Nästan klar!

MIN MANDALATECKNING PÅ duk är nästan klar nu. Nu fattas bara den där sista touchen med silver. Men pennan jag behöver har ännu inte anlänt, så nu får jag testa mitt tålamod igen.

Visst blir man glad av att titta på den? Färger är verkligen Lifvet för mig!

 

Kreativt pausande och ny medlem i familjen

JAG HAR HAFT en ganska lång, kreativ paus från mitt mandalatecknande. Orsaken är Duolingo och återupptagna övningar i det italienska språket. Övningar som gick i dvala för ungefär tre år sedan, men som nu vaknat till liv igen.

Helt på latsidan har jag däremot inte legat. Jag hittade en svartvit teckning härförleden, som jag blev inspirerad att färgsätta när min nya uppsättning alkoholbaserade tuscher anlände. Av samma orsak har jag nu återupptagit färdigställandet av projektet på duk, som gick i stå när den centrala mandalan i röd/gul/grönt blev färdig.

Och det här mina vänner, det är ren och skär lycka för en färgnörd:

Så nu är jag som sagt igång igen. Den röda mandalan har fått en blå kompis och nu håller de på att få sällskap av en i lila toner:

 

 

Annars är grädden på livsmoset just för stunden att jag blivit »morrmorr» åt en näpen liten grekiska, som av sin matte, min dotter alltså, fått namnet Luna. Visst äär hon för söt?

 

 

Tvära kast, som vanligt

EN SAK ÄR i alla fall säker: långtråkigt har jag aldrig! Det finns alltid någonting kreativt att sätta tänderna i. Som nu, när jag av en bekant fick överta en 40x50 cm stor duk för akryl-/oljemålning som det gått ett hål i. Skadan var inte värre än att det enkelt lät sig fixas med en bit linnetyg och en skvätt lim. Sen var det bara att sätta igång.

Först ritade jag konturerna med alkoholbaserad, svart tusch.

Den här biten av jobbet tog väl sisådär fyra dagar i anspråk, eftersom jag bestämt mig för att ingen av mandalorna skulle vara den andra lik och det inte fick bli något direkt upprepat mönster i varje enskild mandala. Det tarvade en hel del pausande och funderande kan jag säga.

Och nu, idag, har jag äntligen kunnat ta itu med den roligaste biten, att färglägga det hela!

Catch a dream, anyone?

DET BÖRJADE SOM en vanlig mandala i oktober 2014. Idag blev det med ens en drömfångare.

Senaste tidens »grejande»

DET RINNER PÅ.

Lite frihandsteckning för senare färgläggning:

Och så här blev det efter en räd bland tuschpennorna:

Lite gravyr på cd-skivor:

Dubbelkort av kartong med mandalateckning:

Och så lite mera disciplinerad mandalakonstruktion med tusch och papper:

Stora A var hem på besök sistlidna veckoslut och då roade vi oss, mor och dotter, bland annat med att i all stillsamhet sitta och kolorera några av mina alster. Med ett par ramar från IKEA blev det fina tavlor att pryda studentlyan med:

När det ena liksom ger det andra

MANDALAFLÖDET JAG PLÖTSLIGT hamnade i rinner på med ett par cd-skivor till och några stenar. Därifrån blev det sedan ett sidospår med frihandsteckning med tusch på kartong. Vete sjutton hur mycket stickning och virkning det kommer att bli det här vinterhalvåret, för just nu är det pennor, penslar och tuscher som lockar mest.

Mandalamani

NÄR ALLT INTE går som på räls i Lifvet behöver jag alltsomoftast ta till lite hantverksterapi för att inte bli helt knäpp. Den här gången började det med akvarellpapper och tuschpennor ...

... som fortsatte i en kombination av svartvit laserutskrift, tuschpennor och penselfärg ...

... som i sin tur resulterat i strippade cd-skivor som jag målar med akrylfärg. Som det kan bli, va?

Den ovan är färdig, den här är halvvägs:

Presstopp!

I ONSDAGS ANLÄNDE fruktpressen, igår satte jag igång. I avsaknad av en riktig fruktkvarn för att krossa äpplena provade jag mig igenom allt från att hacka med kniv till att köra i blender innan jag till slut kom fram till att min gammaldags veva-för-hand-rivare var det som gick fortast och gav bäst re­sultat.

Men att veva sig igenom drygt två fulla bananlådor med äpplen ..? Nä. Så goda vännen P ryckte in och lånade mig sin matberedare med rivskiva och sen blev det, bortsett från att det var oväntat trögt att skruva pres­sen, lite fart på produktionen ... ända till pressning nummer 3 vill säga.

Halvvägs färdigpressat gick det plötsligt inte att skruva varken neråt eller uppåt. Däremot konstaterade jag att det började samlas en hög fina me­tall­spånor runt gängstången. Aj, aj, att det gått så trögt berodde helt klart på att den invändigt gängade, cylindriska delen som stången skruvas genom inte var i skick!

Så där blev det presstopp, med presskorgen halvfull av rivna, ännu inte fär­digmustade äpplen, blott fem och en halv liter färdig must och långt mer än en hel bananlåda med opressad frukt. Och där befinner jag mig fortfarande. Vi får väl se vad den brittiska leverantören – som jag naturligtvis omedelbart kastade mig över per mejl – kommer att åstadkomma för att lösa detta.

Var jag befinner mig på irritationsskalan? Tja, någonstans i trakten av -7.653.896,2. Typ.

För att inte gå i tak lugnade jag nerverna med att virka färdigt ännu en man­dala. Denna gång i milda, barnkammarvänliga färger. Lite söt blev den, inte sant?

Upcycling!

FRUKTPRESSEN ANLÄNDE IGÅR. Till veckoslutet ska här pressas äpplen! Men då behövs det flaskor. Mängder av flaskor. Som ska diskas och ställas att torka.

Har man ingen flådig torkställning för flaskor får man ta vad man har. Pres­sen kom packad med stora klunsar av vad som liknar fogskum. Stickor har jag i parti och minut. Med dem inkörda i skumklumpen löste jag problemet ganska geschwint :o)

Ett annat exempel på återanvändning av sådant som andra kasserat är hö­gen med metallringar till kommande mandalavirkningar. De var stommen till en sådan där långsmal rispapperslampa, som jag fick med mig på köpet när jag fyndade mitt ”nya” köksbord. Med en stunds blötläggning i hett vatten lossnade limmet lätt som en plätt och jag har fullgott material till många mandalas :o)

Och vad mandalas beträffar färdigställde jag nummer två igår. Havets för­änderliga nyanser, sand, sten, klippor och drivved har tjänat som inspiration. Nästa jag gör ska bli i riktigt babymilda toner, perfekt att hänga ovanför någon gullunges spjälsäng.

Mandala-laa!

MAN TAGER ETT stycke rostig ring av metall, bärgad från någon skrot­container någon gång för länge sedan. Lackar densamma för att låsa fast rosten. Gör sedan ett djupdykning i lådan med garn, rotar fram en virknål och låter skaparlusten flöda. Den kreativa virkningen förenas därefter med ringen och ta-daa, man har gjort sig en mandala!

Denna min första är 35 cm i diameter, men jag är väldans sugen på att gö­ra en ännu större. Kanske till sovrummet i en mildare färgskala.

Nöjd är jag i alla fall, so far. Inspirationen kommer, som så många gånger förr, från Lucy med bloggen Attic24. Men varken färgval,mönster eller mon­teringsmetod överensstämmer med hennes, som förstås är såå mycket läckrare (fast inte i min stil).

En mandala är väl ungefär det minst nödvändiga föremål man kan tänka sig och har inget annat syfte än att vara dekorativ. Fast sådant behövs också här i Livet!