Slutfört och omstartat

JAJAMEN, NOG FICK jag de kronbladsvirkade kuddfodralen sydda till slut! Imponeras av att det kunde rinna iväg så många år som sju innan jag kom till skott.

När jag grävde fram dessa virkningar råkade jag på också det här virkade/stickade gammelprojektet. Det fanns ingen som helst plan från början för åtta år sedan, som var startpunkten i det här fallet. Men nu är tiden kommen även för det här halvfärdiga arbetet att få till nå't! Lägligt nog är jag f.n. ansatt av stor lust att brodera, så sedan igår har det åtminstone tillkommit lite silvertråd.

Mera vintervärme

NÅ, NOG BIDDE det ju ett par pulsvärmare till i tvåändsstickning. En för övrigt trasslig stickteknik har förenklats en hel del av min ”uppfinning”: en liten papplåda invändigt uppdelad i två sektioner, en för vartdera nystan, med hål i locket. Med hjälp av den är det påfallande mycket lättare att fixa det evinnerliga upptvinnandet av garnen.

Hjälpmedlet ska produktförbättras ytterligare bara jag hinner tänka färdigt. Vad jag inte kan begripa är att det inte finns ett sådant sedan länge (eller så har jag bara inte lyckats hitta ett, ivrigt sökande på Nätet till trots). Var och en som provat på den här tekniken att sticka måste ha svurit lika mycket som jag, så man tycker ju att någon under århundradenas gång skulle ha fått nog och hittat på något som gör det hela enklare.

Rabatten växer ... precis som irritationen

DET REGNADE FRÅN och till så gott som hela dagen igår. Trädgården och grödorna tackar! Men så värst mycket utomhusjobb blev det för­stås inte, fast tillväxten av mina ”inomhusodlingar” gynnades istället :o)

[Här ska det vara en bild på mina trasiga, gamla jeans, som förses med fribroderade blommor. Men den är av någon anledning försvunnen :o/ ]

Idag är det måndag. Måndag är tänkt att vara bisfosfonatdag och har så varit i några veckor. Men nu har tanten beslutat sig för att något mer av den skiten tänker hon sannerligen inte peta i sig. Dels har jag mer besvär efter att behandlingen sattes igång än före, dels mår jag apa de två närmaste dagarna efter att jag tagit veckotabletten och – tyngst vägande argument mot ett fortsatt intag – det ska fan tugga i sig kemikalier som i förlängningen kommer att betyda en ökad risk för benbrott.

Långvarigt intag av bisfosfonat (som det är fråga om i fallet med os­teoporos) leder nämligen till att skelettet mineraliseras, dvs blir hårt istället för elastiskt. Något som är hårt, som glas, går lättare sönder än det som är mjukt. Och sen vore det väl sin sak om jag idag var 75-80 år gammal, men jag är faktiskt bara (ja, bara) 51. Ska jag då, vid mina sinnens fulla bruk av egen, fri vilja gå med på att före fyllda 60 skaffa mig en benstruktur som kan brista bara av att jag råkar sätta mig ner lite ovarsamt?! Aldrig på tiden!

Det finns alternativa behandlingsmetoder, vilket dock min läkare ”glömt” att informera mig om. Fast vem är förvånad? Han har också ”glömt” att ge mig någon som helst information om uppkomsten av osteoporos, vikten av rätt sorts motion, ”benvänlig” kost eller vilken prognosen för framtiden är. Att han dessutom ”glömt” att det är på honom, specialisten, det åligger att utfärda de intyg som behövs för försäkringsbolagen och istället skjuter över ansvaret på läkare inom primärvården gör inte saken bättre.

Notera även att bentäthetsmätningen jag genomgick i april gjordes på mitt initiativ och att det på remissen står ”/.../ för att utesluta os­teo­poros.” och inte ”/.../ pga att det föreligger misstanke om osteoporos.” Låt mig gissa att han fick en rejäl överraskning när det visade sig att jag i ländryggen har ett T-score på -2,7 och i höften -3,4. Det här inne­bär att jag har en s.k. manifest osteoporos, där gränsen går vid -2,5.

Min mycket grava D-vitaminbrist konstaterades för 2½ år sedan utan att jag då remitterades för någon bentäthetsmätning. Remiss till inre­medicinare fick jag först efter en neuropsykologisk konsultation på or­der av Pensions-Alandias sakkunnigläkare, vilket t.v. är det enda jag har dem att tacka för. Annars hade det väl aldrig blivit av, trots att jag i åratal tjatat och tjatat och tjatat om att jag inte har något ”fel i huv’et” utan måste har en somatisk åkomma.

Har jag nämnt att jag börjar bli rätt så förbannad..?

Det om det. Nu ska jag traska iväg och hämta det läkarintyg som min underbare allmänläkare utfärdat åt mig före han gick på semester. Det är en kille som har valt sitt yrke av rätt orsaker och som sköter det med den äran.

---

TRÄDGÅRDSNOTERING
Jag fick äntligen tummen ur och grävde upp resterna av husets enda origi­nal­pion, som av någon anledning vuxit tätt, tätt intill gårdens gamla forsythia­bus­ke. Lejonparten fick jag upp redan ifjol, men det blev tydligen några små rot­bitar kvar. De är nu flyttade till planteringen invid infarten.

Innan och till en del under regnet sekatörknipsade jag årsskotten på häcken av kopparhäggmispel. Det är märligt hur ojämnt den växer även på de sträck­or där man inte kan skylla på att de jättelika körsbärsträden stjäl sol och näring.

Om att brodera för att reparera

MINNS NI BILDEN på mina gamla jeans som totalhavererade i slutet av mars..? Jaså inte det. Nåväl, jag skrev då att jag bannemej skulle hitta på något sätt att förlänga livet på dem ytterligare ett tag och igår nådde det efterlängtade regnet äntligen hit till Åland. Regnväder är kanonläge för inomhusfix!

Inspirerad av chick flick-rullen ”Systrar i jeans” skred jag till verket. En liten blomma vid ena fickan:



En smärre rabatt rakt över låret, där tyget gått sönder från sidsöm till sidsöm:



Tadaa! Det är väl kanske inte ett par brallor att dra på sig när man ska på fin middag, men som trädgårdsklädsel duger de alldeles utmärkt:



På baksidan där revan fanns började jag med att med applikations­vli­seline stryka på en remsa tunt bomullstyg för att hålla ihop det hela:



Vem vet, förresten? Dessa gamla, loppisfyndade Levi’s blir kanske med tiden ena rik­tiga flower power-brallor, fulla med broderade blommor av olika kulörer och modeller :o)

På tal om blommor ska jag nu dra på mig mina nybroderade och gå ut på gården och gräva upp en pion, som behöver omlokaliseras från sitt kufiska läge precis intill stammen på min forsythia. Man kan ju undra hur i herrans namn den i tidernas morgon hamnat där :oS

Från Yi-HAA! till Ta-DAA!

DET KÄNNS SOM det snurrar på lite just nu, med radioprat, bok­pub­licering och nu även ett hantverks-Ta-DAA! Det fribroderade kudd­över­draget, sytt av en gammal yllefilt, och som jag började på för ett tag se­dan är färdigt:


Men nu har jag beslutsångest av grövsta graden. Sälja eller behålla..? Så här är det jämt och samt med sånt jag knåpat ihop och känner mig extra nöjd med :o/


Tursamt nog fyndade jag lite mer yllebroderigarn igår, så visst, jag kan ju alltid plocka fram nålen och sätta igång med ett nytt projekt.


Annars då? Tja, det är sk**väder därute. Jag har en blixtrande hu­vud­värk och urdåligt samvete för att jag de senaste dagarna inte hunnit kommentera hos er andra som jag brukar. Men annars är det väl rätt okej. Eller, tja, det var väl att ta i. Låt oss säga som så, att det är un­gefär som vanligt.

LIFO

DET ÄR MYCKET i mitt liv som jag glömt. Men det finns också såna saker jag aldrig glömmer. Bokföringstermen LIFO är en av dem. ”Last In First Out” är vad den akronymen står för. Hela mitt liv är liksom lite LIFO, särskilt den finansiella biten av det.

Knappt hann jag överlämna den nyss färdigställda sjalen till sin nya mamma förrän jag kom hem från stan med nytt garn. Underbart garn, underbara färger! Ljuvligt, malbehandlat helyllegarn med 50 % rabatt kan man inte lämna kvar i fyndkorgen. Nä. Går inte.

Att ... ähum ... besöket i stan var vikt för att panta tomglas på Alko – således generera en slant, inte spendera – ska ni bortse från helt och hållet, vördade jurymedlemmar.
 

Och med ullbroderiet på kuddfodralet går det prima! Jamen jösses, flickor och pojkar, hur roligt är det inte att fribrodera?! Jag tror banne­mej att jag fått blodad tand och har funderat mycket på varför jag, som provat på det mesta i hantverksväg, aldrig försökt mig på brodyr förut.

Resultatet blir kanske inte det tjusigaste, för jag saknar ju både er­fa­renhet och mönster. Men kors i krusifjuttan var kul det är!!


Sent igår kväll tändes förresten en ljusstark talgdank i det numera rätt skumma hjärnkontoret. För många, många år sedan – tjugo eller därikring – gick jag nämligen en kurs i att syrafärga yllegarn. I min ägo har jag därför massor med minihärvor med färgprover från hela färg­cirkeln och i all världens nyanser. I två uppsättningar dessutom, i två olika ullkvaliteter, varav detta är den ena:


Jamen, hallå, alldeles perfekt som brodyrgarn!

Lycka
♥

Tillbaka från pappersträsket – åtminstone för stunden

NU VET JAG hur mycket det kostar att rekommendera ett drygt halv­kilo papper med destination Helsingfors. Det är dyrt. En sån tur att jag häromdagen fick med mig hem tomglas och -burkar för 2,65 från min promenad!

Hela förmiddagen igår gick åt till att förbereda denna &#$%¤! pap­persbunt för postning. Nu igen. Men nu har jag i alla fall ett and­hämt­nings­hål på ungefär två veckor före nästa laddning bevärshandlingar måste iväg. Så i förrgår tog jag mig för att rota runt lite i mitt linne­skåp. Hade en minnesbild av kuddöverdrag jag sydde för något år sedan av en naturvit helyllefilt.

Japp! Jag mindes rätt.

Att brodera på vävd filt är klart lättare än att brodera på filtade van­tar. Det är faktiskt riktigt kul :o) Ännu roligare blir det när det saknas mönster! Fribroderi när det är som allra värst, det är vad vi kan kalla mitt nystartade projekt.


Men sen tog energin plötsligt slut. Ambitionerna jag hade att laga rik­tig mat till middag skrumpnade ihop till ingenting och slutade med fullkornspasta med olivolja, havssalt, svartpeppar och riven ost. Inte särskilt upphetsande, jag vet, men i alla fall mättande. Och inte att förglömma: jag hittade en pyts kokta morotsslantar i kylen också, så det blev snudd på en nyttig måltid ;o)

***
Högsta prioritet idag har ett besök i duschen. När jag sitter nedgrävd i mina pappershögar och förirrar mig bland paragraftecken och moment­markeringar har jag noterat en nytillkommen, inte särskilt trevlig ten­dens att glömma bort att ta hand om mig själv. Oroande ... Har jag månntro inlett Fas 1 av det totala förfallet..?

Och idag är det barndomsvännen A:s födelsedag också. Gratu­la­tions­intentioner är dock överflödiga, för hon har trist nog försvunnit bakom horisonten. Alla gör vi våra egna val och jag respekterar hennes. Men nota bene, därmed inte sagt att jag gillar det.

Vantastiskt!

FÖR ETT TAG sedan bidde det ett antal sticketovade tumvantar. Det var väninnan C som fick igång mig på den tekniken. Nu har hon ”lurat” mig att prova på att dekorera dem med ullgarnsbroderi också.



Men låt mig sägs så här: brodera filtade vantar med ullgarn är inte min grej. Tar man så långt garn man vill ta, ja, då trasslar sig fan­ska­pet hela tiden. Tar man så kort så det löper smidigt får man fästa och fästa och fästa precis hela tiden. Blä! Fast det blir ju rätt propert för­stås. Men inte så fint som väninnans :o/

***
Från den papperskrigiska fronten kan jag dela med mig av den ny­hets­notis (på finska) från 17 januari jag hittat hos YLE, den finländska mot­svarigheten till Sveriges SVT. Där står det att läsa om handlägg­nings­ti­den hos Besvärsnämnden för social trygghet, den nämnd till vilken Folkpensionsanstalten hänskjuter ärenden de inte förmår reda ut på egen hand. En nämnd som är mäkta överbelastad, med en handlägg­nings­tid på c. 10 (!) månader.

Fint ... Men jag fattar väldigt väl varför det blivit så. Ta mitt lilla ären­de till exempel. Mellan 2009 och 2011 har FPA kategoriskt beräknat mitt bostadsbidrag för pensionstagare på fel boendeyta, vilket summa sum­marum inneburit c. 600 euro till min nackdel.

Efter ett antal turer runt att byta till ett allmänt bostadsbidrag – och ett antal månader utan bidrag – lyckas de med konststycket att beräk­na på fel inkomst, fel boendeutgift och fel bostadsyta. När jag sedan självmant rättar dem, till min nackdel, blåvägrar de justera det av mig korrigerade bidraget till min fördel fr.o.m. 1 januari. Istället överför det ärendet till denna stackars, överbelastade nämnd.

Som en liten extra guldkant på det hela är formuleringen i deras ut­lå­tan­de till nämnden så luddig att jag inte begriper vad i helskotta som avses. Läs själva:

”/.../ Till den del som bevärsskriften handlar om det över­be­talda bostadsbidraget för tiden 1.10.2011-29.2.2012, beaktar FPA Backlunds utredning då beslutet om återindrivning tas.

I besvärsskriften har inte framlagts någon sådan ny utredning som ger anledning att ändra beslutet.”

Eh..? Hur ska man tolka det där? Godkänner de mitt yrkande på att ingen återindrivning ska göras eller är det precis tvärtom det förhåller sig?

FPA har lyst med sin frånvaro här på bloggen sedan den 2 mars, men kl. 09:40 imorse var det dags igen. Vintersemestern är kanske slut..? I så fall vill jag gärna ha ett svar på hur utlåtandet ska tolkas. Det går bra att mejla. Adressen torde vara bekant.