Mariehamn-Åbo-Mariehamn – på fem och en halv timme

FYRA OCH EN halv av gårdagens timmar tillbringade jag i Åbo, varav en del vid Åbolands sjukhus och den s.k. avbildningscentralen. Inför återbesöket på endokrinologiska vid Åbo universitets centralsjukhus den 30:e skulle det göras en ny DEXA-mätning, dvs en röntgenologisk kontroll av hur pass sköra mina ben är idag efter c. ett års me­di­ci­ne­ring av min osteoporos.

Åbo bjöd på ett strålande väder, så timmarna fram till hemresan lo­da­de jag omkring på stan. Bl.a. hittade jag en ny loppis i Kaskisbacken, som jag passerade på min väg från sjukhuset ner till centrum. Aha! tänkte jag optimistiskt. En chans att fynda ett par nya begagnade jeans! Men tyvärr, det blev inga byxor. Inget annat heller, för den de­len.

Och en sväng genom ”finvaruhuset” Stockmann bekräftade bara mina farhågor: jag är inte en konsument att räkna med. Mängden varor som ”ramlade” över mig från höger, vänster, uppifrån och ner gjorde mig bara trött. Och inte minsta tillstymmelse till habegär infann sig, snarare motsatsen; ett visst illamående över hur vansinnigt mycket saker det finns som ska göra oss till lyckligare människor.

Fast jag får ändå krypa till korset och bekänna mina synder: jag shop­pa­de faktiskt loss. På Clas Ohlson, lämpligt placerat i ett hus vid salu­torget, bredvid hållplatsen från vilken bussen till flygplatsen avgår.

En galltvål.
Finns inget bättre för fläckborttagning! Den jag köpte för sexton år sen, när Lilla A var bebis, är faktiskt slut nu.

Ett par förpackningar 2-liters fryspåsar.
Åtgången på såna har – av orsaker jag inte tänker gå in på – varit mångdubblad under det senaste halvåret.

En silinsats till diskhon.
Hon är från 1950-talet och har en totalt felkonstruerad bottensil, där all sk*t fastnar och är svår att få upp.

Visst är det helt makalöst som jag unnat mig?! Nu får det bli ta­gel­skjor­ta och självgissling ett antal veckor för att kompensera detta lyxlirande ;o)

DIY überenkla miniväxthus

FÖR SNART TRE år sedan bloggade jag om ett tips om hur man gör ett miniväxthus av fodralen till några kasserade CD- eller DVD-skivor. Men tro för all del inte att jag fått till något sånt själv. Inte förrän nu, till mina sådder av persiljefrön. Tre fodral går det åt till ett hus, och lite lim. Jag gjorde två när jag nu en gång var på gång.

Bakväggen och taket sitter ihop precis som de gör när fodralet är helt. Bakväggen är fodralets framsida och undersidan blir taket, men man plockar bort den svarta delen som skivan normalt sitter fastklämd på. Taket går därmed att fälla upp om det blir för varmt i lådan.

Växthusets sidor består av två underdelar och dess framvägg av en fram­del.

Men idag får allt sköta sig bäst det kan, för själv är jag till Åbo över dagen för att vid Åbolands sjukhus avporträttera mina sköra ben.

Och om nu någon undrar, så nej, barometern har inte vänt mot vackert väder sedan igår. Och nej, den svarta pricken är inte smuts. Jag borde förmodligen visa upp det för en läkare, men eftersom svaret på det som ”isbjörnen” nyligen norpade från mitt öra inte kommit ännu, så ... ja, jag vet faktiskt inte om jag vill. Det är liksom nog med elände ändå.

Om att svälja det lilla som återstår av ens stolthet

DET HÄNDE SIG för ett tag sedan, när jag fått min osteoporos­diag­nos, att jag med den vanliga kallduschen insåg att jag inte skulle för­vänta mig någon hjälp någonstans ifrån. Några dietråd, all­män­na för­hållningsdirektiv eller ens ett litet träningstips om hur man förebygger en försämring fick jag inte. Ett recept på ett rävgift jag inte tålde – och en gastro­sko­pi i juli, som jag ännu inte av remit­te­ran­de läkare fått svar på – är vad hälso- och sjukvården bestått mig med.

Allt var med andra ord precis som det brukar: vill du få något fixat får du fixa det själv.

Så i denna goda anda svalde jag det sista av min stolthet och författade en ansökan om luciamedel till Folkhälsan på Åland, för att få ett bidrag till inköpet av ett s.k. promenadband. Promenad eller löpning är nämligen det vedertaget bäs­ta sättet att motverka benskörhet. Men om man, som jag, redan är gravt ben­skör, är raska långpromenader eller löp­rundor på den nordiska vinterns ofta glashala underlag inte riktigt att re­kom­men­dera. Därav önskemålet om ett promenadband.

Svaret lät vänta på sig, men var positivt när det väl kom. Fast hela beloppet skul­le Folkhälsan inte kunna stå för. Istället rekom­men­de­ra­des jag att höra mig för även hos Lions Club Mariehamn. Sagt och gjort, för har man redan sänkt sig så lågt som det går är det bara att trampa på i ullstrumporna. Stolthet är en lyx som folket på gräddhyllan kan hålla sig med.

Idag kom beskedet. Nu, mina vänner, ska det oavsett väder­leks­för­hål­lan­den bli promenera av! :o)

Tack, Folkhälsan på Åland! ♥
Tack, Lions Club Mariehamn! ♥

Men nu står jag inför ett nytt problem istället: var i hela glödheta ska jag i lilla ”Rucklet” göra plats för mackapären??

Plötsligt händer det

NÅGOT HELT MAKALÖST håller på att ske vid ”Rucklet”! Efter fem års väntan kommer jag äntligen att få uppleva att min buskros 'Frühlings­duft' går i blom!

Antalet knoppar är inte överväldigande, men de finns i år och är, i mot­sats till hos övriga rosor på gården, inte översållade av blodsugande, glupska bladlöss.

Sen kan jag också berätta att jag nu löst ut min nya osteoporos­medi­cin, Evista. Vid avhämtningen hos apoteket fick jag intressant nog föl­jande kommentar av farmaceuten som betjänade mig: ”Det är bra att du byter bort bisfosfonatet. Visste du att halveringstiden på det pre­paratet är hur lång som helst?”

En lång halveringstid innebär att effekten av medicinen kvarstår huur länge som helst efter att man slutat ta den. Jamen, det var väl bra va, om man får svåra biverkningar av den?! Tur att jag inte hann peta i mig mer än tre tabletter ...

En annan skillnad mellan bisfosfonatet Alendronat Mylan och den nya medicinen, ett s.k. SERM-preparat (selektiv östrogenreceptor­modu­la­tor), är priset. Kostnaden för tre månaders behov av Alendronat var knappt 11 euro före FPA-ersättningen på 42 %. För Evista var priset drygt 116 före samma procentuella kompensation.

Tror fan det att läkarna i första hand förskriver bisfosfonat! Med tanke på att en behandlingsperiod i all­mänhet är på minimum 5 år finns det med bisfosfonat många pengar för staten att spara. Vore man lagd åt det konspirationsteoretiska hållet skulle man ju kunna misstänka att det föreligger förskrivningsdirektiv från högsta ort.

Rabatten växer ... precis som irritationen

DET REGNADE FRÅN och till så gott som hela dagen igår. Trädgården och grödorna tackar! Men så värst mycket utomhusjobb blev det för­stås inte, fast tillväxten av mina ”inomhusodlingar” gynnades istället :o)

[Här ska det vara en bild på mina trasiga, gamla jeans, som förses med fribroderade blommor. Men den är av någon anledning försvunnen :o/ ]

Idag är det måndag. Måndag är tänkt att vara bisfosfonatdag och har så varit i några veckor. Men nu har tanten beslutat sig för att något mer av den skiten tänker hon sannerligen inte peta i sig. Dels har jag mer besvär efter att behandlingen sattes igång än före, dels mår jag apa de två närmaste dagarna efter att jag tagit veckotabletten och – tyngst vägande argument mot ett fortsatt intag – det ska fan tugga i sig kemikalier som i förlängningen kommer att betyda en ökad risk för benbrott.

Långvarigt intag av bisfosfonat (som det är fråga om i fallet med os­teoporos) leder nämligen till att skelettet mineraliseras, dvs blir hårt istället för elastiskt. Något som är hårt, som glas, går lättare sönder än det som är mjukt. Och sen vore det väl sin sak om jag idag var 75-80 år gammal, men jag är faktiskt bara (ja, bara) 51. Ska jag då, vid mina sinnens fulla bruk av egen, fri vilja gå med på att före fyllda 60 skaffa mig en benstruktur som kan brista bara av att jag råkar sätta mig ner lite ovarsamt?! Aldrig på tiden!

Det finns alternativa behandlingsmetoder, vilket dock min läkare ”glömt” att informera mig om. Fast vem är förvånad? Han har också ”glömt” att ge mig någon som helst information om uppkomsten av osteoporos, vikten av rätt sorts motion, ”benvänlig” kost eller vilken prognosen för framtiden är. Att han dessutom ”glömt” att det är på honom, specialisten, det åligger att utfärda de intyg som behövs för försäkringsbolagen och istället skjuter över ansvaret på läkare inom primärvården gör inte saken bättre.

Notera även att bentäthetsmätningen jag genomgick i april gjordes på mitt initiativ och att det på remissen står ”/.../ för att utesluta os­teo­poros.” och inte ”/.../ pga att det föreligger misstanke om osteoporos.” Låt mig gissa att han fick en rejäl överraskning när det visade sig att jag i ländryggen har ett T-score på -2,7 och i höften -3,4. Det här inne­bär att jag har en s.k. manifest osteoporos, där gränsen går vid -2,5.

Min mycket grava D-vitaminbrist konstaterades för 2½ år sedan utan att jag då remitterades för någon bentäthetsmätning. Remiss till inre­medicinare fick jag först efter en neuropsykologisk konsultation på or­der av Pensions-Alandias sakkunnigläkare, vilket t.v. är det enda jag har dem att tacka för. Annars hade det väl aldrig blivit av, trots att jag i åratal tjatat och tjatat och tjatat om att jag inte har något ”fel i huv’et” utan måste har en somatisk åkomma.

Har jag nämnt att jag börjar bli rätt så förbannad..?

Det om det. Nu ska jag traska iväg och hämta det läkarintyg som min underbare allmänläkare utfärdat åt mig före han gick på semester. Det är en kille som har valt sitt yrke av rätt orsaker och som sköter det med den äran.

---

TRÄDGÅRDSNOTERING
Jag fick äntligen tummen ur och grävde upp resterna av husets enda origi­nal­pion, som av någon anledning vuxit tätt, tätt intill gårdens gamla forsythia­bus­ke. Lejonparten fick jag upp redan ifjol, men det blev tydligen några små rot­bitar kvar. De är nu flyttade till planteringen invid infarten.

Innan och till en del under regnet sekatörknipsade jag årsskotten på häcken av kopparhäggmispel. Det är märligt hur ojämnt den växer även på de sträck­or där man inte kan skylla på att de jättelika körsbärsträden stjäl sol och näring.

Bisfosfonatbaksmälla

DAGEN EFTER VECKOMEDICINEN – det är som att ha värsta bak­smäl­lan. Idag blir det därför bara en bukett åt alla er som gitter kom­ma och kika om jag skrivit eller fotograferat något nytt. Förhopp­nings­vis är det en bättre dag imorgon.



Morgonens lab var förresten en redig lista: fB-Gluk, U-Prot, U-Prot-fr, S-Prot-fr, S-Tryptas, P-TSH, P-A1At, P-Alb, P-Hapto, P-IgA, P-IgG, P-IgM och P-Oroso, varav merparten tas för att leta efter någon form av lurig, inflammatorisk process som skulle förklara min D-vitaminbrist och ny­upp­täckta osteoporos.

Det måste väl ändå tolkas som att behovet att helt öppet få sucka och himla med ögonen när jag befinner mig i samma rum har minskat lite grann? Och att den nästan synliga tankebubblan à la serietidning med texten: Hypokondrisk svid- och brännkärring kanske spricker? Det skulle vara förnämligt, för är det något jag har mycket svårt att fördra är det att be­handlas nedlåtande och som om jag vore mindre vetande.

Knappt 9° och sjunker

DET SVÄNGER OCH slänger med väderleken. Gårdagens högsommar gick hastigt över och idag blåser en svinkall nordan igen. Lika fort som jag bar ut mina squashplantor för dagens utevistelse, lika fort fick jag bära in dem igen. +8,8° gör varken squash eller människa glad så här i slutet av maj.

Vi tager vad vi haver-buketten jag plockade ihop igår kväll får bli da­gens uppmuntran.

Idag har jag påbörjat behandlingen av min osteoporos. En liten kul tablett i veckan ska jag peta i mig i fem års tid är det tänkt. Det kuliga med den är att man måste stå eller sitta upp när man tar den, man får inte lägga sig ner den närmaste halvtimmen efter och inte heller äta eller dricka något under lika lång tid.

Ren syra är det visst och hur lilla maggen ska må av det hela kan man ju undra. Det är med andra ord till att befinna sig i det klassiska pest eller kolera-läget, som ju inte är direkt ovanligt när det handlar om me­diciner. Men varför välja mellan lite spontana benbrott och blödande magsår? Har man ”tur” kan man få båda ;o)

---

TRÄDGÅRDSNOTERING
Skördade säsongens första laddning med libsticka och satte på torkning. Årets första rabarberkräm blev kokt sent på kvällen, för avnjutning under morgondagen. Sanerade mina citrusfruktplantor från sköldlöss och hoppas jag får bukt med eländet.

Åland, mitt Åland

DET ÄR SANNERLIGEN något av en varannandagsvår på mitt Åland det här året. Idag är det mulet igen, men igår var det rena dröm­väd­ret. Väldigt lämpligt, eftersom jag var bjuden på lunch ut till Ålands egen sol­kust, skärgården på Järsö söderom Mariehamn.

Järsö är egentligen en del av Lemlands kommun, men förbinds sedan länge med fasta Åland och staden via en räcka vägbankar. Att ta en tur på den här vägen är det snabbaste sättet att ta sig ut till den åländska skärgården och den bjuder på storslagna vyer över innan­fjärdar och öar. Man passerar lundar med hasselrunnor och, vid den här tiden på året, miljoner och åter miljoner av vitsippor, här och där interpunkterade av Adam och Eva och Ålands land­skaps­blomma, gullvivan.

Längs vägen hittar man på Espholm en liten välskött badstrand, en bit längre fram naturstigen på Nåtö och längst ut, på själva Järsö, Marie­hamns stads fritidsområde med märkta vandringsstigar och möjlighet att packa upp fikakorgen på en solvarm klippa precis vid havet. Allt detta på mindre än tio minuters bilväg från stans absoluta centrum!

Hos väninnan kunde jag njuta inte bara av en alldeles delikat thai­sop­pa (som jag fått receptet på), utan också av en helt makalös utsikt. Vilken lycka att kunna bo i en sån miljö! Jag är såå glad för hennes skull :o)

Som ett litet, men välmenat, tack för mat och trevligt sällskap hade jag med mig några sticklingar från den Mosquito shocker-pelargon jag skaf­fade mig ifjol. Jominsann, jag har faktiskt lyckats övervintra den, så undrens tid är icke förbi.

Idag kan jag glädja mig åt att jag utan krångel och fördröjning, t.ex. på grund av begäran om onödiga kompletteringar, har fått besked om att mitt bostadsbidrag justerats. Det är fortfarande beräknat i strid med gällande lag, men i alla fall justerat. För ovanlighetens skull åt rätt håll dessutom.

Och så ringde min koordinatordoktor alldeles för en stund sedan. Be­skeden var väl inte de allra roligaste, eftersom jag nu verifierats ha både artros i vänster mellanfot och osteoporos i ländrygg och höft­le­der. Men samtidigt är jag glad, för det här ska väl ändå föra med sig att det är slut på att behandla mig som en hypokondrisk gnällkärring av världs­klass utan som den ”giktbrutna” femtiplussare jag faktiskt är..?