Vår ute, vår inne

JAG FÖRVARNADE JU att det skulle bli minst en mobiltelefonpåse till efter den första, och jag är en sån som håller vad jag lovar! Så här bidde den, sött vårblommig:

Den rosa ”blomman” är faktiskt inte virkad, utan en s.k. frivolitet. Jag har aldrig gjort några såna i mitt tidigare liv, men råkade på någon krånglig omväg hamna på en engelskspråkig sida där det diskuterades runt detta (tatting på engelska). Så jag måste ju testa – och det var för­modligen inte den sista blomman jag tillverkade med den här tek­ni­ken :o)

Påsen som sådan ser ut som den gör, eftersom jag bestämt mig för att uteslutande använda mig av korta stumpar av Cataniagarn, som blivit kvar efter andra projekt. Det hela blir m.a.o. lite random design, men det är väl bättre det än att jag slänger fullgott garn i soporna? Gitter man bara fästa trådar kommer man långt med en meter av det ena och en halvmeter av det andra :oD

Den innevarande dagen hade jag egentligen tänkt ägna åt att reda och städa i det som varit mitt kontor på bottenvåningen i ”Rucklet”. Planen är, att jag innan maj är till ända ska kunna slå upp dörrarna för att inomhus ha gårdsförsäljning av dies und das i form av gammalt & nytt, second hand & vintage.

Men gårdagens rugg­väder har idag, till min glädje, övergått i en strå­lande vårdag, så det får allt bli gårdsarbete utomhus istället!

Där ingen kunde tro att våren kunde bo och om hur jag älskar att ha rätt :o)

DET ÄR TRÖGT i dörrhålet, men den kommer, våren. En hel månad senare än ifjol är den – i alla fall räknat i julrostid – och mer efter­läng­tad än någonsin.

Mindre efterlängtade är dock besöken från Aktia. Knappt hann jag slå på laptoppen imorse förrän loggen meddelade att de anlänt. Och hade jag tammefan inte rätt igår, för den här gången kom de via Meltwater Buzz!

Meltwater lär säkert hojta till hos Aktia om det här inlägget också, men jag skulle i så fall rekommendera dem läsning av kommentarerna till ett tidigare istäl­let. Det är mycket intressantare.

Edit kl. 17:27:
Och ser man på, fick jag minsann inte rätt i mina förutsägelser? Igen!

Ack ja ... forts.

ETT AXPLOCK UR förmiddagens besöksloggar. Det remarkabla i sam­manhanget är, att besöket kom in direkt på det för dem intressanta inlägget. Raka spåret, pang på, utan omvägar via bloggens startsida eller en googling.

Någon har alltså tipsat någon – kanske rentav skickat en länk – eller så är jag så spännande att jag förtjänat ett alldeles eget bokmärke i någons webbläsare. Rätt vad det är har jag till och med en hel hög anonyma följare, som kontinuerligt uppdateras om när jag skriver nå­got nytt :o)

Kan man annat än garva?!

Någgi lite kuligare då, som omväxling

OM DET MOT förmodan fortfarande finns någon kvar, som tittar in här trots den senaste tidens myckna orerande om jämmer och elände: här kommer lite roligare information!

Frölådan är framplockad, pluggboxarna fyllda med mager såjord och nu stundar det trixigaste, själva planerandet. Vad ska jag så i år? Gurka och tomat är självskrivna, liksom rödbetor, fänkål och rucola. Men jag har ju så mycket fler sorters frön ... Grandios beslutsångest råder.

I samma veva som jag hos plantskolan försåg mig med en fräsch påse såjord råkade det liksom slinka med tre fuchsiasticklingar också. Den ena var redan var så gänglig att jag hemmavid i en blink kunde utöka antalet till fyra :o)

Jag kan helt enkelt inte låta bli att ge mig på det här i år igen, efter­som fjolårets sticklingdrivna fuchsior blev så himla fina. Synd bara, att jag inte var till­räckligt snabb i vändningarna för att rädda dem undan frosten i höstas :o/

Och som vanligt efter en dag av ilska och irritation på grund av för­säk­ringsbolag eller myndigheter högg jag tag i virknålen när kvällen var kommen igår. Jag skiter högaktningsfullt i att Lilla A jäms med fot­knö­lar­na totalsågade den första mobiltelefonpåsen jag gjorde. Den var så rolig att skapa, så jag tänker göra minst en till. Så det så!

Nu kom posten, förresten. Dags att göra korstecknet och gå ut och vittja lådan.

Ack ja, dessa jurister ...

HUR RÄTT FICK jag inte? Naturligtvis kunde jag idag vittja postlådan på färsk, fönsterkuvertförpackad humor:

Ett bemötande från Aktia (dvs Alandia Pensionsförsäkring) av det som de benämner min reklamation av deras senaste beslut om att inte be­vilja mig premiebefrielse på min frivilliga pensionsförsäkring, med mo­tiveringen att jag enligt dem inte är fullständigt arbetsoförmögen un­der den period som läkarintyget avser.

Lejonparten av detta bemötande består av utdrag ur för­säk­rings­vill­ko­ren, men på sluttampen kommer det faktiskt ett beslut också, vilket jag med förtjusning ci­terar här (dock icke ordagrant, för jag har tagit mig friheten att kor­ri­gera tyrkfelen):

”Det framkommer inte av läkarutlåtandet daterat 11.2.2013, att Ni skulle vara fullständigt arbetsoförmögen såsom det i försäkringsvillkoren förutsätts. Enligt utlåtandet har Ni arbetsförmåga kvar för lätt arbete med händerna med va­rierande arbetsställningar och utan användning av kraft. Ni är således inte berättigad till premiebefrielse.”

Hi och hej, leverpastej, ord och inga visor! Kan det tyckas. Men nu är det så här, att just i samma försäkringsvillkor som denna skjut­järns­jurist så frikostigt citerar läser vi följande:

”Som arbetsoförmögen anses försäkrad, som inte förmår ut­föra sitt vanliga arbete och inte heller annat arbete, som med beaktande av ålder och yrkesskicklighet bör anses lämp­ligt för honom och trygga honom en skälig utkomst.”

Är ni med så långt? Okej, då går vi vidare.

Den 19.04.2013 har samma försäkringsgivare (Alandia Pen­sions­för­säkring) beslutat att jag i enlighet med arbetspensionslagarna är be­rät­tigad till full invalidpension i form av rehabiliteringsstöd för preciis hela den tid som läkarintyget omfattar, dvs 01.04.2012-01.07.2013.

Kriterierna för fullt rehabiliteringsstöd är en­ligt 32 § Lag om pension för företagare följande:

”En företagare har rätt till invalidpension, om hans eller hennes arbetsförmåga på grund av sjukdom, lyte eller skada uppskattas vara nedsatt med minst två femtedelar utan av­brott i minst ett år. Invalidpensionen beviljas som full pension, om företagarens arbetsförmåga är nedsatt med minst tre femtedelar. I annat fall beviljas in­va­lid­pen­sio­nen som delinvalidpension.

Vid bedömningen av i vilken mån arbetsförmågan är nedsatt beaktas företagarens återstående förmåga att skaffa sig förvärvsinkomster genom sådant tillgängligt arbete som han eller hon skäligen kan förutsättas utföra. Härvid beaktas också företagarens utbildning, tidigare verksamhet, ålder, boningsort och andra därmed jämförbara omständigheter.”

Rehabiliteringsstödet är en tidsbunden form av invalidpension och kallas i dag­ligt tal för sjukpension. Förutsättningen för att beviljas detsamma är sjukdom, skada eller handikapp som hindrar arbete som ger den skäliga utkomst som nämns i försäkringsvillkoren.

Rätt klart och tydligt, inte sant?

Nåväl, jag har, som jag nämnde här ovan, för bara fem dagar sedan beviljats full – inte partiell – invalidpension. Således är jag enligt Alandia Pensionsförsäkrings eget beslut 100 % sjukpensionerad under den ifrågavarande perioden.

Den logiska följden måste alltså bli, att om man är 100 % sjuk­pen­sionerad är man per automatik oförmögen till arbete som tryggar en skälig ut­komst, vilket lika logiskt sett betyder att man är 100 % arbetsoförmögen.

Den ena avläggaren vet inte vad den andra sysslar med i det här för­säk­ringsbolaget, det är då en sak som är ställd utom alla tvivel. Och i god ordning är det, som alltid, den arme försäkringstagaren som får ta smällen. Det hela ter sig alltmer som en mytologisk kamp mot den ve­derstyggliga hydran.

Slutligen påminner jag gärna om DET HÄR. ”Många bäckar små ...” osv.

Det finns en sak jag funderat på rätt länge: sover försäkringstjänstemän över­huvudtaget på nätterna? Med en så total avsaknad av både samvete och moral skulle då inte jag få en blund i ögonen i alla fall! Men det är ju jag det, med både samvete, moral och IQ i behåll.

Otack är världens lön

SOM OM JAG inte visste det sedan tidigare: otack är världens lön. Sär­skilt med tonåringar i huset.

Lilla A har på senare tid börjat ge sig ut och jogga lite då och då på fritiden. Jämt och samt får jag höra om vilket bekymmer det är att inte ha några fickor på träningsjackan, för herremingud, vart ska man sätta mobiiiilen?!

I soffan igår kväll, efter en deprimerande, FPA-dominerad dag, blev jag inspirerad. Det blev en liten färgglad påse med exakt rätt mått för den Samsung Galaxy SII som barnet har courtesy of mitt ex, hennes far.

Idag försåg jag påsen med en snodd, som är tillräckligt lång för att på­sen ska kunna bä­ras antingen runt halsen eller diagonalt över axeln. Sen sydde jag dessutom fast en liten karbinhake, så man enkelt får med sig sin nyckel också.

Praktiskt och humörhöjande tycker jag själv om resultatet. Uäk! tyckte Lilla A.

*suck!*

Säg mig, varför bryr jag mig överhuvudtaget om att försöka..?

Nåja, inte för att jag joggar själv numera, men min ångdriva, gamla Sony Ericsson går ner i påsen den med, så nog ska den komma till an­vändning. Om inte annat, så kan den vara praktisk under som­mar­halv­årets trädgårdsjobbande.

Och idag är det en ny dag, full av nya överraskningar. Så vad ska vi tro att jag hittar för lustifikationer i postlådan idag då? En kartong med färsk hundskit? Ett krav från social- och hälsovårdsministeriet på att jag ska donera båda mina njurar? En yrvaken, lite stelfrusen hugg­orm..?

Var dag har sin fröjd. Även denna.

Pappersrumba: tre småsteg fram och ett jättekliv tillbaka

SÄG DEN GLÄDJE som varar ... Knappt hinner jag njuta av att jag fått rätt mot OP Pohjola, The Little Shrink of Horror [klicka HÄR för ett mug shot av karln] och Alandia Pen­sions­för­säkring förrän vännerna på FPA hittar på nya djävulstyg.

Med dagens post kom ett sånt där äckligt, vitt fönsterkuvert med den förhatliga logotypen. Tänk, vet ni, att en logo kan åstadkomma hjärt­klappning! För det fick jag. Som vanligt när jag får ett FPA-kuvert.

Och jodå, mycket riktigt hittade jag däri en hurtig uppmaning om åter­krav på 593,45 €, för vad de anser vara ett felaktigt utbetalat bo­stads­bi­drag under perioden 01.10.2011-29.02.2012. Från tiden då faj­ten med dem startade i och med att FPA:s distriktschef i Mariehamn polisanmälde (!) det här och det här inlägget här på min blogg, då jag skrev om bl.a. ett grundlöst krav på återbetalning. Japp, då också :o/

Det ena ledde till det andra, och för mitt vidkommande ledde det till att jag gengäldade den grundlösa polisanmälan de gjort med en egen, synnerligen välgrundad. I samma veva – och när jag nu en gång fått upp ångan – lämnade jag till justitieombudsmannen in ett lika väl­grun­dat klagomål på det lagstridiga sätt som FPA använder sig av då de beräknar samtliga allmänna bostadsbidrag i republiken Finland.

Mitt eget bostadsbidrag för 2012 beräknades inte bara lagstridigt, utan dessutom fel. Inte pga att jag skulle ha ägnat mig åt något svik­ligt förfarande (som det så vackert heter i deras skrivelser), utan pga att de inte gjorde rätt. Jag var helt oskyldig och begärde t.o.m. rätt­else. Till min nackdel dessutom! Men si, någon rättelse lät sig icke gö­ras med mindre än att ärendet först behandlats av besvärsnämnden för social trygghet, trots att det i 22a § Lag om bostadsbidrag tydligt stipuleras att FPA kan rätta sig själv.

Men varför göra det enkelt när det går att krångla till det? Det mest fasci­nerande är, att jag inte formulerat ett formellt överklagande. Nä­hä­då! De har glatt, utan mitt medgivande, använt sig av ett par mejl riktade till en enskild FPA-tjänsteman och vidarebefordrat dem till be­svärsnämnden. Det kan ju för fan inte vara korrekt! Och, mina vänner, be­svärs­nämnden är dessutom en gravt överbelastad grupp män­ni­skor, som inte förrän den 7 mars i år kom med sin ”dom”.

Nåväl, i denna ”dom” berörs överhuvudtaget inte det faktum att jag observerat och påpekat FPA:s felaktiga beräkningar. Än mindre att jag bett dem rät­ta sig, till min nackdel. Nänä, det konstateras bara, att trots att FPA:s beslut dröjt till efter årsskiftet 2011/2012 skulle inte den nya för­ordningen för år 2012 kunna användas, eftersom det inte förelåg om­ständigheter (förändrade inkomster, bostadsbyte, etcetera och bla­blabla) som möjliggjorde en justering av bidraget fr.o.m. 1 januari. Jaha? Men felberäkningen då, som FPA var skyldig till..? Vad hände med den?

*suck!*

Men till saken och anledningen till min oerhörda ilska över detta nya, grund­löst aviserade återkrav. Orsaken är att FPA under perioden 01.12.2005-30.11.2012 har gjort så många felberäkningar att de fak­tiskt häftar i skuld till mig med drygt 1.400 €! Och N.B. att detta är utan beaktande av att beräkningarna gjorts och fortfarande görs lag­stridigt. Gör man det, tar i beaktande att de bryter mot förordningen, är beloppet de snuvat mig på oändligt mycket större.

Så jag säger bara det, nog var det väl som självaste fan ändå att jag tänker återbetala någonting!! De borde betala mig allt som under fle­ra års tid blivit obetalt pga deras oförmåga att göra rätt. Så ligger det till.

Ska det verkligen inte få gå en dag utan att jag ska tvingas bränna energi som inte finns?? Voi, perkele ändå!

By the way, så har jag idag bett om att mitt och Lilla A:s bo­stadsbidrag ska upphöra per omgående. Det ska de väl ändå klara av att åtgärda utan att sjabbla till det?! Tro’t den som vill.

Slak som en vissen gurka

DET ÄR NÅGOT väldans kufiskt i görningen, vet ni vad. För varje nytt långstrå jag drar i det pågående papperskriget är det som om jag blir bara tröttare och tröttare. Det är som min inre motor successivt lägger av, cylinder för cylinder. Eller som om det uppstått massor av stress­frak­tu­rer i motorblocket samtidigt som bränslets oktantal stadigt sjun­ker. Saker och ting har ju faktiskt gått min väg på sistone, så varför rör jag mig då fysiskt i motsatt riktning..?

Amatörpsykologisk lägesanalys
Den obehandlade borreliosen från 2005 (!) fick härja fritt ända till slu­tet av 2012; har kommit och gått som den behagat. En kronisk in­fek­tion innebär extrem på­frest­ning för immunförsvaret, som får jobba häcken av sig för att pa­re­ra.

Addera till det en utifrån kommande, kontinuerlig stress, som vid det här laget – pga alla fel som begåtts av instanser till höger och vänster – pågått i >4 år. En kronisk stress innebär extrem påfrestning för bi­njurarna, som får jobba häcken av sig för att parera.

Addera ytterligare en underfunktionerande sköldkörtel, svår att me­di­cinera till balans. En kroniskt svajande hormonnivå innebär en extrem påfrestning för kroppen, som får jobba häcken av sig för att parera.

Amatörmedicinsk diagnos
Jag är totalt slut. Nu infinner sig den utmattning jag tidigare inte tillåtit mig att kännas vid, fullt ut.

Detta är illa. Vi är i slutet av april och jag har t.v. inte sått ett endaste litet frö för den kommande odlingssäsongen. Det dröjde ända till igår innan jag ens lättade på locket till min frölåda, bara för att konstatera att jag inte hade några gurkfrön, endast tomma påsar från tidigare år.

Igår köpte jag nya.

Inte tomma påsar förstås, utan en full för 5,30 €. ”Full” betyder fyra frön.
Hur fan kan gurkfrön kosta 1.33 €/st??

Men när ska jag orka så? 2014?

”... and thou shalt beget what is rightfully thine.”

DET TOG ETT helt jävla år, men skam den som ger sig. Och skämmas borde ni, Alandia Pensionsförsäkring, för vad ni utsätter era kunder för! Så se nu för fan till att få rätsida också på hur premiebefrielse på era frivilliga pensionsförsäkringar beviljas, för ni vet mycket väl att ni får bakläxa när jag för ärendet vidare.

Gör således om och gör rätt! Det kommer att svida, men blir långt ifrån lika pinsamt som om jag tvingas ta ärendet till högre höjder. För pin­samt blir det garanterat, att få svart på vitt att en lekman kan lagen bättre än högavlönade jurister.

Fast det är klart, de sistnämnda har förstås sina höga inkomster just för att de vet hur man bryter mot lagar, för­ord­ningar och avtal på ett så illistigt sätt att det ter sig helt korrekt i den oinsattes ögon.

Nog är det en deprimerande värld vi lever i, eftersom bevisbördan ska bäras av den stackars sate som är föremål för förbrytelserna. Freaky, to say the least.

Försök och möjligt misstag eller Går det så går det

FÖR NÅGON DAG sedan fick jag ett av mina inte helt ovanliga ryck, då jag fick för mig att jag skulle toppsticklingsföröka min basilika.

Jag började med att rota fram en sån där låg, fyrkantig plastask, som finns en masse på ställen där det säljs godis på lösvikt. Från Glas­pa­lat­set (mitt växthus) hämtade jag mig fyra fyrkantiga planteringskrukor, av den där sorten som plantskoleväxter ofta levereras i och som jag alltid sparar för kommande behov.

I locket till sagda plastask gjorde jag därefter fem hål. Fyra mindre, på noga utmätta avstånd från varandra och anpassade till var kru­kor­na har hål i botten, och ett större, vid lockets kant.

Krukorna fyllde jag med helt vanlig krukväxtjord. Genom jorden, ut ge­nom hålet i krukans botten och ner genom hålet i plastlocket, drog jag sedan en lagom stump syntetlina, lång nog för att den ska kunna vila på askens botten när krukan står på locket.

Knips, knips, tog jag några skott från moderplantan, avlägsnade de flesta av bladen och körde sen glatt ner stjälkarna i jorden. Till sist i med vatten i asken – genom det större hålet i locket, avsett för be­vatt­ning – och nu är det bara att vänta. Går det så går det, och jag vet sen tidigare att bevattning via lina går utmärkt. Det som återstår att se är om basilikasticklingarna tolerar behandlingen :o)

Operationsområdet på örat kliar någonting alldeles hemskt idag, men är samtidigt ajajaj-sjukt och tillåter inte att man så mycket som petar på det. Fast läkningen ser ut att gå som den ska i alla fall och ute på gården har mina första krokusar för året gått i blom. Första julrosen ligger inte långt efter! :o)