Lifvet från den ljusa sidan

ALLT HAR – ÅTMINSTONE för tillfället – ordnat sig till det bästa för Jennifer med hennes medicinering och jag drar en stor suck av lättnad. Min egen dotter är strålande vacker, jag har varit på trevlig middag med god mat och om möjligt en ännu godare efterrätt och snöbollsbusken som jag köpte med 70 % rabatt på höstrean i fjol har överlevt vintern och blommar. Livet känns rätt ok just och det verkar till och med som det äntligen tänker bli sommar!

Just nu visar sig med andra ord Lifvet från sin fagraste sida. Bästa att tanka upp medan det pågår ;-)

Tankar efter en orolig natt

»Lag och rätt» eller »Lag och fel»?

IDAG SAMMANTRÄDER SOCIALNÄMNDEN i Mariehamn och jag håller tummarna för att det hittillsvarande avslaget på ekonomiskt stöd för Jennifers livsviktiga cystinosmedicin kommer att behandlas.

Något kostnadstak för kompletterande stöd existerar INTE. Lagen är väldigt tydlig, när den säger att stödet ska ges ”till behövligt belopp” respektive ”i behövlig utsträckning”. Om behovet är kontinuerlig medicinering är det inget snack om att hela det beloppet skulle vara något annat än ”behövligt”.

Jag förutsätter därför att det eventuella beslut nämnden klämmer ur sig denna gång kommer att vara i enlighet med Lag om utkomststöd 30.12.1997/1412 för annars må fan ta bofinken! Jag må ha varit förbannad igår, men beware, jag kan bli ännu ilsknare. Har det gått att få rätsida på hur det allmänna bostadsbidraget i Finland ska beräknas så ska det nog min själ gå att få rätsida även på det här!

Som jag skrev i en kommentar någonstans på Facebook igår:

Det heter faktiskt ”Lag och rätt”, inte ”Lag och fel”. Så gör om, gör rätt! Det är en svårt sjuk människas liv det handlar om, inte en immateriell rättighet i ett bokslut.

VIKTIGT MEDDELANDE TILL ALLMÄNHETEN– framför allt den åländska

ÅLÄNDSKA JENNIFER, 29, lider av en ärftlig, extremt ovanlig sjukdom som heter Cystinosis. Den tar sig många uttryck och ett av dem är kristallisering i ögonen, som om man inte medicinerar med en oerhört dyr form av ögondroppar (Cystadrops, ett s.k. orphanläkemedel; googla gärna) leder till blindhet. En veckodos kostar den obegripliga summan nästan 1.400 euro (fotot är av kvittot för inköpet av EN veckodos). Sådan är alltså den krassa verkligheten för någon med en sjukdom som drabbar 1 av 100.000-200.000.

Synen på vänster öga är redan förlorad och nu är katastrofen för höger öga hotande nära. Varken samhället eller vårdapparaten bidrar i dagsläget till finansieringen av läkemedlet. I Helsingforsregionen finns det enligt läkemedelsproducenten, Orphan Europe, en patient i samma situation som Jennifer. Kostnaden för dennes ögondroppar täcks av en betalningsförbindelse som utfärdats av FPA. Här på Åland är läget ett annat, eftersom utkomststöden fortfarande administreras av kommunerna och socialkontoret i Mariehamn – sannolikt helt i strid med lag – har nekat Jennifer ekonomisk hjälp pga att de anser att just denna, av läkare ordinerade, receptbelagda medicin är för dyr.

Läs med fördel vad som stipuleras i 7 § Lag om utkomststöd!

Tidigare har preparatet omfattats av högkostnadsskyddet, men sedan ifjol gör det det inte. Däremot finns det enligt apoteket hopp om att det så ska göras igen om någon/några månader – men tills dess?? Enligt socialkontorets resonemang förväntas m.a.o. en invalidpensionerad, svårt sjuk, ung kvinna under tiden finansiera en absolut livsviktig medicinering, som på månadsbas kostar nästan 5.600 euro. Vad i hela glödheta helvete liknar detta?! Så här ska det inte få vara.

Jag riktar mig därför till var och en med minsta uns av medmänsklighet: gå med i facebookgruppen Hjälp Jennifer att inte bli blind :( för att se vad just DU kan göra för Jennifer när det sociala skyddsnätet i vanlig, god ordning läcker som ett såll!

David vs. Goliat: 2-0

JAPP, SÅ ÄR det. Stora Stygga Försäkringsbolaget har fått vika sig på en punkt till. Målsnöret börjar skymta någonstans där borta i horisonten ... *försiktigt optimistisk*

Sen ber jag tusen gånger om ursäkt för min plötsliga frånvaro här på blog­gen, men tiden räcker inte riktigt till just nu. Bättring utlovas! Efter nyår är jag nog tillbaka med ungefär samma frekvens som förr :-)

[energi]fattigdom

JAG MÄRKTE JUST att mina inlägg här på bloggen har blivit alltmer spora­diska på senare tid. Förklaringen är förmodligen enkel. Jag tror att den går att hänföra till att den nästan sex år långa kampen mot mitt pen­sions­för­säk­rings­bolag kom till ett avslut i slutet av september. Efter det var det som all energi rann av mig. Så där som laddningsbara batterier på moderna borr­ma­skiner, ni vet. Ena sekunden skruvar de med full kraft, för att i nästa vara stendöda.

Men hur jag nu i min enfald kunde inbilla mig att någonting någonsin är fär­dig­råddat med, det begriper jag inte. Ibland känner jag mig okarak­tä­ris­tiskt troskyldig och lättduperad.

Dels är inte förhandlingarna i ärendet med Aktias (dvs Alandia Försäkring) felaktigt beviljade och likaledes felaktigt avslagna premiebefrielse slutförda.

Dels fortsätter Ålands landskapsregering att envist påstå att den inte har någon rätt att utöva tillsyn över vad FPA företar sig med det allmänna bo­stadsbidraget i landskapet Åland, vars administration de mot betalning ur den åländska börsen förväntas sköta. Istället hävdar landskapsförvaltningen – skriftligen och således bevisligen – att det är FPA som ska utöva tillsyn över sig själv ...

Och så har det tillkommit en ny liten krumelutta att addera till allt övrigt trassel: Aktia (dvs Alandia Försäkring) har, istället för att betala ut den en­gångsersättning för bestående arbetsoförmåga jag är försäkrad för och an­sökte om den 16.10.2014, skickat mig en premiefaktura för följande pre­mieperiod, första halvan av 2015!

Jag har sannolikt sagt det förut, men jag säger det mer än gärna igen:

Förbannad vare den dag jag lät mig övertalas att teckna samtliga mina personförsäkringar i detta enda och samma bolag,
nuvarande Alandia Försäkring.

”Mer energi åt folket!”

FÖRSTA DAGEN PÅ mitt nya liv som kalorikonsument. Så här pass enkelt kan man energiboosta sin vanliga frukosttallrik. Det som tillagts till vad jag normalt brukar äta är fetstilat.

naturell 2,5 %-ig yoghurt
en rejäl skopa 10 %-ig gräddkvarg
1 banan i skivor
en klick äppelmos
0,5 dl ekohavregryn
10 hackade mandlar
några russin

Jag vet inte hur pass många extrakalorier den här förändringen innebär, men att det blir fler är i alla fall säkert :o)

Dagen har jag annars börjat med att underteckna en anhållan om för­säk­rings­er­sättning riktad till mina goda vänner på Aktia, som administrerar den ifrågavarande försäkringen för Alandia Försäkrings räkning. Ska vi tro att det hela kommer att gå som på räls ..? Knappast, om det går som det brukar.

Av skadan vis har jag därför i preventivt syfte redan vidarebefordrat den ak­tuella dokumentationen till Försäkrings- och finansrådgivningen, FINE. Det är förmodligen lika bra att ha dem med på tåget redan från start ;o)

Jo, det är på riktigt

JAG HAR SAKTA börjat fatta att det är sant, att min långa kamp mot ar­bets­pensionsbolaget äntligen har nått sin slutdestination. Fast inte förrän idag, när posten kom och med denna ytterligare ett kort att försöka tränga in i en redan överbelastad plånbok, trillade polletten ända till botten.

Det är på riktigt, för nu har jag en plastbit som det står så på! Och tack-gode-gud-eller-andra-valfria-makter, att det till den här typen av kort inte hör lösenord och/eller koder man måste försöka memorera.

2.043

EFTER ATT MIN sammanhängande arbetsoförmåga varat i 2.043 dagar kom så till slut, efter sju sorger, åtta bedrövelser, otaliga läkarutlåtanden, besvär till besvärsnämnd, överklagande till Försäkringsdomstolen et cetera, ett beslut om beviljad invalidpension.

Obegripliga fem år, sju månader och sex dagar av Livet har jag ägnat åt att fajtas mot väderkvarnarna. Otaliga är de gånger jag helst av allt bara hade velat lägga mig ner och dö. Men är man envis så är man. Och lider man av galopperande rättvisepatos så gör man.

Nu ska jag bara ägna mig åt att andas, lååååååångsamt, resten av dagen.

– Ruckelhäxan
a.k.a. Donna Quixote

Försäkringsfundering

DEN SOM FRIVILLIGT köper sig någon form av frivillig försäkring bor­de av nödtvång genomgå en liten, om inte rentav den stora modellen av, sinnesundersökning.

Den som dessutom frivilligt köper sig någon form av frivillig försäkring av Alandia Försäkring eller t.ex. Aktia borde idiotförklaras.

Konklusion: jag är en idiot. Eller har åtminstone varit.

***
Att vara försäkrad är förvillande likt att spela på roulette, för statistiskt är det alltid ”banken” som vinner. Även när kulan stannar på rött efter att du satsat allt på den färgen för­lorar du alla dina spelmarker, efter­som ”banken” har tolk­nings­fö­re­trä­de och rött är svart tills du har lyck­ats bevisa motsatsen.

Så du, dra nu lärdom av andras misstag och teckna inga som helst för­säk­ring­ar mer än de lagstadgade! De du redan köpt kan du med fördel avsluta fortast möjligt, för i slutändan kommer de ändå att visa sig va­ra riktiga förlustaffärer. För dig alltså, inte för försäkringsbolagen.

Rätt ska vara rätt – Ruckelhäxan strikes again. Twice!

DET BÖRJAR VISST bli mer regel än undantag att jag har rätt? Den här gången gäller det diagnosen av mitt handledsproblem, som jag själv, ända från början, konstaterade vara en senskideinflammation, men som av ”expertisen” klassades som en banal mus­kel­över­an­sträng­ning. Men rätt fick jag, i slutändan!

Så nu blir det heparin, dvs blodförtunnande, intravenöst i tre dagar, vilket är vad jag borde fått direkt med de übertydliga symptom jag upp­visade. Samtidigt skulle handleden behöva immobiliseras tills in­flam­mationen klingat av, men det är en åtgärd som svårligen låter sig vidtas.

Är man högerhänt och singelhushållande blir det varken mat i magen, disk i torkskåpet eller mycket annat gjort heller om man sätter den do­minanta klöven ur spel. Det är svårt nog att försöka torka sig där bak med ”fel” hand, med en pappersåtgång som blir dubbelt den normala innan man får till det ;o)

Men när det gäller att få till det tar Alandia Försäkring priset! Och då menar jag inte pga att de f.n. befinner sig rejält i blåsvädret, eftersom det spekuleras i att de sparkat en chef pga hans sexuella läggning. Nä, här gäller det rent allmänt tövel, som man säger på Åland. Igen.

Från ingenstans – men enligt handläggaren hämtat ur läkarutlåtanden – har jag begåvats med två sprillans nya diagnoser: A69 = Nekroti­se­rande ulcerös stomatit och E22 = Akromegali och hypofysär gigantism. Inte riktigt alla siffror rätt, om jag så säger, och därmed ännu ett be­lägg för med vilken imponerande kompetens man handlägger sina kun­ders pen­sions­ären­den, att addera till den redan långa raden.

Jag behöver väl knappast påpeka att jag opponerat mig mot miss­för­hållandet ..? Rätt ska som sagt vara rätt. Det är tur att trädgården börjar vakna till liv igen. För ens sinnesfrids skull, alltså.

Fatta att dom orkar!

FÖR EN VECKA sedan ondgjorde jag mig här, för jag vet inte vilken gång i ordningen, över Aktia Livförsäkrings erbarmliga agerande. Och tittut, idag var de här, för jag vet inte vilken gång i ordningen, och snokade igen. Studerade mitt fotograferande gjorde man också.

Ja, jag vet inte vad ni andra tycker, men det faktum, att såväl FPA som diverse försäkringsbolag bemödar sig om att hålla sig ajour med vad lilla jag skriver här i sajberspejs tyder i alla fall i min värld på, att det mjöl de har i sina påsar visserligen inte är vitaste fina specialvetemjöl utan snarare så gott som oätligt, gjort av bark.

Fatta att dom orkar! Fatta att dom ännu inte fattat att jag inte kom­mer att ge mig! Med risk för att bli tjatig så säger jag det än en gång: bland de mer korkade saker jag gjort i mitt liv är tvivelsutan att jag, som så många andra med mig, låtit mig invaggas i falska för­hopp­ning­ar av försäkringsbranschen.

Om att inte ge sig

ATT MIN ENA utbytbara sticka till långa rundstickan gick av har na­tur­ligtvis inte hindrat mig från att fortsätta på ett par tumvantar med myck­et mönster. Det var bara att, med tandagnissel, ta fram strump­stick­orna igen.

Som vanligt har jag valt färger som kanske känns lite oväntade i sam­man­hanget, för sådana här norska vantar brukar ju i allmänhet ha en ganska klassisk färgsättning. Men här blir det petroleumblått kom­bi­ne­rat med äppelgrönt och ljust isblå stjärnor runt muddarna.

Det blev ganska mycket stickat igår, för efter mejlkorrespondens med mina ”vänner” på Aktia Livförsäkring under förmiddagen kände jag mig tvungen att sitta ner, andas djupt och intensivt fokusera på något an­nat. Länge.

Detta erbarmliga försäkringsbolag har – trots ett nytt, vederhäftigt lä­karutlåtande utfärdat explicit för den premiebefrielse som bråket hand­lar om, påbackat av ett lika vederhäftigt utlåtande från arbetspsykolog – ännu en gång avslagit min ansökan. Beskedet har jag t.v. inte fått per post, så jag känner inte till vilken anledning de nu hittat på för att neka, men den är garanterat lika grundlös som tidigare.

Och till dags dato har de inte svarat på frågan jag ställt sedan april 2013, om hur ett läkarutlåtande bör vara formulerat för att de ska god­känna det. Detta uteblivna svar på en enkel fråga kan inte ses som något annat än förslagen obstruktion, vilket resulterar i att in­tygsutfärdare och försäkringstagare famlar helt i blindo. Utlåtande ef­ter utlåtande kan skickas in utan att man får till det, i och med att man inte får vetskap om hur de vill ha det.

Om det mot förmodan finns folk där ute som går i tankar att teckna nå­gon form av försäkring hos Aktia eller Alandia Försäkringar, som är Aktias huvudman i det här fallet: TÄNK OM! Att vara försäkrad kostar dig multum och invaggar dig i en falsk trygghet. Den dag du är i behov av det du försäkrat dig för, då hittar de på egenhändigt hopsnickrade tolkningar av sina försäkringsvillkor, som trots att de läcker som ett såll gör att de kan blåsa dig på allt och lite till. För se, de har ju tolk­ningsföreträde, de små asen.

En sak ska min dotter få med sig som visdomsord på väg in i vuxen­livet, och det är rådet att aldrig, aldrig någonsin, låta sig luras att köpa någon som helst form av försäkringsskydd. Absolut inte mer än det man enligt lag är skyldig att ha, som t.ex. trafikförsäkring på en eventuell bil.

Som tur var sprängde de digitala varianterna av ”60+ och singel” 500-utlånsgränsen på Elib inatt, så det finns trots allt något att glädjas åt medan jag grunnar på vilken jurist jag ska kontakta, när det nu blivit dags att dra Aktia inför domstol för avtalsbrott och bedrägeri.

Se där, ja!

NOTERAT UNDER FÖRMIDDAGEN: någon som surfar via Folksams server har informerat sig om vad jag skrev häromsistens om hur ett läkarutlåtande B2 bör formuleras, om den intention intygsutfärdaren har ska godkännas av andra försäkringsanstalter än FPA, som kon­struerat blanketten.

Detta är intressant såtillvida, att Folksam köpt upp Aktia Skade­för­säk­ring. Och Aktia är ju, som bekant, inte ett försäkringsbolag som jag ger många pluspoäng. Fast i mitt fall handlar det förstås inte om en ska­de­försäkring utan om en frivillig pensionsförsäkring. Men Aktia och Folk­sam samarbetar. För mig räcker det med den vetskapen.

Kära, finländska läkarkår

EFTERSOM DET INTE verkar vara bekant för er hur konklusionen i ett B2-läkarutlåtande bör vara formulerad för att den undersökte ska kom­ma att godkännas såsom varande 100 % arbetsoförmögen av andra försäkringsanstalter än FPA, vars blankett ni använder, vill jag dela med mig av den kunskap jag av en lycklig slump inhämtade under föregående vecka.

I blankett SV7, under punkt 10, ”Konklusion”, får ni inte under några som helst omständigheter använda er av något av de förtryckta al­ter­nativen! Istället får ni ta på er jobbet att rita dit en egen liten kryss­ruta, med den vidhängande texten: ”Jag anser den undersökte oför­mögen till allt arbete fr.o.m. _______”.

Om ni, som förr, petar in ett kryss i rutan före: ”Jag anser den un­der­sökte oförmögen att utföra sitt sedvanliga arbete eller därmed nära jämförbara arbete fr.o.m. _______”, ger ni de privata för­säk­rings­an­stal­terna möjlighet att ducka sitt försäkringsansvar genom att hävda att den undersökte minsann inte är befunnen hundraprocentigt ar­bets­oförmögen.

Nej, för fan! Han/hon kan ju faktiskt under sju-åtta timmar per dag hållas på benen fastsurrad mot en lämplig stolpe och t.ex. sys­sel­sät­tas med att fånga flugor med framtänderna! Förutsatt att detta inte råkar vara hans/hennes sedvanliga eller därmed nära jämförbara ar­bete förstås. Men då hittar de på något annat, det vet både ni och jag.

Så kära, finländska läkarkår, ta lärdom av detta och bespara på så vis många av era patienter åratal av utmattande, själsdödande, kostsamt och förnedrande papperskrig. Tack på förhand!

Aktia alltså ... *himlar med ögonen*

DATERAT DEN 24.7.2013 skickade jag en anhållan om återköp av min frivilliga pensionsförsäkring till Aktia Livförsäkring Ab (eller, tja, i slut­ändan Alandia Försäkrings dotterbolag Liv-Alandia).

Enligt för­säk­rings­vill­ko­ren ska en sådan anhållan göras inom tre må­na­der från da­te­ring­en av ett intyg från arbetslöshetskassan om att man under de senaste 60 veckorna lyft arbetslöshetsdagpenning i minst 200 dagar. Jag bi­fo­gade ett intyg daterat den 25.4.2013, så min an­hållan gjordes med en dag tillgodo och följaktligen inom utsatt tid.

Idag hävdar Aktia att så inte är fallet, eftersom de inte mottagit och öppnat mitt brev förrän den 1.8.

Hur mycket får ett försäkringsbolag egentligen bryta mot sina egna vill­kor innan det börjar betraktas som kriminellt??

Höstbestyrligt

HU, SÅ KALLT det börjar bli! Varje dag eldar jag en eller två brasor för att mota undan den ruggiga känsla som alltid infinner sig innan man vant sig vid att det inte längre är sommar.

Knut börjar vara klar med bygget av vedförrådet, så till veckoslutet kan jag börja stapla in. Jag hade hoppats hinna stryka färg på brä­der­na före vintern, men temperaturen är inte riktigt lämplig för målning längre.

Med kylan följer omsorgen om småfåglarna. Det ska bli spännande att se om de kommer att acceptera mina talgbollsglober, nu upphängda som ett pärlband med tre stycken fastkrokade i varandra i det döda lärkträdet. Funkar det inte som tänkt så har jag i alla fall en kul, ovan­lig och self made trädgårdsskulptur :o)

Höstbestyrligt är också, i min värld, att återuppta handarbetandet ef­ter sommaren. En sjal blev klar för ett tag sedan och en annan är på slutrakan. Det ser nästan ut som jag redan imorgon kan visa lite bilder på den :o)

Och så konstaterar jag, att idag är det exakt 1.700 dagar sedan jag sjukskrevs för vad som länge kom att betraktas – och med stor en­vis­het behandlas – som en utmattningsdepression, alla mina protester till trots.

Om jag denna jubileumsdag skulle sammanfatta dessa förlorade dagar är det ganska lätt gjort: allt som har kunnat gå fel har gjort det, på al­la plan och inom alla berörda instanser. Gud give, att det för en gångs skull går rätt idag i samband med det s.k. utvärderingsmötet efter ar­bets­prövningen i september!

Slutet på historien ..?

SÅ HAR JAG då gjort min sista dag som arbetsprövande som skol­bib­lio­te­karie. Det har på många sätt varit en intressant månad. En månad med en del aha-upplevelser och en hel del självinsikt.

Bland annat har jag verifierat att min nuvarande kon­cent­ra­tions­för­må­ga som allra, allra mest håller i lite drygt tre timmar. Sen blir det kort­slutning i internkommunikationen, när killarna på kontoret slänger van­tarna i bordet och tar ledigt resten av dagen. Bevis för detta? Tja, när någon som jag plötsligt slutar kunna ordningsföljden i alfabetet, då är det ganska tydligt.

Lederna i knän, höfter och tummar håller inte heller för många timmar i rad med inplockning av böcker på hyllor både högt och lågt. Ajajaj, så illa det varit vissa dagar! Plus att mina luftrör definitivt inte uppskattar den knastertorra inomhusluften i en mekaniskt luftväxlad miljö – inte heller ett inomhusklimat som är fyra-fem grader varmare än jag har hemma i ”Rucklet” (20-21°).

På aha-sidan noterar jag, att jag har oerhört svårt att hejda mig när jag väl drabbats av en god idé. Rusar på som ett skenande ånglok gör jag, och det kreativa vårflödet gör att jag inte kan koppla av ens på hemmaplan, än mindre sova som folk på nätterna. Plus att jag överallt, hela tiden ser saker som kunde göras på annat (effektivare) sätt, struktureras upp eller bara så där i allmänhet för­ändras en smula för att bli intressantare. Goda idéer får jag dessutom precis hela tiden och vid genomförandet av dem blir jag snudd på manisk :o/

Ett annat aha-ögonblick infann sig efter ett par veckor, då jag på ”job­bet” överhuvudtaget inte suttit vid en dator och hemmavid långt myck­et mindre än vanligt. Ta-daa! Den mer eller mindre dagliga ”grova sjö­gången” mellan öronen har hållit sig borta helt och hållet och fortsatt med det så länge som jag undvikit mer än 15-20 minuter framför en bild­skärm!

Så vad händer nu? Tja, inte vet jag. Men om ett par veckor ska det vara pow-wow med läkare, arbetspsykolog och arbetskraftskonsulent och göras en utvärdering av hur den här månaden gick. Vad som hän­der därefter är ett papper lika blankt som vanligt, men min egen för­hoppning är att vi då, efter snart fem år med minst sju sorger och åtta bedrövelser, ska ha nått fram till slutet på historien.

Fast den förhoppningen är nog fåfäng, det inser jag, eftersom en av kockarna i soppan är Alandia Försäkring. I det bolaget nöjer man sig inte förrän man grillat en försäkringstagare så hårt, att allt som åter­står är en förkolnad hög med aska, utan minsta tillstymmelse till livs­gnista.

Men till A, som utstått min vilda framfart ända sedan den 2 september, säger jag: ”Stort tack, för att du gett mig chansen att utreda var mina gränser går!” En liten blomma fick hon faktiskt av mig igår, denna un­derbara mänska, som sannerligen fått utstå både det ena och det andra under de veckor jag klampat runt på hennes revir. En gör-det-själv-blomsteruppsättning ungefär lika ostyrig som Livet självt, men given med känsla och tack­samhet.

Hämta andan lite

MIN FÖRKYLNING/LUFTRÖRSKATARR FIRADE tvåveckorsjubileum igår och i fjorton långa dagar har jag gått på knappt styrfart. Inget har blivit gjort hemma och ännu mindre ute på ruckelgården. Jag har gjort mina fyra timmar/dag på bibban, men resten av dygnets timmar har jag hostat, snorat, hostat ännu mera och vilat, vilat och åter vilat. Det tar på en gammal och sliten att åka på en sån här rejäl infektion :o/

Inte har jag städat.
Inte tvättat fönster.
Inte bäddat rent.
Inte bakat, faktiskt knappt lagat mat.
Inte gjort ett handtag i trädgården.
Inte varit social.
Inte har jag, allt vilande till trots, sovit tillräckligt heller.
Och inte har jag bloggat. Orken har helt enkelt inte funnits.

*host-host-host-HOST*

Om ni inte märkt det förut, så kan jag meddela att hösten här. Det är den nämligen när Ruckelhäxan plockar fram ullgarn och stickor. Garnet är King Coles ”Merino Blend”, som på mina nya favoritstickor från Knit Pro ska bli en riktigt ullig, gullig och värmande sjal till vintern. Stickorna är såna där moderna rundstickor där man kan alternera längden på själva kabeln. Helt suveräna!

Utomhus skulle det finnas hur mycket som helst att göra. Det finns frön, lökar och plantor som borde i jord och ovanpå det blev det efter granfällningen en hiskelig massa ved som måste huggas. Hur jag ska lyckas klyva de grövsta stamdelarna, upp till 50 cm i diameter, är ett hittills olöst problem. Med min manuella vedklyv, Klyven Klas, går det i alla fall inte.

Så här i slutet av september har mitt för året nya rådhusvin övergått i sin allra vackraste, röda skrud. Kan ni föreställa er hur häftigt det kom­mer att bli om X antal år, när vinet täckt in hela den döda lärk­stam­men? Det kan jag! Gud, så tjusigt det kommer att vara på höstarna :o)

Och som sagt, så har jag ved att ta hand om. Mycket ved. Hoppas att Knuts löfte om att inkommande vecka börja bygga vedförrådet håller streck, för annars vet jag inte ens var jag ska förvara alltsammans, om jag nu mot förmodan får allt upphugget :o/

Någon utlovad översättning till svenska av bitr. JO:s senkomna beslut har det inte dykt upp ännu. I och för sig inte direkt oväntat, eftersom jag inte ens fått svar på mina senaste frågor. Inte heller Försäkrings- och finansrådgivningen har bevärdigat mig med någon respons i ären­det med den kufiska premiebefrielsen. Och för Aktia tog det 43 dagar, och att jag upprepade samma fråga angående min livförsäkring inte bara en utan två gånger, innan jag till slut fick den information jag ef­terfrågade.

De har lustiga rutiner på detta gigantiska försäkringsbolag, det måste jag säga. Man får skriftlig korrespondens från en handläggare, som på ett bifogat svarskuvert uppger sig själv som mottagare. Lustigt nog går samma handläggare fyra dagar senare på moderskapsledighet och försvinner på obestämd tid ur systemet. Men ur samma system plockas inte personens mejladress bort. Det kodas inte ens ett från­varo­med­de­lande, så att den som försöker få kontakt blir upplyst om att mot­tagaren är oanträffbar.

Märkligt, men föga förvånande.
Numera finns det nämligen inte mycket som förvånar mig.

Efter ett plus kommer garanterat ett minus, det kan man slå sig i backen på

NOG ÄR DET sen ändå som förgjort! Knappt hinner jag få belys­nings­situationen ordnad i förrådet och beställa utearmatur till entrén förrän det totala mörkret lägrar sig över ruckelgården! Dagen efter att lys­masken varit här och fått upp ett lysrör i förrådet kunde jag nämligen till kvällen konstatera att dagsljussensorn döden dött, antagligen i samband med de våldsamma regn som drabbade Åland förra veckan.

Därför är det f.n. becksvart på gården efter mörkrets inbrott och vore jag lagd åt det vidskepliga hållet skulle jag förmodligen utgå från att detta är ”straffet” för att jag äntligen tog mig råd att dra el i förrådet. Men som jag nu inte är det, vidskeplig alltså, så sätter jag upp det på Mr. Murphys digra konto istället. Jävla karl ...

Raka motsatsen till ”jävla karl” är däremot gode vännen och glade fri­tidsfiskaren J, som än en gång förgyllt min tillvaro med pinfärsk fångst! Tre biffiga abborrar och en vacker, alldeles lagom stor gäddhona an­lände till gården i förmiddags och har nu flyttat in i min frys. Nyfångad vildfisk är en riktig lyx och det kvartskilo körsbärstomater jag gav i ut­byte kändes pinsamt futtigt.

Imorgon är det måndag igen och jag påbörjar min sista vecka som ar­betsprövare. Vad som ska hända därefter har jag i dagsläget inte en blekblå om. Att kunna göra upp planer för framtiden är ingenting att drömma om, för mitt liv är fortsättningsvis inte mitt, utan ligger i hän­derna på snikna försäkringsbolag och okända pap­pers­vän­dar­medi­ci­na­re.

Det är en evig tur att jag begåvats med ett urstarkt psyke, ett nå­gor­lun­da skarpt intellekt och en hyfsad verbal kapacitet, annars ha­de jag varit jordgubbe för länge sedan. Men alla är tyvärr inte lika lyck­ligt lot­tade, utan mals förr eller senare sönder i papperskvarnen. Min själ grå­ter för alla dessa förspillda livs skull – och inte minst för de an­hö­ri­gas.