Nu är det nävornas tid

'PHILIPPE VAPELLE' TILL vänster och 'Ingwersen's Variety' till höger.

Expansion

IBLAND HAR MAN flyt på begagnatmarknaden! Så här på femte året med Glaspalatset hade jag börjat tycka att lite mer växthusodlingsutrymme inte skulle slå hål i sidan. Och si, som på beställning dök det upp ett litet Juliana på 4,8 kvm, så jag klippte till.

Det fina med att köpa beg. växthus ”på rot” (och med kanalplast, inte glas) är att man slipper montera ner och montera upp igen. Det gick hur ge­schwint som helst att ta hem det på släpvagn. Här har det nyss landat vid ”Rucklet”:

Tre dagar senare var det urgrävt där det skulle placeras och en sockel av impregnerat 50 x 200 byggd och på plats. Sen var det bara att lyfta dit hela härligheten och skruva fast.

Invändigt blir det inte plattlagt som i Glaspalatset. I det här ska jag odla på öppen jord och har bara byggt en låda i mitten, där det ligger plattor i bot­ten. Jorden kommer alltså att nå ända upp till lådkanten.

Här ska äntligen kunna odlas vindruvor inomhus, vilket förhoppningsvis ska resultera i fina druvor om några år. De jag har på friland ger i och för sig rätt god skörd så här på fjärde året, men bristen på sol och värme innebär att de varken blir särskilt stora eller smakar särskilt sött och gott. Ur led har denna sommar varit! Här är ett verkligt bevis för den saken, att mitt Sävstaholm äppelträd går i blom igen i mitten av september!

Svintur

JAG TRODDE DET var kört efter frostnatten mellan tisdag och onsdag, men chansade ändå och flyttade in dahliakrukorna till Glaspalatset. Och ser man på, de verkar ha överlevt trots allt!

Och idag har jag fått växthuset städat inför vintern, så jag känner mig mäk­ta belåten med mig själv :o)

Om hurusom sommaren 2014 lider mot sitt slut

I FÖRRGÅR TRÄFFADE jag min doktor och hade därför igår morse det oerhörda nöjet att besöka sjukhuslaboratoriet igen för att ta en hel radda prover, däribland en del som krävde att jag skulle vara fas­tan­de. Eftersom jag sovit som en kratta och ovanpå det därmed inte fick mitt morgonkaffe fick jag resten av dagen dras med en liten, men väl­digt påfrestande huvudvärk. Sånt är blä.

Trots det fick jag iväg bilen till verkstad för att få en s.k. under­vis­nings­broms installerad (för att helt självpåtaget ägna mig åt mängdträning med Lilla A, som annars lär sig bilkörning och regler i riktig trafikskola), garnköp avklarat, mat handlad, bilen tankad, räkningar betalade on-line, komposthinken tömd, jätteruggen med överblommad oregano nedklippt och ett drygt halvkilo rabarber skördad.

Inte mycket att hänga i julgranen, men på kvällen kändes det som jag uträttat storverk.

Så känns det faktiskt också när jag nu kan begapa min allra första frösådda dahlia i blom, även om den bidde citrongul som bara den och alls inte är en färg som jag egentligen vill ha. Men denna, som växer i kruka, blommar! Det gör däremot inte övriga plantor, de som står i en rabatt. Borde jag gräva upp dem, sätta dem i krukor och flytta in dem i Glaspalatset kanske ..? Något dahliaproffs som kan ge mig råd??

I Glaspalatset har det f.ö. inte varit en direkt lyckad odlingssäsong. Jag var snål i våras och köpte vad som kallades för ”naturgödslad plan­te­ringsjord” till ett facilt pris utanför en livsmedelsbutik. Bah! Mycket till planteringsjord var det inte, mest torv skulle jag tro, och varken to­ma­ter eller gurka har vuxit som de borde.

Men en bamsig frögurka av non-hybriden 'Wautoma' blir det åt­min­sto­ne. Och en annan non-hybrid, 'Nigel’s Outdoor Chili', ger en acceptabel skörd.

En besvikelse är också zinnian jag sått och som enligt fröpåsen skulle vara läckert limegrön. Ha, inte mycket! Pissigt blekgul är nog en färg­an­givelse närmare sanningen :o(

Idag är det ömsom ösregn, ömsom uppsprickande molntäcke. Man hin­ner väl knappt ut på gården innan det häller ner igen? Så jag hålls nog inomhus idag, kokar rabarbersylt, stickar några varv och be­grun­dar det faktum att det idag gått en hel arbetsvecka till utan någon res­pons från någon av nu fem adressater inom land­skaps­för­valt­ningen.

Min första, egna non-hybrid är plockad

IFJOL BESTÄLLDE JAG några sorters non-hybridfrön från Wales i Eng­land: 'Nigel’s Outdoor Chili', en fransk buskböna vid namn 'Aquilon' och en gurka som heter 'Wautoma'. Den sistnämnda den egentliga orsaken till köpet, eftersom jag ville få tag på en gurka som faktiskt är fruktsam och kan producera egna frön för kommande års odling.

Så hur går det med den då, odlingen? Jotack, chilin växer bra, så även bö­norna och igår kunde jag plocka min första 'Wautoma' i Glas­pa­lat­set!

Eftersom sorten är ny för mig, och jag var osäker på hur pass stor den egentligen skulle bli innan den är skördeklar, hade jag väntat lite onö­digt länge. Den hade därför hunnit börja spricka upp inifrån, men sma­ken, utan ett spår av bitterhet, var det inget fel på! Igår åt jag första mackan med årets första, egenodlade gurka:

Noteras bör, att jag helt i onödan ödat tid på att plocka bort han­blom­mor­na! När jag besökte försäljarens sida alldeles nyss upptäckte jag nämligen att de skriver så här om sina gurkfrön:

To clear up any confusion, these are real, non-hybrid cucumbers, and they’re much easier and less fussy than the hybrids. You don’t need to pick the male flowers off, and they don’t go bitter if you grow se­veral types ... basically just plant them and let them get on with it. And of course, if you wait long enough, you will get seeds in your cu­cumbers that you can grow next year!

Hur i helsefyr har jag lyckats missa den informationen tidigare?! Jag, min korkskalle, hade för mig att det är precis tvärtom :o/

Trädgårdstrams

JAJA, JAG VEET! Det blir mycket trädgård den här tiden på året. Men eftersom min intention är att någotsånär dokumentera vad som hän­der varje år får ni bara stå ut – eller surfa vidare :o)

Runt växthuset, Glaspalatset, börjar det så här tredje året efter res­ningen bli ganska frodigt. Lite väl frodigt med jättevallmo om jag ska vara ärlig. Taktisk miss där :o/

Inne i glashuset växer det fint. Min non-hybridgurka 'Wautoma', ny sort för året av frön beställda från England, får både han- och hon­blom­mor. Det gäller att skilja på dem, vilket jag nu lärt mig, eftersom hanarna ska bort om man vill få bra gurkor.

Hanarna har smala ”halsar” och honorna ett bulligt fruktämne. En ha­ne har dock fått göra vad han ska – med lite hjälp på traven – för en havande gurka ska jag ha, för att kunna spara egna frön till nästa års odling.

En objuden gäst har jag också i växthuset. Det är ett lejongap som hela vintern stått grön och fin precis innanför dörren. Nu blommar den som bara den, i en helt bedårande färgskala.

Inte långt från Glaspalatset har jag planterat min Tornedalsros. Det är den första rosen som blommar här på gården i år och är så himla söt.

Men två omgångar med såpsprit till trots är det något som angriper blomknopparna och som lockar till sig myror. Mer sprit ska kräken få, för så här vill jag inte ha det!

En rosstickling från ifjol, som jag bara rakt av körde ner i jorden i ”barn­kammaren”, har klarat sig. Men vad är det för sort? Buskros? Klätterros ..? I alla fall inte rabattros, det är jag helt ganska säker på.

Frön från både vit och röd stjärnflocka (Tack igen, Monica!) jag sådde i höstas har grott riktigt bra och det är många bebisar på gång. Lycka ♥!

Och så en riktigt glad trädgårdsnyhet! Jag bloggade för ett par veckor sedan om att jag skulle prova ett tips från tv-programmet Träd­gårds­mån­dag och köra ner sticklingar i potatisar innan jag jordslog dem. Jajamensan, det funkar!! Eller så har jag bara haft tur.

Ett annat tips jag helt frejdigt ger mig på att prova i år är att under sommaren hänga ut Phalaenopsis, brudorkidéer, i skuggan under ett träd. Dinglande uppochner lär de ska må bra – om det går som utlovat. De här två exemplaren har jag fått alldeles gratis, så det är faktiskt inte en katastrof om det går åt pipsvängen.

I kategorin ”Ätbart” hittar vi två sorters rödbetor i pallkrage, röd och gul lök som växer hej vilt, rankspenaten jag fick ifjol (Tack igen, Lena!) och en till non-hybrid från Englandsbeställningen: en fransk, grön böna som heter 'Aquilon'.

Helt på fel plats växer dessutom en rugge vallmo, med den största blomma jag sett. Min hand ser ju löjligt liten ut i jämförelse.

Bland nykomlingarna på gården finns den här pionen, som grannen Marianne gav mig rotbitar av under sensommaren ifjol. Det penibla var bara att jag i våras inte för mitt liv kunde minnas var jag i halvpanik planterade dem. Nu vet jag :o)

En annan nykomling, anländ så sent som igår, är ett krukodlat citron­träd av en helt ny sort. Den heter Limone rosso och frukterna blir oran­ge­röda när de mognar, inte gula som vi är vana vid. ”Citronröd”, det låter väl nå’t det? :o)

Nu ska här stimuleras!

HÄXBRYGDEN FÖR ROTSTIMULANS är färdig och det första som ska få ta ett fotbad är toppsticklingar från min ena vinranka, den utanför Glaspalatset. Den är nu inne på sin tredje sommar och ska därmed sätta frukt – och det stämmer! Igår såg jag att det är gott om mini­ma­la fruktämnen överallt :oD

Mycket annat utanför Glaspalatset är också inne på sitt tredje år, bland annat nävorna. Och här behövs minsann ingen rotstimulans, för de växer så det står härliga till. Den väldränerade, sandblandade jord­månen faller dem helt klart i smaken.

I samma plantering hittar vi också en akleja driven från frö jag för någ­ra år sedan fick av bloggkompisen Monkan i Malmö. Bilden är tagen i värsta solgasset och gör den inte rättvisa. På riktigt är den djupt, djupt lila och såå snygg.

Inne i Glaspalatset börjar det ta sig. Den förkultiverade zinnian – både den traditionella i gult, orange, rött osv och en ny sort, en limegrön – är färdig för utplantering. Inte för att jag vet var. Det är redan knök­fullt överallt ... och jag har dessutom mängder av plantor av som­mar­as­ter, rosenkrage och dahlia :o/

Non-hybridgurkan 'Wautoma' drar iväg så det nästan syns hur den växer, men där har jag ett litet problem. Hur skiljer man på han- och honblommor?? Hanarna ska bort, så att inte honornas frukter blir träiga och trista. Hjälp!

En mycket ynklig och tilltufsad busktomat räddade jag ur en sop­con­tai­ner under våren. Den såg för bedrövlig ut och vem som helst hade väl låtit den sluta sina dagar bland avfallet. Men titta bara, så den har ta­git sig! Det finns t.o.m. pyttetomater på kommande på den redan.

Imorgon, den 9 juni, är det f.ö. Ålands självstyrelsedag. Men som jag nu inte är särskilt nationalistisk till min natur lär den passera helt obe­märkt. Funnes det en flaggstång på gården skulle jag väl flagga, men nu finns det dessbättre tyvärr inte det.

All Light on Me!

I VÅR ÄR det första gången som mina julrosor producerar så pass mycket blomstänglar att jag nänns norpa mig några till årets första trädgårsbukett. Bukett och bukett, det är väl kanske att ta i. Men någ­ra julrosor och snödroppar i en vas är alltid en början. Julrosor vill jag ha mera av! Igår såg jag en ”blå” hos Susie på Stjärnarve som jag blev såå sjuk på ...

Sent om sider lyckades jag den 8:e få sådder igång inomhus. Icke-hybridgurkan, vars frö jag köpte från England, var först upp ur jorden, squashen var inte långt efter och inte tomaterna heller. I år är det f.ö. första gången jag bjuder mina bebisar på tillskottsljus, så vi får väl se om det gör någon skillnad.

Idag lider jag av ”frasstramp”; en rastlöshet som är som en elektrisk ström genom kroppen. Måste hitta på något! Kanske hugga en påse kanelsnurror och ta en tur för att hälsa på herr K i skogen ..? Fast han kanske inte är hemma :o/

Ruckelhäxan Goes Pro

ÅTER EN SKITMORGON med fastande laboratorieprover. På grund av ”sockerdrickan” jag har i underkropp och överarmar framför allt när jag lagt mig för natten har blodhunden i läkarrock än en gång vänt ut­red­nings­kom­pas­sen i en ny riktning: restless legs, RLS.

Så här kollas nu B12-vitamin, järn, ferritin, folsyra, homocystein och vad det nu var till. Jeesus, Maria och alla andra ... *suckar tungt* Men visst, jag har en lång lista med symptom som alldeles utmärkt går att sammanknippa med den diagnosen ... också. Jaja, snart är det bara slut kvar av den här tanten :o/

Nåja, nog om den saken. Istället ska jag visa den senaste smarta pry­len i min samling: Pro-Seedern jag sniffade mig fram till på nääätet. Det finns en uppsjö sådosor och -sprutor, men ingen av dem har fått riktigt bra kritik, medan däremot den här, som man ”suger upp” ett frö i ta­get med, verkar som en fiffig uppfinning:

För mera sådd ska det bli nästa år, om jag fortfarande är i form för od­lande! Det bor en så ojämförlig lycka i att kunna gå ut och hämta pin­färska, fina grönsaker på egen gård, så nästa år ska det bli två pall­kragsodlingar till.

Kolla bara vad jag tog in igår:

Squashen vägde hela 2,41 kg och har fått växa sig så gigantisk för att det skulle bildas fullgångna frön, som jag nu tagit tillvara inför nästa sådd. Slanggurkan håller sig inte på en fläck innanför EU:s krav på rät­linjighet, men smaken är sjufalt den som köpegurkor har. Detsamma gäller frilandsmodellen, som tyvärr inte ger någon större skörd, efter­som plantorna växer just på friland i min sandiga och magra jordmån.

Morötterna som odlats i låda är så felfria som det bara går att önska sig. Eftersom de grott och tillvuxit under ett skyddande lock av fiberduk har inte den förhatliga morotsflugan sluppit till i år. Och så min första bifftomat av sorten 'Black Russian', som blev en del av gårdagens ve­getariska pastasås. Fast först efter att jag krafsat åt mig fröna för­stås! :o)

Annars inga omvälvande nyheter den här dagen. För till sådana räk­nas knap­past att jag imorse konstaterade att jag tappat tre kilo i vikt se­dan försommaren. Inte bra. Inte bra alls.

Shit happens. Bokstavligen.

IGÅR VAR DET en sådan dag då jag skulle köra en sällsynt maskin tvätt. Glad i hågen traskade jag med min tvättkorg trappan ner till tvättstugan. Inte fullt lika glad i hågen no­te­ra­de jag att vattennivån i toalettstolen som finns i samma utrymme var osedvanligt låg.

Hm? Jomenvisst, dagen före hade det bubblat på ett obekant sätt i av­loppet, när jag duschade i kabinen på våningen ovanför.

Hm... Läge för Operation Felsökning med andra ord, inte tvätt. Så jag tryckte på spolknappen, som liksom är Steg 1 när det är för lite vatten i toaskålen. Fasa! Vattennivån steg och steg ... och STEG!

Va ..?! Hur kan det bli stopp i husets allra nyaste toa, som dessutom har kortast möjliga, raka avloppsrör före anslutningen till stammen i marken på utsidan?! En toa som dessutom används mycket spo­ra­diskt, eftersom den befinner sig i bastu/tvättstuga, och där jag såvitt jag kan minnas varken spolat ner frottébadlakan eller fartrandiga kal­songer.

Hm??

Steg 2: spolning av vatten i handfatet, som är följande avloppsanhalt inåt. Samma sak där. Golvbrunnen, dit avloppet går, bräddfylldes.

Steg 3: vatten via handfatet + samtidig spolning i toaletten fick som påföljd att avloppsvatten backade upp genom brunnen, liksom även i brunnen på andra sidan om toan, den i bastun, som är den sista innan röret passerar husväggen.

Men va᾿ faa-an?!?

Steg 4: akut telefonkonsultation med min vanliga rörmokare, som [naturligtvis!] alldeles nyss sålt bort sina rensdon, men som gav mig namnet på kil­len som köpt grejorna av honom. Samtal till denne, som stod mitt i en installation av en septiktank och skulle lossa först föl­jan­de morgon. Det är då man säger: ”Scheisse!” – med eftertryck, vil­ket f.ö. torde vara ett ytterst lämp­ligt kraftuttryck i situationer som denna.

Därefter råkade jag kasta ett öga ut på gården, som jag gör lite då och då för att beundra min ägor ;o) Ööh?!? Gruset runt in­spek­tions­brunnen precis utanför huset var dyngblött! Av avloppsvatten, skulle det visa sig, när jag rusat en våning ner och på utvägen greppat förs­ta, bästa verktyg att lyfta av det tunga metallocket med. Riktigt prima avloppsvatten, med halvupplöst toapapper och allt.

Bingo ...

Nytt telefonsamtal till killen med rensutrustningen. ”Hej igen! Hörru, du kan nog glömma den här tanten imorgon, för det här nog inget jobb för en enkel rensvajer. Det här är ett fall för VA-verket på Mariehamns stad.”

Ännu ett telefonsamtal. Nu till arbetsledaren på VA-verket, som [na­tur­ligtvis!] inte svarade. Istället bröt växeln in och försökte förena mig till en annan, som inte svarade han heller, och så till en tredje. Denne var som tur var inte långt borta och infann sig inom några korta minuter på the scene of the crime.

”Oj då!” sa han, när han klev ur bilen, och gjorde sedan själv fåfänga försök att få tag på kollegor på verket. Inga svar, förstås. Istället ring­de denne handlingens man raskt in en sug- & blåsbil från Ålands Ren­håll­ning, som även den – till min förvåning – backade in på gården ef­ter bara två röda.

Efter en del sug och en hel del blås släppte totalstoppet, men hur det kunnat uppstå återstår ännu att bena ut. Jag har visserligen haft kons­tigheter med avloppet förut, i form av uppressat avloppsvatten i en toa på bottenvåningen, utsuget vatten i en annan och avskyvärd lukt i badrummet på övre våningen. Regelbundet de första åren efter köpet, nästan aldrig under de senare.

Med detta facit på hand vill jag påstå, att VA-verkschefens försök att skylla problemen på att husets avluftning inte fungerar som den ska är skrattretande. Eller så är ”Rucklet” kanske som en gammal reptil, som kan reparera sig själv, så där som en ny svans växer ut på en ödla om hon tappar den hon har?

Nej, knappast. Det är något lurt med avloppssystemet runt ”Rucklet”, därom råder inga tvivel. Särskilt inte om man adderar följande två fak­tum: killen från VA-verket sa igår, att den lastgamla huvudstammen (på vilken min avloppsgren är kopplad) är seriöst överbelastad i och med att belastningen från en växande industri ökat, och den arbets­ledare som sedermera ringde upp mig berättade lika glatt han, att reningsverket inte har kapacitet att ta emot allt avloppsvatten när det uppstår belastningstoppar.

Jojo, där ser man! Lägg ihop 1 och 1 så blir det stopp. Och det är ing­en väl förborgad hemlighet att Mariehamns stad har en ansträngd ekonomi. Det är därför inte svårt att begripa, att man i alla tänkbara och otänkbara situationer gör vad man kan för att skjuta över an­sva­ret på invånarnivå istället. Så, tja, det är väl lika bra att Ruckelhäxan slipar sablarna för att vara redo för en ny fajt, för nu ska det giss­nings­vis bråkas om huruvida felet är mitt, dvs fas­tighetsägarens, eller stadens. Men beware, för hos den här tantadoran kan man inte sälja in vilket skitprat som helst!

***
Första laddningen egna tomatfrön är torkad och klar för deponi till näs­ta vår. Från en enda, liten körsbärstomat fick jag 30 frön, så varför kö­pa en dyr påse i trädgårdsbutiken ..?

Om att tänka framåt

FÖRSTA TOMATEN ÄR skördad! Och slaktad. Nästa vår ska jag näm­li­gen så bara egna frön och då gäller det att ta tillvara det bästa ämnet som året producerat. Det vill säga det som mognat först, är felfritt och vars anlag man vill föra vidare.

Så ut med kärnorna, ner med dem i en glasburk, lite vatten på, skaka om och låt stå 3-4 dagar tills den geléaktiga massa som omsluter varje frö har lösts upp. Sen är det bara att skölja av, lägga på tork och för­va­ra torrt, svalt och mörkt tills det är dags att driva upp nya tomat­plan­tor. Lätt som en plätt!

Samma sak kommer jag att göra med ett pampigt exemplar av slang­gurka i Glaspalatset. Frögurkan börjar bli jättelik och gulnar fint. Det planerade kejsarsnittet närmar sig! Gurkans frön behandlar man på samma sätt som tomatens.

Av mina två sorters bifftomater är 'Black Russian' den som är först ut att mogna. Samma behandling väntar där, liksom även för de gula, plom­mon­for­ma­de körsbärstomaterna.

Inte nog med att jag girigt tar tillvara sånt som vuxit i Glaspalatset el­ler på egen gård – jag ränner på stan och förser mig också! Igår kväll tog P och jag vår första promenad på länge. På något sätt fastnade det under vägen både det ena och det andra i mina fingrar ...

Jag har aldrig försökt föröka pion från frö tidigare, så det ska bli kul att försöka. Detsamma gäller daglilja. Det här är en helgul sort, förresten, men vad pionen har för färg har jag inte en aaning om, haha! Sippan minns jag att jag såg när den blommade i början av sommaren och jag tycker mig minnas att den var vit, men om den gror blir det kanske en överraskning det med.

Inför middagsbekymret igår rotade jag runt i mitt kylskåp. Inklämd mel­lan burkar med inlagda rödbetor, äppelmos och lastgamla surdegar hit­tade jag till min förvåning en burk Kesella. Bäst före 13.05.2013, så det var med viss bävan jag rev av folien. Men ser man på! Färsk och fin som om den plockats från kyldisken igår :o)

Med en nyskördad gurka på dryga halvkilot blev detta arkeologiska fynd en rejäl sats tsatsiki. Och att det var lördag igår bekom mig inte mycket. Framlever man sina dagar som mer eller mindre eliteremit är det inte någon egentlig skillnad mellan helg och söcken. Så middagen blev enklast möjliga: några kokta knackkorvar, egen mandelpotatis och en rejäl hög al dente-kokta ärtskidor och vaxbönor. Med tsatsikin till blev det riktigt gott.

Fan vet, om det inte borde klassas som riktigt nyttigt också?

Några tips från coachen

EFTER ÅTTA ÅR med ”Rucklet” och närmare 25 som seriös mån­skens­hant­ver­kare har jag till slut tillåtit mig att skaffa det som varje re­kor­der­ligt singelfruntimmer borde ha i sin handväska: en låstång.

Under arbetet med den senaste tidens metalliska konstruktioner av bångstyrigt spikband med mycket svikt insåg jag att det var av nöden. Polygripar, skiftnycklar, diverse tänger och klämmor i all ära, men när de två artrotiska händer jag har till mitt förfogande båda behövdes för att klämma ihop och hålla emot, hur skulle då självaste skruvandet gå till??

Låt mig därför presentera min nya BFF*. Har du ingen ..? Skaffa en!

Nåväl, raskt ut från ruckelköket slash verksta’n och ut till Glaspalatset för nästa tips!

Det är, som tidigare konstaterats, dags att höstså. Då är det också dags att dra upp det som ska skördas (majrova, morot, rödbeta) al­ternativt rensa bort det som gått i blom (spenat, rucola).

I pall­krags­od­ling­arna har samtliga utvecklat storvulna blast, spräng­fyll­da med näringsrika godsaker. Istället för att dumpa allt i kom­pos­ten har jag börjat hacka en grönsallad som jag vänder ner i jorden direkt, typ instant gröngödsling. Alla jordlevande kryp applåderar av för­tjus­ning över detta delikata tillskott på menyn, plus att jag inte behöver vänta ett par år på att det gröna ska omvandlas till jord i en öppen löv­kom­post. Alla är nöjda :o)

På bilden syns också resultatet av kombinationen Rölundas prima plantjord + underhållsgödsling med nässelvatten + toppgödsling med sagda ”grönsallad”. Körsbärstomaterna blommar helt hejdlöst och nu börjar det ploppa upp tomater i vardande! Men de är sena i år. Det är, och fortsätter att vara, kallt för årstiden. Igår inte ens 14° framåt kväll­ningen :o(

Sista tipset för dagen handlar om vattning, både av inom- och utom­hus­blommor. Alla har vi väl irriterat oss på att vattnet man häller i kru­kan bara rinner rakt igenom, utan att egentligen väta jorden? Ja, åt­mins­tone blir jag galen på det.

Därför vattnar jag numera genom att i en hink med vatten resolut trycka ner hela krukan precis under ytan. Är jorden torr bubblar det hej vilt och först när det slutar är jorden mättad. Det här är särskilt bra för såna krukväxter som ska få torka upp emellan, men få sig en or­dent­lig rotblöta när de väl vattnas.

För sommarblommorna ute är det här den ultimata vattningstekniken! Planterar man i lerkrukor, som många med mig gör, torkar jorden ut extremt fort i sol och vind. Sänkbevattnar man behöver man inte vatt­na stup i kvarten. Om det inte råder ökenhetta räcker det med en eller ett par gånger i veckan. Något oftare om krukorna är väldigt små.

*) BFF står för Best Friends Forever – för evigt bästa vänner. Ett uttryck som varit flitigt exploaterat på sistone, bl.a. av den famösa hotellkedjedottern Paris Hil­ton. Hon har säkert ingen låstång, förresten. I alla fall inte i handväskan. I den har hon nämligen en sorts hund.

*himlar med ögonen*

Opraktiskt.
För att inte tala om fånigt.

Och så var maj till ända

SOMMAREN 2010 GRÄVDE jag mig en ny rabatt vid infarten till ruck­elgården. 2011 var den väl inte världens mest frodiga, och ifjol annek­te­rade jag lite till av min gräsmatta för att utöka den en smula. I år bör­jar det likna någonting. Just nu, när både lilje- och triumftulpanerna blommar som allra värst, ser det riktigt pampigt ut i den vänliga kvälls­solen.

Den vita liljetulpanen 'Sapporo' har blivit en av mina favoriter. Varför köpte jag inte fler lökar av samma sort?!

Trappstegen upp till husets terrass/entré får även i år tjäna som blom­sterbrädor för alla pelargoner och lite det ena och det andra. Den här namnlösa lilla vännen är jag speciellt glad för, för dess mor fick jag av snälle grannen R på våren 2011, när Glaspalatset var nytt. Detta är ett blommande bevis på att jag i år lyckats övervintra några av mina pe­lar­go­ner!

I Glaspalatset börjar det röra på sig lite grann. Mina egendrivna to­ma­ter – röda och gula körsbärstomater, en röd bifftomat och en ”svart” dito, 'Black Russian' – växer riktigt bra i sina lådor. Detsamma gäller växthusgurkorna, som delar växtplats med frösådd chili, och man­del­po­ta­ti­sen jag driver i hinkar. På skoj har jag några jordgubbar i krukor den här gången, bara som jämförelse med dem jag har på friland.

En annan sak jag fick när Glaspalatset var nytt var en planta ricin av väninnan M. Den gick faktiskt i blom och jag tog tillvara fröhusen. I år sådde jag några av fröna och har därför egna ricinplantor på gång. Kul! De kan bli jättelika saker under en enda sommar, men de är jät­te­giftiga också. Jättejättejättegiftiga, faktiskt. Inget för barnfamiljer.

Tidigare i vår skrev jag att jag nu för allra sista gången har sått dill här på gården. Den har aldrig velat sig någonstans förut, men nu, när det är sista chansen, tycks det gå vägen. Typiskt, va?

I ett av mina äppelträd, det av dem som är allra närmast sin hädan­gång, har jag låtit murgröna och skogskaprifol klättra upp. Den först­nämn­da verkar dessvärre ha kilat vidare själv under den gångna vin­tern, men kaprifolen lever och går nu i blom. Av rosenvialen, som också ska finnas vid trädets fot, syns icke ett spår :o/

Vad som inte heller verkar ha överlevt den evighetslånga vintern är wisterian, blåregnet, jag kostade på mig ifjol våras. Inte en till­stym­melse till bladanlag så långt ögat når. Men skrapar man lite lätt längst ner på stammen är det faktiskt grönt som kommer fram. Tror ni att jag vågar hoppas på att den kommer igen..?

Trädgårdstankar

DET ÄR DEN tiden nu när trädgårdsdokumentationen accelererar, så vi börjar med ett collage från den makalösa gårdagen, med gassande sol och en temperatur nånstans runt 18°:

Visst är det ett makalöst under, att livet funnits där hela tiden och att allt som behövs för att det ska bli nåt är sol, värme, lite pyssel och lite plock? Naturens otroliga förmåga att motstå köld, mörker och torka är lika fascinerande att uppleva varje vår, inte sant?

Den efterlängtade vårens ankomst är förstås också ett handfast bevis för att Livets hjul rullat ett helt varv till. Men stadigt fastkört i en gytt­jepöl sitter det, resultatlöst snurrande utan att få fäste. Motorn vrålar av överansträngning, men till vad nytta? Utan någon som knuffar på där bak gräver sig hjulet bara allt längre ner i dyn.

Runtom mig på ruckelgården återvänder livet i raketfart nu, men vad gör jag då? Jo, jag vissnar. I kroppen förstås – det är ju ett sunt vår­tecken – men framför allt i själen. Hur skönt skulle det inte vara att lägga sig ner, vila huvudet mot en bullig kudde av hjärtstilla och rakt av skita i alltihop?

Men så går jag en lov på min gård när kvällen kommit. Den sjunkande solens sneda strålar ger en annan dimension åt trädgårdsrummet. Skuggorna djupnar, paletten blir mer mättad och en skön stillhet tar vid, när trafikbruset sakta avtar för natten.

Jaja, nog ska jag väl orka ta mig igenom en dag till. Tack, älskade träd­gård!

Och lite spänning i en annars enahanda tillvaro skadar väl aldrig?

Därför planterade jag igår frejdigt ut tre växthusgurkor i Glaspalatset, tre squash i en pallkrage ute på gården (med fiberduk på) och sådde sockerärtor i en annan. Samtidigt fick alla pelargoner flytta ut från ”Rucklet” och göra gurkplantorna sällskap.

Från R&D-avdelningen meddelas att det tagits skott av oliv och dess­utom planterats ett antal kärnor från ekologiska aprikoser, som ätits under vintern. Någon framgångssaga går det knappast att vänta sig, men man ska heller aldrig misströsta förrän man provat!

Någgi lite kuligare då, som omväxling

OM DET MOT förmodan fortfarande finns någon kvar, som tittar in här trots den senaste tidens myckna orerande om jämmer och elände: här kommer lite roligare information!

Frölådan är framplockad, pluggboxarna fyllda med mager såjord och nu stundar det trixigaste, själva planerandet. Vad ska jag så i år? Gurka och tomat är självskrivna, liksom rödbetor, fänkål och rucola. Men jag har ju så mycket fler sorters frön ... Grandios beslutsångest råder.

I samma veva som jag hos plantskolan försåg mig med en fräsch påse såjord råkade det liksom slinka med tre fuchsiasticklingar också. Den ena var redan var så gänglig att jag hemmavid i en blink kunde utöka antalet till fyra :o)

Jag kan helt enkelt inte låta bli att ge mig på det här i år igen, efter­som fjolårets sticklingdrivna fuchsior blev så himla fina. Synd bara, att jag inte var till­räckligt snabb i vändningarna för att rädda dem undan frosten i höstas :o/

Och som vanligt efter en dag av ilska och irritation på grund av för­säk­ringsbolag eller myndigheter högg jag tag i virknålen när kvällen var kommen igår. Jag skiter högaktningsfullt i att Lilla A jäms med fot­knö­lar­na totalsågade den första mobiltelefonpåsen jag gjorde. Den var så rolig att skapa, så jag tänker göra minst en till. Så det så!

Nu kom posten, förresten. Dags att göra korstecknet och gå ut och vittja lådan.