DIY überenkla miniväxthus

FÖR SNART TRE år sedan bloggade jag om ett tips om hur man gör ett miniväxthus av fodralen till några kasserade CD- eller DVD-skivor. Men tro för all del inte att jag fått till något sånt själv. Inte förrän nu, till mina sådder av persiljefrön. Tre fodral går det åt till ett hus, och lite lim. Jag gjorde två när jag nu en gång var på gång.

Bakväggen och taket sitter ihop precis som de gör när fodralet är helt. Bakväggen är fodralets framsida och undersidan blir taket, men man plockar bort den svarta delen som skivan normalt sitter fastklämd på. Taket går därmed att fälla upp om det blir för varmt i lådan.

Växthusets sidor består av två underdelar och dess framvägg av en fram­del.

Men idag får allt sköta sig bäst det kan, för själv är jag till Åbo över dagen för att vid Åbolands sjukhus avporträttera mina sköra ben.

Och om nu någon undrar, så nej, barometern har inte vänt mot vackert väder sedan igår. Och nej, den svarta pricken är inte smuts. Jag borde förmodligen visa upp det för en läkare, men eftersom svaret på det som ”isbjörnen” nyligen norpade från mitt öra inte kommit ännu, så ... ja, jag vet faktiskt inte om jag vill. Det är liksom nog med elände ändå.

[in]se

IGÅR HADE JAG en sån där tänkardag. Jag tänkte på många saker, som Livet per se, Läget och Framtiden. Stora, otympliga tankar var det, som armbågade sig fram för att få bli först sedda och tänkta. Så jag såg på dem, i tur och ordning. Studerade dem ingående.

När kvällen kom var jag trött. Trött på alla tankar, trött på att tänka. Men med ett antal insikter:

Det finns egentligen ingen mening med Livet. Man föds och man dör, däremellan finns bara en linje mellan x och y, som en kurva i en graf. För en del är den jämn och låång, som en asfalterad raksträcka genom den amerikanska mellanvästern. För andra hackig som en dåligt under­hållen grusväg i glesbygden, med ett tvärt slut i ett ingenting utan vändplan, nästan innan den hunnit börja.

Läget, i sin tur, har inte nämnvärt förändrats under de senaste åren. Slutsatsen måste därför bli, att det inte går att åstadkomma en läges­förändring hur mycket man än kämpar för att få en sån till stånd. Kraf­sa, klös och klättra du bara, din korkade jävel, det hjälper ändå inte. Har du en gång hamnat på rygg förblir du stadigt i det läget. Som det bara är att gilla, eftersom nationalsporten i Finland är att sparka den som redan ligger.

Och så var det Framtiden, en i sanning överreklamerad produkt. När du ligger där på grusvägen som gud glömde, med blicken fäst mot skyn, finns det bara en enda sak du kan vara helt hundra på: förr eller senare börjar det regna. Tycker du dig höra ljudet av annalkande steg? Inbillar du dig att det är den gode samariten som skyndar till din und­sättning? Haha, det kan du fetglömma! Det du hör är ljudet av gro­va arbetsskor med hårda stålhättor. Och när regnet upphör kom­mer den eviga vintern, med en välriktad spark mot din tinning.

Jag har börjat inse.

Och jag har börjat se. Igår, till exempel, såg jag en liten kolsvart prick på kindbenet. En ny.

Vintern är inte långt borta nu.

Snyggt jobbat!

I MORSE FICK Lilla A hjälpa till med att pilla bort tejp från fejs och hår. Jag medger att jag var en smula nervös för hur det skulle se ut under det tjocka lagret kompresser. En helt obefogad nervositet skulle det visa sig, för ”isbjörnen” har verkligen gjort ett snyggt jobb!

Förra gången, 2007, var jag hoptråcklad med miljoners små suturer, som var ett riktigt fan att få bort när det var så dags. Den här gången har jag inte en tråd på kroppen, för den isländska planen är s.k. se­kun­därläkning, som innebär att man låter kroppen hela sig själv. Det tar lite längre, eftersom ny hud ska växa in från sårkanterna och från så­rets botten. Fördelen är att man får ett mycket snyggare, knappt syn­ligt ärr än om man snörper ihop ”hålet” med våld.

Nu är det bara att bida sin tid i tre veckor tills PAD-svaret kommer. Om det inte är som det ska, tja, då blir det mera karva av, och förmodligen mera likt ”klippa och klistra” än Body, heal thyself. Men den dagen, den sorgen.

***
Utomhus envisas våren fortfarande med att dröja. Mulet, blåsigt och kylslaget, det är melodin för dagen. Sicken vår det här året, annat kan man väl inte säga? Än så länge är det inget annat än några frusna snödroppar som vågat sticka ut hakan på gården. Det vill verkligen till att det tar fart nu, om saker och ting på ynka tio dagar ska hinna fatt noteringen för den 29 april ifjol.

Men nu ska vi inte hänga läpp! Jag får sticka färdigt en bullig tre­kants­scarf av Järbo ”Duo” istället :o) Trevlig helg, hörni!

From Iceland with Love – alternativ 2

FRÅN ÅRSSCREENING DEN 1 mars till hudläkare den 26:e, för vi­da­re­remiss till öronpolikliniken för operativt avlägsnande var det sagt. Men icke.

En dejt på kirurgiska polikliniken med en gladlynt, humoristisk och syn­barligen mycket kompetent, konsulterande islänning blev det istället. Trevlig att prata med, alls icke oäven att beskåda heller och med en genomsund inställning till sin profession. ”Jag har blivit så gammal nu att jag har lagt av med att försöka uppträda som en auktoritet”, sa han, och vann med det en bit av mitt hjärta.

På köpet tog han sig en bit av vänsterörat också, vilket är priset jag numera får vara beredd att betala för en stunds underhållande sam­varo med någon av det motsatta könet. Ytterligare poäng plockade denne charmante man från sagornas ö när han insisterade på ett återbesök nästa vecka, för att själv få bedöma hur sårläkningen går innan han lämnar Åland för den här gången.

Tja, vad ska jag säga? Det blev liksom kärlek vid första lo­kal­be­döv­ning­en det här, hehe!

Rollin’ down the river

LIVET ÄR EGENTLIGEN inget annat än en ändlös räcka med val. Det blir många ”Ska jag välja hötappen till höger eller den till vänster” ... ”Ska jag se det från den mörka sidan eller från den ljusa?” ... ”Ska jag stillatigande betrakta det hela från sidan om eller ska jag agera?” ... och så vidare, och så vidare.

Somliga gör lättvindigt sina val, mer eller mindre omedvetet. Andra li­der av konstant beslutsångest. Inte jag.

Och jag väljer att se framåt. Jag väljer att se att det kommer finväder även efter det lägsta av lågtryck. Jag väljer att inte godvilligt köras över, behandlas nonchalant, få ett otrevligt bemötande eller låta mig utsättas för utstuderade brott mot lag och rätt.

För ser ni, på rullande stenar växer det ingen mossa och att starta ett litet jordskred är bättre än att svårmodigt klafsa omkring i stinkande ävja. För min skull och för din, men mest av allt för min dotters skull, ger jag fanimig inte upp!

Så igår bytte jag till sommardäck på Röda Faran, 23 i år.
Igår planterade jag pelargonsticklingar.
Igår startade jag en ny stickning.
Och imorgon har jag en tid på kirurgiska polikliniken.

Let’s keep on rollin’, shall we?

Punktmarkerad

HOS HUDLÄKAREN FÖRRA veckan plockades hasta la vista två sus­pekta prickar bort från min smäckra lekamen, en på höger överarm och en på ryg­gen. Om prickarna är tillräckligt små lokalbedövar de och an­vänder ett specialverktyg, en sorts stans kan man säga, som på dju­pet hugger med sig sisådär en fem millimeter.

Igår tog jag bort den ena kompressen, den på armen. Visst ser det ut som någon gått lös på mig med ett vanligt hålslag? Och vilket intres­sant, übergeometriskt ärr det kommer att bli. Men jösses ändå, vilket blåmärke runt omkring! Det hade jag inte kunnat föreställa mig. Gult, grönt och lila är det, så man kan väl sägas vara påskpyntad :oD

Tänk ändå, så mycket omväxlande och spännande saker man hinner vara med om under det lilla Livet. Ännu mer spänning väntar: PAD-svaret, som är utlovat inom ett par veckor. Per brev, eftersom ÅHS bör­jat ta 10 euro betalt för ett telefonsamtal med någon läkekunnig.

Och nej, det var inte jag som föreslog snigelpost, det gjorde doktorn, som sa att det blir så dyrt annars. Min snab­ba slutsats blir därför, att inte heller han ser på den nya sam­tals­de­bi­teringen med blida ögon.

Mitt allra senaste hypokondriska påhitt

DET ÄR TUNGT att vara hypokondriker. Fatta hur mycket jobb det har varit med att inbilla sig till ovariell dysfunktion, hypotyreos, artros, os­teoporos och neuroborrelios! För att inte tala om melanoma in situ och Schysta C, cystan i corpus pineale, inte att förglömma.

Särskilt knepigt var det att komma på var någonstans på kroppen jag skulle tänka mig till en släng hudcancer. Till slut valde jag vänster öra. Och himlars, så kuul det var att lägga sig på operationsbordet på ÅUCS dagkirurgiska klinik! Så oliidligt skoj har jag sällan haft som då, omgiven av ett helt finskspråkigt operationsteam, endast lo­kal­be­dö­vad och på knackig svenska ombedd att ligga blickstilla medan plas­tik­kirurgen karvade och broderade under en timme.

Så oerhöört underhållande var det, att jag sedan 2007 slitit som ett djuur för att få till stånd en reprisering, och – ta-ta-raa! – ser det ta­mig­sjutton inte ut som jag lyckats?

Om en timme ska jag vara hos hudläkaren. Om ytterligare en lär jag kunna ta upp konkurrensen med en välmärkt vaja om vem som har fransigaste öronbladet.

Som sagt: det är tungt att vara hypokondriker. Inget jag re­kom­men­de­rar glada amatörer att ge sig på ;o)

För den som inte redan fattat: detta var ett extremironiserande inlägg,
föranlett av The Little Shrink of Horror.

Edit kl. 09:00
Nähä, än så länge kan jag inte putta ner någon ren från prispallen. Biopsin det flaggats för blev en remiss till öronläkare istället. Tydligen är denne stadigare på skalpellhanden eller bättre på frans­ka knutar.

Men ett par mikrogram lättare blev jag ändå! Huddoktorn hittade nämligen två andra misstänkta, och skruvade därmed upp farten på nöjeskarusellen med ytterligare ett hack.

Och jo, eksemet som jag dragits med en tid, men som nu är borta, var han rätt säker på att borreliosen orsakat. Erythema annulare blev dia­gnosen och det försvann sannolikt tack vare antibiotika­ku­rer­na.

Men räcker det inte snart?!

DEN ÅRLIGA BESIKTNINGEN å de s.k. prickdagarna vid Ålands cent­ral­sjukhus är avklarad. Dessa två dagar är ett tillfälle då allmänheten ges möjlighet att komma och visa upp suspekta hudförändringar, som à la löpande band-principen påtittas av två dermatologer. Antingen bokar man tid själv eller så blir man, som jag, kallad.

Trots att jag sommaren 2007 plastikopererades för ett melanoma in situ (förstadium till elakartad hudcancer), sedan dess har ett öronblad på vänster sida som är något nummer mindre än det högra och per automatik ska kallas varje år, har det gått tre sedan sist.

Inför fjolåret hade jag nämligen ”fallit ur rullorna”, eftersom jag året därförinnan, fy mig, uteblivit från min förhandsbokade tid. En förarglig miss från min sida, eftersom jag råkade insjukna och hade annat att tänka på än mina prickar.

Detta till trots var dagens besök med andra ord en ren rutin­un­der­sök­ning och skulle inte innebära varken det ena eller det andra.

Ha! Jag glömde visst för en stund vem jag är, för visserligen ska det till att karvas ännu mer på mitt redan stympade öra. Måttet, som se­dan länge enligt mitt förmenande förefallit mer än rågat, hade syn­bar­ligen ståplats kvar för lite till: en ny pigmentering i operationsområdet.

Ärligt talat, mina vänner, nu tycker jag faktiskt att jag har fått min be­skärda del av ”smärta”. Skulle det inte vara dags snart för lite, lite ”fröjd” också ..? Det borde ju till och med någon som jag vara värd.

Fast det är klart, ett visst mått av fröjd är det förstås att antalet bib­ba­lån av ”60+ och singel” idag nådde 100-strecket. Det är stort! Och fara värt att det börjar blir dags att anmäla boken till BTJ, så att även svenska bibliotek får en chans att köpa in tanten ;o)

Hot! Hot! Hot!

DET KÄNNS SOM hela Åland har bogserats till tropikerna någon natt när jag sov och inget märkte. Här är hett, hett, hett. Och solen gas­sar, skiner, steker och lyser som aldrig förr.

Själv har jag hållits inomhus och morrat, eftersom jag inte bör vistas alltför mycket i den rådande, kraftiga UV-strålningen. Ända tills jag plötsligt kom ihåg: jag fick ju för ett år sedan mig påprackat ett pa­vil­jong­tak som andra inte hade användning för längre! Ett sånt där par­ty­tält, ni vet, men utan väggar.

*rota-rota-rota fram den dammiga och halvtrasiga kartongen*


Tur att man är lite logisk till sin läggning, för någon bruksanvisning för hur alla rörstumpar skulle fogas ihop för att bilda ett sexkantigt tak fanns det inte. Men hopfogat blev det, och med lite hjälp av M, P och B, som mycket vältajmat tittade in på besök, landade hela här­lig­he­ten även på rätt plats: över mina adirondackinspirerade solstolar på den grusade planen.


Härliga tider! Nu kan jag sitta ute hela dagarna om jag vill, vilket jag också gjorde igår. En hel, lång dag med virkning på filten av hexa­go­ner. Inte ett smack av vikt blev uträttat :o)


Aaah! Färgerna i mitt projekt matchar just nu blomningen i min träd­gård. Bara en sån sak kan lyfta humöret till nya höjder och få snurr på inspirationskarusellen :oD


Det går långsamt fram, men det går ändå fram! För ett tag sedan räk­nade jag ut att jag behöver totalt 305 sexkanter. 145 har jag klarat av, så det är ju nästan hälften. Att det när alla hexagoner är färdiga ytterligare ska virkas en flera varv bred kant runt det hela försöker jag i dagsläget låta bli att tänka på ;o)


Här ser ni förresten anledningen till min solskygghet. Det gör ni väl..? Hm, jaså inte det? Titta noga! Det syns nog, även om plastikkirurgen gjorde att snyggt jobb. (Nej, det är inte näsan, den föddes jag med. Och min flyende haka har jag inte heller gjort något åt, fast somliga sä­kert tycker att behov föreligger. Men åt mig duger den och det är ju ändå jag som ska släpa på den.)


Här är det, på örats ytterkant! För tre år sedan re-opererades jag vid Åbo universitets centralsjukhus i Finland för melanoma in situ, för­sta­dium till malignt melanom, elakartad hudcancer. Det upptäcktes helt av en slump i samband med ett tidigare utfört polikliniskt ingrepp för att avlägsna vad alla trodde var ett helt ofarligt litet födelsemärke. Kirurgen gjorde ett fö­re­dömligt arbete med tanke på vad han hade att jobba med.

Ett varningens ord till alla solälskare: jag pigmenterar utomordentligt bra och blir brun, inte röd. Men en gång – en enda gång – för c. fem­ton år sedan brände jag baksidan av öronen. Det räckte med det. Så använd hatt! Använd solskyddsfaktor! Solen är farlig! En solskada på huden läker aldrig, den är bestående. Har man otur utvecklas det till cancer. Så snälla ni, var försiktiga i sommar!
[tags: crochet, blanket, hexagon, multicolor, colorful]