Sevärt

DET KOM ÄNTLIGEN regn igår på eftermiddagen. Jag fick äntligen en stund över för att se en dvd jag lånat på bibban, ”En sång för Marion”.

Fritt från baksidan: Arthur, butter men kärleksfull, älskar sin fru Ma­rion över allt annat, men delar inte hennes passion för sång och upp­trädande. Hon sjunger i den lokala pensionärskören, medan han har svårt att förlika sig med pensionärer som sjunger heavy metal och dan­sar robotdans. En dag händer det som inte får ske, Marion blir sjuk och Arthur ”tvingas” ta hennes plats i kören. Ett beslut som kommer att ändra hans syn på livet och sin omgivning.

***
Den ena kvinnliga huvudrollen innehas av en av mina absoluta fa­vo­rit­skådespelare, Vanessa Redgrave. Som vanligt gör hon en alldeles yp­per­lig insats, liksom Terence Stamp i rollen som hennes make.

Om den var bra? Oja! Av mig får den tveklöst 4 rullar hushållspapper.

(Det är upplagt för tåreflod när man ser en film som den här.)

Vådan av att inte kunna lägga band på sig

SYNDEN HAR SITT pris, och imorse kom jag endast med stor möda mig ur sängen medelst långsam rullning till sidoläge osv. Mer frukt­träds­beskärning blir det således av förekommen anledning inte idag. (Däremot någon näve Burana 600 mg.) Ja, förutom mitt minsta träd, det egenplanterade melonäpplet. Det är fortfarande så litet – och ska så förbli – att jag i princip inte ens behöver stege.

Jag har förresten hittat ett par riktigt informativa klipp på YouTube, gjorda av verkliga proffs på det här med äppelträd. En kille i New Eng­land i Massachusetts, som har bortåt 40.000 (!) träd att tukta varje år, visar och berättar hur de vårdar sina fruktträd.

Men, som han också poängterar, så är deras sätt att beskära bara ett av många. Tio olika äp­pelodlare beskär enligt tio helt egna idéer. För den intresserade har jag klippt in del 1 här:



Det finns fler informativa filmer från samma ställe, Tougas Family Farm. Klicka HÄR.

FILMTIPS Extremt högt och otroligt nära

BRA DAG IGÅR. Dags- och kvällspromenaderna längs smältande snö­diken och vägrenar gav – förutom solsken, frisk luft och benstärkning – tomglas och -burkar för 1,95 €. En tur till loppis blev en tunn, lång­är­mad bussarong till sommaren för 1,- €. Yayayay, plussaldo!!

Ett annat plus i ”dagskassan” visade sig den DVD vara, som jag och Lilla A lånade med oss hem från bibban häromsistens. ”Extremt högt och otroligt nära” (2011) kallades ifjol av DN för den bästa 11 sep­tem­ber-filmen hittills. Förmodligen med rätta.

Trots allt spelar ändå attacken mot Twin Towers en under­ord­nad roll i sammanhanget. Istället följer vi nioårige Oskar, en skärpt unge med tydliga Aspergerdrag, under tiden efter terrordådet som tog hans äls­kade pappas liv.

Det hade kunnat bli en riktig snyftare, men är det ändå inte. Åt­mins­to­ne inte för den som har egna erfarenheter av människor med As­per­gers. Och om någon, i likhet med mig, föll som en sten för ”Brokeback Mountain”, då tror jag att även den här rullen kan vara nå’t. Jag är på inget vis någon cineast av stora mått, varken när det gäller kon­sum­tion eller kunnande, men tar mig faktiskt friheten att för ovanlighetens skull ge en rekommendation.

Se den alltså, om tillfälle yppar sig!

Och nu blir det naturfilm!

 
IDAG BLIR DET inga bilder, det blir – hör och häpna – film istället. Igår tog nämligen kom­pisen B och jag en härlig promenad på naturreser­va­tet på Nåtö strax söderom Mariehamn. Balsam för en stressråtta som jag.



Om du har en snabb bredbandsanslutning kan du, när du tryckt på playknap­pen, gå upp i kvalitet genom att klicka på kugghjulet och välja 480p istället och ändra till fullskärmsläge gen­om att klicka på skärmsymbolen längst till höger.

---

Timmarna i det fria var en lämplig nedvarvning före den magnetrönt­gen jag högst oväntat kallades till kl. 20:45 på kvällen. Om magnet­rönt­gen av hjärnan tycker jag nämligen inte. Den klaustrofobiska käns­la som infinner sig när man skjutsas in i tunneln är bland det värs­ta jag någonsin upplevt.

Nu visste jag i och för sig vad jag hade att vänta, efter­som jag var med om samma sak för nästan exakt ett år sedan. Jag överlevde den här gången också, och nu är det bara att vänta på be­sked om huru­vida Schysta C hållit sig på mat­tan eller ökat ytter­ligare i omfång – och om de vita fläckarna blivit fler och/eller större :o/

Annars har jag inga omvälvande nyheter eller funderingar ett roa er med denna söndag i maj. Förutom att herr och fru gråsparv tycks vara färdiga med bobygget, och nu jobbar så intensivt på att föra arten vi­dare att det ruskar i lärkgrenarna, har det inte hänt något värt att rap­portera.

Vädret är fint. Grässtråna i mossmattan behöver klippas. Nu går jag ut.

Premiärbesök på nygamla Bio Savoy

IGÅR KVÄLL VAR jag på mitt första biobesök på, ja, jag vet inte när. Jag tror att den senaste filmen jag såg ”på riktigt” måste ha varit ”Co­lo­rado Avenue”, och det har gått ett bra tag sedan den var ny.


Nu skulle vi i Bio Savoy, nyöppnad den 12.8 efter omfattande reno­ve­ring, se ”Iris”, en film i regi av åländska Ulrika Bengts och med musik av en annan ålänning, Peter Hägerstrand.


Att sätta sig i den totalrenoverade, i princip fullsatta salongen kändes riktigt bra. De gamla, stenhårda och ultraobekväma stolarna har bytts mot nya av en avsevärt mycket rumpvänligare modell. Att de inte upp­fyller de estetiska krav som staden ställt för att betala ut bidrags­peng­ar för renoveringen av den K-märkta fastigheten är rena pallerallan.

De kanske inte ser ut exakt som sina föregångare - och tack gode gud för det! - men de skämmer inte heller den i övrigt välbevarade funkis­interiören. Staden borde vara tacksam för att en privat entreprenör sett till att Mariehamn har en fungerande bio igen istället för att hänga upp sig på ett gäng gamla stolar! I så fall hade det väl varit bättre om biograffunktionen skrotats helt och hållet och att man istäl­let gått in för att göra byggnaden till ett regelrätt museum?


Nåväl, till saken, till filmen. ”Iris” är cinematografiskt en andlöst vacker film och tillsammans med Peters musik blir detta räddningsplankan för en i övrigt riktigt medioker historia.

Storyn saknar trovärdighet, handlingen är förutsägbar, castingen är – med vissa lysande undantag – rätt så anemisk, det förekommer en del klavertramp (som att kornåkern står knastertorr och skördeklar före midsommar!) och sist, men inte minst: det otroligt störande i att huvudrollen görs av en flicka som talar klingande finlandssvenska [Agnes Koskinen].

Det skorrar såå falskt, när karaktären Iris är en åttaåring av åländsk härkomst som vuxit upp i Stockholm, inte Helsingfors. Flickan som spe­lar Iris’ halvsyster Sofia [Eleonora Andersson, till vänster i bild] hade däremot varit som klippt och skuren för rollen! Lika irriterande är det att Iris’ mamma Ester [Maria Salomaa] även hon talar utpräglad fin­landssvenska, liksom en hel del av övriga karaktärer som förutsätts vara ålänningar.

Robert Nordströms foto och Peter Hägerstrands musik får båda 4 av 5 möjliga poäng av mig, medan jag inte kan sträcka mig till mer än 2,5 för filmen som helhet. Renoveringen av biografen ger jag en full fem­ma ;o)