MÖNSTER > ”Geringsstickade” rutor

 
PÅ ALLMÄN BEGÄRAN har jag försökt få till stånd en beskrivning av hur man (läs: jag) ”geringsstickar” rutor. Hoppas ni fattar någon­ting ...

Börja med att bestämma dig för hur långa sidor dina rutor ska ha. Dubb­lera därefter antalet maskor och lägg till en extra. En sida på mi­na rutor består av 30 maskor, så jag lägger upp 30+1+30 = 61 mas­kor. Den extra maskan är mittmaskan, där minskningarna kom­mer att göras.

Uppläggningsvarvet = rätsidan. Avmaskningarna görs alltid på avig­sidan. Alla varv stickas räta (= rätstickning).

Sticka så här (med mitt antal maskor):

Varv 1
Lyft den första maskan som om den skulle stickas rät. De följande 28 maskorna stickas räta. Lyft följande maska som om den skulle stickas rät. Sticka ihop följande 2 maskor som 1 rät maska. Dra den lyfta mas­kan över den senast stickade maskan och sticka därefter de åter­ståen­de 29 maskorna räta.

Varv 2 och alla följande jämna varv
Lyft den första maskan som om den skulle stickas rät. Sticka resten av varvet rätt.

Varv 3
Lyft den första maskan som om den skulle stickas rät. De följande 27 maskorna stickas räta. Gör en minskning som på varv 1 och sticka där­efter de återstående 28 maskorna räta.

***
Fortsätt på samma sätt med en maska mindre före och efter minsk­ning­en på alla aviga varv tills du har 1 maska kvar på stickan. Ta av garnet och första rutan är klar.

Nu ska du välja om diagonallinjen som minskningarna bildar ska peka åt vänster eller höger. Jag har valt höger och då fortsätter man att bygga på arbetet mot höger, så här:

Lägg upp 31 m och plocka upp 30 m längs den första lappens högra sida – se bilden. Klicka på den så öppnas den i ett nytt fönster i stör­re format!


Sticka därefter på samma sätt som du gjorde på den första lappen. Fortsätt med att sticka fler lappar mot höger tills du har ett antal du är nöjd med. Därefter fortsätter du med nästa rad, uppåt, så här:

Plocka upp 30 m längs din allra första rutas övre kant och lägg upp 31 m med kedjeuppläggning. En bra beskrivning på hur det går till hittar du HÄR.


Fortsätt sedan med följande lapp mot höger, illustrationen visar hur. Glöm inte den extra, 61:a maskan som ska plockas upp i vinkeln där hörnen på de redan färdiga lapparna möts!


Efter det här är det bara att sticka på.

Vad som helst, men INTE väder

IDAG SKULLE JAG kunna snacka [o]väder, men det kommer jag inte att göra. Det är illa nog att ha det, jag behöver ingalunda orda om det också. Här kommer istället några trevligare rapporter:

Som att en av mina fyra Phalaenopsisorkidéer kör en repris på fjol­året och precis har vecklat ut sin första knopp ...


... eller att ”geringsstickningen” avancerar med stormsteg! Det går helt makalöst fort att sticka på det här viset och flera nya idéer som bygger på den här tekniken har raskt klivit ombord på den ständigt snurrande hjärnkarusellen.


Och så ”uppfann” jag nya muffins sent igår kväll, när jag kom på att det idag kanske dyker upp flera kaffesugna besökare. Chokladmuffins med citrusgömma kan vi kalla dem för att vara lite ”Halv åtta hos mig”-iga. Mättad kakaosmak plus syr­lig­he­ten från marmelad av apelsin och cit­ron, det blev mumsfilibabba det!


En skopa smet i botten och en klick marmelad på det. Sen på med resten av smeten.


Sss...maskens!


Dessvärre har jag inget tjusigt tårtfat med tillhörande glaskupa, som enligt alla glassiga inredningsmagasin verkar vara ett nutida måste. Fattigmanslösningen är ett melaminfat från det glada 1970-talet och en upp-och-ned-vänd salladsskål. Vackert är det inte, men det tjänar sitt syfte ;o)

Ett fuktbefrämjande försök som funkar

EFTER MIN HEMKOMST från Madeira i slutet av november kom mina gulliga grannar över med en stor och vackert blommande cyklamen. Gulp! tänkte jag, som aldrig lyckats hålla liv i den sorten förr. De är ju lite knepiga, de små liven; vill ha jämn fukt, men inte blöta. Inte riktigt det jag är bäst på när det gäller krukväxtskötsel, om jag så säger.

*tänka*
.
.
*tänka-tänka*
.
.
*tänka-tänka-tänka*
.
.
Aa-hAH! En idé!

Den nytända talgdanken tarvade mer höjd än vidd, så jag började med att rota fram ett 2 liter stort stengodskrus från Höganäs ...


... och karvade av [tidigare använd] oasis för snittblommor till ett ”fun­dament” för krukan att stå på inuti kruset. Sen fyllde jag på vat­ten, men inte mer än att krukan fortfarande står ovan vattenytan.

Den genomblöta oasisbiten plus allt fritt vatten gör att en törstig cy­klamen har ett rejält vattenmagasin att sörpla i sig från, men utan att kunna ”dricka” mer än den behöver.




Den underbara blomningen tog slut efter några veckor. Vilka fram­tving­ade, växthusdrivna blomningar gör inte det? Men bladverket växer och frodas, så det ser faktiskt ut som jag hittat på ett sätt som funkar :o)

Det bästa med det här systemet är att man inte behöver passa vatt­ningen hela tiden. Även om det omgivande vattnet tar slut förblir en tjock bit oasis våt ganska länge.

Det hände sig på den tiden ...

KLICKA PÅ BILDEN!

Och det bara rullar på

JAHA JA, NU var det dags igen då. Nerverna kravlar sig för jag vet in­te vilken gång i ordningen upp till ytan och ligger som spända fiol­sträng­ar virade runt min kropp och jag kan inte sova. Sitter i köket och stirrar ut på den fallande snön och peppar mig själv:

”Du är en överlevare.
Du har klarat det förut.
Du klarar det igen.”


Inombords känns det som jag kopplats till en ackumulator, som med en kontinuerlig 12 voltsström håller hela muskelapparaten på hel­spänn i konstant kontraktion.

En ständig oro för vad som väntar låter mig inte slappna av för en en­daste liten minut, utan piskar mig att öka tempot, vara mer pro­duk­tiv och aldrig vara stilla.

I huvudet trasslar tanketrådarna in sig i varandra och jag får kämpa, kämpa, kämpa med att lyckas behålla fokus på det jag har för händer.

”Förväntansångesten” har ännu en gång kopplat ett strypgrepp på mig. Tjugo dagar kvar. Och sen då..?

***
Efter dagen hos neuropsykologen i Åbo för en vecka sedan började jag fundera över vad hon sagt: att jag aldrig givits tid eller redskap för att rehabilitera mig. Redskap? tänkte jag då. Njä, det har jag väl i ärlighetens namn inte fått hjälp med, men tid? Visst har jag fått tid. Det har jag väl..?

Visualisering är ett nyckelord för mig. Speciellt nuförtiden, när min förmåga att ta till mig det skrivna ordet försämrats så pass att jag inte klarar av ta in tryckt information utan att samtidigt läsa högt för mig själv.

Efter Åboresan gick jag därför igenom alla min sjukskrivningsintyg från 2001 och framåt, gjorde ett hjulformat diagram över hur många och långa de varit. Resultatet var nedslående och ska läsas från ”klockan tolv” i riktning medsols:


De gröna områdena är tiden jag varit ”frisk” – eller rättare sagt: offi­ciellt varit i ar­be­te, för som företagare är man tvungen att arbeta även när man är sjuk. De fasta kostnaderna försvinner inte bara för att man är out of order.

De röda sektionerna är motsatsen. Jag har givit dem olika färg­styrka för att tydligt belysa i hur många intervall varje sam­man­häng­an­de period av sjukfrånvaro blivit söndertrasad.

Den pågående, långa perioden har som synes hackats och malts sön­der i många bitar. Inför varje byte av rödnyans har en ny rusch av ”för­vän­tans­ång­est” infunnit sig som ett brev på posten. Bokstavligen, i form av nya intygskrav från Folkpensionsanstalten eller Pensions-Alandia. Vagnen i livets berg-och-dal-bana hinner bara mödosamt se­ga sig uppför branten innan det är dags för nästa skjuts, i rasande fart ner i nästa dal.

Upp och ner, upp och ner i vad som tycks vara en resa som inte tar slut förrän jag gör det. Här snackar vi inte rehabilitering. Förledet är fel! Detta är dehabilitering.

Just nu slår det mig att diagrammet påminner starkt om ett hamster­hjul. Men så lämpligt ... Man brukar ju faktiskt säga: ”Hjulet snurrar, men hamstern är död.”

*piip-piip*

På hal is på något vis

”OMBYTE FÖRNÖJER”, PÅSTÅR man i ett gammalt ordspråk, men det vete f-n om jag är benägen att hålla med. Inte alltid, i alla fall.

Idag är det som att befinna sig inuti en kall och blöt Lovikkavante, me­dan gårdagen bjöd på ett ypperligt vinterväder. Det var solsken både på himmel och i sinn, glatt fågelkvitter sipprade in från trädgården och i sanning upplagt för en långpromenad. Vid denna tog jag för förs­ta gången steget fullt ut och blev T::A::N::T. Ja, det vill säga att jag iklädde mig mina ärvda broddar för att inte drutta ”hals över arsel” och bryta lårben eller andra halsar medan jag älgade fram genom stans norra delar.


Och på tal om älgar, så kan man här på Åland stöta på sådana lite varstans. Såväl levande som döda. I det här fallet är det helt under­ba­ra jakttorn à la skogens konung, som finurlige konstnären och mång­sysslaren Juha Pykäläinen konstruerat. De här två står i princip mitt inne i stan och tjänar med andra ord inte sitt riktiga syfte, men är kuliga att titta på.

Veckans Vanartiga Vers #43

Borti Joensuu bor det en freak
vars intresse är nålar och spik.
De sitter på kroppen –
ja, till och med snoppen –
så han kommer att rosta som lik!

***
Denna limerick, och ytterligare 127 stycken, ingår i samlingen ”Limerickar att le åt”, som du kan ladda ner i sin helhet genom att klicka HÄR.

Tycker du att den här var kul och vill roa någon annan? Då är det bara att klicka på det lilla kuvertet med en pil på i slutet av inlägget och skicka iväg länken.

Kanske är det en flopp ...

... MEN DET KAN lika väl vara ett riktigt fynd. Emmaus här i Marie­hamn har haft 50 % rabatt på allt i några dagar. Igår tittade jag in, i akt och mening att hitta lite restgarner att använda i mitt nya ”ge­rings­pro­jekt”. Några sådana fanns det inte. Inte ett ynka litet nystan, faktiskt. Jag fick nöja mig med att jag fick mig ett par vanliga INOX-stickor, nummer 3½, som jag också behöver.

På väg till kassan fick jag på en hylla syn på ett långt, blått fodral med bärhandtag. Va? tänkte jag. Inte kan det väl vara en stick­ma­skin..? Jodå, mycket riktigt! En grovstickare av märket Bond var det och med reapriset blev den min för 25 euro.


Jag har ännu inte hunnit kolla igenom att den verkligen är funk­tions­dug­lig, men om den är det var det ett äkta fynd. Nu har jag i och för sig en stickmaskin sedan tidigare (även den köpt begagnad), men det är en finstickningsmaskin, så jag har aldrig kunnat maskinsticka med tjocka garner.

Det var med andra ord en bra dag igår. Ett par stickor och en stick­maskin uppväger mer än väl att jag fick gå hem utan mera garn. Tul­panköpet jag planerat blev för övrigt inte heller av. Den slanten fick jag lov att ombudgetera till Bonden ;o)