåtandet från min sväng hos Petrea i december har förresten anlänt, men är sedan förra veckan på återremiss, eftersom det fanns både det ena och det andra som tarvade korrigering/komplettering. Sedan hela den här soppan sattes på kokning har det hunnit ackumulera en uppsjö journalanteckningar, och nog är det sen märkligt vilken oerhörd massa direkta felaktigheter de innehåller!
Irritationen hos den som ombeds korrigera är stor, men som en mild västanfläkt i jämförelse med den jag känner. Journalföringsfel har nämligen stor likhet med skvaller, som med tiden har den märkliga förmågan att tillväxa från en dunig, liten fjäder tills man står där med en hel hönsgård. Har det en gång gjorts en felaktig anteckning hänger den med och kan, om det vill sig illa, ha en konkret, menlig inverkan på det bemötande eller den vård du får.
Tro mig på mitt ord. Jag har vid det här laget ett par kilo papper som bevisar detta och det kommer nya ”lustigheter” hela tiden, den senaste uppdagade jag idag: en läkare, som jag väljer att inte namnge, påstår sig ha ordinerat mig Cipralex(!) under 2012. Samma stjärna har f.ö. också antecknat att jag ordinerats en annan behandling ur en viss läkemedelsgrupp, men i sammanhanget högaktningsfullt glömt att precisera vilket själva läkemedlet var respektive i vilken dosering det förskrevs.
I sagda läkemedelsgrupp finns i dagsläget summa sju (!) olika substanser att välja på och varje substans finns sedan av X olika fabrikat, former och styrkor. Det kunde kanske varit av vikt att anteckna vilket av alla dessa jag fick?? Särskilt som jag inte tålde det. Rätta mig gärna om jag har fel, men det känns som aningen mer relevant information än vad min far, död sedan snart 40 år, hade för yrke, eller hur stor min bostad råkat vara vid ett givet tillfälle.
Vilka erfarenheter har ni av era journaler..?
tisdag 26 februari 2013
Varför är jag inte förvånad?
JAHAJA, SÅ GICK det med den saken, med bara två av tre veckor av ceftriaxonbehandlingen avklarade. Enligt FASS drabbas c. 1 % av urtikaria. Självfallet hör jag till den gruppen, vad annars?
*suck!*
fredag 22 februari 2013
12 down, 9 to go
SKÄMT ÅSIDO HAR jag inte mått så hyvens de senaste dagarna. Första veckan var a walk in the park, men sen kickade tydligen effekten av ceftriaxonet in på allvar.
Ont i ryggen.
Ont i tummarnas leder.
Ont i handlederna.
Ont i revbenen.
Ont i höftlederna.
Ont i knäna.
Ont i fötterna.
”Influensaömmande” muskler.
Allmän obehagskänsla i hela kroppen + ett envist huvudvärksembryo.
Och kallt, infernaliskt så, på eftermiddagar/kvällar.
Tar inte det här rävgiftet död på de små spiroketdjävlarna så vete fåglarna vad som ska till för detta. En kärnvapenladdning genom ”bakdörren”..?
På plussidan kan nämnas att jag till slut lyckats prata mig bort från en inneliggande kanyl och blir istället stucken varje dag. Mycket bekvämare! Rekommenderas för den som i likhet med undertecknad har schyst ”rördragning” att tillgå :o)
fredag 15 februari 2013
Liten lågprislycka
BÅDA AV MINA två köksborddukar, såna där av tyg med vattenavvisande ytbehandling, sjunger på riktigt sista versen. Det finns nämligen en övre gräns för hur många års tvättar den plastiga ytan klarar av.
En ny duk har därför stått på önskelistan rätt länge nu, men det rätta mönstret i kombination med den rätta färgsättningen har inte dykt upp. I alla fall inte på rea. Men så i förrgår hittade jag på loppis ett utomordentligt alternativ: fyra stadiga, grönvitmönstrade bordstabletter för 1,50 €. För alla fyra, mind you, inte per styck.
Efter några timmars blötläggning och därpå följande tvätt är de butiksfina igen, och Tadaa! mitt ruckliga ”Rucklet”-kök har fått en vårvintrig ansiktslyftning. Ett knippe fräscha tulpaner skulle förstås inte sitta fel det heller, men i min värld har även slokande såna sin charm.
Om undertecknad själv kan man dock inte säga detsamma. ”Charmig” är knappast det första adjektiv som ploppar upp när jag kommer på tal. Men ett nypimpat, charmigt kök, det har jag!
Och ny i.v.-kanyl har jag fått idag, på höger istället för vänster arm. Men det jag inte har är ett utlåtande från Petrea rehabiliteringsklinik. Det kom inte med posten idag heller. Irritationen växte progressivt med ett jätteskutt :o/
En ny duk har därför stått på önskelistan rätt länge nu, men det rätta mönstret i kombination med den rätta färgsättningen har inte dykt upp. I alla fall inte på rea. Men så i förrgår hittade jag på loppis ett utomordentligt alternativ: fyra stadiga, grönvitmönstrade bordstabletter för 1,50 €. För alla fyra, mind you, inte per styck.
Efter några timmars blötläggning och därpå följande tvätt är de butiksfina igen, och Tadaa! mitt ruckliga ”Rucklet”-kök har fått en vårvintrig ansiktslyftning. Ett knippe fräscha tulpaner skulle förstås inte sitta fel det heller, men i min värld har även slokande såna sin charm.
Om undertecknad själv kan man dock inte säga detsamma. ”Charmig” är knappast det första adjektiv som ploppar upp när jag kommer på tal. Men ett nypimpat, charmigt kök, det har jag!
Och ny i.v.-kanyl har jag fått idag, på höger istället för vänster arm. Men det jag inte har är ett utlåtande från Petrea rehabiliteringsklinik. Det kom inte med posten idag heller. Irritationen växte progressivt med ett jätteskutt :o/
onsdag 13 februari 2013
Fullspikat schema
TWO DOWN, NINETEEN to go, så nu sticker jag strax iväg på en liten morgoncocktail. Noterar att jag missade att det igår var fastlagstisdag, eller fettisdag som man säger i Sverige. Attans! Men det ska väl gå bra att klämma en bulle i efterskott..?
Igår fick jag förresten en riktigt glad överraskning i form av ett telefonsamtal från en för mig okänd läsare, som slog en signal bara för att berätta att hon tycker att boken min är jättekul. Å, så glad jag blir! Och himlars, vad jag skulle vilja få tillbaka ork och tid för att sätta igång med uppföljaren ...
&#@!§$ fästingar!
Men framför allt:
&#@!§$¤&!£%}$&¤ Pensions-Alandia, som ödelagt hela min och Lilla A:s tillvaro!!
fredag 8 februari 2013
Om när en mamma blir lite trött
I BÖRJAN AV juni i år går Lilla A ut grundskolan. Inför examen håller hon i textilslöjden på att egenhändigt, mycket omsorgsfullt sy en jättesöt s.k. corsageklänning, den på bilden här under. Elegant som bara den av vit duchesse, tyll och med pärlband som dekor längs midjesömmarna.
Men så var det skor då, det evinnerliga problemet. I just det här fallet är det inte riktigt okej med Converse, oavsett kulör.
Bland det värsta jag vet är att se valpiga femton-sextonåringar vingla omkring i skyhöga klackar, med en gångstil som snarast påminner om den hos en anka iförd Pampers byxblöjor fulla av ett rejält lass. Att gå på högklackat är en konst, en svår konst, som få vanliga, dödliga bemästrar. I tidigare nämnda åldersgrupp återfinner man inte många, hur gärna de än vill tro det själva.
Därför blev jag så himla glad när jag på min stamloppis idag bokstavligt talat snubblade över ett par helt oanvända, vita skor av ballerinatyp men med liten klack. På prislappen står det 6 €, vilket är bra mycket mindre än nypriset hos Skopunkten, där de just nu står att finna under rubriken ”Nyinkommet”.
Men tro inte att de får godkänt. Nädå. Så nu överväger jag helt allvarligt att printa ut ett avtal, i vilket det kommer att stå att jag fritas från allt ansvar för att paniklösa skosituationen dagarna före (eller samma dag) examen ska gå av stapeln. Det ska hon baskemej få underteckna, om min förmånliga, lättvindiga och absolut perfekta skolösning inte accepteras.
Japp, den sortens morsa är jag, och det står jag för så länge som det är jag som står för fiolerna. Men vad tycker ni andra? Skulle inte de här skorna passa alldeles underbart till en klänning som denna, buren av en sextonåring..?
***
På måndag börjar den intravenösa antibiotikabehandlingen. Efter det blir jag kanske en trevligare människa igen. Men på skofronten ändrar jag mig icke ;o)
Men så var det skor då, det evinnerliga problemet. I just det här fallet är det inte riktigt okej med Converse, oavsett kulör.
Bland det värsta jag vet är att se valpiga femton-sextonåringar vingla omkring i skyhöga klackar, med en gångstil som snarast påminner om den hos en anka iförd Pampers byxblöjor fulla av ett rejält lass. Att gå på högklackat är en konst, en svår konst, som få vanliga, dödliga bemästrar. I tidigare nämnda åldersgrupp återfinner man inte många, hur gärna de än vill tro det själva.
Därför blev jag så himla glad när jag på min stamloppis idag bokstavligt talat snubblade över ett par helt oanvända, vita skor av ballerinatyp men med liten klack. På prislappen står det 6 €, vilket är bra mycket mindre än nypriset hos Skopunkten, där de just nu står att finna under rubriken ”Nyinkommet”.
Men tro inte att de får godkänt. Nädå. Så nu överväger jag helt allvarligt att printa ut ett avtal, i vilket det kommer att stå att jag fritas från allt ansvar för att paniklösa skosituationen dagarna före (eller samma dag) examen ska gå av stapeln. Det ska hon baskemej få underteckna, om min förmånliga, lättvindiga och absolut perfekta skolösning inte accepteras.
Japp, den sortens morsa är jag, och det står jag för så länge som det är jag som står för fiolerna. Men vad tycker ni andra? Skulle inte de här skorna passa alldeles underbart till en klänning som denna, buren av en sextonåring..?
På måndag börjar den intravenösa antibiotikabehandlingen. Efter det blir jag kanske en trevligare människa igen. Men på skofronten ändrar jag mig icke ;o)
torsdag 7 februari 2013
Är du kräsmagad? Vänd om!
PÅ ÅBO UNIVERSITETS centralsjukhus går det undan minsann! Jag besökte läkare i måndags kl. 11:00. Med posten igår kom anteckningen från besöket, färdigt översatt från finska till svenska! Inte var det kort heller, en hel A4:a.
Ur innehållet:
”Man berättade för patienten att symtomen t.o.m. kan öka i början av behandlingen [med ceftriaxon].”
Jippi, liksom ...
”Man berättade också att det är mycket osäkert om alla symtom försvinner under behandlingen och i vilket fall som helst så kommer behandlingsresponsen långsamt under flera månader.”
Just så, ja :o/
”Man kan dock inte med säkerhet säga att minnesstörningarna och koncentrationssvårigheterna skulle bero på borrelia, således rekommenderas att patienten ännu under detta år får tid till kontroll hos neurolog på Ålands centralsjukhus. Likaså skrivs remiss till hudläkare på Ålands centralsjukhus.”
Jahapp. Here we go again. Hudläkarremissen kommer sig av det märkliga eksem jag har fläckvis här och där på kroppen; handleder, underarmar, armveck, knäveck och på låren. Tidigare visat för både den ena och den andra läkaren här på ön, men med responsen: ”Jaså, jaha?”
Somliga av fläckarna kliar, andra inte. Somliga är runda, nästan helt cirkelformade, andra inte. Min egen okvalificerade gissning är att de, direkt eller indirekt, hänger ihop med borreliosen, precis som så många av mina övriga kufiska ”åkommor”.
Gud, så roligt att jag alltid har trevliga saker att berätta numera ... *ironisk*
Ur innehållet:
”Man berättade för patienten att symtomen t.o.m. kan öka i början av behandlingen [med ceftriaxon].”
Jippi, liksom ...
”Man berättade också att det är mycket osäkert om alla symtom försvinner under behandlingen och i vilket fall som helst så kommer behandlingsresponsen långsamt under flera månader.”
Just så, ja :o/
”Man kan dock inte med säkerhet säga att minnesstörningarna och koncentrationssvårigheterna skulle bero på borrelia, således rekommenderas att patienten ännu under detta år får tid till kontroll hos neurolog på Ålands centralsjukhus. Likaså skrivs remiss till hudläkare på Ålands centralsjukhus.”
Jahapp. Here we go again. Hudläkarremissen kommer sig av det märkliga eksem jag har fläckvis här och där på kroppen; handleder, underarmar, armveck, knäveck och på låren. Tidigare visat för både den ena och den andra läkaren här på ön, men med responsen: ”Jaså, jaha?”
Somliga av fläckarna kliar, andra inte. Somliga är runda, nästan helt cirkelformade, andra inte. Min egen okvalificerade gissning är att de, direkt eller indirekt, hänger ihop med borreliosen, precis som så många av mina övriga kufiska ”åkommor”.
Gud, så roligt att jag alltid har trevliga saker att berätta numera ... *ironisk*
onsdag 6 februari 2013
En skärva hopp
KANSKE FRÅN OCH med nästa vecka? Om jag har tur, alltså. Men med sånt har det varit lite magert på sistone, så egentligen gör jag mig inga förhoppningar.
Samtidigt är jag väl införstådd med att jag inte på något som helst sätt är unik när det gäller att inte få korrekt diagnos och adekvat behandling i tid, innan skadan har hunnit bli för stor och permanent. Klicka HÄR för att ta del av en annan av alla tusentals lika jävliga historier.
Idag snurrar och gungar hela världen igen, det pirrar och porlar i hela ryggmuskulaturen och jag fryser som en skabbig hund.
Idag gör jag inte många knop.
måndag 4 februari 2013
Om att ta sig över ån efter vatten
SÅ SENT SOM i november tryckte jag i mig en tre veckor lång, heavy duty amoxicillinkur pga verifierad, sekundär neuroborrelios. Dödfött projekt från början, pga fel typ av antibiotikum, om någon frågat mig. Men ingen känner sin egen hälsa sämre än patienten själv, så inte blev jag tillfrågad. Ingen lyssnade heller när jag försökte framföra avvikande åsikt.
Nåväl, i december var jag på en second opinion-konsultation hos endokrinolog i Åbo och blev då, på grund av samma borreliainfektion, per omgående remitterad vidare till kollegorna på infektionskliniken. Ja, den i Åbo alltså.
Igår förflyttade jag mig därför ännu en långväga gång över ”ån” för en specialistkonsultation. Och guess what? Jag har fått en remiss! Till ...
*trumvirvel för att höja spänningen*
... Ålands hälso- och sjukvård, för en heavy, heavy duty, några veckor lång, intravenös antibiotikabehandling med ceftriaxon.
Blir man trött eller blir man trött..?
Denna behandling kommer med god tur att påbörjas ”bara” 7 år och 7 månader efter att jag vid ett akut läkarbesök fick diagnosen ”Ansträngnings- eller utmattningsutlöst huvudvärk” och skickades hem med ordinationen Burana + Panadol.
Blir man trött eller blir man tröööööööööööööööööööött?!
Retorisk fråga.
Man blir
TRÖTT!!
Och jävligt förbannad.
Nåväl, i december var jag på en second opinion-konsultation hos endokrinolog i Åbo och blev då, på grund av samma borreliainfektion, per omgående remitterad vidare till kollegorna på infektionskliniken. Ja, den i Åbo alltså.
Igår förflyttade jag mig därför ännu en långväga gång över ”ån” för en specialistkonsultation. Och guess what? Jag har fått en remiss! Till ...
*trumvirvel för att höja spänningen*
... Ålands hälso- och sjukvård, för en heavy, heavy duty, några veckor lång, intravenös antibiotikabehandling med ceftriaxon.
Blir man trött eller blir man trött..?
Denna behandling kommer med god tur att påbörjas ”bara” 7 år och 7 månader efter att jag vid ett akut läkarbesök fick diagnosen ”Ansträngnings- eller utmattningsutlöst huvudvärk” och skickades hem med ordinationen Burana + Panadol.
Blir man trött eller blir man tröööööööööööööööööööött?!
Retorisk fråga.
Man blir
TRÖTT!!
Och jävligt förbannad.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
