Ruckelhäxan Goes Android

TÄNK, ATT DET på bara ett par veckor har gått att sälja iväg så mycket av allt möjligt ”bråte”, som helt i onödan fyllt skåp, lådor och förråd här i ”Ruck­let”, att jag kunnat köpa mig en begagnad surfplatta för pengarna! Be­gag­nad och begagnad, förresten. Killen som sålde åt mig hade själv köpte den så sent som i april i år, så den är m.a.o. inte överdrivet medkörd.

Nu jädrar, ska det bli Wordfeudat, vill jag lova! Plus att jag kanske äntligen, efter många års uppehåll, kan komma igång med att läsa böcker igen istäl­let för att bara lyssna.
Fast först ska man ju begripa sig på den där märkliga androidmiljön ...

”Varan ska vandra”, sa alltid min salig mor. Och hur rätt har hon inte i det ..? Mängder med saker som man inte själv har varken glädje eller nytta av läng­re ska inte slängas i soporna utan att man först kollar om det är någon annan som har behov av dem. Cirkulera, det är min melodi det. :-)

Nu du, Annacarin, ska vi spela så det ryker! Och hur är det med dig, Monica? Det är länge sedan vi gick en match nu :-D Andra hugade motspelare hittar mig under spelarnamnet Ruckelhäxan. Vad annat skulle det väl vara, hehe? ;-)

Ruckelhäxan Goes Nostalgic

SEDAN JAG FÖLL till föga och ”kom ut” på Facebook har jag allt mer börjat inse att använt på rätt sätt är det minsann ett riktigt bra redskap. Och man kan ju faktiskt stänga av aviseringar från gud och hela världen, så man slip­per alla fåniga statusuppdateringar i stil med att någon dammsugit, bytt däck på bilen eller annat i den stilen, och helt och hållet koncentrera sig på det man är intresserad av ;o)

Bl.a. har jag gått med i en grupp som heter Wordfeud Sweden och fått flera, ruggigt bra, nya motspelare. Nu gäller det bara att hitta en ”padda” också, av tillräckligt format och till ett överkomligt pris, så att ögonen hänger med ett tag till. För att pilla Wordfeud på en smartphones mikroskopiska skärm är minst sagt B :o/

Förutom detta redan tidsfördriv – eller låt oss kalla det regelbundna hjärn­gymnastik, så låter det bättre – är jag också medlem i en lokal grupp vid namn Ålands köp och sälj. Kanoners, säger jag bara! Efter bara några veckor är jag på god väg att ha blivit av med allt jag plockat fram för att sälja på loppis. Det mesta av sånt man inte längre behöver själv tycks relativt enkelt hitta nya ägare :o)

Det gäller bara att hålla sig själv i skinnet och inte köpa nytt istället för sånt man säljer bort. Hittills har det gått bra – bortsett från den här stora ”Val­puri”-muggen, som jag inte kunde motstå. Den är från Arabias produktion under det glada 1970-talet och har höög nostalgikoefficient för mig:

Nyfunnen kunskap

UNDER DEN SENASTE tiden har det inte fungerat så där häpnadsväckande bra att surfa. I princip varje gång jag försökt öppna en nya sida har jag fått felmeddelandet: "Den här sidan är inte tillgänglig" (eller nåt i den stilen). Det har krävts tryck på knappen "Hämta sidan igen" gång på gång på gång innan allt har kunnat ses. Oerhört irriterande! Framför allt som det satt käppar i hjulet bl.a. för att sköta bankärenden on-line.

Nåväl, om utifall att någon annan har samma bekymmer tror jag mig ha hit­tat en lösning. Jag vet inte hur knepet fungerar på olika Windowsversioner, men logiskt sett torde det inte vara någon skillnad. Själv kör jag Windows 7 Professional.

Gör så här:

• Öppna nätverks- och delningscentret.
• Klicka på länken "Ändra inställningar för nätverkskort" (i Win7Pro finns denna till vänster i bild).
• Peka på symbolen för din nätverksanslutning och högerklicka; välj därefter "Egenskaper".
• Markera raden där det står "Internet Protocol Version 4 (TCP/IPv4)"; välj därefter Egenskaper".
• Markera rutan "Använd följande DNS-serveradresser:" och skriv i den första rutan in 8.8.8.8, i den andra 8.8.4.4. Detta är två av Googles egna namnservrar.
• Klicka "Ok" hela vägen tillbaka.

Om den här manövern löste ditt problem föreslår jag att du snokar reda på din nätverksleverantörs namnserveradresser istället och byter ut dem som går till Google. Jag har bytt till två av TeliaSoneras DNS-serveradresser och sidladdningsproblemet är fortfarande ur världen.

DNS = Domain Name Server, namnserver på svenska.

Både det ena och det andra

DET HAR VARIT lite onödigt mycket byråkratibabbel på sistone, det erkänner jag villigt. Så för att ni inte ska få för er att jag snöat in totalt tänkte jag berätta, att i lördags hade jag och kompisen A en heldag med mjölksyrning av grön- och rotsaker. Det är något jag aldrig gjort förut, så det var himla kul. Mycket riva, strimla och tärna, men vad gör väl det när man har trevligt sällskap?

Om några veckor infinner sig sanningens minut, då det är dags att prov­smaka och avgöra om det lyckats eller ej.

Och mitt i allt papperskrigiskt elände har jag till slut slagit till: Ruckel­häxan har utrustat sig med en helt ny bärbar dator! Hej vad det går jämfört med den gamla ThinkPaden, som ljutit bildskärmsdöden, och i förhållande till den >10 år gamla stationära, f.d. arbetsdatorn!

Finansieringen kommer inte heller att innebära den havregrynsgröt-och-knäckebröd-diet jag räknat med, eftersom det med posten idag kom ett besked om att jag tydligen osökt tilldelats ett litet lit­te­ra­tur­sti­pendium för ”60+ och singel”. Som en skänk från ovan, det kan man verkligen säga.

Men självfallet infann sig per omgående ett nytt problem. En hel del mjukvara går inte att installera i det nya operativsystemet och det­samma gäller min flatbäddsscanner :o( Jag blir m.a.o. tvungen att även i fortsättningen köra Photoshop m.m. på den gamla ångmaskinen.

För att förenkla filöverföring till nya burken, som har inbyggd Blue­tooth, skaffade jag en s.k. dongle till den gamla. Installerade imorse och trodde att saken var biff – även om meddelandet som avslutar installationen måhända var en smula kryptiskt:

Men någon biff blev det inte. Inte ens en liten köttbulle. Jodå, båda datorerna hittar varandra, men ingendera tillåter ”intrång” av den andra med mindre än att jag tillhandahåller någon sorts iden­ti­fie­rings­nyckel. Jaha, och den nyckeln, var f-n hittar jag den då?! Halva dagen har gått åt till det här, men någon nyckel har jag inte fått till.

Fler än jag som hatar struliga datorinstallationer ..? Förr om åren har jag tagit sånt här med jämnmod, men nu är det bara att inse: I’m too old for this kind of shit!

Jomenvisst, klart man ska hålla sig ajour med vad tanten där ute på ön pysslar med!

 

Sen var det förstås lite spännande att det inom loppet av fyra minuter ploppade in inte bara ett utan tre besök från fastlandssidan. Det hör inte till vanligheterna. Särskilt inte vid den tiden på dygnet.

Jaja, snoka på ni bara. Jag har minsann rent mjöl i påsen och ing­en­ting att dölja. Tvärtom. Men har ni..? Rent mjöl i påsen, menar jag.

Det är roligt alla dagar, det är då så sant som det är sagt. Och ännu roligare ska det bli, det kan ni skriva upp! :o)

Där ingen kunde tro att våren kunde bo och om hur jag älskar att ha rätt :o)

DET ÄR TRÖGT i dörrhålet, men den kommer, våren. En hel månad senare än ifjol är den – i alla fall räknat i julrostid – och mer efter­läng­tad än någonsin.

Mindre efterlängtade är dock besöken från Aktia. Knappt hann jag slå på laptoppen imorse förrän loggen meddelade att de anlänt. Och hade jag tammefan inte rätt igår, för den här gången kom de via Meltwater Buzz!

Meltwater lär säkert hojta till hos Aktia om det här inlägget också, men jag skulle i så fall rekommendera dem läsning av kommentarerna till ett tidigare istäl­let. Det är mycket intressantare.

Edit kl. 17:27:
Och ser man på, fick jag minsann inte rätt i mina förutsägelser? Igen!

Ack ja ... forts.

ETT AXPLOCK UR förmiddagens besöksloggar. Det remarkabla i sam­manhanget är, att besöket kom in direkt på det för dem intressanta inlägget. Raka spåret, pang på, utan omvägar via bloggens startsida eller en googling.

Någon har alltså tipsat någon – kanske rentav skickat en länk – eller så är jag så spännande att jag förtjänat ett alldeles eget bokmärke i någons webbläsare. Rätt vad det är har jag till och med en hel hög anonyma följare, som kontinuerligt uppdateras om när jag skriver nå­got nytt :o)

Kan man annat än garva?!

”Skicka vidare”

LÅT OSS ÄGNA en stund åt lite tankelek. Låt oss, bara för att det är rätt fascinerande, spekulera i hur fort det går att skaffa sig gott – eller dåligt – rykte. Bl.a. som en välvillig, liten vink till mina allra käraste vänner i försäkringssfären.

Låt oss utgå från mitt lilla hörn av sajberspejs; en yttepytte blogg, som dagligen besöks av så lite som 100 personer, give or take.

Men låt oss anta, att var och en av dessa 100 inom en kort timme tip­sar två andra om vad han eller hon läst hos mig.
[På 1 timme har därmed 300 nåtts av informationen.]

Låt oss sedan utgå från att dessa 200 i sin tur berättar för två till inom den närmaste timmen. Där kom det 400 till!
[På 2 timmar har 700 nåtts av informationen.]

En timme till förflyter, medan de 400 ägnar sig åt att låta snacket gå. Det blir 800 till.
[På 3 timmar har 1.500 nåtts av informationen.]

De 800 tiger förstås inte still, så, hupps, då blir det 1.600 nya.
[På 4 timmar har 3.100 nåtts av informationen.]

Och så dubblar vi igen: pling, 3.200 informationssugna tillkommer.
[På 5 timmar har 6.300 nåtts av informationen.]

Nu börjar det bli mycket, va? 3.200 som berättar för två vardera blir 6.400 fräscha par öron.
[På 6 timmar har 12.700 nåtts av informationen.]

När den sjunde timmen är till ända har de senaste 6.400 spritt evan­ge­liet vidare till ytterligare två lyssnare var och håvar på så vis in ytterligare 12.800.
[På 7 timmar har 25.500 nåtts av informationen.]

I teorin kan med andra ord det jag skriver på kortare tid än en ar­bets­dag nå ut till tiotusentals människor. Fundera sedan på hur stor den siffran hinner växa sig på en vecka eller en månad. Oj, oj, så myck­et badwill det kan bli ... Eller goodwill, för den som har förstånd att sköta sina kort på rätt sätt. Valet är förstås fritt.

Det är också rätten att yttra sig – och att ”skicka vidare”. Dessutom är det en uråldrig visdom att pennan är vassare än svärdet. Uråldrig, men überaktuell i de sociala mediernas era, där orden inte bara har vingar. De förflyttar sig med hyperspeed i ett internationellt, virtuellt universum.

Fascinerande, inte sant?

Fast det här var ju förstås bara en lek. En tankelek, eftersom mina 100 besökare/dag är spridda över ett helt dygn. Men kanske ändå den all­varsammaste av lekar..?

Sisådärja, då var det så dags igen

LITE BLOGGLOGGAR FRÅN eftermiddagen:

Det humoristiska är att besöken började med en googling på den minst sagt udda sök­termen ”ruckelhäxan”:

Hahahaa! Det är jag det! Och nu sitter sagda ruckelhäxa här och und­rar vilka roliga repressalier hennes nytt­jande av den grundlagsenliga yttrandefriheten kommer att få den här gången. Ska vi gissa på ett avslag..?

Av loggarna att döma har någon dessutom, underhållande nog och liksom tidigare, ödat gott om arbetstid på detta ingående studium av min blogg. Tid, som torde ha kommit till bättre användning om man istället ägnat sig åt det våra premieinbetalningar bekostar: för­säk­rings­ar­bete.

Ännu skojigare blev min eftermiddag när jag strax efter Alandia För­säkrings intensiva besöksfrekvens kunde notera att - tittut! - där kom Verdandi (dvs Veritas) också, för att uppdatera sig om vad kärringen nu hittat på:

Budkavlen skickades snabbt vidare, inte sant? Kan man annat än fli­na brett? Och möjligtvis himla lite med ögonen.

Men hörni, alla försäkringsbolag, begriper ni inte hur fåniga ni ter er?? Det är ju direkt pinsamt. Sen kan man ju undra om någon, i något sam­manhang, fått lära sig skillnaden på goodwill respektive badwill. Verkar inte troligt. Betänk även, att min blogg besöks av >3.000 varje månad. Det blir mycket badwill det!

---

Särskilt meddelande till Pipi:
Det här inlägget tycker jag att du med fördel kan fejsbooka allt vad du hinner och orkar! ;o)

Om att stadigt öka i ”popularitet”

JAG HAR VID det här laget en hel flock oplockade gäss att ta mig an och det är minst sagt fascinerande att se hur de av helt fri vilja söker sig till slakthuset. I fredags klampade Aktia omkring här på blog­gen, idag är det Alandia-Bolagen som gör mig den äran.

Dessutom har de avsatt en hel timme kontorstid på att informera sig om peti­tio­nen mot försäkringsdiktaturen. Klicka HÄR för att få insupa morgonens intresse för stoppaforsakringsdiktaturen.blogspot.com. Faktum är att de till och med roat sig med att besöka min fotoblogg!

Låt mig säga som så här: allt mjöl som vid det här laget finns i påsen är definitivt långt ifrån rent, och därutöver formligen kryllar det av mjölbaggar.

Det visas ett rysligt osunt intresse för mitt lilla hörn av sajberspejs

 

Den här gången är det försäkringsbolaget Aktia som förlustar sig hos Ruckelhäxan.

Faktum är, att i den utsträckning som mina kombattanter i pap­pers­kri­get tycks hålla koll på vad jag skriver så börjar det lukta jävligt illa om hela soppan. Varför annars detta oerhörda intresse för mina åsikter om det inte är så att jag har rätt i det jag säger? Vågar man rentav tro att det börjat gunga en smula där uppe bland lianerna..?

Ja, vem vet? Rätt vad det är börjar det kanske regna apor :o)

Ja, jösses ...

Bloggfrämmande

IMORSE HADE JAG blixtbesök av Annacarin.

Annacarin har höns. Många höns.

Nu har Annacarin farit.

Men Lilla A och jag har ägg. Många ägg. Och jag har ont i magen av att under några tidiga morgontimmar ha skrattat mer än på flera år :o)

***
Vill du träffa en varm, humoristisk och helt underbar människa ska du absolut passa på att besöka Annacarins ställe i Västrahult utanför Kal­mar den 9 juni! Då ordnar hon aktivitetsdag på går’n med massor att smaka, prova och begapa.

Närmare information hittar du HÄR.

Övervakad

KNAPPT HINNER MAN trycka ner tangenterna och ha en åsikt före man utsätts för kontroll:

Håll med om att det är en smula fascinerande!

Röstningen är avslutad

TACK TILL ALLA som delat med sig av sina åsikter genom att avge en röst i vår familjs gallup i rådgörande syfte och/eller gett en skriftlig kommentar! Röstningen avslutades igår kl. 18:00.

De tre alternativen var:

1. Låta rättsmaskineriets kvarnar mala och invänta inplockning till polisförhör.


2. Kontakta föräldrarna direkt, men utan att för den skull återkalla vår anmälan.


3. Ge ungen en chans att självmant träda fram och be om ursäkt och i så fall stoppa vidare polisutredning.

Så här har era röster fördelat sig:

Endast 3 av 22 tycker att vi bör ge förövaren en chans att frivilligt ge sig till känna, så det är tydligt att en överväldigande majoritet anser att vår polisanmälan ska kvarstå.

De allra flesta tycker att vi parallellt med att låta rättvisan ha sin gång själva ska ta kontakt med föräldrarna. Det som i praktiken talar emot det alternativet är att sannolikt ingen i familjen med det aktuella IP-numret har någonting som helst med ärendet att göra, eftersom allt pekar på att en dator i deras hem har missbrukats av en utom­ståen­de.

Förövaren har därmed gjort sig skyldig till:

• ärekränkning alternativt grov ärekränkning (beroende på hur förundersökningsledaren väljer att rubricera tilltaget)
• identitetsmissbruk, genom att använda en annan persons namn och bloggadress som sina egna
• egenmäktigt förfarande, genom att utnyttja en annans dator

Tar man den sistnämnda, troliga omständigheten i beaktande är det förmodligen bättre att låta ordningsmakten sköta kontakterna och ska­ka fram den verkliga boven i dramat. Men, som sagt, vi ska dis­ku­tera saken och sedan får vi se. Under tiden tackar Lilla A:s pappa och jag än en gång för er medverkan och kommer absolut att väga in era åsikter i vårt beslut!

***
Klicka HÄR om du är intresserad av vad som stipuleras om äre­kränk­ning i den finska strafflagens 24 KAP.

Edit kl. 12:38
Man bör inte glömma bort att det inom juridiken finns begrepp som ”med­gär­ningsman”, ”medhjälpare” och ”anstiftare”.

Det betyder att den som t.ex. uppmanar någon annan att skriva nå­got fult kan dömas för anstiftan medan den som beredvilligt lånar ut sin dator för ändamålet kan dömas för medhjälp. Således kan även den som inte aktivt begått den brottsliga handlingen själv bli föremål för en polisutredning och/eller ett straff.

En mycket informativ broschyr om mobbning, både den konkreta for­men och den virtuella, har finansierats av finska under­vis­nings­mi­nis­teriet. Klicka HÄR för att läsa den.

Rådgörande gallup

I SOMRAS FICK Lilla A, min dotter, ett antal mer eller mindre otrevliga kommentarer på sin blogg och samtliga dessa med tillhörande IP-num­mer polisanmäldes per omgående. Det har tagit sin tid, men nu börjar det röra på sig och anonymiteten är inte längre ett faktum.

Ett par har redan haft så mycket ryggrad (och IQ) att de insett att det är bättre att träda fram frivilligt och säga förlåt än att med tiden bli kal­lad till polisförhör, med allt vad det medför. All heder åt dessa ton­åringar, även om de tidigare gjort något förkastligt, och låt oss hop­pas att de lärt sig något av denna läxa.

Den person som ligger bakom den allra grövsta kommentaren – med brottsrubriceringen ”ärekränkning” alternativt ”grov ärekränkning” – är det däremot ingen som helst stake i. Denna någon har, förutom att använda sig av en annan persons namn och uppge dennas blogg­adress som sin egen, förmodligen även skrivit kommentaren på en annan dator än sin egen. Det är med andra ord någon som är mer eller mindre oskyldig som kommer att få ta smällen.

Av den anledningen tänker jag nu låta er, allmänheten, ha ett ord med i laget före jag och Lilla A:s pappa fattar ett slutgiltigt beslut om hur vi ska gå vidare.

Alternativen är som följer:

1. Låta rättsmaskineriets kvarnar mala och invänta inplockning till polisförhör.


2. Kontakta föräldrarna direkt, men utan att för den skull återkalla vår anmälan.


3. Ge ungen en chans att självmant träda fram och be om ursäkt och i så fall stoppa vidare polisutredning.

I spalten till höger finns en onlinegallup där du under ett par dagar har möjlighet att dela med dig av din åsikt om hur vi ska göra.

Varning för Facebook!!

 

Själv hör jag till det försvinnande lilla fåtal som inte har registrerat sig på Facebook. Däremot har min dotter, Lilla A, varit medlem där redan länge. Jag har inte gillat det, men har t.v. inte kunnat prestera till­räck­ligt tunga argument för att få henne att tänka om. Ja, jag menar alla är ju registrerade på Facebook, hög som låg, ung som gammal. Då är det lite knepigt att få en tonåring att begripa varför inte hon/han ock­så skulle vara det.

Nu har sakernas tillstånd plötsligt förändrats radikalt. Någon har ge­nom att skapa en profil med hennes namn och genom att kopiera och använda hennes profilbild skickat meddelanden, som utåt sett ser ut att komma från henne.

Följderna av att under stulen identitet ”roa sig” på nätet är allvarliga.

Edit 31.08.2011 kl. 22:29
Det har nu framkommit att situationen är ännu allvarligare än en fej­kad identitet. Länken från meddelandet leder faktiskt till Lilla A:s egen profil, vilket betyder att någon okänd hackat sig in på hennes sida, skrivit meddelandet och därefter raderat det från hennes med­de­lan­de­logg.

Första åtgärden blir att kontakta Facebook för att få veta från vilket IP-nummer det aktuella meddelandet är avsänt, för trots att man är inloggad på en enskild användares personliga sida avslöjar man sig via IP-numret. Sanna mina ord, det ska bereda mig ett sant nöje att jaga upp vem det nu än är som ägnar sig åt så här avancerat in­tri­gerande!

***
Så här ser alltså verkligheten ut i den nya värld vi skapat. Vem som helst kan när som helst utge sig för att vara någon annan. Vem som helst kan när som helst sprida illvilja och lögner i ditt namn. Vem som helst kan när som helst ödelägga ditt liv genom att utge sig för att vara du. Har du förstått det, du som är vuxen, att det kan hända även dig??

Och det här gäller inte bara Facebook! Lika illa är det på de flesta bloggar, där du, om du känner för det, kan uppge någon annans namn och/eller epostadress och/eller hemsidesadress när du lämnar en kommentar. Portarna står med andra ord vidöppna för de allra grövsta former av ärekränkning, trakasserier och mobbning. Det är SJUKT! Det är skrämmande. Ja, vet ni, det kan till och med vara livs­farligt.

Varsågod, kopiera gärna om du vill:

Edit 30.8 kl. 22:20:
Om utifall att du känner dig sugen på att avsluta din relation med Facebook har jag fått lov att kopiera följande från bloggvännen Anna­carin. Det lär vara en enkel och smidig väg att få ett slut på sitt med­lemskap, som annars lär vara mer än knepigt att lyckas med:

Logga in på Facebook, kom sedan hit igen och klicka på följande länk för att gå till en ”dold” sida för att avsluta Facebook:
https://ssl.facebook.com/help/contact.php?show_form=delete_account

Till Annacarin, av hela mitt hjärta

 

Min enda solros vill jag ge just till dig,
som en liten blomstersol i mörkret.

Livet går vidare, fast det är tungt ibland.

”Sanning eller konka”

EFTER ETT GIVANDE BESÖK på stadens polishus i eftermiddags har jag fått upp ögonen för att ordningsmakten tar nättrakasserier på oväntat allvar. Rentav på stort allvar. I vissa fall prioriteras till och med den typen av ärenden, men oaktat prioritering eller ej är kon­se­kvensen av att en polisanmälan gjorts följande:

• anmälan registreras


• innehavaren av internetanslutningen som hör ihop med den aktuella IP-adressen identifieras och meddelas även till den som gjort brottsanmälan


• förövaren – och dennes föräldrar, ifall hon/han är minderårig – kallas till förhör


• beroende på graden av förseelse tas eventuellt fingeravtryck och/eller DNA-prov, som införs i polisens brottsregister


• den skyldige införs i straffregistret


• den skyldige – eller dennes föräldrar, ifall hon/han är minder­årig – blir föremål för eventuellt straffyrkande från anmälaren

På ren svenska betyder det här att de ungar som roar sig med att sprida skit omkring sig på nätet, stjäl andras identiteter och ter­ro­ri­se­rar kända eller okända i sin virtuella omgivning för en lååång tid fram­över kommer att finnas i samma register som de grövsta av samhäl­lets förbrytare.

När man är 14-15 år gammal känns det kanske inte som hela värl­den. ”Orka bry sig”, säger förmodligen en kaxig tonåring med en noncha­lant axelryckning. Men, men, en dag blir tonåringen myndig, söker kanske ett jobb där arbetsgivaren ställer som krav att man presente­rar ett utdrag från straffregistret som bevis för att man är en rätt­skaf­fens människa.

Oops ... Plötsligt blev det liite mer än peanuts att i tonåren ha befun­nits skyldig till trakasserier. Jobbet man söker går sannolikt till någon annan, nå­gon med ett fläckfritt förflutet, och själv får man stå där med den sura eftersmaken av sina omogna elakheter fastklibbade på tung­an, med en plump i protokollet som är omöjlig att tvätta bort.

Så kan det gå, 79.133.13.58. Eller rättare sagt: precis så går det.

I leken handlar det om sanning eller konka (konsekvens). I det verk­liga livet gäller andra regler. Stryk alltså ”eller” och ersätt det med ”och”.

Anmälan är gjord. Bollen är i rullning. Budskapet är enkelt (översatt till ett för ungdomar lättfattligt språk): fittas inte med nån i min familj, för då får du se på fan!

FUCK

DET FINNS ETT flertal mer eller mindre löst sammanhållna organi­satio­ner som gör vad de kan för att motarbeta nätmobbning och virtuella trakasserier framför allt bland barn och ungdomar. Heja er, säger jag! Men hur skulle det vara om alla ni föräldrar som inte bryr er ert vitten om vad era ungar sysslar med vid sina datorer också organiserade er..?

FUCK, Föräldrar Utan CyberKoll, skulle ni kunna kalla er, vilket av en lycklig slump råkar sammanfalla med vad jag vill säga åt er allihop:

»Fuck!
Hur fan kan ni blunda för
vad som pågår därute???»

Vid era föreningsmöten kunde ni pyssla med precis det som era barn gör på nätet: ägna er åt grovt kränkande personangrepp genom ut­tala er nedsättande om varandras personligheter, utseenden, [o]för­mågor med mera. Vartannat ord bör dessutom vara en svordom, glöm inte det!

Så ta för sjutton och fundera på saken, för visst skulle det väl vara rooligt? Tänk, vad kul att få samlas som ett riktigt pack hyenor och ri­va och slita i varandra tills inget annat än några benknotor och blo­di­ga klädtrasor finns kvar! Precis som era ungar gör, virtuellt, på nätet.

Och till dig 79.133.13.58 har jag bara en sak att säga: pinka nu inte i byxorna när polisen hör av sig. Att stjäla någons identitet är nämligen förbjudet – och att i någon annans namn ägna sig åt regelrätta tra­kasserier är EXTREMförbjudet och förknippat med straffpåföljd. Är man, som du, synnerligen omyndig är det dessutom dina föräldrar som får ta smällen. Pinsamt det är bara förnamnet, det ska du veta.

Fotnot för eventuella minderåriga läsare som inte vet vad begreppet staffpåföljd betyder: ”straffpåföljd” är detsamma som att säga att du får ta ditt straff för något dumt du gjort. I vuxenvärlden talar vi om handling och konsekvens; det du gör får alltid ett resultat, men inte alltid det re­sultat du väntade dig.