»Mervärdesöglan» goes international

EFTERSOM JAG TYCKER att den skruvade kopparöglan är så himla fiffig har den nu uppgraderats till min butik på Etsy.

Nytt namn har den också fått på kuppen: »The Spoop» – the space saving loop.

»Mervärdesöglor»

IDÉN ÄR INTE min, men då jag sett den har den involverat ringar från ölburkar. Testade, tyckte det funkade men att det var rätt fult.
Mina »mervärdesöglor» – bra namn va? :) – av grov koppartråd har såväl bättre funktionalitet som vackrare utseende. Gissa om det blev bättre plats i min alldeles för trånga garderob!

Fina fransar fort :-)

ATT TILLVERKA KAVELFRANS* på det traditionella sättet, med hjälp av en assistent, låter sig inte alltid göras när man lever ensam. Det här är ett utmärkt alternativ. Garnet snos i en åtta runt de två slaktade stickorna och på lagom avstånd lägger man till en liten fanerbit som håller stickorna utspända när garnet tenderar att böja ihop dem mot varandra ju närmare toppen man kommer.

När man virat så långt man behöver är det busenkelt att sy en mittsöm på maskin istället för att sitta och kedjesy för hand :-) De små träbitarna plockar man helt enkelt bort när man sytt fram till en sådan.

*) som jag använt t.ex. på de här pulsvärmarna

Tillfälligt avbrott, prototyp under produktion

DE DUGGAR INTE tätt, de där omtalade blixtarna från klar himmel, men igår morse slog en sådan helt oförhappandes ner i ”Rucklet”. Från ingenstans kom den, min stickteknikidé, och efter ett antal mer eller mindre lyckade försök tror jag mig nu om att ha hittat rätt.

”Åh” sa Lilla A igår kväll, ”en snood stickad på det där sättet vill jag ha!! Gärna vinröd, om jag får.”

Det, om något, är ett bra betyg :o)

”You’ve Got Mail!”

 
DET ÄR NU sjunde året jag dagligen irriterar mig på att jag allt­som­oftast traskar trappan ner från övre våningen och över gården till post­lådan vid infarten, bara för att få åter­vän­da samma väg med oför­rättat ärende, eftersom brevbäraren ännu inte varit där. Stunden för åtgärd var kommen.

*tänka, tänka, tänka*

*mäta, såga, limma, borra och skruva*

TADAA! En extremfunktionell postsignalerare à la Ruckelhäxan:

Fy fan, vad jag är bra! :o)
Och lat.

Påhittade prylar

SOM ALLA SOM läser min blogg någotsånär regelbundet har förstått, så äter jag rätt mycket yoghurt (nyttiga bakterier för magen, kalk och D-vitamin). Yoghurt är gott och jag tröttnar inte. Det finns ju en sådan uppsjö av smaksättningar att välja på, plus att man kan ta naturell och smaksätta själv.

Vad jag däremot börjar bli rejält trött på är dessa jävla, hopplösa, irriterande yoghurttetror. Ja, enlitersmodellen, alltså. När tetran är tom är den ju inte det. All yoghurt som fastnar på inner­väg­gar­na motsvarar nästan en deciliter, det har jag nämligen kollat en gång.

Det hjälper inte huuur mycket man ruskar och skakar, allt kommer ändå inte ut. Därför fick jag en idé för nå’t år sedan: jag konstruerade helt enkelt en skrapa, lite typ en algskrapa för akvarier.

Projektet involverade ett gammalt bankkort, en stump el-rör av plast och epoxylim. Lagom lång att stoppa hela vägen ner i tetran utan att bli kladdig om händerna och exakt lika bred som tetrans insida. Simsalabim, så lätt det gick att skrapa ur det sista i tetran!

*innovationslampan glöder*


Uppfinningen fungerar således utmärkt, men bör produkt­ut­veck­las. Kreditkortet borde ersättas av samma sorts gummi som finns i slickepottar och skaftet borde vara solitt, vara lite böjt och ha en smula svikt. Men grundidén är faktiskt helt suverän.

*funderar på att skriva till Fiskars*

En annan ”uppfinning” jag gjort är en form av hävstång för min taklampa i vardagsrummet. I ”Rucklet” är det nämligen spänn­papp i taken, och då vill man ogärna göra en massa o-lapp­nings­bara hål överallt. Jag levde med lampan icke-centrerad över soffbordet ett bra tag, medan estetikgenen höll på att få spunk och de små grå var i arbete.

Jag ville klura ut nå’t som inte såg för överjävligt ut, men som skulle tillåta flyttning av lampan både i sid- och höjdled. När brudarna på hjärnkontoret jobbat över tillräckligt många gånger presenterade de den här lösningen:


Nu är det förstås inte meningen att det ska se ut så här. Det ska vara vitmålat, förstås, så det smälter ihop med taket. Men efter att prototypen kom upp har tröskeln för att plocka ner den växt sig allt högre för var dag som går ... Men till sommaren, när jag kan vara ute och spraymåla, då ska den ner!


Här finns förstås också utrymme för produktutveckling. Jag tog nämligen vad jag hade hemma, så materialvalet blev vad det blev. Träplattan borde ersättas av transparent akrylplast, kamstålet av en tunn men lätt sviktande tråd av rostfritt stål och den grova kättingen med en smidig lekare. Men precis som med tet­ra­skra­pan: detta fungerar, och alldeles utmärkt dessutom.

Men nog om denna, rätt okända sida av min personlighet. Nu ska jag uppfinna några nya varv på min mormorsruta – och kanske få till axelremmen till den virkade hexagonväskan.