Mera sommarsnickerier

HÖGEN MED SPILLVIRKE krymper. Idag smällde jag ihop ett litet bord, typ för avlastning, av nästan alla färdigsågade längder av fyrkantsvirke som var restbitar från pergolans »tak». Måtten blev därför lite märkliga, eftersom jag måste rätta mig efter den längd de var: c. 71 x 47,5 x 63 cm. Men som avställningsyta lär det nog duga.

De halvt i halvt-fogade kryssbenen blev bättre på det här lilla bordet än på det stora jag byggde först. Man lär sig under resans gång :-)

Är man på G så är man

EFTERSOM JAG TYDLIGEN befinner mig i ett snickeriflow är det bäst att agera utgående från det. Idag blev det därför ytterligare en bänk byggd. Bilden tog jag när jag var klar med bendelarna.

Och kolla här, det blev en bänk också!

ÄR MAN PÅ gång så är man. Idag blev det en bänk måttanpassad till bordets längd, dvs den blev 180 cm lång. Ben av sågat 50x150 från pergolabygget och sits och ryggstöd av karmvirket som revs när det sattes in en ny innerdörr på bottenvåningen för ett tag sedan. Men nu får det nog vara slutsnickrat för ett tag. Här på gården finns det annat som behöver göras också.

Ser man på, det blev ett bord

EFTERSOM DET BLEV en del virke kvar när pergolan var färdig har jag passat på att bygga mig ett rejält bord till trädgården. Tungt, stadigt och plats för åtta-tio personer. Precis som pergolan ska det behandlas med järnvitriol om ett par veckor, eftersom jag snabbt vill få det att se gammalt och grått ut :-)

Mera pergola

HELT KLAR IDAG, minus en betongskruv som vi lyckades slarva bort och att ytbehandlingen med järnvitriol inte bör göras förrän om ett par veckor.

Pergola!

DET BÖRJADE VID halv åtta imorse med en hög färdigsågade stolpar och bjälkar.

Framåt halv nio på kvällen var hela härligheten färdig, bortsett från takreglarna som ska upp imorgon. Ujamej, så nöjd och glad jag är!!

Sommarens småsnickeri

HAR LÄNGE VELAT ha. Har nu byggt. Är nöjd.

Byggsvängen går igång igen

EFTER FLERA ÅRS velande och funderande ska det till slut bli en pergola på ”Rucklets” grusade innergård. En rejäl sak på 3x5 meter och byggd enligt min egen ritning. Virket beställdes idag, körs hem på fredag förmiddag och bygget startar förhoppningsvis på måndag nästa vecka med gjutning av fundament för stolparna.

Medan min norske norrman Knut ägnar sig åt pergolabygget ska jag själv knåpa ihop ett par sådana här ”pinnstolar” av hyvlad furu som jag tänker behandla med järnvitriol. Enda skillnaden mot stolen på bilden är att jag inte kommer att foga ihop pinnarna med rep utan med 4 mm galvad järntråd istället. Ja, när jag nu en gång får virke hemkört från brädgården är det ju lika bra att komma till skott, icke sant?

Höstbestyrligt

HU, SÅ KALLT det börjar bli! Varje dag eldar jag en eller två brasor för att mota undan den ruggiga känsla som alltid infinner sig innan man vant sig vid att det inte längre är sommar.

Knut börjar vara klar med bygget av vedförrådet, så till veckoslutet kan jag börja stapla in. Jag hade hoppats hinna stryka färg på brä­der­na före vintern, men temperaturen är inte riktigt lämplig för målning längre.

Med kylan följer omsorgen om småfåglarna. Det ska bli spännande att se om de kommer att acceptera mina talgbollsglober, nu upphängda som ett pärlband med tre stycken fastkrokade i varandra i det döda lärkträdet. Funkar det inte som tänkt så har jag i alla fall en kul, ovan­lig och self made trädgårdsskulptur :o)

Höstbestyrligt är också, i min värld, att återuppta handarbetandet ef­ter sommaren. En sjal blev klar för ett tag sedan och en annan är på slutrakan. Det ser nästan ut som jag redan imorgon kan visa lite bilder på den :o)

Och så konstaterar jag, att idag är det exakt 1.700 dagar sedan jag sjukskrevs för vad som länge kom att betraktas – och med stor en­vis­het behandlas – som en utmattningsdepression, alla mina protester till trots.

Om jag denna jubileumsdag skulle sammanfatta dessa förlorade dagar är det ganska lätt gjort: allt som har kunnat gå fel har gjort det, på al­la plan och inom alla berörda instanser. Gud give, att det för en gångs skull går rätt idag i samband med det s.k. utvärderingsmötet efter ar­bets­prövningen i september!

Karaktärsvittnen sökes ;o)

JAHA, GO’VÄNNER, NU var det gjort. Nu går jag till torgs i österled med hela den &%£#§¤ soppan. Följaktligen kommer det säkert att tarvas ett par-tre stycken rekorderliga medmänniskor, som kan gå i god för att jag är vid mina sinnens fulla, har lådan full av skruvar och alla indianer på plats i kanoten.

Jag hyser nämligen inga som helst tvivel om, att man säkerligen lär va­ra beredd att gå till vilka ytterligheter som helst för att ifrågasätta min intelligens och med bredaste tänkbara pensel svartmåla min ringa per­son*.

Såå ... finns här några frivilliga?

Men i väntan på att jag ska idiotförklaras bygger Knut och jag det ef­ter­läng­ta­de vedförrådet. Det lär säkert komma väl till pass när det bör­jar blå­sa kallt – på sätt eller annat ;o)

*) Oturligt nog – ja, inte för mig alltså, utan för mina kontrahenter – är jag nu­mera i besittning av tre sinsemellan helt oberoende dokument, som med all önskvärd tydlighet klargör på vilken sida om Gausskurvans högsta punkt jag be­fin­ner mig. Men självfallet är de välkomna att syna insatsen (för att låna terminologi från pokervärlden). Om de kan.

Om det här med att plötsligt ha vedervärdigt mycket ved

FÄLLNINGEN AV TVÅ jättelika, femtio år gamla granar får en helt själv­klar biverkning: det blir mängder av ved enbart av de lårtjocka grenarna, som var tre-fyra meter långa. Massor av ved. Kopiöst mycket ved. Och vid ”Rucklet” finns det ingenstans att förvara allt detta.

Det är i såna lägen man kallar in Knut, min norske norrman, som redan tidigare byggt både terrass och diverse annat åt tanten. Knut kan egentligen smälla ihop både det ena och det andra utan att få några ritningar, men det går både fortare och blir färre felsågningar om det finns något till pap­pers. Så var det inte en himla tur att jag fick igång min andra dator? Annars hade det inte blivit mycket konstruerat här inte ...

Och så här har jag liksom tänkt mig det hela:

Fast sen återstår det förstås att se vad självaste byggmästaren har att säga om förslaget.

Om vidtagande av skyddsåtgärder

NU ÄR DET bevisat. Allt står inte rätt till med mig nuförtiden. Saker som jag normalt gjort så där nästan per automatik, utan att tänka, funkar inte alls som de ska numera.

Igår skulle jag skruva ihop några ramar till mina pallkragsodlingar, för att klä dem med fiberduk till skydd mot solgass och lömska skadedjur. Detta enorma snickeriprojekt involverade in­köp av ett antal meter hyv­lat 22x22, girning av delarna, förborrning och hopskruvning av hela härligheten. För ett par år sedan hade det här tagit max 1½ timme. Igår tog det halva dagen.

När jag kånkat ut kap- och girsågen och skulle sätta igång var det t.ex. som jag aldrig kört den förbannade sågen förut. Än mindre girat hörn eller skråskruvat träbitar. Men sju sorger och åtta bedrövelser senare hade jag faktiskt lyckats få ihop de fyra ramarna:

Håll med om att det ser väldans mycket prydligare ut med fiberduk på det här sättet, än med stora sjok draperade över odlingarna!

Ytterligare ett bevis för att det går hastigt utför är den middag jag sent omsider åstadkom efter dagens vedermödor: färdiglagad, djup­fryst, vegetarisk wok. Djupfryst färdigmat! Jag?! Särskilt gott var det inte heller, men fort gick det ju. Och man kanske vänjer sig..?

Idag lär det ska vara mors dag här i Finland. Jaha, och..? Har man ing­en mor i livet längre och ingen egen familj som bryr sig ett vitten om sånt, tja, då är det en söndag som vilken som helst. Fast jag skulle ju kunna uppmärksamma dagen med att skrubba upp mig i bastun och klä mig i något annat än blåbrallor och en gammal och trasig islands­olle?

Eller också inte. Vi får väl se. Men trevlig mors dag på er, alla ni andra!

Årets ”semester”

HÖGST UPPE PÅ berget i Geta kommun på norra Åland, drygt 35 km från Mariehamn, ligger Soltuna med milsvid utsikt över nejderna och det brusande Norrhavet. Dit för­lade Lilla A och jag denna sommars ”semester”.

Ifjol somras besökte vi den sydligaste delen av Åland, skär­gårds­kom­mu­nen Kökar, och i år blev det således det rakt motsatta. Ur­sprungs­pla­nen var egentligen en ny visit på Kökar, alternativt en tur till Brän­dö, en annan av våra kommuner i skärgården. Men av olika orsaker har det inte blivit av, åtminstone inte tills vidare.

Soltuna erbjuder både restaurang och café, varav vi fick hålla tillgodo med det senare, eftersom kassan är minst sagt skral och den alls inte försumbara bensinkostnaden för en tripp på närmare 100 km tur och retur även den bör räknas in i ”semesterbudgeten”. Att njuta av utsikt och blommande näckrosor är som tur var gratis ;o)

Mina dagar går numera mest åt till att hålla mig på benen. Daglig värk i rygg­mus­ku­la­tu­ren som vid den värsta influensa, olidlig revbenssmärta vissa dagar, kärvande knäleder och mina fötter ska vi inte tala om. In­ne på hjärnkontoret känns det hela tiden, alla dagar som värsta sjö­gången, så det är rena undret att jag klarade onsdagens bilkörning utan att sätta oss i diket på vägen ...

Ett ännu större under är att jag igår lyckades snickra ihop två stora konsoler till den beg. diskbänk jag fyndat på loppis och som nu är mon­terad under terrassen. Planterings- och fiskrensningsbord med hoar kan vi kalla det :o) Bänken kostade mig 15 euro, men de fyra stycken 120 mm långa skruvar jag behövde (som säljs i påsar om fem; läs HÄR vad jag tycker om den saken) för konsolerna gick lös på 4,30. Det är en märklig värld vi lever i.

Passligt nog fick jag igår f.m. ett knippe prima abborrar av snälle herr W. Bänken är därmed testad och med beröm godkänd.

Ta i trä

IGÅR HADE JAG en riktigt dålig dag. Det började med att jag vaknade alldeles för tidigt efter en alldeles för kort natt. Hela dagen befann jag mig i något sorts zombieläge och det enda jag lyckades åstadkomma var en enkel, ny stege till Lilla A:s loftsäng; ett projekt som pockat på utförande i princip huur länge som helst.

Efter snickrandet av densamma kan jag till den allt längre raden lägga ännu ett bevis för att allt inte är som det ska med mig numera. Jag gjorde en helt absurd felberäkning – och glömde dubbelkolla, något jag alltid bör göra nuförtiden. Det ena stegbenet blev därför kortare än det andra och alternativet att fara och köpa ytterligare 1,5 m dyr, hyvlad furu finns inte på världskartan.


Nåja, det kommer att lösa sig ändå. Jag får helt enkelt limma på en klack på den kortare sidan. Och härmed kan jag till högen med kors­stygnsbonader som befinner sig på planeringsstadiet lägga följande:


[Sen förstår jag ärligt talat inte hur i hela glödheta tio stycken vanliga träskruvar av di­mensionen 4,5x70 mm kan kosta hutlösa 4,12 euro?! Med byggrabatt dessutom. Man borde bli skruvfabrikör, det märker jag det! Eller åtminstone gifta sig med en sån.]

När vi nu ändå är inne på ämnet trä vill jag passa på att visa ett av de få smycken jag numera brukar ta på mig lite då och då: mitt Pommern-halsband designat och tillverkat av Peter Lindberg, en både trevlig och enormt hantverkskunnig människa. Klicka gärna vidare till hans egen sajt Träbiten och se fler av hans vackra träjuveler!



Edit kl. 20:56:
Under dagen fick jag faktiskt till stånd den där klacken till stegen. Vill du se hur det blev kan du klicka HÄR.

Då är det bara målningen kvar. Sen, nån gång.

Spillvirkessnickeri

SNART ÄR VINTERN här igen; min sjunde i ”Rucklet”. Inte en vinter till utan något att förvara tändved i inomhus! bestämde jag i morse. Sen byggde jag ett skåp.


Skåpet delas i en övre och en nedre del av ett hyllplan. Då kan man alltid fylla på fuktig ved i den sektion som blivit tom och låta den torka medan man fortsätter elda med den torra veden i den andra sektio­nen. Smart va? ;o)

Hur mina entrétak är byggda

JAG FICK EN fråga via ett gammalt inlägg om jag kunde visa lite mer bilder på hur de små taken över ”Rucklets” ytterdörrar är kon­strue­rade.

Sagt och gjort, här kommer det en radda bilder – och till och med rit­ningen jag gjorde åt Knut, min käre norske byggare, när det var dags att sätta igång med snickrandet. Tursamt nog hade jag faktiskt kvar den i datorn :oD

Klicka HÄR för att ladda ner ritningen som en pdf-fil i A3-format






Takbeklädnaden är falsad plåt som jag måttbeställde från ett plåtslageri. Under plåten ligger takpapp.


Inte vet jag om det här kan vara till någon nytta, men nu har jag i alla fall infriat mitt löfte, så håll till godo och lycka till med eget bygge!

Ur min sommarproduktion

IGÅR, FÖRSTA LÖRDAGEN i juli, var det stort sommarkalas när två femtioåringar, en fyrtioåring och en trettonåring skulle firas. Eftersom det var en tillställning av privat natur ska jag inte orda mer om den saken, mer än att jag kan tala om att den var lyckad! Klackarna i ta­ket, om jag så säger:


Stort och varmt tack till M&B och M&L för en rolig kväll och för all riklig och välsmakande förtä­ring ni bullade upp!

Eftersom mormorsvirkningen jag hållit på med sedan april skulle bli en gåva åt den ena värdinnan, min allra mest färgstarka väninna alla ka­tegorier, har jag inte kunnat blogga tidigare om hur den blev när den blev färdig.

Den färgsprakande presentkudden mäter 50x50 cm och har en bak­sida av lindblomsgrönt linnetyg. En dragkedja längs ena sidan gör att överdraget lätt kan tas av och tvättas.


Under veckan som gick gjorde jag också en djupdykning bland de få­taliga trävirkesstumpar som återstår i min från början rätt ansenliga hög av spillvirke. Jag skulle egentligen ägna mig åt att sortera upp dessa rester, men av någon förunderlig anledning tyckte jag att det var roligare att tillverka något istället.

Hammocken på terrassen har saknat ett bord, så ett sånt fick det bli, med de strategiska måtten 45x45x52 cm. Storleken gav sig själv lik­som, för jag måste utgå från längderna på ”skräpet” jag byggde av. Faktum är att inte ens fyrkantsvirket håller samma dimension på alla ben ;o}


Här snackar vi verkligen blandat bandat! Det är grovsågat, finsågat och hyvlat om vartannat. Nytt och rivet, trärent och tryckt, och som pricken över i:et en skiva av beg. lamellfaner.

Om andan faller på ska jag väl måla bordet också, men t.v. får det vara som det är: inte vackert, men funktionellt. Precis som jag själv, och kanske vad man skulle säga om drömprinsen jag mötte på landsvägen mitt i natten, när jag promenerade hem från kalaset:


Men nä, nån puss blev det inte tal om. Så desperat är jag inte.

(Fast jag kom faktiskt på mig själv med att gnola på: ”Just dina guldbruna ögon har jag förälskat mig i ...” medan jag vandrade vidare i natten. Det kan väl aldrig vara ett bra tecken..?)

Somriga saker av skilda slag

IGÅR HANN JAG inte ens med morgontoaletten före jag var tvungen att slita åt mig kameran. Från fönstret i badrummet, precis intill ”tro­nen”, registrerade jag ett högljutt surrande. Hu, en geting! tänkte jag, och såg mig om efter ett lämpligt mordvapen. Men när jag fått fatt på ett gammalt ex av Icakuriren och skulle damma till märkte jag att det var det ju inte alls det, en geting alltså.

Men vad är denna c. 20 mm långa krabat för något? En stekel..? Ald­rig har jag sett någonting liknande, trots att jag utvecklat en fascina­tion för allt som kryper, krälar, hoppar och flyger. En omfångsrik in­sektsbok har börjat sin klättring på önskelistan.


Sen har jag faktiskt varit i farten i ”snickerboa” igen! Av en lång plan­ka (som jag använde som rätbräda när jag skulle lägga plattorna un­der mitt växthus, Glaspalatset) fixade jag en låång radda krokar att skruva upp på väggen under terrassen. Självaste krokarna gjorde jag av ett gammalt kvastskaft, som jag glatt sågade i bitar om tio centi­meter och skruvade fast från baksidan.

Med lite tjära på blev slutresultatet riktigt propert, och nu ska jag änt­ligen får snöspadar, -skuffare, grillgaller, solstolsdynor och diverse at­tiraljer samlade lite så där snyggt och prydligt som jag vill ha det :o)


På trappan upp till terrassen står hela min imponerande (ähum ...) samling av pelargoner. Två – de med ljusa bladkanter – är från Mon­kan och har faktiskt överlevt vintern. Den översta är nyköpt i vår, en s.k. Mosquito Shocker. Rakt under den står en stickling från min växt­husliga granne, och den tänker faktiskt blomma när som helst. Nedan­om denna ännu ett skott från samme givare: en doktor Westerlund, som ser ut att ha tagit bra fart nu.

Och så har min halvrisiga ormbunke fått flytta ut för att skräpa ner på gården istället för inomhus. Jag råkade ha ett antal färdiga konsoler i förrådet och den blåglaserade ampeln fyndade jag i förra veckan för två euro på en loppis. Konsolerna snickrade jag av virkesspill samma år som terrassen byggdes.

Ett par behövdes redan sommaren 2008 och i år kom ett par till an­vänd­ning när jag byggde planteringsbordet till spaljén vid Glas­pa­lat­set. Där inne växer förresten gurkplantorna så det knakar:



Sen kan jag inte annat än häpna. Det jag vid morgonfikat igår trodde var ett myggbett var något mycket otrevligare: fjärde fästingnymfen som i år slagit tänderna i mig.


På kvällen kliade det i knävecket. Nummer fem! Nä nu, jag som inte ens varit ut i skog och mark, bara i trädgården! Härmed har jag pas­se­rat min normala årskvot med 250 %. Redan. Före midsommar. Usch.