"Surinam? E de en frukt..?"

DET HAR SINA fördelar att ha ett barn i mellanskolan! Nu har jag i rask takt fräschat upp mina kunskaper i geografi, och har i skrivande stund helkoll på länderna i samtliga världsdelar. Tänk, jag hade full­ständigt glömt att det finns ett land som heter Surinam – och att det ligger i Sydamerika. Hade någon frågat mig för en vecka sedan hade jag gissat på sydostasien :)

Samma sak med Brunei. Jag skulle säker­li­gen ha dragit till med mellanöstern nå­gon­stans. Och att huvudstaden i Moldavien heter Chisinau hade jag inte en susning om. Är det förresten någon av er som, utan att fuska, kan svara på vad hu­vud­sta­den i Montenegro heter?

Mellan varven har jag faktiskt varit fun­der­sam om huruvida jag någonsin lärt mig allt detta tidigare. Kanske lär­de vi oss bara Afrika, Europa och Finland på den tiden jag gick i sko­la? Så känns det i alla fall just nu.

Här finns en jättebra sajt att träna på: http://www.geografispelet.se, där man lätt som en plätt lär sig länder, huvudstäder och flaggor.

Grattis, Finland!

SJÄTTE DECEMBER ÄR det självständiga Finlands egen dag, och i år är det hela 92 år sedan Finland proklamerade sig självständigt 1917. GRATTIS FINLAND!

Under kvällen är det televiserad bal hos presi­dent Tarja Halonen i Helsingfors, lite i stil med Sveriges Nobelfest, och herre min gud vilken tur att jag inte är bjuden! Jag har i och för sig en långklänning – en kornblå relik från min brors bröllop – men det vete fåglarna om jag numera ryms i den ... Dessutom skulle jag inte ha råd att ta mig till och från huvudstaden, än mindre bekosta en övernattning där. Nej, det är sannerligen min smala lycka att Tarja glömde mig i år igen. För nog skulle det väl vara minst sagt skämmigt att måsta tacka nej till presidenten..?


Himlen utanför köksfönstret är stålgrå och det är regnsjukt. Dagens lilla guldkant är med andra ord: jag är inte tvungen att gå ut om jag inte vill. Därmed går mina sympatier till bl.a. de cykelburna brevbärare, som ska trampa runt i ruggvädret och dela ut söndagstidningar. En eloge till er! Vilka vardagshjältar/-hjältinnor ni är! Tack för att ni finns!

1 + 1 = 1

SOM UTLOVAT HAR jag fotograferat de nu hopparade fynden från igår. Glasfatet blir perfekt i köket för frukt och/eller grönsaker, och nysilverfatet hamnar i vardagsrummet – eller kanske sovrummet. För tillfället härbärgerar det dock en tuva mossa och ett par vita pappersstjärnor under en glasklocka, men till julhelgen ska det nog fyllas med godsaker av något slag ... Ett berg av Fazers gröna kulor kanske?


Till vänster ett munblåst glasfat limmat på en upp- och nervänd Iittalaljusstake. Till höger ett nysilverfat ihoplimmat med en dito ljusstake. Tänk, så fint det kan bli med några gamla prylar för ett fåtal euro och lite tvåkomponentslim!

---

Igår kväll fick jag dessutom ett köksryck och svängde i rask takt ihop både havreflarn, drömmar och mumsiga blå­bärsmuffins. Och idag har dottern efterfrågat möjligheten att baka såväl morotskaka som mockarutor, så det blir mer bagerisysslor till kvällen.

Peter har igår fått två av sina syskon hit till Åland på besök över veckoslutet. Det värmer mitt hjärta att veta att det finns fler som bryr sig om honom när det verkligen kniper, för jag har alltid upplevt honom som en rätt ensam människa trots att han kommer från en stor familj.

Fint från loppisar

JAG LOVADE JU bilder på mina Emmausfynd, så här kommer de. Vad jag ska göra med faten vet jag inte ännu, men den låga, vida skålen med fötter har jag fyllt med lingonris och mossa och stuckit ner lite färska rosenknoppar. För julkänslan har jag strött ut några bitar av rött fuskglas, och så ett ljus i mitten.




På eftermiddagen passerade jag Ann-Gerds Antik på väg för att uträtta andra ärenden och kunde, som vanligt, inte låta bli att titta in en vända. Vilken tur att jag gjorde det! Dels hittade jag ett likadant nysilverfat till (ytterligare ett nummer större) och en jättefin ljusstake i nysilver. Dessutom ett vackert, handblåst fat och en Iittalaljusstake. Dessa fyra föremål ska sammanfogas och bli två fat på fot! Ni får se när det är fixat och klart :)

"Dalen", en dikt

Ikväll hittade jag en dikt som Peter mejlade mig den 2 april 2003. Den var vacker redan då, men idag har den en ännu djupare mening för mig.

Dalen

Ingen tog Dig i handen och sa:
Passa på
Detta är nu
Dalen Du ser med slingrande vatten, med gömmande skogar och mild luft
Med ängar och gröna källor
Denna dal bär namnet Kärlek

Ingen sa:
Gå långsamt
Akta Dig att färdas alltför fort
Att tro på en annan dal, en större som Du hört om
Det finns ingen annan, inte för Dig
Dröj kvar, prägla vart löv i minnet

Ingen sa:
Detta är nu
Detta är mycket
Detta är tillräckligt

Alldeles ensam sprang jag genom dalen
Först när jag såg mig om förstod jag
Den såg ut så
Det var den!

Tiden tar snart slut

DENNA DAG ÄR det precis två veckor sedan jag trodde att vännen Peter åkte till sjukhuset för bara ännu en i raden av rutinkontroller eller behandlingar. Vi har ju alla under åren som gått ”vant oss” vid hans sjukdom och jag tror inte att någon var förberedd på denna plötsliga och drastiska försämring. Men läser man på om levercancer är det exakt så det blir; det kommer en punkt när leverfunktionen är så nedsatt att övriga organ tar skada.

Sent igår kväll läste jag Peters syster Jennys blogg och grät för första gången. Hon skriver att övriga syskon är på väg för att hinna säga hej då, och det berörde mig ända in i hjärteroten. Hoppas, hoppas att alla hinner komma, för i det här skedet kan det gå fort. Hans kropp är utsatt för så tunga påfrestningar nu att det inte går att ta mer än en dag i taget. Det gör mig så ont, när jag vet hur många planer han har haft; när jag vet hur mycket han velat uträtta och fixa. Och framför allt: hur mycket mera tid han velat få med sina älskade barn.

Det här blir en tung dag. Om ett par timmar ska jag upp till sjukhuset igen och försöka överföra så mycket goda energier jag bara kan både till Peter själv och mamma Aina.


För att mitt bloggande inte ska handla enbart om sjukdom och bedrövligheter just nu, kan jag dela med mig av ett lyckat fynd från gårdagen. Jag var in på Emmaus för att leta efter lite fina nysilverföremål att förhöja julstämningen med här hemma, och hittade två söta fat och en skål på tassar.

Jättenöjd med att ha fått tag på exakt det jag sökte satte jag hemma igång med att putsa upp sakerna. Då upptäckte jag till min förvåning att det mindre fatet inte alls var nysilver, det var äkta vara! 1,50 euro för ett silverfat, det var ett klipp eller hur? Allra helst som jag inte betalat mer än 8,50 för alla tre. Bilder kommer.

Det helande hantverket

DET KÄNNS NÄSTAN som jag begår en synd, när jag mitt i det pågående eländet unnar mig en stund med mitt hantverk. Men hantverket är för mig en form av mindfulnessövning; när händerna är sysselsatta befinner jag mig bara i nuet, med fokus på det jag gör. Kanske är det just nu en nödvändighet med dessa bubblor av tidsvacuum för att generera ny energi att kunna ge vidare åt Peter?


Några platta pappersstjärnor som jag tillverkade under gårdagen.

---

Peters prognos är inte god. Inte god alls. Begreppet tid är inte längre någonting relativt, utan skrämmande konkret. Jag är inte troende – raka motsatsen, faktiskt – men ändå ber jag om ett under, så att han och barnen åtminstone ska förunnas att få fira den stundande julen tillsammans.

Inatt har det varit kallt, kanske ner mot -6, och omgivningen är täckt av frost. En välkommen omväxling till det evinnerliga regnet! Kanske, kanske blir det ändå en vit jul i år ...

[tags: moravian star, paper, folded, glitter, flat, christmas]

Den praktiska sidan av döden

I MITT HJÄRTA är det lika mörkt som utanför fönstret denna decembermorgon. Även om mitt förnuftsmässiga jag vet att den återstående tiden nu är kort vill jag ändå inte ta det till mig, för det är inte rättvist! De klassiska orden, som förmodligen uttalas av alla som själv drabbats av cancer eller som har någon i sin närhet som gjort det. Men det är inte rättvist. Hur skulle det kunna vara det, när någon mitt i livet, med två minderåriga barn inte får finnas längre?

Men ingen var där

NU HAR JAG inte träffat Peter på två hela dagar och det känns lite konstigt efter den intensiva vecka som varit. Men i fredags kom hans mamma och syster till Åland och de behöver absolut få som mycket tid som möjligt att vara tillsammans, bara inom familjen. Tyvärr måste hans syster resa hem redan på söndag morgon, men hans mamma är kvar.

RECEPT > Fiberlängd med pumpakärnor

HÄR FÅR NI receptet på gårdagens brödbak:



25 g jäst
3,5 dl kallt vatten
1 msk olja, gärna vitlöksolja
1 msk kumminfrön
0,5 dl krossade linfrön
0,5 dl kruskakli
0,5 dl pumpakärnor
1 knapp msk gott havssalt
2,5 dl hemvetemjöl (= åländsk variant av grahammjöl)
c. 4,5 dl specialvetemjöl
lite pumpakärnor och ev. skalade sesamfrön som dekoration

Lös upp jästen i vattnet. Hiva i övriga ingredienser förutom saltet och ett par dl av specialvetemjölet. Rör ihop och tillsätt ytterligare vetemjöl tills degen antar en elastisk konsistens och slutar klibba mot bunken. Knåda i maskin 5 min. – för hand c. 10. Nu tillsätts saltet och sen fortsätter du knåda lika länge till.

Täck bakbunken med t.ex. en tallrik eller plastfilm och låt degen jäsa minst tre men gärna fyra timmar; här pratar vi alltså om långjäsning. Jag brukar ha min bunke stående på köksbordet och ibland jäser degen ännu längre. Det gör absolut ingenting.

Sätt på ugnen på 250 grader och ställ in en låg bunke med vatten på ugnsbotten. Mjöla bakbordet och stjälp upp degen.



Lyft upp degens kanter från fyra håll och för dem mot mitten, så det blir som ett stort knyte. Vänd degklumpen upp och ner. Kupa händerna och ”smek in” degen uppifrån och ner under sig själv några gånger samtidigt som du roterar degklumpen. Detta kallas för att rundriva degen och gör att den kommer att stiga fint i ugnen. Knåda inte den färdigjästa degen hårt! En jäst deg ska behandlas varsamt som en bebis.

Rulla sedan ut klumpen till en limpa och lägg den med ”undersidan” nedåt på en plåt. Skåra brödet ganska djupt. Täck med ren handduk och låt jäsa 15-20 min. medan ugnen blir varm.



Spraya brödet med lite vatten och strö på pumpakärnor och t.ex. sesamfrön. Skjutsa in plåten i nedre delen av ugnen, grädda 5 min. Öppna därefter ugnsluckan en stund för att släppa ut ånga och överloppsvärme. Samtidigt sänker du temperaturen till c. 220 grader. Grädda ytterligare c. 20 minuter eller tills brödets innertemperatur är 97 grader. Själv använder jag alltid termometer!

***
Låt det nygräddade brödet svalna på galler, inlindat i en handduk. Ge dig till tåls och njut sedan av ett underbart, hembakat och nyttigt bröd! Det är jättegott med t.ex. medwurst på :)

LADDA NER SOM PDF-FIL

"Det var bättre förr"

ENLIGT MORGONENS TIDNING har dagens längd idag minskat med 12 timmar och 26 minuter sedan sommarsolståndet, men hur många av er därute har dragit ner på tempot i motsvarande grad? Så levde man nämligen förr, att man inrättade sitt liv efter ljuset och årstidsväxlingarna. Och ”förr” är för inte så extremt länge sedan.

Sommarhalvåret var arbetets tid, men när hösten och vintern kom gick farten ner; man ägnade sig åt att reparera och fixa inför nästa odlingssäsong. Det gavs en naturlig tid för återhämtning.

Idag ska vi flänga på som griljerade råttor året runt, oavsett årstid. Vi förväntas hålla samma höga takt även under den mörka tiden, trots att vi biologiskt inte är skapta för det. Konstgjort ljus gör det möjligt.

Sedan förväntas vi dessutom hålla på allt längre tid på samma vis, i takt med att pensionsåldern skjuts uppåt. Vanvett är både för- och efternamnet. Men det är väl bara att slänga in ett piller och med nya, ”friska”(?) tag ta sig dagen an? Imorgon är det 1 december och därute står regnet som spön i backen. När håken kommer vintern???

Kudde för trötta fötter

DAGENS FÖRSTA PROJEKT blir att försöka knåpa ihop en mini­va­ri­ant av en sådan där Fat Boy-säck, som Peter kan ha i fotändan av sängen. Man får ju så erbarmligt ont i hälarna när man ligger platt på rygg för länge, och de syntetiska fårskinn som sjukhuset erbjuder hjälper föga. Inte vet jag om min idé kommer att förbättra hans kom­fort, men det är i alla fall värt ett försök.

Så, go’vänner, mot symaskinen!


Och så här blev resultatet. Jag hade faktiskt lite restbitar av ett fint, beige linnetyg, som jag tror att faller Peter i smaken. Fyllningen är samma sorts granulat som finns i saccosäckar.



Sista projektet för dagen har varit brödbak. Klockan drar mot nio på kvällen, plåten är nyss kommen ur ugnen och det doftar härligt av ny­gräddat. Nu gäller det att bärga sig som vanligt, och låta det sval­na innan man sätter kniven i det. Men, hu, så svårt det är att vänta ...

Lite pynt inför julen

ÅRETS DÖRRKRANS ÄR avdammad och uppe. Nytt för året är att jag lindat en gammal, handvirkad spets om fuskriset och prytt toppen med tre droppformade akrylprismor. Krångligare än så behöver man inte göra det!

Och så här mysigt ser mitt köksfönster ut sent på kvällen sett från gården, när utebelysningen redan slocknat för natten.

Man ska vara glad att man får vara tacksam

JAG HAR SÅ mycket att vara tacksam för. Det handlar mest om att klä sin egen lycka i kläder av rätt storlek. Här är några saker jag funderat på under morgonen:

Jag är frisk för min ålder. Visst har jag dålig syn, men det finns glasögon, och min sköldkörtel underproducerar, med det finns medicin.

Jag har en underbar, klok och vacker dotter. Visst är hon min enda familj på orten, men utan henne vore jag helt ensam; hon är mitt allt – och ändå sin egen.

Jag har tak över huvudet. Visst är det lite si och så med mitt älskade "Ruckel", men det är varmt och torrt.

Jag har mat på bordet varje dag. Visst kan jag vara utled på att jaga extrapris och uppfinna nya soppor på samma, gamla spik, men jag har tillgång till näringsriktiga, färska råvaror och har möjlighet att laga enkel men bra mat.

Jag har kläder på kroppen och skor på fötterna. Visst är det mesta shoppat second hand på Emmaus eller loppisar och knappast modernt, men det är helt, rent och i rätt storlek.

Jag har härliga, humoristiska och genomsnälla vänner. Visst är de inte lika många som alla på Facebook ståtar med, men mina finns i levande livet – här och nu.

Jag bor i en underbar del av världen. Visst är Åland småttigt, småsint och skrattretande ibland, men luften är relativt ren, vattnet likaså och t.v. är våld och grov kriminalitet sällsynta företeelser.

Jag äger en bil, som gör mig mobil. Visst är den gammal, sliten och omodern, men den går – peppar, peppar – genom besiktningen varje år och tar mig dit jag ska.

Jag har tv, mobiltelefon och dator. Visst är tv:n en lastgammal tjockis, telefonen köpt beg. för bra länge sedan och datorn av uråldrigt snitt, men allt fungerar och gör att jag kan ”hänga med”.

Och det här är bara en del. Det finns med andra ord så mycket att vara lycklig för, bara man letar på rätt ställe – och låter bli att hänga över staketet och sukta efter det som oftast ändå inte går att få.

Så tänk efter en stund. Vad är det som egentligen gör dig lycklig?

Nu börjar juletid

Glad lilla jul, alla människor!



Och stjärnan är upphittad.

Jag tände den för ett par timmar sedan, egentligen en dag för tidigt. Men det här året känns det faktiskt som det finns en anledning till att den lyser, för den här hösten behövs det mer än förut ett ljus i mörkret. I år tänder jag stjärnan mest av allt för dig, Peter. Kämpa på!

Jakten på Christmas Past

JAHA, DET ÄR alltså idag jag måste rannsaka mitt minne och försöka komma på vart i helskotta jag stuvade undan min lysande fönsterstjärna ifjol ... Jag tycker mig notera, att det blir allt vanligare att jag ”arkiverar” saker på ställen som just då känns helt logiska, men som efter ett år – ja, ibland redan inom en vecka – är fullständigt obegripliga. Ni vet, när man efter timtals letande äntligen står där svettig och irriterad med prylen och undrar vad tusan som fick en att stoppa grejen just där.

Dessbättre lever jag sedan några år i en något förbättrad feng shui-anda, och har sakta men metodiskt minimerat mängden ägodelar. Det ”svarta hål” där saker kan försvinna har med andra ord krympt ganska radikalt i omfång. Men det tycks ändå inte hjälpa fullt ut. Bland annat letar jag fortfarande, efter två år, efter mina hålfotsinlägg. De är och förblir borta :(

Nåväl, jag har en hyfsat bra minnesbild av var den ifrågavarande stjärnan kan gömma sig. Bara kaffet är urdrucket ska jag kolla, och samtidigt kan jag plocka fram julkransen som ska upp på ytterdörren. Den måste säkert dammas av och så kanske jag ska byta ut något av dekorationerna.

Hur är det med er andra? Har ni redan drabbats av gud-hjälpe-mig-det-är-inte-ens-en-månad-kvar-till-jul-paniken..?

Livet, döden och allt tjafs däremellan

DET ÄR ALLTID bra att sova på saker; något som den nedan om­skrivna, imbecilla vykortsskrivaren också borde ha gjort. En natts sömn – usel, men dock – har förskjutit perspektivet. Som min kog­ni­tiva terapeut har försökt lära mig, har jag två val: att låta mig på­verkas av denna stendumma människas illvilja eller rycka på axlarna och ge fullständigt f-n i det. Jag väljer det senare. Livet är för kort för att bry sig.

Morgonens tankar kretsar f.ö. mycket runt just livet. Om ett par veck­or har det gått fyra år sedan min mamma dog efter en lång och svår sjukdom, som under en radda år på många sätt ställde mitt eget och mitt barns liv på huvudet. Som enda nära anhörig föll allt ansvar på mig, och jag erkänner utan omsvep att det var tungt, både fysiskt och psykiskt. Men jag höll ihop to the bitter end, och hon behövde inte dö ensam och bortglömd i en steril sjukhussal. Jag var där. Jag höll hennes hand ända till slutet.

Jodå, idioter FINNS!

JAG HAR IDAG fått ytterligare belägg för att det existerar humorbefriade, hatiska och missunnsamma människor här i världen; patetiska, fega stackare, som i skydd av anonymiteten anser sig ha rätt att ostraffat ösa galla över sina medmänniskor. Jag har m.a.o. idag haft äran att motta mitt livs allra första hatpost! Yes sirree, där ute finns det någon som – förutom att vara fullblodsidiot med ett IQ långt under en amöbas – tydligen har ett rejält horn i sidan till mig. Men fråga mig inte varför, för det har jag, som man brukar säga, inte en aaaning om.

Vykortet nedan dök upp i min postlåda idag. Synbarligen med anledning av den kåserande krönika som publicerades i Ålandstidningen i lördags. Men om avsändaren tror sig vara anonym är hon ute på sju famnars vatten, kan jag lova! Jag är rätt övertygad om vem denna illitterata nolla är, och kommer med stor sannolikhet – och med hedervärd assistans av Posten på Åland – att få det bekräftat. Händelsen är polisanmäld. Var det verkligen värt det, ditt pucko?



Min personliga reflektion: Vilket jävla paller, men tack i alla fall för inspiration till en kommande krönika! Undrar förresten om Fred (Forsell) haft nöjet att få något liknande? Måste fråga nästa gång jag snubblar på honom :)

Krönikan finns f.ö. att läsa i min kåserisamling på ett nytt kapitel. Rubriken i kåserisamlingen är "Det är de små sakerna ..."

Inspirerad? Japp!

FÖR TILLFÄLLET FLÖDAR det! Igår la jag upp kapitel 22 om Solveig, och står just i beråd att tanka upp kapitel 23. Det känns alltmer som jag är på den vinnande sidan, eftersom jag nu passerat 150.000 tecken utan att storyn på långa vägar är färdig :)

Novembervädret verkar m.a.o. inte ha en direkt menlig inverkan på mitt författande. Kanske tvärtom? När det är så mörkt, fuktigt och ruggigt där ute känns det helt okej att kura inomhus vid sin laptop. Inkommande veckoslut är det s.k. lilla jul här i Finland, men för mitt vidkommande är det ett veckoslut som vilket som helst. Jag har alltid haft svårt för att dra igång julstämning så här långt före den 24.12, och så även i år. Min enda eftergift kommer att bli den adventstjärna jag brukar ställa upp i köksfönstret och möjligen - bara möjligen - att jag tejpar upp små snöstjärnor i något fönster. Det är väl i så fall den enda snö vi kommer att se före jul, eftersom dagsnoteringen på termometern är +6 och gräsmattan ser ut som den borde klippas ...

Kapitel 1 helt utan vett?

ÄVEN OM JAG inte längre är aktiv eller ens registrerad medlem på författarsajten Kapitel 1, kikar jag då och då in på forumet för att följa med lite vad som händer och sker. Min förhoppning är fortfarande att vissa drastiska förändringar ska komma till stånd, så att sajten med tiden börjar fungera på det sätt den borde. Naivt? Möjligen. Men det sista som sägs överge människan är hoppet.

Men idag måste jag i alla fall skratta högt, när jag surfade förbi och läste lite olika trådar. För ett tag sedan - efter en helg med extremt forumrabalder - tillsattes det plötsligt en s.k. Författarvärd, vars funktion skulle vara jämställd med en moderators på andra forum. Nåväl, denne Författarvärd har tills idag varit anonym, men nu kryper det plötsligt fram att personen är likvärdig med en av sajtens mest provokativa och "fridstörande" medlemmar. Jag saknar ord ... Och hajar absolut noll.

Fast det är då säkert: jag fattade ett helt korrekt beslut när jag klev av Kapitel 1-tåget. Ingenting tycks gå åt rätt håll och de högst väsentliga saker som bör tas itu med står fortfarande och stampar på stället. Som t.ex: vem är intresserad av att publicera en bok på en skrivarsajt där den inom loppet av någon dag har sjunkit ner i dyn bland cirka 2.250 andra titlar för att aldrig mer nå upp till ytan? Inte jag i alla fall. Stendumt.

"Hemma hos" Stjärnkraft

IDAG ÄR JAG deppig. Orsaken till det tänker jag inte gå närmare in på här på bloggen, för det hela är av privat natur. Istället vill jag visa en bild från mitt mikroskopiska, men hemtrevliga, vardagsrum.



Lampan i fönstret har jag ärvt efter min mamma och det är – hör och häpna – en äkta Paavo Tynell. Taklampan är däremot ny, men köpt på utförsäljningsrea med 70 % (!) rabatt.

Fåtöljerna är second hand-fynd och var från början julröda. Det nya, mildgröna tyget beställde jag från Storbritannien, eftersom priset - hemfraktat och klart - blev c. 30 % lägre än i den lokala affären i stan.

Soffbordet, äkta 1950-tal, har jag köpt begagnat av en kompis. Det hade från början en yta av teakfaner, men jag har slipat bort all faneret och målat den underliggande björkskivan vit (förutom de solida kantningarna av teak).

Det snirkliga, mörka blomsterbordet i hörnet kommer från mitt föräldrahem. Jag skulle egentligen vilja måla det vitt, men är tveksam till om det går att få färg att fästa på det oljiga, feta underlaget.

På ömse sidor om soffan står små, höga nattduksbord som inte syns på bilden, men som jag alldeles nyligen snubblade över på på en loppmarknad. Perfekta för min kompakta cd-anläggning!

Soffan är en svensktillverkad Engen som jag har köpt begagnad för en löjligt liten summa.

Samma sak med den halogengolvlampa, av vilken man bara ser den undre armen.

Mattan är dock ny, så allt är inte arvegods, second hand eller reafynd ;)

Lite lön för [författar]mödan

ÄNTLIGEN LOSSNAR DET lite grann på skrivarfronten. Inte på så vis att jag skulle ha fått något verk antaget av ett förlag, men jag ska i alla fall – mot betalning, gubevars – frilansa för Ålandstidningen, den större av våra två lokaltidningar, genom att skriva en månatlig krönika. Hela 3.700 tecken får jag varje gång till mitt förfogande, och ämnesvalet är helt fritt. Jätteroligt! Den första publicerades idag. En synnerligen välkommen, lite försenad födelsedagspresent :)

Berättelsen om Solveig, 60+, rullar vidare. Efter en smärre formsvacka har jag nu fått ny fart och lade för någon dag sedan upp kapitel 21 på ett nytt kapitel. Dessutom har jag efter diverse huvudbry fått ordning på Google Analytics och har numera koll på hur många som besöker sajten respektive hur många som laddar ner bokfilerna. Najs :)

LÄSTIPS Det tredje tecknet av Yrsa Sigurđardóttir

Det tredje tecknet
av Yrsa Sigurđardóttir

En ung tysk student hittas mördad och torterad på en kyrkogård i Reykjavik. Polisen som undersöker fallet upptäcker att offret experimenterat med tunga droger och tror att gärningsmannen finns bland de lokala knarkhandlarna. Men så enkelt löses inte den finurliga gåtan ...

Mitt betyg: ˜˜˜˜˜ (av 5 möjliga)

Lysande gåvor

JAG HAR INGET att rapportera, men vill i alla fall visa en bild av den gulliga ljuslykta jag i förrgår fick i födelsedagspresent av goda vännen Peter. Tack, Peter, för att du orkade tänka på mig, trots att du för närvarande inte borde öda energi på någon annan än dig själv!

Bakom den mindre lyktan står en större, som T förärat mig vid ett annat tillfälle. Den är så där lagom mellanstor att den gör sig fint både inom- och utomhus. Mitt pyttelilla vardagsrum börjar för övrigt sakta men säkert få den ”shabby chic light”-prägel som jag eftersträvar, och vita ljuslyktor i olika format och design gör sitt till helheten.



Stort tack och kramar till alla andra som också kom ihåg ”tanten” det här året, även om jag här inte lyfter fram någon särskild!

25 var det väl..?

JA, MÅ HON leva, ja, må hon leva osv. Japp, idag är det födelsedag. Jag vaknade onödigt tidigt och kunde snabbt konstatera att vädret är precis som det alltid brukar vara på min födelsedag: grått, grått, grått och fuktigt. November är verkligen en äcklig månad, och det hjälper föga upp saken att jag och Astrid (Lindgren) är födda då, och dessutom på samma dag. Grattis, Astrid, där i din himmel!

Gårdagen ägnade jag åt konditoriverksamhet i all enkelhet, och har producerat havreflarn, drömmar, amerikanska chokladmuffins samt kakbotten till en riktigt maffig chokladtårta. Tyvärr glömde jag ta en bild medan den sistnämnda ännu var hel, men här är i alla fall en på biten som blev kvar:

Och här lite chokladmuffins:

Igår slog jag dessutom på stort och unnade mig två buketter med rosor när jag var till stormarknaden och bunkrade inför bakandet. Tio rosor per knippe var det, så nu står det en riktigt tjusig bukett på vardagsrumsbordet i den ena av mina två Alvar Aalto-vaser. De är vackra, Aaltos vaser, men ack så sällan de kommer till användning! Ja, jag menar, hur ofta köper - eller får - man blombuketter av tillräcklig magnitud för att fylla en sådan? I mitt fall nästan aldrig.

Men jag har inte bara ägnat mig åt bakning och inredning, tro inte det. Jag har dessutom hunnit med att flytta min boksajt, ett nytt kapitel, till Google Sites: http://sites.google.com/site/1nyttkapitel/. Orsaken till flytten är att jag inte fick till en snygg design och full funktionalitet på den förra adressen. PHP-funktionerna kommer man nämligen inte åt med mindre än att man abonnerar på ett webbhotell, och det kändes som en gudsnådelig överkurs i det här skedet. Så efter en del trixande, fixande och hårslitande är ett nytt kapitel således omlokaliserat. Resultatet blev helt okej. Så sätt igång och läs nu, alla ni där ute i sajberrymden!

Säg, borde det inte vara tvärtom?

JÖSSES, JAG KOM just på att jag fyller år om bara fem dagar ... Gulp! Vill inte! Det betyder arbete. Jag har aldrig fattat varför det har blivit så, att den som har något att fira per automatik ska vara den som förväntas avsätta såväl tid som pengar på detta. Det borde ju vara precis tvärtom.

Istället för att svettas i köket för att hinna baka sju sorters kakor och en tårta stor som självaste Island, vill jag bli uppvaktad, få allt serverat. Och med fördel föräras en jättebukett med fräscha rosor plus ett presentkort stort nog att täcka hela det kommande årets behov av en ny, glädjespridande bukett i veckan! Dream on. De fåtaliga gånger det finns färska snittblommor i mitt hus, är det undertecknad själv som stått för fiolerna. Precis som med allt annat.

Just nu är jag på humör för att ta en s.k. kreativ paus – från hela livet. Jag vill inte laga mat alla dagar, jag vill absolut inte städa och diska, under inga som helst omständigheter tvätta, spika upp lister som fattas, måla hatthylla, bygga sänggavel eller besikta bilen. För att inte tala om att hämta posten varje dag, kratta bort nittitritton ton löv från gården, trava iväg och tömma hinken med hushållskompost, fundera på vad som behöver handlas eller ens tvätta håret. Nä, jag vill bara vara; ett tillstånd jag inte tror att jag lyckats befinna mig i sedan tidiga barnaår. Och förmodligen aldrig kommer att uppnå igen.

*suck* Det är väl bara att ta ett stadigt tag i bettskenan – som en god vän brukar säga – och gräva fram receptet på tårtbottnar och havreflarn. Grattis, Nina.

Kapitel 1 helt ur spår

MIN TID SOM delaktig på Kapitel 1 är definitivt över. Maken till dårhus får man leta efter här på nätet. Och ägarna, Piratförlaget och Ola Lauritzson, tycks inte bry sig nämnvärt. Ja, ärligt talat inte alls. Inte ens så mycket att medlemmarna informeras om vad som är i görningen inför framtiden.

Meanwhile tillåts fullkomligt utflippade multialiaspersoner sabotera såväl listor som stämningen på sajtens forum. Inte en tråd får behålla sin seriositet utan att någon nödvändigtvis ska tränga sig in med ovidkommande - ofta osakliga - inlägg. Jag ångrar bittert att jag överhuvudtaget andats för någon om att jag registrerat mig som medlem där. Jag skäms över att jag gjort det.

På tal om det, så finnes på denna sajt ytterligare ett mycket märkligt fenomen: det går inte att avregistrera sig! Jovisst, du kan ta bort alla dina böcker, men ditt medlemskap går det inte att få annullerat. Detta är häpnadsväckande och jag undrar om det ens kan vara lagligt..?

Allt vidare samröre med Kapitel 1 är fr.o.m. nu avslutat för min del. Vill ni läsa mina böcker får ni gå till sajten ett nytt kapitel.

Ett PS: Är man tillräckigt bestämd så går det faktiskt att bli helt avregistrerad från K1! Jag mejlade in mitt användarnamn plus lösenordet och krävde att bli avreggad, och si, det lyckades. Jippi! Jag är FRIIIII :)

Egen boksajt på gång!

SEDAN I TISDAGS har jag en helt egen boksajt uppe: http://www.blogger.com/. (Länken är bruten; sajten är flyttad till http://sites.google.com/site/1nyttkapitel/)

Orsaken? Tja, jag ”ruttnade” slutgiltigt på hur dåligt mångt och mycket fungerar på Kapitel 1. Jag menar, det intressanta är ju trots allt att enkelt hitta något att läsa; skit samma vem som ligger på topplistor hit och topplistor dit. Men problemet på K1 uppstår om man inte ligger högt på någon lista, för då är det ingen som hittar ens böcker.

F.n. är det endast mina egna verk som finns där, men med tiden dyker det kanske upp andra författarwannabes som har lust att publicera hos mig. T.v. är jag dock mer än nöjd med ett lugnt hörn att få husera i för mig själv :)

Böckerna är tillgängliga – snyggt och prydligt ombrutna – i behändigt pdf-format, för läsning i Acrobat Reader. Kanske pdf funkar i Adobe Digital Editions också, men det låter jag vara osagt. Att få läsa i ”riktigt bokformat” är faktiskt bättre än på K1, där det sannerligen inte är något nöje att läsa; ett evigt klickande till nästa sida, nästa kapitel osv. Plus att formateringsfunktionerna är värdelösa. Förstaradsindrag är t.ex. fullständigt omöjligt att åstadkomma utan att manuellt sitta och hacka in ett antal mellanslag ...

Därför lämnar jag Kapitel 1

JAG HAR FATTAT ett beslut! Nej, det betyder inte att jag äntligen har bestämt mig för att sluta röka. Men sluta ska jag, med att ha mina böcker publicerade på Kapitel 1. Så länge sajtens tekniska upplägg fortsätter att trampa runt i barnskorna ser jag inte mycket vits med att aktivt lägga upp texter där. Vid det här laget, cirka ett år efter att sajten drog igång, finns det tusentals titlar att välja mellan. Men hur? Det är nästintill omöjligt under nu rådande upplägg. Här är några synpunkter:

a) Din bok får med lite tur en mikrostund av synlighet när den är ny och hamnar överst i listan ”Nyaste”. Har du otur är det någon annan som sekunden efter lägger upp sin nya bok och då – poff! – är ditt alster osynligt igen. Lite, men inte mycket, längre fram har så många nya böcker tillkommit, att ditt verk inte ens finns med bland Topp 10 bland de senast publicerade.

b) För att din bok ska synas bland slumpmässigt valda titlar i reklamrutan som kallas för ”Boktipset” måste du först ta dig in på listan ”Bäst betyg”. Det gör du inte förrän minst tio personer läst och betygsatt din bok, plus att ditt medelbetyg måste vara minimum 3,5 hjärtan. Har du riktig otur hamnar du aldrig där, eftersom ingen hittat till din bok för att kunna läsa och ge betyg. Eller så ska du ha en sjujävla stor släkt och många välvilliga vänner som ställer upp och pushar fram dig.

c) Listorna, som är t.v. är en boks enda chans att få exponering, kan fortsättningsvis manipuleras helt godtyckligt av sådana som registrerar sig under flera olika alias, och med hjälp av dessa kan höja eller sänka en boks placering enligt eget gottfinnande. Kocko bello, om jag får ha en åsikt.

Nej, det finns en del att uträtta innan K1 fungerar så som jag skulle vilja. Bl.a. borde Boktipset bestå av ett slumpmässigt urval av alla publicerade böcker, inte bara de som redan fått så mycket uppmärksamhet att de finns med på Boktoppen.

En annan funktion som jag saknar, är möjligheten att på sin profilsida lägga upp en egen lista med bokrekommendationer. Det skulle ju vara ett utmärkt sätt för medlemmarna är hjälpa varandra med marknadsföringen!

Nåväl, det om det. Vad jag kommer att göra istället, är att lägga upp mina egna böcker på en egen sajt. I pdf-form, så att jag kan ombryta dem snyggt och vid behov även infoga illustrationer. Dessvärre blir det inte gjort så där i rappet, för jag måste först sätta mig bättre in i alla Adobe Acrobats finesser. Jag vill nämligen att det även ska vara lätt att läsa min böcker, och då måste jag bl.a. klura ut hur man skapar klickbara kortvägar i ett pdf-dokument.

Lyckat på loppis!

ALLA HELGONS DAG, och jag firar det med ett riktigt fynd: sex stycken dessertskålar på fot av modellen ”Barokki”, design Erkki Tapio Siiroinen på 1970-talet för Riihimäen lasi. Priset nämner jag överhuvudtaget inte, för det var så löjligt lågt ;o)

På författarfronten kan jag meddela att jag i morse passerade 100.000 tecken inkl. blanksteg på min växande berättelse om tant Solveig och hennes dejtingbravader. Puh! Därmed är nästan halva boken färdig.

Dags att byta däck

INATT HAR DET varit kallt, riktigt kallt. Trots att jag sov till närmare nio i morse, låg frosten vit över allting när jag gick och hämtade tidningen. Och bilens rutor var alldeles igenisade.I och med det dök det upp en ny punkt på dagens to do-lista: däckbyte.

Varför är det samma visa varje år? Det tar mig bara tjugo-trettio minuter att byta däck, och ändå draaar jag mig och skjuter fram det till sista minuten. Jag måste helt klart inbilla mig - varenda år - att det ska komma någon välvillig man och knacka på min dörr, för att erbjuda sig att, helt kostnadsfritt, åta sig det tradiga jobbet. Ha! säger jag. Chansen att detta inträffar är lika liten som att jag blir ensam om en sjua på Lotto någon lördag.

Förutom dagens oplanerade verkstadsarbete står även muffinsbak på min agenda. Dotterns klass ordnar Halloweendisco ikväll, och snälla mamma har lovat bidra med bakverk till försäljning. Och detta trots att jag redan gjort en hel laddning marknadsnougat åt henne! Nog är jag en bussig morsa :)

I något mellanrum bör jag även hinna skriva lite på Livet leker, liket lever. (Länken öppnar en pdf-fil i ett separat fönster.) Vid gårdagens kontroll konstaterade jag att antalet tecken inklusive blanksteg t.v. är endast knappa 97.000; alldeles för lite för att det ska kännas bra. Nu är ju i och för sig berättelsen lååångt ifrån färdig, men tiden kommer emot mig. Hur i jösse namn ska jag hinna få ihop minimum 200.000 tecken, när jag tydligen skriver så långsamt som jag gör?!

Fast jag skriver ju, å andra sidan, redan i det här skedet väldigt genomtänkt och vad som bör klassas som relativt ”färdigt”. Min lit står till att mängden redigeringsarbete istället ska bli väldigt liten. Det man förlorar på gungorna tar man som bekant igen på karusellen!

Läckert på loppis!

UTANFÖR MITT KÖKSFÖNSTER står ett jättelikt, femtio år gammalt lärkträd. Man vet att hösten med sina klor har tagit ett stadigt grepp om sommarhalvårets rygg, när lärkens barr ändrar färg från gran­grönt till gult. Nu har det hänt. Snart kommer barren att falla och täcka marken med en tät matta, som ovillkorligen måste krattas bort, om gräsmattan därunder ska ha en chans att överleva.

Detta ålderstigna träd producerar också oöverskådliga mängder med kottar. Om kottar var guld, då skulle jag vara miljonär ... många gång­er om. Men jag får nöja mig med att vara obetald träd­gårds­ar­be­ta­re, och jag tror ärligt talat att jag i och med det är en lyckligare människa.

I år håller jag annars igen med lövkrattningen. Istället har jag vid ett par tillfällen dragit igång min gräsklippare och klippt löv. De smulor som blir kvar får delvis ligga kvar och gödsla marken, och delvis krat­tar jag ihop resterna och lägger ett rejält lager under häckar och buskar. Låt kretsloppet ha sin gång! Varför trycka lövkomposterna fulla, när det går att gödsla direkt på plats?

Sen vill jag passa på att visa hur fint det blev i mitt hallfönster, med de tre vita ytterkrukor jag fyndade på en loppis på Thuregården strax utanför sta’n. Jag drömmer förstås om att någon gång få råd med riktiga Waldemarsuddekrukor, men de här, med sina små fossingar, är nästan lika fina. I alla fall med en vit krysantem i varje!

Rosor och en dörrkrans

JAG MÅSTE BARA få lägga upp en bild på den ljuvliga rosbukett jag fick för några dagar sedan av en väninna. Crémevita rosor ... underbart! Synd bara att snittblommor står så kort tid.



Och idag har jag, sent om sider, färdigställt en dörrkrans av pappersstjärnor; ett beställningsjobb från USA. Den blev rätt okej, tycker jag :) Cirka 30 cm i diameter är den, och 3,5 cm på djupet.



[tags: moravian star, paper, folded, glitter, wreath]

Dårfinkar på Kapitel 1

DRIFTSTÖRNING PÅ K1 - eller vad man nu ska kalla det. Sedan tidig morgon idag har jag valt att dölja alla mina böcker på Kapitel 1, eftersom klimatet på denna skrivarsajt f.n. är osunt, illvilligt och destruktivt. Jag kanske gör mina böcker tillgängliga igen så småningom, men det beror helt och hållet på om sajtens ägare, Ola Laurtizson, lyckas styra upp den krängande skutan.

Sååå trist, när ett fåtal dårfinkar tillåts förstöra för den seriösa majoriteten :(

127

JESUS H CHRIST... Jag just roat mig med att räkna igenom mina hittillsvarande A till Ö-limerickar på Kapitel 1. Ja, de som är publicerade i min bok Limerickar att le åt alltså. (Länken öppnar en pdf-fil i ett separat fönster.) Håll i er nu ... det är nu etthundratjugosju fräcka stycken jag rimmat ihop! 127 ... vilket otroligt antal på så pass kort tid. Jag är chockad själv :)

Skam den som ger sig

FROSTMORGON! DET HAR således varit kallt i natt. Attans då! Jag som inte räddat alla mina uteplanterade pelargoner ännu ... Är det för sent att ta in dem efter att kölden nypt dem?

Jag har tills vidare aldrig lyckats övervintra dessa somriga blomster, men i år hade jag tänkt försöka en gång till. Någonstans snappade jag för ett tag sedan upp ett tips, som går ut på att man helt sonika gräver upp hela växten. Sen skakar man av jorden och hänger plantan torrt, mörkt och upp-och-ner över vintern. Inne i en garderob, typ.

Förra vintern misslykades jag kapitalt. Och hade de facto inte kopplat in hjärnan före ... Jag höstade helt glatt upp alla pelargoner på vinden, där det är både svalt och ljust. Perfekt, tänkte jagi min enfald. Men icke! Vad jag totalt förbisåg, är att det faktiskt blir minusgrader där uppe när Kung Bore är som argast. Följden blev ett större antal bortfrusna stackare, utan en tillstymmelse till liv. I våras var det bara att åka till Blomsterlandet igen och shoppa nya. Suck ...

"Livet leker" listtvåa!

MAN HINNER BARA ropa hej innan saker ändrar sig ... Till min ohöljda förvåning har Livet leker, liket lever tydligen blivit betygsatt tio gånger, eftersom den nu på morgonen pluppade upp som tvåa på Boktoppen på Kapitel 1. (Länken öppnar en pdf-fil i ett separat fönster.) Hej och hå ... nu får jag verkligen lägga manken till och få fart på berättandet ;)

"Livet leker" etta på novelltoppen!

KVÄLLEN BJÖD PÅ en riktigt glad överraskning: Mitt pågående romanprojekt (från början tänkt som novell) Livet leker, liket lever (länken öppnar en pdf-fil i ett separat fönster) har hoppat upp som etta på novelltoppen på Kapitel 1. Jättekul, eftersom jag varit tveksam till om genren överhuvudtaget passar mig.

Sen är jag enormt glad över min nyfunna vän i sajberspejs, Alexandra. Även hon medlem på Kapitel 1 och en underbar skribent. Vi har på senare tid tagit för vana att granska varandras texter, och det är åtminstone för mig mycket värt. Jag är en hejare på att hitta fel i andras skriverier, men för mina egna blir jag totalblind. Hoppas bara att hon har lika stort utbyte av mig som jag av henne ...

Utanför mitt köksfönster är det beckmörkt, men inne i mitt lilla Ruckel är det hur mysigt som helst. På fönsterkarmen brinner fem av Marimekkos Kivilyktor i olika gröna nyanser, gult och rött och i braskaminen i vardagsrummet sprakar elden. Livet är emellanåt rätt gott, även om uppförsbackarna ibland känns många och långa!

Lyckad loppisrunda

OJ, TÄNK ATT det redan är oktober! I morse var det kallt när jag tassade iväg i bara morgonrocken och hämtade tidningen. Mina grannar har f.ö. säkert börjat tycka att jag är helt kocko, för jag passar alltid på att också plocka lite äpplen som fallit under natten. Jag menar, när man ändå är ute så ... :o)

Idag har jag varit på loppisrunda, eftersom jag måste in till posten med ett paket. Och självklart gjorde jag ett fynd igen! Denna gång en Näppyläskål i brunt glas designad av finska glaskonstnärinnan Saara Hopea på 1950-talet. Det lustiga är, att jag vid gårdagens middag fick en likadan skål i turkosblått. Även den ett loppisfynd. Vid det här laget har jag en hel hög, om ock inte av alla färger ännu.

Sen kunde jag inte motstå att köpa tre gula äggkoppar på fot tillverkade av melamin. Typiskt 1970-taliga och passar perfekt till mitt kök, vars accentfärger är gult, rött och orange. Dessutom har jag tidigare inte ägt några äggkoppar ;)

Tavlor uppåt väggarna och fyndat på auktion

VISSA SAKER BARA bara har lång framförhållning innan de blir gjorda. Som att hänga konst. Idag, efter fyra år i ”Rucklet”, har jag äntligen satt igång.

Orsaken till att det inte blivit gjort tidigare, är att jag är så in i bomben noggrann när jag hänger t.ex. tavlor. Det måste bli på millimetern rätt, annars kan jag reta mig på ”felet” i all evighet. Detta, i sin tur, innebär att jag är tvungen att mäta alla tavlor, skära till kartongbitar i samma dimension och medelst målartejp arrangera kartongtavlorna där jag vill ha dem. Sen blir jag kanske inte nöjd med första försöket, och då är det bara att börja om från början. Summa nio tavlor har jag fått upp idag och det har tagit en hel arbetsdag i anspråk ... Men perfekt hängning blev det ;o)

Föregående veckosluts auktionsbesök blev förresten riktigt lyckat. Jag ropade åt mig två stora serveringsskedar av norskt silver för en spottstyver, eftersom auktionsförrättaren ropade ut dem som nysilver.

Och så fick jag en koboltblå Grapponiaskål (design Nanny Still) ...

... plus en stilig ishink av rökfärgat glas, designad av Kaj Franck för Nuutajärvi/Notsjö på 1960-talet.

Till huset fyndade jag ett rejält skruvstycke på metallstativ, så tungt att jag nätt och jämt lyckades baxa in det i bilen utan hjälp. Men nu kan jag äntligen bocka t.ex. armeringsjärn hemma!

Nog för idag. Nu ska jag grädda brödet som stått och jäst sedan i förmiddags och sen blir det middag hos goda vänner. Jag har kokat en stor kastrull plommonkräm, som jag ska ta med mig som ”tuliaisija” (= finska, motsvaras ungefär av ”värdinnegåva”).

"Mors lilla Ulli" spränger 1.000-strecket!

KLANG OCH JUBEL, pukor och trumpeter – igår nådde min roman Mors lilla Ulli 1.000 visningar på Kapitel 1. (Länken öppnar en pdf-fil i ett separat fönster.)

Samtidigt blev jag färdig med projektet att skriva tre stycken limerickar för varje bokstav i alfabetet; totalt 87 stycken. Dessa finns också publicerade på Kapitel 1 i boken Limerickar att le åt. (Länken öppnar en pdf-fil i ett separat fönster.) Vet du med dig att du är pryd ska du inte läsa samlingen ;)

Nåväl, nu kommer jag att ägna min författargärning åt den pågående novellen Livet leker, liket lever. (Länken öppnar en pdf-fil i ett nytt fönster.) Eller, tja, det ser faktiskt ut som det blir mer än en novell, kanske rentav en kortroman. T.v. har jag bara hunnit börja berättelsen, och är redan uppe i c. 30.000 tecken inklusive mellanslag ...

Annars är det auktion på gång idag. Jag har inte varit på en enda det här året, så det ska bli riktigt kul. Med lite tur kanske jag gör några trevliga fynd från 1950- och 1960-talen! Bilder kommer i så fall här.

Somt tar tid, annat gör man direkt

ÄNTLIGEN, JAG MENAR verkligen ÄNTLIGEN, har jag fått till stånd vedförvaring på terrassen! Nåja, terrassen byggdes ju inte förrän för två år sedan, men pallkragarna har jag haft i min ägo redan i fyra år. Men nu är det i alla fall gjort. Dotterns kommentar var: ”Jamen, det blir ju inte snyyyggt ...” Fast det tycker jag själv att det är. Eller vad säger ni?

Till vänster om dörren har jag skruvat upp en ljuslykta med öppningsbar sida, som jag hittade på en loppis för ett tag sedan. Det blir ju stadigare än att hänga den i en kedja, och ser riktigt mysigt ut på kvällen i mörkret. Ovanpå ”pallkragshyllan” kan jag vid behov dessutom placera flera lyktor, så vedförvaring får liksom dubbel användning på det viset.

Instundande lördag ska förresten jag och väninnan T ordna loppis på min gård. Det sammanfaller med årets Skördefest här på Åland, och jag hoppas det kommer riktigt mycket folk. Med lite tur blir jag av med diverse ”bra att ha-prylar” jag samlat på mig under åren. Det är dyrt med tidningsannonser, så jag har fixat en utomhusskylt istället. Den syns RYSLIGT bra från vägen ...

Loppisfyndat

IGÅR GJORDE JAG ett fynd – eller egentligen två. Jag och en väninna gav oss på eftermiddagen iväg till en loppis, där vi läst i tidningen att det gavs 50 % rabatt på allt i butiken. Som det nu är på loppisar, så översköljs man i förstone av så fruktansvärt mycket synintryck att det egentligen bara blir ett sammelsurium i skallen. Så vi ägnade säkerligen över en timme åt att strosa runt, lyfta upp, vrida, vända och lägga tillbaka utan att jag tyckte mig hitta någonting av intresse.

Men ... precis när vi stod i beråd att ge oss därifrån fick jag ögonen på en hög, smal och kurvig glaskonstruktion som jag inte sett förut. Det visade sig vara skyddskåpan till en mässingsljusstake, avsedd för antikljus. Precis en sån som jag länge letat efter! Yes! 3 euro kostade den, jag betalade och tänkte sätta mig i bilen. Men när jag på väg ut passerade en pappkartong med dies und das på trappan fick jag syn på en strömmingspilk modell ä, men fullt funktionsduglig. Med lina, tafs och allt. 50 cent till och den var min, så nästa försommar ska här pilkas strömming, vill jag lova :)

Här är ljusstaken (och diverse annat jox i bakgrunden ...)

I förrgår rann för övrigt inspirationen helt oväntat till igen, och jag har satt igång med en ny novell. Livet leker, liket lever heter den, och början är redan publicerad på Kapitel 1, för det är ju intressant att få lite feedback på om man så att säga är på väg åt rätt håll eller inte. Läs gärna och kommentera! Direktlänken är HÄR (länken öppnar en pdf-fil i ett separat fönster).

Ny novell på Kapitel 1

FRÅN OCH MED idag har jag publicerat en tredje novell på Kapitel 1. Titeln är ”... den andres bröd” och det är en lite ruggig historia. Novellen var f.ö. mitt bidrag till årets Solveig von Schoultz-tävling i Finland för vuxna över 30 år, men jag placerade mig således inte. Nåväl, i slutändan handlar det ju inte om vad någon jury anser om mina skriverier, för jag skriver ju för mitt eget höga nöjes skull.

Direktlänk till boken finnes HÄR. Länken öppnar en pdf-fil i ett nytt fönster.

På hemmafronten har jag äntligen fått upp utearmatur både i trappan upp till terrassen och ovanför infarten till carporten. STORT TACK till gode vännen Peter som hjälpte mig med att skruva och spika upp kabel! Sådana vänner är värda mer än sin vikt i guld. Och så härligt det är att inte mera behöva famla sig fram i beckmörkret när man ska upp och ner för trappan. Tänk, i höst och vinter kommer jag inte heller att behöva leta ved i låren under terrassen med en ficklampa i näven ...

1:a och 2:a på Boktoppen!

YIPPIE-KAY-EY, idag ligger båda mina noveller på Kapitel 1:s Boktoppen på första respektive andra plats! Najs :)

Skolan börjar och en ny novell är klar

IDAG ÄR DET skolstart och dotra min bli sjätteklassist. Ack-ack, så fort åren ändå går ... Och ack, att jag själv sitter här och säger så. Precis som mödrar i alla generationer före mig har gjort! Exakt på det sätt jag en gång i en obskyr forntid lovade mig själv att aldrig uttrycka mig.

Hösten anas i luften här i skärgården. Kvällarna blir snabbt mörka och så snart solen dragit nattmössan på sig blir det kallt. Men det gör mig egentligen inte så mycket. Jag har under det senaste kvartalet fått min beskärda del av trädgårdsarbete och utomhusvistelse, och i grund och botten känns det helt okej att sitta inne och skriva.

Jag har så sent som igår slutfört och publicerat min senaste novell på Kapitel 1. Nitlotten heter den och omslaget ser ut så här:

Vill du läsa den är det bara att klicka HÄR. Då öppnas ett nytt fönster med novellen i pdf-format.

Till min stora glädje dröjde det inte ens ett dygn förrän startsidan på Kapitel 1 såg ut så här:

Tydligen hittar mina berättelser sina läsare, och tydligen skriver jag kanske inte helt oävet :) Resultatet är i alla fall inspirerande. Frågan är hur i hela glödheta jag ska hinna med allt jag vill få ur mig ...

"Hoppa jämfota" har gjort ett hopp

IDAG SMALL DET plötsligt till igen på Kapitel 1 och min novell Hoppa jämfota (länken öppnar en pdf-fil i nytt fönster) rusade upp på första plats både bland noveller och böcker över lag! Även om det i slutändan egentligen inte betyder något alls är det ändå skoj när det händer :)

Samlingen limerickar växer ständigt och här är ett par av de senaste som finns publicerade på K1:

En mansgris ifrån Chittagong
tyckte själv den var avundsvärt lång.
Så han drog genom stan
iförd blott en turban,
utan byxa och utan kalsong!

En sunni-muslim från Khartoum
är småväxt, ja mest som en gnom.
När frugan han rider
han flåsar och kvider:
"Var still, annars skjuter jag bom!"

Det skulle förresten vara jättekul att samarbeta med någon driven tecknare och göra en liten bok med fräcka limerickar och schyssta, humoristiska bilder! Var månne hitta en hugad samarbetspartner? Den självskrivne person jag kommer att tänka på är Bosse Österberg, denna gudabenådade tecknare, som även verkar ha ett sinne för humor som sammanfaller med mitt. Men han är antagligen för "stor" för att kunna tänka sig att göra nå't ihop med lilla mig, även om jag t.ex. 2002 var med som finalist i FM i nyskrivna snapsvisor med följande lilla bidrag:

Vem kan supa förutan sill?
Vem kan skilja på glasen?
Vem kan ta sej en nubbe till
utan att bli i gasen?

Jag kan supa förutan sill!
Jag kan skilja på glasen!
Men ej ta mej en nubbe till
utan att bli i gasen ...