Trigeminusneuralgi (TN), lite fakta

Centre for Cranial Nerve Disorders, Winnipeg, University of Manitoba, Health Sciences Centre har mycket informativa sidor på engelska om trigeminusneuralgi. Klicka HÄR för att gå dit. Här följer min svenska översättning av deras inledande text:

Trigeminusneuralgi (TN), eller tic douloureux, är en av de mest smärt­samma plågor man känner till. Den karaktäriseras av episo­der av ytterst plågsamma, huggande eller elchockliknande smärtor som begränsar sig till ena sidan av ansiktet. De korta smärt­epi­so­der­na varar upp till två minuter och kan uppträda helt spontant el­ler utlösas av lätt stimuli, som t.ex. att tvätta sig, raka sig, kamma sig, ta en dusch, tala, borsta tänderna, tugga, äta eller dricka. Under perioder av försämring kan dessa smärtattacker uppträda många gånger per dag och kan vara svåra att kontrollera med me­dicinsk behandling. Den som lider av TN kan till och med under bätt­re perioder leva i skräck för nästa uppblossning, som utan be­hand­ling oundvikligen inträffar.

Den vanligaste orsaken till TN är ett eller fler blodkärl förorsakar ett tryck på trigeminusnervroten. Ett sådant ”neurovaskulärt” el­ler ”mikrovaskulärt” tryck leder till en irritation av tri­ge­minala nerv­systemet, ett tillstånd av neuronhyperaktivitet och det som kallas typisk TN. Det finns andra kategorier av och orsaker till TN, bl.a. atypisk TN, pre-TN, multipel skleros-relaterad TN, sekundär eller tumörrelaterad TN, posttraumatisk TN (trigeminusneuropati), och ”misslyckad” TN.

***
Under den gångna veckan har jag varit i helvetet för första gången och kommit tillbaka. Sedan åtta-nio år har jag haft kortare och längre, helt oregelbundet återkommande epsioder då det enklast förklarat känts som det varit för trångt mellan tänderna, antingen i övre käken eller nedre eller båda på samma gång.

Detta i sig har varit en nervpåfrestande åkomma, som ingen tand­lä­kare eller läkare jag talat med ödat någon tankekraft eller tid på. Till slut har jag givit upp att försöka få något gehör, utan lärt mig att leva med det hela. Det har inte varit lätt, eftersom den molande ”värken” tär hårt på pysket och tar ner humöret när den pågår. Man blir trött, lättretlig och tappar lätt koncentrationen.

I söndags ändrade sig plötsligt ”molvärken” jag vant mig vid genom åren. Med ens uppstod ett tillstånd då det kändes som jag fått en rotinfektion under varenda tand i underkäken. I tre dagar tog jag 400 mg ibuprofen tre gånger dagligen utan någon som helst effekt och dag fyra, i torsdags – KABOOM!! – smällde det till. Ett helt dygn hade jag regelrätta TN-anfall ungefär varannan timme och det enda som lindrade smärtan från helvetet var att ligga platt på rygg.


Igår, fredag, vaknade jag smärtfri, men gick på tånaglarna hela dagen och väntade på nästa attack. Men ingenting hände. TACK GODE GUD! Dagen före hade jag bokstavligen gråtit av smärta. Nu ville jag bara gråta av lycka.

Även idag har jag klarat mig, trots att jag imorse vaknade med sam­ma ”tandvärk” som inledde torsdagens helvetesresa. All tid jag kun­nat har jag ägnat åt att söka information om TN. Framför allt om in­for­mation om TN + en cysta i tallkottkörteln – och har hittat massor. Vilda hästar kan inte ändra på det: jag är helt övertygad om att min TN orsakas av Schysta C, som vid det här laget gissningsvis vuxit sig så stor att den – direkt eller indirekt – förorsakar ett tryck på tri­ge­mi­nus­nervroten.

Och därmed börjar det verkliga jobbet, att få mina läkare att gå på samma linje och sluta vifta undan den 15 mm stora cystan med: ”Äh, det där är inget att bry sig om! En sån där gör ingen som helst skada, den bara finns där!” och ”En ny magnetröntgen om ett år..? Nädå, det är heelt onödigt!”

Någon som säger så har inte TN själv. Det kan jag gå ed på. De har förmodligen inte ens en polare i pallet. Möjligtvis inte så mycket annat hel­ler, när jag tänker efter :o/

PS. Min morbror, idag 82, har sedan ett antal år av läkare diagnosticerad TN. Min mamma hade det också, men odiagnosticerat. Till en början hade hon i många år ”molvärk” i tänderna precis som jag, för att under de sis­ta åren av sitt liv lida av ständig ”öronvärk”, då hon gick med fetvadd i ena örat och en yllesjal lindad runt huvudet. Tandläkare hittade inget fel på hennes tänder och ÖNH-läkare inget fel på hennes öra. Ingen – säger ingen – skänkte tydligen en möjlig TN så mycket som en tanke. Stackars lilla mamma ...

Trigeminusneuralgi

 

Kallas även suicide disease.
Jag förstår varför.

RECEPT > Ruckelgurka

JAG FICK FÖR mig att laga bostongurka en kväll, men hade var­ken till­räckligt med gurka eller någon röd paprika hemma. Då uppfann jag Ruck­el­gurka, som är minst lika gott!


Du behöver:
en burk som rymmer c. 1 liter

1 gul lök (~ 150 g)
1 slanggurka (~ 400 g)
1 liten squash (~ 250 g)
1 stor grön paprika (~ 200 g)
1 liten chilifrukt (max 2 g; minska mängden om du inte gillar starkt)

3 dl 10 %-ig ättika (2,5 dl om du använder 12 %-ig)
2 dl socker
2 msk gula senapsfrön
2 tsk salt

Gör så här:
Skala löken, gurkan och squashen och skrapa bort kärnorna ur de två sistnämnda. Kärna ur paprikan och chilifrukten.

Ta en djuupt andetag och sätt igång att finhacka alltihop. Det tar tid, men blir bättre om du gör det för hand än om du tar genvägen via en matberedare ;o)


I en andhämtningspaus kokar du upp ättikslagen i en kastrull stor nog att rymma både lag och övriga ingredienser.


När allt är hackat och klart kokar du upp hela härligheten och låter det småkoka utan lock i c. 30 minuter. Rör lite då och då. Skölj burk och lock med en Atamonlösning på 1 tsk medel + 0,5 dl vatten före du vär­mer dem i ugnen.

När gurkröran är färdigkkokt drar du kastrullen av värmen och rör ner 1 tsk Atamon. Det behövs bara om du tänker förvara produkten en längre tid. Ska den ätas direkt hoppar du naturligtvis över konser­ve­ringsmedlet!

Ös upp Ruckelgurkan i den heta burken och förslut. Värmen gör att det uppstår vacuum. När burken svalnat ska den förvaras i kylen.

Tummen ur nu, landskapsregeringen!

JAG BOR PÅ Åland, ett enspråkigt svenskt landskap i republiken Fin­land, och kan därför inte se alla program på SVT Play för att jag befin­ner mig i utlandet. Här finns inga palmer, strandlejon eller paraplydrin­kar så långt ögat når, men lik förbannat är jag i ”utlandet”.


Jag betalar lydigt min tv-licens till det statliga, finska tv-bolaget, men på grund av att jag inte har någon digitalbox och att finsk tv inte läng­re sänder analogt kan jag den icke föraktliga licenspengen till trots in­te se en enda inhemsk tv-kanal.

Så seså, kom igen nu, landskapsregeringen på Åland! Se för sjutton till att få någon rätsida på det här! Fixa så jag får betala min tv-licens till Radiotjänst i Kiruna istället, så att jag får full tillgång till tv-sänd­ning­arna åtminstone från ett land. Ett land som för övrigt sänder på vårt lagstadgade enda språk, svenska.

Och när ni en gång är i farten: flytta Åland till tidszon GMT +1:00, tack.

Bida sin tid

TÅLAMOD ÄR EN dygd påstås det. Visst, det är inget fel i att lära sig att lägga band på sin otålighet, men ibland är det lättare än ibland.

Idag är det den 28:e. Den 30:e upphör mitt rehabiliteringsstöd. Därför håller jag just nu på att gå upp i limningarna av att det utlovade tele­fonsamtalet från min neurolog inte kommer plus att jag inte får något nytt beslut från det &@%?!$§ Pensions-Alandia. Än en gång är läget sånt att jag inte har en aning om hur mitt liv kommer att gestalta sig inom loppet av ett par dagar.

Men visst, visst, tålamod lönar sig. För se bara, nog dök de upp till slut, smörsopparna på min gård! Det är inte så dumt att bara behöva hoppa i fopporna och gå ut och plocka :o)


Fast mest växer det rödvit flugsvamp i gräsmattan under cembra­tal­len. Det fascinerar mig att se hur de bokstavligen spränger jordytan för att ta sig upp.

Ytterligare en glädja i den för stunden deprimerande tillvaron är att förse sig med egenodlade ingredienser till middagen. Igår tog jag upp de sista potatisarna, men det finns fortfarande morötter och rödbetor i landet och gula vaxbönor fortsätter det att komma fram till första frosten.


Och visst måste man glädja sig åt hur vackert det kan vara på hösten! Den här bilden tog jag igår kväll när jag skulle ut på promenad. Solen höll på att gå ner och det var i princip plittplatt på havet. För en stund glömde jag nästan bort alla bekymmer.

Ta i trä

IGÅR HADE JAG en riktigt dålig dag. Det började med att jag vaknade alldeles för tidigt efter en alldeles för kort natt. Hela dagen befann jag mig i något sorts zombieläge och det enda jag lyckades åstadkomma var en enkel, ny stege till Lilla A:s loftsäng; ett projekt som pockat på utförande i princip huur länge som helst.

Efter snickrandet av densamma kan jag till den allt längre raden lägga ännu ett bevis för att allt inte är som det ska med mig numera. Jag gjorde en helt absurd felberäkning – och glömde dubbelkolla, något jag alltid bör göra nuförtiden. Det ena stegbenet blev därför kortare än det andra och alternativet att fara och köpa ytterligare 1,5 m dyr, hyvlad furu finns inte på världskartan.


Nåja, det kommer att lösa sig ändå. Jag får helt enkelt limma på en klack på den kortare sidan. Och härmed kan jag till högen med kors­stygnsbonader som befinner sig på planeringsstadiet lägga följande:


[Sen förstår jag ärligt talat inte hur i hela glödheta tio stycken vanliga träskruvar av di­mensionen 4,5x70 mm kan kosta hutlösa 4,12 euro?! Med byggrabatt dessutom. Man borde bli skruvfabrikör, det märker jag det! Eller åtminstone gifta sig med en sån.]

När vi nu ändå är inne på ämnet trä vill jag passa på att visa ett av de få smycken jag numera brukar ta på mig lite då och då: mitt Pommern-halsband designat och tillverkat av Peter Lindberg, en både trevlig och enormt hantverkskunnig människa. Klicka gärna vidare till hans egen sajt Träbiten och se fler av hans vackra träjuveler!



Edit kl. 20:56:
Under dagen fick jag faktiskt till stånd den där klacken till stegen. Vill du se hur det blev kan du klicka HÄR.

Då är det bara målningen kvar. Sen, nån gång.

Hyresgäster på gång..?

IGÅR FÖRMIDDAG SLET jag som ett djur för att lyckas fotografera den täta trafiken i mitt stympade lärkträd. Mängder av småfåglar av alla upptänkliga sorter turades om att med stort intresse inspektera mina holkar både utan och innan.

Jag började med att rigga stativet i köket, men insåg rätt omedelbart att anledningen till att bilderna blev suddiga inte gick att skylla på ka­meran. Försöker man ta skarpa bilder genom dubbelglas, där både in- och utsidan är i behov av putsning, tja, då blir det som det blir.


När jag förflyttat mig ut på terrassen gick det lite bättre, om icke bra. Med full zoom blir det tamigtusan inte skarpt med autofokus, men inte heller om jag byter till manuell fokusering. Antingen är det något fel på kameran eller så är det helt enkelt fotografen som är värdelös :o/


Hur som helst var det en ljuvlig höstdag hela dagen. Utåt efter­mid­da­gen krängde jag på mig ryggsäcken och traskade iväg för att handla. Eftersom jag inte hade mycket att bära bestämde jag mig för att för­länga det hela till en riktig långpromenad. Nästan tre timmar vandrade jag på och några bilder från den turen finns att beskåda på min foto­blogg om du klickar HÄR.

Färdiglagat

HEL- ELLER HALVFABRIKAT är inte min grej. Mat är till för att lagas, av råvaror, från grunden, med så få E:n som möjligt och utan att man behöver ta till Kol 14-metoden för att fastställa produktens faktiska ålder. Men liksom solen har sina fläckar är jag inte sämre än att jag kan ta mina snedsteg.

Väninnan C:s bil rullade för någon dag sedan in på gården. Eftersom jag var mitt i trädgårdsbestyren blev det inget mer än en kortvarig sitt­ning på terrassen med intag av en slät kopp kaffe i hammocken.

– Aj-jaa, jag har ju nåt åt dej! utbrast hon plötsligt, och galopperade tillbaka till bilen.

Uh-huh? tänkte jag. Vad har hon nu hittat på?

– Dom delade ut smakprov i butiken när jag var och handlade och då plockade jag med mig åt dig också, fortsatte hon glatt, när hon be­sti­git terrassen igen. Sen langa­de hon över tre små plastburkar.

Choklad- och citronfromage ... jordgubbsfromage ... och havtorns­pan­na­cotta, läste jag på burkarna. Wow! Tack, liksom!! :o)


Igår kväll vaknade jag efter den nytillkomna, nödvändiga på maten-tuppluren med ett sötsug lika svårbemästrat som en jordbävning. Gott och väl en 7:a på richterskalan. Jag slängde av mig filten, tjur­rusade ut till köket och kastade in en mugg kaffe på värmning i mikron simultant med att jag öppnade kylen och ryckte åt mig första, bästa burk. Choklad/citron blev det.

Upp med locket, ner med skeden, in i munnen och ... mm ... gott! Men en retsamt liten burk :o/

Jordgubbsvarianten var inte riktigt lika god – burken dock lika mikro­sko­pisk – och havtornet pantar jag på tills ikväll.

Jaha, men framtiden då? Kommer jag att köpa de här lokalprodu­ce­rade produkterna? Knappast. Fromage och pannacotta lagar jag själv, ”med så få E:n som möjligt och utan att man ...” Dessutom får man ju då jättejättejättemycket mer gott för pengarna ;o)

Fast smarrigt var det. Faktiskt.