Lethal Weapon 2:
DET BÖRJAR INTE bra idag. För det första har jag ännu en morgon vaknat med walkmansladden stadigt virad runt halsen, och för det andra – det här är nytt för året – har jag rivmärken på rumpan. Jag har med andra ord delat mitt nattläger både med en anakonda och en tiger.
I övrigt är jag inte mycket för mumbojumbo, hokuspokus och företeelser à la New Age, men jag vet av erfarenhet att akupunktur och akupressur ger resultat. Därför blev under hösten en yantramatta, när det erbjöds specialpris på sådana. Åstadkommer den inte något annat, så får jag i alla fall varmt när jag ligger på den – rena högvinsten för mig, som alltid är frusen. Och det torde väl ge mattjäkeln ett gott betyg, att jag inte vaknat när den klöst mig under natten?
Imorgon kommer A tillbaka efter en ”pappavecka”. Super, för då blir det lite ordning på matlagningen igen. I diametral motsats till många idag har jag en välutvecklad tendens att äta för lite; ett minst lika stort bekymmer som att lida av övervikt. Inte vet jag vad det beror på heller, men jag blir helt enkelt inte hungrig.
Amatörpsykologiskt resonerat kanske det är en relik från mina anorektiska tonår? Fast det hette förstås inte anorexi på den tiden. Då var anorexia nervosa ännu inte myntat som begrepp och jag var helt enkelt mager. Mager och med en vilja av stål. Det är det man har om man har anorektiska tendenser, för det handlar om att ta kontroll; kontroll över maten, som man upplever är det enda i sin värld man kan kontrollera.
Samma järnvilja visade sig dock vara även min räddning. Helt med hjälp av min egen vilja lyckades jag bryta mitt destruktiva beteendemönster i tid. Idag önskar jag att jag kunde uppbåda samma jävlar anamma när det gäller att fimpa för gott, men hittills är resultatet lika magert som min figur. Fast det sägs ju att summan av lasterna är konstant, så gud vet vad jag skulle skaffa mig för andra ovanor om jag slutade ;)
