Lifvet från den ljusa sidan

ALLT HAR – ÅTMINSTONE för tillfället – ordnat sig till det bästa för Jennifer med hennes medicinering och jag drar en stor suck av lättnad. Min egen dotter är strålande vacker, jag har varit på trevlig middag med god mat och om möjligt en ännu godare efterrätt och snöbollsbusken som jag köpte med 70 % rabatt på höstrean i fjol har överlevt vintern och blommar. Livet känns rätt ok just och det verkar till och med som det äntligen tänker bli sommar!

Just nu visar sig med andra ord Lifvet från sin fagraste sida. Bästa att tanka upp medan det pågår ;-)

Rocka sockorna!

JAG ÄR EN stor vän av att tillåta individualism. Därför ställer jag självfallet upp och deltar i evenemanget Rocka sockorna idag!

2.043

EFTER ATT MIN sammanhängande arbetsoförmåga varat i 2.043 dagar kom så till slut, efter sju sorger, åtta bedrövelser, otaliga läkarutlåtanden, besvär till besvärsnämnd, överklagande till Försäkringsdomstolen et cetera, ett beslut om beviljad invalidpension.

Obegripliga fem år, sju månader och sex dagar av Livet har jag ägnat åt att fajtas mot väderkvarnarna. Otaliga är de gånger jag helst av allt bara hade velat lägga mig ner och dö. Men är man envis så är man. Och lider man av galopperande rättvisepatos så gör man.

Nu ska jag bara ägna mig åt att andas, lååååååångsamt, resten av dagen.

– Ruckelhäxan
a.k.a. Donna Quixote

Det tog några år ...

... MEN NU SKA det äntligen bli en fruktpress här i ”Rucklet”! Varje höst har jag mått lika dåligt när jag helt sonika kånkat hink efter hink med äpp­len raka spåret till trädgårdskomposten. Nu räckte det. Nu blir det musta av fr.o.m. nästa år. Kanske redan i år, om någon nappar på min fråga om att få komma och förse mig med några tiotals kilo fallfrukt.

För intresseklubben att notera

I MIN ÄGO finns sedan årtionden en sådan där manuell knivslip från Fis­kars, som när det begav sig kom utan någon som helst bruksanvisning. Och visst, hur mycket bruksanvisning behöver ett järnspett ...? Men under dessa årtionden har jag tyckt att den väl fungerat sisådär. Visst har den slipat, men inte så där särdeles imponerande bra.

Idag kom jag, den sannolika helidioten, äntligen på varför.

Kolla på bilden. Under sliptrissorna finns det en urskålning. Den är syn­bar­ligen avsedd för vatten. Och ser man på, med vatten i baljan går slipningen som en dans!

Snacka om att inte känna sig som den direkt vassaste kniven i lådan ... Men nu har jag sådana i alla fall. Skitvassa :o)

(Samma modell av slip har f.ö. sålts – kanske fortfarande säljs – även på IKEA. Sannolikt även där utan manual.)

Edit 09-09-2014:
Efter att jag skrev detta inlägg hittade jag ett diskussionsforum på finska, där det faktiskt är någon annan som redan 2007 var inne på samma spår som jag, att det bör sättas vatten i baljan. Den som förstår finska kan så­ledes roa sig med att läsa diskussionsinlägg #9 där.

Ruckelhäxan reflekterar över detta med paradoxer

”MER VALUTA FÖR mindre pengar” kunde rubriken också ha varit, när jag nu tänker återkoppla till föregående inlägg, för att klargöra or­saken till att jag kommer att överge min lokala nätleverantör. Ett val som jag f.ö. tycker att alla med någon så när känsla för ekonomi bör ta under övervägande. Sett över ett år finns det mycket pengar att spara för den som vill.

Om jag kör det test av min anslutning som min nuvarande leverantör rekommenderade mig ser resultatet ut så här och detta är alltså något jag debiterats 35,04 €/månad för:

Samma test kört med datorn ansluten till nätet via min smartphones 4G-abonnemang:

Mobilabonnemanget kostar ju vad det kostar i båda fallen, men genom att utnyttja det även för datorsurfning finns det en rimlig chans att jag får nytta av de 10 GB trafik som ingår. T.v. har jag med god vilja lyck­ats pressa mig upp till en förbrukning på ~2GB/månad.

Om jag av någon orsak tycker att det inte i längden funkar att låta mo­biltelefonen fungera som router kan jag alltid byta upp mig till en riktig sådan för en abonnemangskostnad om 14,90 €/månad – dvs vääldans mycket lägre pris än det dagsaktuella och med bättre tryck i linan.

Jag vet att många ålänningar inte vågat sig på att byta leverantör pga att de föreställer sig att man inte får kundservice på svenska. Tänk om! Jag har aldrig haft något problem att få betjäning på mitt mo­ders­mål. T.o.m. via kundservicen på Facebook (bara det!) svarar man på svenska och snabbt dessutom.

Sedan var det det där med attityd också. När jag öppnade mitt nya mobilabonnemang på eftermiddagen den 30.4 kom det därefter en faktura med full månadskostnad för april, trots att jag nätt och jämt hunnit ta abonnemanget i bruk. Jag ringde kundtjänst, som utan några som helst diskussioner strök den månadsavgiften och den för maj ock­så, som kompensation för strulet. Så ska en mobil slipsten dras!

Här är vi minsann inte beredda att ta ner skylten ännu! Vi hänger upp den istället.

DET KOMMER NÄRMARE! Nu har jag äntligen lyckats tillverka mig två skyltar att ställa utanför ”Rucklet”, så får jag bara prismärkningen färdig kan vi kanske kasta upp dörren i nästa vecka.

Men jeeesus, så mycket grejor vi har ... Tacksamt nog, så traskade det faktiskt iväg en vitmålad hatthylla, ett stort, stavlimmat skärbräde och en liten anslagstavla utan att vi hunnit öppna för försäljning ännu! Det tar jag som ett gott omen :o)

Trevlig helg, där ute!

Det närmar sig!

Vilket datum och vilken tid är fortfarande öppet, men jag har äntligen kommit till skott! Min nyliga städresa till Åbo hjälpte mig verkligen att ta steget över den skyhöga tröskeln och att sätta igång.

Herregud, människor, så mycket onödiga, om ock fina, saker man sam­lar på sig under årens lopp ... *stönar högt*

”... and thou shalt beget what is rightfully thine.”

DET TOG ETT helt jävla år, men skam den som ger sig. Och skämmas borde ni, Alandia Pensionsförsäkring, för vad ni utsätter era kunder för! Så se nu för fan till att få rätsida också på hur premiebefrielse på era frivilliga pensionsförsäkringar beviljas, för ni vet mycket väl att ni får bakläxa när jag för ärendet vidare.

Gör således om och gör rätt! Det kommer att svida, men blir långt ifrån lika pinsamt som om jag tvingas ta ärendet till högre höjder. För pin­samt blir det garanterat, att få svart på vitt att en lekman kan lagen bättre än högavlönade jurister.

Fast det är klart, de sistnämnda har förstås sina höga inkomster just för att de vet hur man bryter mot lagar, för­ord­ningar och avtal på ett så illistigt sätt att det ter sig helt korrekt i den oinsattes ögon.

Nog är det en deprimerande värld vi lever i, eftersom bevisbördan ska bäras av den stackars sate som är föremål för förbrytelserna. Freaky, to say the least.

När fan blir gammal blir hon ... remitterad

JAG KOMMER FÖRVISSO inte att bli religiös på kuppen, men så här nära att utropa ett allvarligt menat ”Halleluja!” har jag nog aldrig varit.

”I ditt fall tycker jag det är självklart att vi utreder bor­re­liaspåret så långt det går. Jag skickar därför re­miss till med. mott, så du får träffa dr Xxxxxx som har störst erfarenhet av utredningar och behandling av bor­re­lia.

Jag kan f ö meddela att jag diskuterat med dr Xxxxxxxx angående en second opinion. Han kommer att ordna en be­talningsförbindelse så att du får träffa en endokrinolog på fastlandet, förmodligen Åbo, som med. klin. har avtal med.”

Jag har sagt det förut, men jag säger det gärna igen: en av alla dok­to­rer har i alla fall såväl engagemangs- som empatifunktionen i behåll. Alternativt börjar han bli så utled på kärringen att han anser det bätt­re att ”skicka vidare”. Skit samma vilket. Det väsentliga för mig är att det äntligen börjar hända något.

Dagsens sanning

 

Men en sanning med modifikation, för det gäller inte bara ÅHS*. Man bör addera samtliga myndigheter plus lokala försäkringsbolag.

*) Ålands hälso- och sjukvård; den samhällsfinansierade vårdapparaten på Åland

Ommöblering

INFORMATIONEN OM NAMNINSAMLINGEN som pågår för att pro­tes­tera mot försäkringsdiktaturen i Finland har flyttat. Ja, faktiskt har den fått en helt egen blogg.

Så bästa finländare, och framför allt alla trögstartade ålänningar: dit och läs nu, och fortsätt sen vidare för att sätta namnet på listan.

stoppaforsakringsdiktaturen.blogspot.com
Gör man inget blir det aldrig någon förändring, så skärp er nu! Se det som ett gyllene tillfälle för oss finländare att visa omvärlden att vi be­står av något annat än ett antal miljoner ryggradslösa djur.

Och hörni, sprid ryktet om listans existens allt vad ni hinner och orkar. Ju fler som undertecknar desto större chans att uppropet leder till nå­got!
 

Heja, heja, bästa svenskar!

 
Solrosuppropet.se
SKRIV PÅ
mot utförsäkringar och FAS3!

Sånt som händer

SENT PÅ SÖNDAG kväll, kanske under natten till måndag, fann någon det för gott att snyggt och prydligt parkera en olåst, fin damcykel med tillhörande cykelkorg inne på ruckelgården. Noggrant inkörd mellan Rö­da Faran och syrenbuskaget stod den där, när jag i arla morgonstund gick ut för att hämta in tidningen.

Så konstigt, tänkte jag, inte är det någon bekant som förvarnat om att det är en cykel på kommande.

Sen tänkte jag att det nog var bäst att jag rullade ut den ytterom häck­en, så att en eventuell rättmätig ägare skulle ha en chans att få syn på den. Där stod den sedan hela måndagen och ända till tisdag kväll, olåst. Vid det laget började jag tycka att det ju vore synd och skam om någon odåga for iväg med den, kraschade den och dumpade den i något dike.

Jag rullade in den på gården igen.

Men inte ville jag ju ta risken att själv bli anklagad för cykelstöld! Där­för slog jag en signal till en välutrustad väninna, en sån där med både dragkrok och cykelhållare. Jodå, visst hade hon tid att komma och hjäl­pa mig med att förpassa velocipeden till stadens polisinrättning, och in­te långt därefter hakade vi av ”hittegodset” vid polishuset.

Men klockan var efter 20 och hos ordningsmakten är dörrarna låsta efter kontorstid. Inte gitte jag ringa på nån porttelefon för den här sa­kens skull, så med Crescenten tryggt installerad precis vid entrén kör­de kompisen och jag glatt vidare för en skön promenad i Tullarns äng.

Följande morgon, så fort kontorstiden börjat, ringde jag, denna rätt­skaffens kvinna, genast upp ordningsmakten för att anmäla cykel­le­ve­ransen. Allt gott och väl!

Trodde jag, ja, för bara en kort stund senare ringde en annan polis upp för att upplysa mig om att det minsann inte stod någon damhoj av märket Crescent utanför deras entré.

Vafalls?! Efter två olåsta dygn å ”Rucklet” hade den stående två meter från ingången till polisstationen blivit snodd, igen! Jamen, suck ... Men jag hade ju gjort vad jag kunnat (förutom att ringa på porttelefonen då, vilket jag nu ångrade att jag inte gjort) och hos polisen skulle man se vad en titt på filmen från övervakningskameran kunde ge.

Det gick en stund och jag stretade på med att förbereda ”60+ och sing­el” för leverans till tryckeriet tills koncentrationen ännu en gång bröts av ett telefonsamtal.

”Hej, det här är NN. Jag jobbar på polisen och ville bara ringa och tacka dig för att du lämnat in min cykel.”

Jomenvisst, ser ni! NN kom på jobb tisdag kväll, kanske tio minuter ef­ter att jag lämpat av hojen, och hittade till sin förvåning sin ägandes cykel utanför sin arbetsplats. Har jag faktiskt cyklat på jobb nån dag och sen glömt bort det? tänkte NN, och tyckte förmodligen det var mäk­ta konstigt. Men NN tog förstås glad i hågen sin cykel och förde undan den från entrén, till en säkrare parkeringsplats.

Låt mig säga så här: jag kan tänka mig att stämningen i polishuset blev rätt munter igår morse, när det via övervakningsbandet upp­da­ga­des att ”cykeltjuven” var en kollega :o)

Så slutet gott, allting gott. Men före det hann jag faktiskt tänka en hel del fula tankar om mina medmänniskor. Framför allt om hur lågt mo­ra­len kan sjunka, om man helt frejdigt tar sig för att sno en cy­kel utanför polishuset, av alla ställen. För där, om någonstans, fastnar man ju garanterat på film, dygnet runt.

***
Så enkelt löste det sig alltså med den cykelstölden. Fullt lika snabbt går det inte med mina andra polisanmälningar, där det i dagsläget gått c. 4½ månad utan att det egentligen rört på sig alls.

Fast det är klart, där handlar det förstås om aaningen grövre för­bry­telser, som tarvar en nåågot tyngre arbetsinsats än att titta igenom vad en övervakningskamera snappat upp under en given tidsrymd.

Det blåser friska vindar igen!

HALV FYRA IGÅR eftermiddag fick jag ett telefonsamtal. Fläkten som skulle ersätta den som pajat i min gamla laptop hade anlänt. Efter tio minu­ter stod jag i butiken och langade in datorn för bytet. En halvtim­me senare kom nästa samtal. Det var färdigt.

Och var på Åland är det man får en så här utomordentlig service? Hos Mariehamns Persondatorer, där jag tidigare inte varit kund. Men från och med nu, tack vare Daniel, är jag det. Det är det inget att snacka om.

Man beställer grejerna när man lovat, och – framför allt – man ringer när man lovat. Så ska en slipsten dras.

Huv’et på spiken

 

Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.

Framsug

GRÅTT, VÅTT OCH dystert, sånt är läget på utsidan av mitt köks­föns­ter denna morgon.


Men i mitt hjärta är det, sedan gårdagen, solsken hela dagen. Under eftermiddagen igår stannde nämligen en av TNT:s apelsingula bud­bi­lar framför ”Rucklet”.


Paketet var från Electrolux och innehöll, förutom det utlovade mun­stycket, en knippe dammsugarpåsar och en förpackning av såna där lukta gott-grejer som man ska stoppa i de förutnämnda för att sprida väldoft istället för stanken av sunkig dammpåse.


Eftersom det pga maskinhaveri inte blivit mycket med dammsugningen de senaste veckorna bestämde jag mig för att omedelbums köra ett varv runt kåken.

Avancerad grej den här nya ZE 062, med front suction och allt. Baksug har man ju haft att göra med här i livet, men det här med framsug var en nyhet – som dessutom fungerar. Ja, halleluja, mina vänner! Inte hade jag en aaning om att ett annorlunda munstycke kunde göra så stor skillnad!

Herremingud, med ens var det ju rentav kul att dammsuga! Eh ... nä, det var det väl inte. Jag kommer aldrig att gilla dammsugning. Men låt mig sträcka mig så långt som att säga att det i alla fall var enklare med ett munstycke som rullar såå lätt och som slurpar i sig dammet i framkanten. Och, framför allt, som inte trillar av var och varannan mi­nut.

Visst, visst, jag är fortfarande syrlig för att det inte tillhandahålls de reservdelar man behöver, men karamellen smakar lite mer sötsurt i och med att man på Electrolux faktiskt tycks värna om den lilla kun­den. På lokalplanet har vi en hel del näringsidkare som skulle må bra av att skickas på kurs till dem, det kan ni skriva upp!