Vuxen, nu eller aldrig?

HÖRNI, NÄR BLIR man vuxen egentligen? När jag var tretton trodde jag undret skulle inträffa vid arton. Väl där – utan att någon större för­änd­ring skett än att jag fick köra bil och handla på Alko – ställde jag in mig på tjugo.

Så småningom kom tjugo­års­dagen – och gick. Och jag, jag kände mig fortfarande lika osäker och icke-vuxen som sju år tidigare. Fast nu med ett ansenligt studielån att ansvara över.

Nåja, tänkte jag, vid trettio är man nog fullvuxen. Alla gånger! Men icke. Möjligen på utsidan, där de första gråa håren plipp-plop­pat upp. Men på insidan ... nä. Studieskulderna hade fått sällskap av lånet till en bil.

Vid trettiofem blev jag gravid och jublade. Nu skulle jag i alla fall ”bli stor”! För det blir man väl när man själv blir mamma..? Fat chance. Studieskulderna och billånet hade vid det laget utökats med ansvaret för ett eget företag.

När fyrtioårsdagen närmade sig var jag bombsäker, för när halva livet har passerat bara måste man ju vara vuxen. Väl? Inte jag. Mestadels kände jag mig lika liten och barnslig som min fyraåring. Enda skillnaden var att bilen var betald och att det nu var det dags för progressiva glasögon.

Och inte blev det bättre vid fyrtiofem. Studieskulderna och driften av den egna firman backades på med inköp av ett renoveringshus, och ansvaret ökade ytterligare ett snäpp. Men känslan av att jag var för liten och rocken för stor kvarstod.

Nu är det inte långt till femtio.

Studielånet är fortfarande inte färdigbetalat.
*kastar ett ont och närsynt öga på CSN*

Egna företaget ligger mer eller mindre i malpåse.
*sticker voodoonålar i ”pappersläkaren” på mitt pen­sions­för­säk­rings­bolag*

”Rucklet” är långt ifrån färdigrenoverat.
*kastar ytterligare ett ont öga, på finska lottobolaget Veikkaus*

Förutom ålderssynfel har jag en underproducerande sköldkörtel, grav D-vitaminbrist, anlag för malignt melanom, nedsjunkna framfotsvalv och förslitningsskador i ländryggen.
*detaljstuderar genpoolens innehållsförteckning och morrar*

Men vuxen, det är jag tammetusan inte ännu. Instämmer därför helhjärtat med den tolvåriga (!) bloggare som nyligen kon­sta­te­ra­de följande:

”Fan vad jobbigt allt är. Vad skönt de skulle vara att bli 5 igen. Då var typ största bekymret om man skulle leka med barbien som hade brunt eller blont hår ...”

Fast personligen skulle jag hellre leka med Ken. Oavsett hårfärg. Typ.

Ingen ratt och inget roder

”C’mon, join the joyride!”

SENT OM SIDER har det tänts en talgtank för mig: min blogg handlar ju om helt fel saker!

Inte skriver jag om nöjesshop­pan­de, ej heller om vikt­ned­gång medelst någon obskyr form av diet. Relativt lite om heminred­ning eller träd­gårds­skötsel, och ytterst sällan om medicinska åkommor. Mat­lag­nings­recep­ten är sällsynta och mina filosofiska fun­de­ring­ar halvdana. Och inte är jag rolig hela tiden heller. Om ens någonsin. Dessutom är jag inte särdeles blondinbellig att se på.

Shit ... Min blogg har med andra ord ingen tydlig inriktning, utan fladdrar omkring lite på måfå i sajberrymdens oändlighet. Utan roder, kompass eller GPS. Precis som jag själv; det är precis så’n jag är.

Jag har aldrig lyckats med bedriften att bli en insnöad nörd. Mitt tålamod – eller snarare min förmåga att hålla intressefanan högt – är därtill för kort.

Jag älskar att prova på nya grejor, men när de under en längre tid fått min odelade uppmärksamhet infinner sig läget been there, done it – och sen blir jag uttråkad.

Jag är med andra ord en periodare. På alla områden utom spel-, sex- eller drog­missbruk, bör väl tilläggas. Om utifall att någon skulle få för sig att missförstå alltså.

Tyvärr verkar periodiserandet gälla även mitt författande. Hur goda mina intentioner än är varje morgon, så lyckas jag ändå inte komma till skott med fortsättningen på boken om ”Solveig”. I alla fall inte just nu. Men det var väl självaste f-n om jag tänker ta stress för det! Nix pix, det är nog bara att lugnt och sansat invänta bättre tider.

Under tiden bloggar jag. Helt riktningslöst, så take it or leave it. Men det måste väl i alla fall vara mer kreativt än att sätta sig i ett hörn och kon­cen­trerat ägna sig åt att pilla navelludd?

Människa eller mula?

”Nästan hemma ... nästan hemma ... nästan ...”

ATT DUBBLERA SOM pack­åsna, det är nog kvinnans lott det. När jag igår efter­mid­dag, hurtig så in i bängen, krängde på mig ryggsäcken och traskade iväg för att ”göra två flugor på smäl­len” – det vill säga göra mina uppköp i kombi­nation med en stär­kan­de promenad – tänkte jag mig inte för. Som vanligt.

Förvisso var varorna på min ursprungliga inköpslista såväl få som lättviktiga, men så gick det som det brukar och på hemvägen vägde bagaget drygt nio kilo och bestod av följande:

- min plånbok; väldigt tom och inte så tung
- 0,7 kg havregryn
- 0,7 kg rimmad grislägg
- 1 kg torkade ärtor
- 1 kg morötter
- ett halvt vitkålshuvud
- en halv rotselleri
- ett rejält granatäpple
- ett tiopack ägg
- en glasburk med 200 g pulverkaffe
(+ ett runt fat av nysilver, som liksom lite oplanerat råkade fastna i mina fingrar när jag passerade Ann-Gerds Antik på vägen ...)

Nota bene: jag köpte inte knäckebrödet som de facto stod på listan. Jag måste antagligen ha tyckt att det vägde alldeles för lite *überironisk* Och jag var garanterat ett par centimeter kortare när jag kom hem än när jag traskade iväg.

Det här får mig att tänka på hur mycket man kånkat i sina da’r. Om jag backar filmen sisådär tolv år, till tiden då A var runt ett, blir jag kallsvettig av tanken. Då var det ännu mer livsmedel att kånka på (familjen var liksom större på den tiden) ... plus en rejält väl­närd ettåring utan tillstymmelse till talang för långpromenader ... plus att samtidigt lyckas hålla ordning på två jyckar i två skilda koppel. Kaos är bara förnamnet.

Men vad säger detta om oss kvinnfolk? Är vi helt enastående eller är vi bara korkade, som dagligdags och mer eller mindre god­villigt utsätter oss för sån’t..? Nå, strunt samma egentligen. Jag är bara tacksam över att den tiden är förbi, för nio kilo käk är väl just precis vad jag mäktar med nuförtiden.

Kålen, sellerin och morötterna köpte jag förresten i ren glädje över min nya, fina mandolin. Skiva, riva och strimla har plötsligt fått en helt ny mening, så jag kommer antagligen att drabbas av rot- och grönsaksförgiftning innan vintern är till ända. Men det kunde vara värre.

Nu blev det jul igen

NU ÄR DET jul igen! Eller, nä, det är det väl egentligen inte. Men första numret av julklappen från väninnan T, en prenumeration på Allers Trädgård, har kommit! En helt fenomenalperfekt klapp för mig, som inte ens unnat mig något enstaka lösnummerköp. Och så oväntad. Jag är inte bortskämd med att bli bortskämd, så faktum är att jag blev alldeles tårögd när jag förstod vad jag fått.

Det går i grund och botten inte att beskriva hur lyxig jag kände mig när jag hittade tidningen i post­lådan ... Känslan är lite ovan, om man så säger. En annan är liksom inkörd på C5-kuvert med fönster och reklamblad för Hem­glass, solfångare, oumbärliga elektroniska gadgets osv. Så en tidning – bara för mig – är snudd på too much.

Förr brukade jag låna hem äldre ex från biblioteket. Men låne­tiden på tidningar och tidskrifter är onödigt kort, och de opro­por­tionerligt höga förseningsavgifterna har avskräckt mig från vidare hemlån. Därmed har jag i åratal levt i ett tidningslöst limbo, och det har ju gått bra det med.

I det här första exemplaret av tidningen finns det bland annat en artikel om groddning. Det är något jag pysslat med från och till i många år. Mestadels det vanliga: alfa-alfa och mungbönor, soja vid något sällsynt tillfälle. Och nu fick jag så’n lust att grodda igen; solros ... bockhornsklöver ... och vanliga ärtor! Att grodda är billigt och ett oslagbart sätt att året runt hålla sig med näringsrikt grönt. Try it, you might like it.

Detta är en order!

AMENASSÅ, JAG HAR ju snavat över världens aboslut roli­gas­te blogg: Koola Viola. Helt katastrofalhysteriskt rolig helt enkelt.

Besök den! Omedelbums. Och detta är ingen vänlig begäran, det är en order (i all välmening).

En värld av slit & släng

DAGSRAPPPORT OM ”SOLVEIG”: Ännu inte så mycket som en bokstav skriven, men de första 120 sidorna är utskrivna och genomlästa. Märkligt svårt att komma in i storyn igen, för att inte tala om att lyckas uppbåda samma känsla för tant Solveig som före skrivavbrottet ...


Annars vaknade jag med en smäll idag. Min säng står med huvud­ändan mot ett fönster, där det finns en fönsterbräda. Det var den jag smällde knoppen i tidigt i morse, och riktigt rejält dessutom. F-n vet om det inte blev en bula *känner efter*. Men brädan klarade sig utan blessyrer.

Denna grådaskiga tisdagmorgon funderar jag på varför det i vårt nu­tida, miljö­med­vetna sam­hälle inte lönar sig att reparera saker om de går sönder. Ja, lönar sig gör det väl, eftersom grejen blir hel igen, men priset för det ... Det är inte länge sedan min trogna, gamla bläck­strå­le­skri­va­re fick för sig att dra in papperen lite hur som helst. Inget ”fel” i ordets bemärkelse, utan helt enkelt ett behov av rengöring.

Nu är jag inte särskilt intresserad av (eller kunnig nog) att själv mecka med hemelektronik, så jag lastade apparaten i bilen och körde till min vanliga hårdvaruleverantör. Jodå, visst kunde de fixa saken. En enkel rengöring av gummivalsen som matar in papperet var vad som behövdes. Finemang, tyckte jag, och lämnade glad i hågen skrivaren ifrån mig.

Fullt lika glad var jag däremot inte, när jag dagen efter kom för att hämta den. Kalaset gick på över 100 euro! För puts­ning av en gummivals! Jag trodde inte mina öron, men fick beskedet att deras startavgift för service var 100 euro. HUNDRA!!! Inte klokt, tammefan.

Och ovanpå detta den vanliga timdebiteringen förstås .

Om skrivaren varit en helt reguljär sådan för hemmabruk hade jag lämnat fanskapet där, med ”servicen” obetald. Men nu råkade det vara en sort som skriver A3+ med fotokvalitet, så det var bara att pynta och le. Ingetdera särskilt godvilligt, bör tilläggas. En intres­sant detalj i sammanhanget är, att samma dag, i samma affär, kunde jag ha köpt en sprillans språllans ny laserskrivare för 95 euro ... Rena, rama vanvettet.

Idag befinner sig väninnan T i en motsvarande situation: ena dotterns blott två år gamla laptop går plötsligt inte igång vare sig på batteri eller nätström. Men priset för att låta ett proffs skru­va isär datorn och – gissningsvis – fixa en lödning som brustit är för högt. Det lönar sig alltså inte att reparera, och en i grund och botten fullt funktionsduglig dator måste alltså kasseras pga en vettlös startavgift – inte pga av att felet är omöjligt att åtgärda!

Ibland blir jag trött. Det här är ett sådant tillfälle. Varför i helv-te ska man anstränga sig med sopsortering och köp av lokal­pro­duce­rat, när det samtidigt tydligen är helt i sin ordning att slänga dyra kapitalvaror på soptippen? Nä, fy och usch. Idag tror jag banne­mej att jag ska slänga ett par mjölktetror i tunnan för brännbart. På rent pin kiv. Fast känner mig själv är jag garanterat där en stund senare och rättar till felsorteringen. Det ska f-n vara född med ett sam­vete ...

PS. Min mandolin kom just med posten!
Mer om denna och hur den funkar tar jag i ett framtida inlägg.

HUMOR > Oh, my gadd ...

RECEPT > Oopsies

SNUBBLADE NÅGONSTANS UTE i bloggosfären på det här receptet på s.k. oopsies; ”bröd” som inte innehåller något mjöl! Ett utmärkt alternativ för dig som är glutenintolerant eller för den som håller Low Carb/High Fat-diet. Äntligen hittade jag något som jag kan bjuda T på till teet nu när chokladen och små­kakorna ska hållas kort!

Det går naturligtvis bra att tillsätta kryddor för mer smak eller så väljer du helt enkelt färdigt smaksatt färskost.

Det här blir 6 st oopsiebröd:

3 ägg
100 g färskost eller turkisk yoghurt
1 krm ättika (eller citron eller vinäger)
1 krm salt
1 krm bakpulver

Plocka fram en bakplåt och en bit bakplåtspapper. Sätt ugnen på 150°.

Separera vitor och gulor i två skilda bunkar. Vispa vitorna tillsammans med ättikan till hårt skum. Det är tillräckligt vispat när skummet går att dra upp i toppar som inte sjunker ihop och bunken går att vända upp och ner utan att något rinner ut.

Blanda i den andra bunken ihop äggulorna med färskost/yoghurt och salt. Rör till sist i bakpulvret.

Okej, so far so good, men här kommer det knepigaste momentet: Vänd försiktigt ner gulesmeten i de vispade vitorna – rör inte! Ta inte mer än 1/3 i taget så går det lättare. Så mycket som möjligt av vitornas fluff ska bevaras!

Fördela den färdiga smeten på sex högar på plåten och bred ut dem till rundlar med en diameter på 10-12 cm. Sätt in plåten mitt i ugnen och grädda c. 25 minuter.

***
Kör du LCHF-diet ska du välja färskosten, för den innehåller en mindre mängd kolhydrater än den turkiska yoghurten.

LADDA NER SOM PDF-FIL

Nu SKA jag bli inspirerad!

Solveig är visst på semester ...

MÅNDAG IGEN, OCH nu jädrar i min lilla låda är det dags! Idag ska jag sätta tänderna i mitt manus om ”Solveig”, 60+ och lev­nads­glad, igen. I alla fall i så måtto att jag ska skriva ut den bunt med kapitel som redan är klara. Hon har liksom glidit lite ur mitt grepp hela ”Solveig”, och stundtals befarar jag att inspi­ra­tionen – som initialt forsade fram som en glittrande vårflod – följde vän­nen Peter i graven. Vi får se vad en genomläsning kan åstad­komma ...

Om jag kommer igång med skrivandet igen kommer bloggen att bli lidande, det är då säkert. Jag hinner nämligen inte med båda. Eller rättare sagt: Hinner gör jag säkert, om jag gör som jag brukar: bränner ljusstumpen uppe, nere och lite på mitten. Men det tän­ker jag inte göra. Inte en gång till. Fokus, det är vad det handlar om, och från och med idag ligger detta på mitt ”riktiga” för­fat­tande.

För den skull lämnar jag självfallet inte bloggen helt åt sitt öde; den har ju för tusan liksom övertagit min dagboks fallna mantel! Men ni, kära bloggäster, kan se fram mot en positiv spin-off: mina inlägg kommer med stor sannolikhet att bli både kortare och färre.

Klockan drar mot åtta. Nu är det dags för en balja kaffe, en cig un­der köksfläkten och därefter en dust med laserskrivaren.

Beware ”Solveig”, here I come!

PS. Hur etiskt är det förresten att en jurist som helt nyligen före­trätt en part i en vård­nads­tvist är den som tar hand om bo­upp­teck­ningen efter motparten i tvisten, då denne avlidit? Jag är inte juridiskt kunnig, så enligt lagens mening kanske det är helt i sin ordning, men sett ur ett moraliskt perspektiv tycker jag san­ner­ligen att det stinker gammal soptipp om upplägget ...

Snälla, lägg ner Lotto ...

DET ÄR EGENTLIGEN ofattbart att jag har haft en sådan förmåga att lura mig själv och inte tappat hoppet om den där lagom stora vinsten på Lotto. Det vete fåglarna i hur många år jag träget haft min enda ruta, tio veckor i stöten. År ut och år in. Vid det här laget i närmare två decennier, skulle jag tro.

Antalet vinster under samma tid: 1 (en!) Den gången med fyra rätt, och med den sämsta utdelningen i den vinstklassen det året. Ändå har jag fortsatt. År ut och år in, för ”är man inte med har man ingen chans alls.” Sure, men nu är jag beredd att kasta in handduken.

Jag bytte härförleden från vanliga Lotto till Viking Lotto, i en­fal­dig förhoppning om att det skulle förbättra min vinststatistik. Ha! No way. Jag lyckas fortsättningsvis med konststycket att alltsom oftast inte ha en endaste liten siffra rätt. Inte ens ett tilläggs­num­mer, för katten.

Så nu har jag nått gränsen. När innevarande tioveckorskupong förfaller – och om inte finska spelbolaget Veikkaus före det hakar på min strålande idé om att premiera även oss som inte prickat in en enda siffra – är det slutlottat för min del. För tid och evighet.

Fast nog känns det lite surt att inse att man är det där undantaget som bekräftar regeln. Ja, ni vet, ordspråket säger ju: ”Tur i spel, otur i kärlek.” Bah och snicksnack ... Här är det o- som gäller för hela slanten. Jag är helt enkelt en loser; en rätt brutal form av nyvunnen självinsikt.

Men även om du läst min novell ”Nitlotten” kan du ta’t lugnt. Jag har ingenting annat gemensamt med huvudpersonen i denna, den invalidpensionerade skogsarbetaren, än att jag tagit mig friheten att skriva om honom.