Utredningen tar en ny vändning: ”Fästingspåret”

SENASTE BESKEDET ÄR artros i båda tummarna och ett förhöjt borre­liavärde. Håhå, jaja ... Vete tusan om jag ens vill få resterande svar, de som ännu inte hunnit komma :o/

Fast det är klart, egentligen ska jag kanske vara glad över borrelia­sva­ret? Borrelios kan sätta sig precis var som helst, ge vilka konstiga symp­tom som helst och vara lurigt som bara den. Kanske har vi änt­li­gen, efter alla dessa år, fått upp spåret på var pudelns kärna står att finna?

Om så visar sig vara fallet är det ju samtidigt liiite förargligt – igen – att det var jag själv som föreslog provtagning, med tanke på att jag, konstigt nog, aldrig har testats för borrelia tidigare; aldrig någon­sin, aldrig någonstans. Och då har jag ändå bott på Åland, bor­re­lia­fäs­tingarnas Mecca, sedan bör­jan av 1960-talet!

Det om det. Ikväll är det kvartersfest planerad i grannskapet. Utom­hus, i vad som ser ut att bli hällande regn och max +15°. En termos med glögg istället för det införskaffade, vita vinet känns just nu som ett helt tänkbart alternativ :oS

Trevlig lördag, alla ni andra!

PS. Hörnini, framför allt ni ålänningar, som dagligen surfar in på namn­in­sam­lingen mot försäkringsdiktaturen, hur skulle det vara att visa lite civilkurage och under­teck­na själv istället för att bara "tryna runt"??

Om det här med matematik

DET ÄR LÅGVATTEN på alla upptänkliga sätt just nu. Och inte blev det bättre av att jag igår slogs av insikten att jag inte är långt från pen­sion, så länge som ålderspensionen fortfarande tillåts in­falla vid 65 fyllda.

Jaha, nu har det till slut snurrat totalt för henne, tänker säkert många. Men så är det faktiskt inte. Låt mig förklara:

Statistiskt kommer en kvinna i klimakteriet vid 51 års ålder, med en nor­malvariation mellan 45 och 55 år, och klimakteriet innebär, som alla vet, början på det verkliga åldrandet. I min släkt, på mödernet, har kvinnfolken hållit sig runt 50+. Själv var jag bara 42.

42 är statistiskt sett nio år för tidigt. Så om man utgår från min faktiska ålder, snart 52, och adderar de där nio åren som åldrandet redan på­gått ... tja, då är min biologiska ålder de facto snart 61, och därmed har jag – biologiskt – bara fyra år kvar till pension.

Det här handlar, som så mycket annat, om ren logik. Och logik, det är liksom min grej det. Dock icke läkarvetenskapens, för där är det som att prata med en välmurad tegelvägg de gånger jag dristat mig till att lyfta fram den här tankegången.

Att sagda medicinmän samtliga råkat vara män har säkert iiiiingenting med saken att göra *ironisk så det räcker för fem*

Men hur som haver, inte fan undra på att det fallerar både här och där med fysiken! Inte fan undra på att jag börjar känna mig fed up, trött och sliten! Det är ren och skär logik – och en gnutta gammal, hederlig ma­te­matik.

Världen är full av tappade sugar. Har någon sett till min..?

 

”En för sig och två i klunga”

SÅ VAR JAG då igång. Ruta efter ruta växer filten av mina 180 mor­mors­rutor sakta i omfång.

Jag har hållit mig till ursprungsplanen och sammanfogar dem med na­turvitt garn, eftersom jag vill att hel­hets­intrycket ska bli ganska ljust och lätt, lite känsla av amerikanska öst­kusten eller vad jag nu ska sä­ga. Där har jag i och för sig aldrig varit själv, men ni förstår vad jag menar.

En trave med tolv rutor i taget. En filtbredd åt gången.

Det är lustigt med mormorsrutor, hur de liksom passar med det mesta. För inte tycker då jag att det skär sig mot min kretongmönstrade soffa:

Så här ser det ut i närbild om man virkar ihop med ett sista, sam­man­fo­gan­de varv av stolpgrupper om tre. Propert, inte sant?

För övrigt tycker jag att det är lite konstigt att inte ens den ena av vå­ra två lokaltidningar har tagit sig för att recensera min roman, trots att båda fått sig boken tillhanda för ett bra tag sedan. Så gott om debu­te­rande, åländska romanförfattare är det faktiskt inte.

Fast det är klart, av de få som finns är det knappast någon som är ett lika obe­kvämt fruntimmer som jag, så däri ligger kanske förklaringen ;o)

Läsarrespons och lite annat

JAG BLEV GENERAD, jag blev rörd och jag blev framför allt jätteglad. Det kan verka förmätet av mig, men jag måste helt enkelt få dela med mig, när jag nu för en gångs skull har något annat än eländes elände att blogga om:

”Hej Nina!

Jag läste boken under min sista semestervecka när jag och hustrun var i Dan­mark. Jag är ingen van bokläsare och för att hålla fast mej krävs antingen att en bok ska vara spännande eller mycket rolig. Du lyckades med din historia och dina härliga karaktärer. Jag läste och skrattade högt och du äger ett härligt bildspråk som såväl levandegör per­so­ner­na som bygger upp miljöer.

Hustrun läste den efter mej och jag tror minsann att hon skrattade än­nu mer än jag. När hon kom till underklädesprovningen fick hon lägga undan boken och bara vika sig dubbel av skratt.

60+ och singel var rolig och underhållande, men jag tror att den stora mål­gruppen är just kvinnor i spannet mellan 50 och 65, inte nöd­vän­digt­vis sing­lar. Men jag tror att de äger en igenkänning som vi karlar saknar.

Jag gillade boken och är djupt imponerad. Den beskrivning jag minns bäst så här några veckor efteråt, är ögonbrynet som du liknade vid en lurvig larv. Den var helt oslagbar :-)

Tack för god underhållning och skriver du någon mer bok vill jag gärna läsa.

Hälsningar från din vän Xxxxx”

***
Det mejlet kommer jag att leva gott på, länge.

Annat jag kommer att kunna gotta mig åt är den burk med äppelmos jag lyckades åstadkomma under gårdagen. Jo, ni läste rätt, en burk. Mer äppelarbete än så stod inte ryggslutet ut med igår :o/

Denna morgon har jag allaredan hunnit vara till sjukhuslaboratoriet för än­nu mer provtagning. Med mig dit hade jag inte äppeljuice. Det är ske­net som bedrar ;o)

Men nu måste jag snabba ryck få en rykande het mugg kaffe, annars ansvarar jag inte för mina handlingar! Om fasteblodprover tycker jag inte.

Planeringsdag

 

 
Kommentarer överflödiga.

”You’ve Got Mail!”

 
DET ÄR NU sjunde året jag dagligen irriterar mig på att jag allt­som­oftast traskar trappan ner från övre våningen och över gården till post­lådan vid infarten, bara för att få åter­vän­da samma väg med oför­rättat ärende, eftersom brevbäraren ännu inte varit där. Stunden för åtgärd var kommen.

*tänka, tänka, tänka*

*mäta, såga, limma, borra och skruva*

TADAA! En extremfunktionell postsignalerare à la Ruckelhäxan:

Fy fan, vad jag är bra! :o)
Och lat.

TILL SALU > Dubbel mormorsgrytlapp

 
DET VAR INTE mycket till sommar i år, men en grytlapp i somrigt gult, turkost och blått blev det i alla fall!

Garnet jag använt är älsklingsgarnet sedan åratal tillbaka, ”Cata­nia” från Schachenmayr Nomotta. Virknål nr 3,5 mm.

Den färdiga, dubbla grytlappen väger c. 56 g och har måtten 18,5 × 18,5 cm.

Grytlappen finns att köpa i min Etsybutik.

Ena sidan.

Andra sidan.

Mina hankar är inte virkade.
(Jag blir vansinnig på hankar som skruvar sig.)