Om ett fruktsamt försök och en überbillig uteplats

FÖR NÅGRA VECKOR sedan fick jag plötsligt för mig att prova pollinera mina Phalaenopsisorkidéer. Bara för att det ska gå, inte för att jag ställt in mig på att börja odla i stor skala. Och si, det gick! Ungefär hälften blev fak­tiskt befruktade och är nu gravida. Det är skaftet som blomman sitter på som ombildas till en frökapsel om det lyckats.

Sedan väntar jag med spänning på att hela den stora drös med pelargoner jag fick överta under senvåren ska bekänna färg. F.n. har jag inte en suus­ning om vad de har för kulörer; vet inte ens vad det är för sorter. Knopp­bild­ningen är i alla fall i full gång nu, så det dröjer inte länge tills jag får viss­het.

Sen måste jag bara visa vad som går att åstadkomma med en trave avlagda lastpallar, spillvirkesbräder, några meter ribbor och lite färg! En kompis som hyr det lilla hus hon bor i ville få till en uteplats, bl.a. som skydd för sina krukodlingar. Men bor man på hyra avsätter man inte en massa pengar på att rigga till det – om man nu överhuvudtaget skulle få värdens tillåtelse. Här var vi nästan färdiga med hopskruvningen av det hela. Visst blev det rätt okej ..?

Den som tittar noga ser att det finns två spaljéer i vardande också. Vid fo­tograferingen fattades bara hönsnätet.

”Välkommen till sjukvård på Åland. Tryck 1 för 'pest' eller 2 för 'kolera'.”

UNDER DEN DRYGT sju år långa perioden av mitt liv jag ägnade åt att få rätt diagnos har jag trots innehavet av en privat sjukkostnadsförsäkring i princip uteslutande varit patient hos den samhällsfinansierade vården på Åland. Där har det nämligen på senare tid gått att få till en viss kontinuitet i vilken läkare du träffar, ett nog så viktigt kriterium när det handlar om en mångfacetterad och snårig problematik. Men på gott och ont, eftersom vårdorganisationen ständigt har inbesparingsbilan hängande över sin hals och följden blir att din läkare ofta tvingas välja den billiga istället för rättare vägen.

Den som är tät som ett troll eller åtminstone har betalat dryga premier för en privat sjukkostnadsförsäkring kan (upp till en i försäkringsavtalet angiven ålder) välja att istället vända sig till den privata sjukvårdssektorn när be­ho­vet av medicinsk handräckning uppstår. För en vanlig, dödlig är vård hos en privatläkare likvärdigt med ett utdraget, ekonomiskt självmord. Här följer ett exempel:

BETALNINGSPOST	euro
20-minuters läkarbesök hos allmänläkare A (obs! inte specialist)	64,00
expeditionsavgift för detta	14,50
laboratorieprov	310,00
arvode för telefontid för att få veta svaren (av allmänläkare B; inte ”din” doktor)	24,00
arvode för telefontid till allmänläkare A för planering av fortsatt utredning	24,00
nytt 20-minuters läkarbesök hos densamme	64,00
expeditionsavgift för detta	14,50
fler laboratorieprov	??

... och så vidare. Notan har redan i det skedet hunnit bli över 500 euro och du har inte fått särskilt mycket för det du betalat. Jag opponerar mig stor­ligen mot att debiteras 23 euro för att få veta resultaten av labprover som tagits på min egen begäran och bekostnad pga att ”de får inte jag ge dig, dem mås­te du få av doktorn”.

Jag opponerar mig ännu mer mot att den doktor jag borde få dem av inte finns på plats tillräckligt ofta för att jag alltid ska kunna ha kontakt med just honom. För att uppnå den kontinuitet man förväntar sig att kunna få inom den privata sektorn tvingas man alltså betala för ytterligare en telefontid, med rätt person.

Och, ärligt talat, om jag ska hosta upp den summan pengar för ett samtal på några minuter då ska tidsspannet inom vilket doktorn kommer att ringa upp vara max 30 minuter, inte som nu fyra timmar! Går jag till privatläkare förväntar jag mig privatläkarservice och inte att doktorn ringer ”någon gång mellan kl. 15:00 och 19:00” – och absolut inte att han, när han slutligen hörs av, ringer kl. 19:07. Jag menar, vem fan vill råka stå vid grönsaksdisken på S-Market och tvingas diskutera t.ex. sina hemorrojder?! Inte jag i alla fall.

Eftersom jag älskar paralleller kan jag inte undgå att göra en jämförelse med en bilverkstad. Inte tusan betalar du extra för att de ringer och berättar vilket felet är! Kostnaden för det telefonsamtalet är inbakat i timarvodet de tar för att reparera ditt fordon. Så minsann, här på Åland är det verkligen ”pest eller kolera” som är melodin inom vården. Penningen är den som står vid rodret och det handlar antingen om att försöka göra av med så lite som möjligt eller att vinstmaximera. Om det bara gick skulle man säkert välja att rationalisera bort de besvärliga patienterna också.

Äntligen vårkänslor!!

IDAG VAKNADE JAG och kände med ens att nu är det faktiskt vår. Det firar jag med att fr.o.m. idag och t.o.m. 31 maj ge 25 % rabatt på de vir­ka­de filtarna i min Etsybutik.

Hurusom ett problem lika fort blir till ett annat

DOTRA HAR BLIVIT stor. Därmed uppstår en omdisponering av boendet och här har precis fyndats två stycken beg. resårsängar. Gott så, men nu står jag inför problemet hur i helskotta jag ska få hem dem. Det kan nog bli liite bökigt att en och en ta hem dem från centrum av stan på skottkärran, så är det någon som känner sig hugad att bistå en osteoporotisk tant med handräckning i form av en mindre släpvagn ..?

Jag säger bara det: det ska fan vara utan såväl takräcke som dragkrok – eller kurant benstomme, för den delen :-/

Igångkommen

Garn: ”Mambo”, 100 % merinoull från Filatura Cervinia. Virknål: 6 mm.
 

Hej, vad det går!

IBLAND GÅR DET som bekant bättre än ibland, men jag har aldrig förr varit med om att ett parti Wordfeud startar med tre raka rullningar. Man borde kanske satsa på en Lottoruta till veckoslutets dragning?

Om hur det alltsomoftast blir dyrt att köpa billigt, även inom sjukvården

VARFÖR TA DEN pålitliga vägen när det går att ta den billiga? Idag har jag fått ett handfast bevis för hur den samhällsfinansierade vården ”sparar” pengar. Istället för att skicka mig på en diagnostiskt säkrare provtagning i form av s.k. PCR-analyser av förekomsten av Chlamydophila pneumoniae (TWAR) och Mycoplasma pneumoniae togs det härförleden blodprov för att kontrollera förekomsten av antikroppar; en analys som – om antikroppar påträffas – egentligen inte ve­ri­fierar mer än att patienten har haft en bak­teriell infektion. Dessa prover kostar c. 40 €/st.

Om man istället tar det säkra för det osäkra och går på PCR-analys direkt, som avslöjar om det faktiskt finns bakterier och en aktiv infektion, är pris­lappen en annan: 250-300 € ... per bakterie som ska analyseras.

Visst, jag har tjatat mig till ett recept på antibiotikum, men inte tänker jag peta i mig det förrän det är verifierat att det behövs! Mitt nojs bottnade i att jag, i min enfald, inbillade mig att den skattebetalda vården skulle säker­stäl­la behovet först, men si, så var inte fallet. Nu får jag istället plocka >600 € ur egen ficka för att få förekomsten av bakterier utesluten/verifierad. Så imponerad jag blir.

Nåväl, om en vecka vet vi. Är svaret positivt blir det behandling. Om inte, tja, då får privatvården take it from there, för nu tackar jag för mig hos primärvården. Och i väntan på bu eller bä försöker jag, med högst varierad framgång, fröjda mig åt att våren trampar på i ullstrumporna. T.ex. börjar mina plantor med julrosor efter några år här på gården bli riktigt välväxta!

Tallinn t/r på drygt 24 h

FÖR PRECIS TVÅ veckor sedan var jag för första gången i mitt liv till Tall­inn. Väninnan P och jag gjorde en sån där kortkryssning, där man stiger på i Mariehamn på natten, anländer till Tallinn på förmiddagen och äntrar kryss­nings­båten för hemresa på kvällskvisten, för ankomst till Mariehamn vid den hiskeliga tiden kl. 04:50 på morgonen.

Inte hann vi ju med så mycket vid detta mitt gråmulna premiärbesök till Est­lands huvudstad, men vi hann i alla fall leta upp garn- och hobbybutiken Kar­naluks! Det gjorde vi allra, allra först och bytet blev 1,8 kg italiensk meri­no­ull.

Butiken hittar man bakom en väldigt anonym husfasad och genom att trava upp genom ett ännu anonymare trapphus. Men när dörren öppnas förflyttas man i expressfart till paradiset. Jag har aldrig upplevt någonting liknande, för där finns allt. Och det finns mycket av allt. Så är du det minsta hand­ar­bets­intresserad och ska till Tallinn, gå dit! Avståndet från Terminal D är inte hel­ler långt; en promenad på i runda slängar 20-30 minuter:

På väg tillbaka till hamnen gick vi genom gamla stan, som väl inte direkt vim­la­de av liv och rörelse så här under lågsäsong.

Sen passade vi också på att slinka in på en sushibar för att få oss något till livs, eftersom vi inte ätit något sedan frukosten ombord. Här snackar vi kon­kurrenskraftiga priser! Vi valde det dyraste på lunchmenyn: set nummer 5 med fjorton bitar (ja, fjorton!) för ytterst facila 5,50 €. Rekommenderas!

Hade det inte varit för att jag insjuknade i värsta influensan direkt ovanpå resan hade jag varit riktigt nöjd med det hela. Tallinn vill jag verkligen åka till igen. Men meanwhile får jag gotta mig åt garnet och att jag i god tid kun­nat förse mig med en liter Absolut Vodka för sensommarens traditionella li­körtillverkning.

Och plötsligt blev det vår.

DET ÄR JU ett herrans under att naturen fortsätter sitt eviga kretslopp även när ens eget hjul snurrar trögt. Hostan från helvetet hemsöker mig fortfarande och påskhelgens feberdvala har tömt mig på allt som skulle kun­na liknas vid vårlig energi. Herregud, det är redan 11 april och jag har t.ex. ännu inte sått så myck­et som ett endaste litet frö!

Det här blir sannolikt ett år då jag inte gör någonting mer än det allra nöd­vän­digaste på ”Rucklets” gård. Om ens det. Men i rabatterna spirar det oav­sett om jag blandar mig i det eller ej.

Påskhelgen som försvann

PÅSKEN BLEV EN riktigt bedrövlig tilldragelse den här gången. Knappt ha­de jag slagit upp mina grusiga på skärtorsdagsmorgonen och hunnit tänka: Usch, så jag mår! förrän febern steg till >39°. Någon Blåkullaflygning blev det således inte i år. Istället ägnade jag torsdag-söndag åt att driva in i och ut ur feberdimmorna. Idag vaknade jag äntligen feberfri, men oerhört slut. Hög feber i fyra dygn ovanpå åtta genomlidna veckor med vad nu det kan ha varit är mer än min redan överbelastade lilla kropp pallar med.

Framåt lunchtid kände jag mig tvungen att skala av mig lager efter lager med svettiga, stinkande paltor för att ta en snabb dusch och tvätta bort fe­berresterna. Det borde jag inte ha gjort. Det vara bara rena turen att jag tog mig ur duschkabinen med alla bensköra skelettdelar intakta, för så fort jag lyfte armarna i axelhöjd svartnade det för ögonen och knäna hotade att vika sig. Efteråt var jag tvungen att sitta ner i tio minuter för att över­huvud­taget orka torka mig.

Men är man av finsk härstamning ska man väl för kattsiken ha lite finsk sisu! Så varför nöja sig med ett litet svimningsanfall i duschen? Nej, bädda rent måste man ju göra! Och varför stuva ner smutstvätten i korgen och vänta på vigulantare tider, när det går att trava en våning ner och dra igång ma­skinen på stuberten?

Ner gick bra. Uppåt var det värre. Kallsvetten bröt ut i pannan, jag var så andfådd att en svimning ännu en gång kändes hotande nära, hjärtat slog som besatt och efter halva trappans längd var jag så skakig i knäna att jag nätt och jämt tog mig hela vägen upp.

Så påsk må det ha varit, men inte i ”Rucklet”. Resten av denna första feber­fria dag har jag inte gjort mycket mer än att efter fyra dygns nästintill to­talfasta försöka få i mig något lite mer än yoghurt. En diet bestående av c. 2,5 dl sådan per dag är nog ingenting min dietist skulle jubla över, men hon ska vara tacksam för att jag råkade ha en oöppnad liter hemma när jag kroknade. Utan den hade jag svårligen fått i mig mer än vatten och någon enstaka tugga banan.

Hur sjuk jag än kan ha varit tidigare i livet har jag aldrig råkat ut för att mat skulle ha smakat rent ut illa. Det gjorde den nu. Riktigt så där så att jag fick kväljningar av allt jag stoppade i munnen. Ja, utom joggisen då. Den som tog slut igår ...

”Dr Backlund does it again!”

DAGEN EFTER BRÖLLOPET jag bevistade på Kimitoön den 31.1 insjuknade jag med vad som först kändes som en vanlig förkylning, men som aldrig ville "bryta ut". Istället började slemhinnorna i övre luftvägarna och bihålorna producera enorma mängder sekret. Tiden gick utan att "förkylningen" gav med sig och X antal hushållspappersrullar och en dryg månad senare be­stäm­de jag mig för att det var dags att låta en läkare titta på det hela och mejlade min egenläkare. "Skulle Chlamydia pneumoniae eller någon annan, bakteriell 'skit' kunna ligga bakom det hela ..?" frågade jag. [Chlamydia pneumoniae-infektion är detsamma som TWAR.]

Tantens besvär klassades förstås inte såsom tarvande akutvård, så inte förr­än ytterligare tre veckor senare fick jag läkartid den 25.3. Vid besöket hade jag fortfarande samma "förkylning" – då inne på åttonde veckan. Dagen ef­ter läkarbesöket togs en radda laboratorieprover. Idag fick jag svaren. Mycket riktigt! Min egen diagnosticering var än en gång en fullträff; jag har antikroppar för Chlamydia pneumoniae. Men inte nog med det! Jag också antikroppar för Mycoplasma pneumoniae, så två flugor i en smäll med andra ord.

Bingo, alltså ... Jag har/har haft TWAR + har/har haft en myko­plas­ma­in­fek­tion. Men så fiiiint ... Inte fan undra på att min stressintolerans och det som envist rubricerats som utmattning aldrig ger med sig, för med en sannolikt kronisk bakterieinfektion i kroppen går ju immunförsvaret på högvarv hela tiden och det är minst sagt påfrestande för både det ena och det andra. I sammanhanget är icke att förglömma den obehandlade borreliosen jag slä­pade på åren 2005-2012, med stor sannolikhet parallellt med någon av – eller båda – dessa andra bakterieinfektioner.

Börjar ni fatta varför jag tjurskalligt vägrat gå med på den för medelålders kvinns enkla diagnosutvägen Utmattningsdepression och därmed samman­häng­ande lyckopillerbehandling ..? Såvitt jag vet hjälper varken Prozac, Cip­ralex eller något annat tjohej i den vägen mot infektioner förorsakade av bakterier.

It was an itsy, bitsy, teeny beanie ...

ELLER RÄTTARE SAGT flera stycken. Jag virkade för något år sedan en poncho av ett riktigt grovt garn från Eirantukku som heter ”Sudan”, men som den varken kommit till användning eller blivit såld tog jag mig för att repa upp hela härligheten. Av garnet blir det nu istället ett antal virkade s.k. beanies. Med 7 mm virknål går det undan och mössorna dekorerar jag med blommor jag virkade och tovade för bra länge sedan de med.

Recycling rules! :-)

Årets andra ”Tadaa!”

JAPP, NU ÄR den också färdig, min andra filt virkad av Drops ”Alaska” (den till vänster i bild).

Yes, now it too is finished, my second afghan crocheted from ”Alaska” from Drops (the one to the left in the picture).

Lyckotal

7 PÅSTÅS JU vara ett lyckotal eller hur? Och sju varv är precis det jag har kvar på min andra vågiga filt innan den är färdig. Se fram mot en tadaa-bild vilken dag som helst!

Fresta lite ..?

Nybakade chokladmuffins med chokladtopping och en fyllning av hemlagad jordgubbs- och rabarbersylt. Passar bra en skitkall och blöt måndag i slutet av mars!

Ruckelhäxan har blivit Pelargontanten

NÄR MAN MINST av allt anar det öppnar sig himlen och det regnar manna! Jag hade preciiis hunnit börja fundera på hur i helskotta jag skulle få till lite pelargoner till gården i år när det i en annons i Facebookgruppen Ålands köp och sälj ploppade upp en hel låda under rubriken ”Bortskänkes”

Så sedan igår är jag adoptivmamma till arton – ja, arton! – krukade plantor och efter morgonens vårstädning av dessa har jag en rejäl bukett med sticklingar också.

Ibland blir det nästan lite för mycket av det goda. Jag vet i alla fall med sä­kerhet vad jag ska använda morgondagen till: om- och sticklingplantering.

Däremot har inte sålusten infunnit sig i år. Rätt vad det är blir det bara pe­largoner i Glaspalatset denna säsong ...

”Money for Nothing”

JAG BÖRJAR ALLTMER förstå hur det kommer sig att Posten Åland är en företagsverksamhet som går strålande. Idag har jag för andra gången på ett halvår varit tvungen att själva kånka hem ett s.k. DPD-paket, för vilket av­sändaren har erlagt en summa för att mottagaren – dvs jag – skulle få det otympliga kollit levererat ända hem till dörren.

Ankomstavin anlände i torsdags och jag förtullade försändelsen on-line samma eftermiddag, varefter tullen per omgående meddelade att paketet överlåtits åt Posten Åland. Men tror ni någon körde ut det dagen efter, dvs igår? Än mindre ringde/mejlad någon mig för att kontrollera att jag skulle vara hemma vid leveransen.

Men vet ni, det är ju faktiskt ett utomordentligt smart sätt att hösta in pengar utan att behöva motprestera. Så, som sagt, inte undra på att det går bra ekonomiskt för Posten Åland. Fast skämmas borde de. Rejält.

Rocka sockorna!

JAG ÄR EN stor vän av att tillåta individualism. Därför ställer jag självfallet upp och deltar i evenemanget Rocka sockorna idag!

Motvillig ”självis”

VÄNINNAN OCH JAG smider planer på att eventuellt turochretura till Tall­inn inom en snar framtid. ”Nog har du väl ett giltigt pass?” frågade hon mig härom dagen. Nå, det hade jag förstås inte. Det som fanns hade jag för mig att möjligen blivit ogiltigt för sisådär ett år sedan. Men si, det slutade gälla redan 1 december 2011! Så, usch, det var bara att sätta igång med att an­söka om ett nytt.

Till pass behöver man foto. I fotobutiken kostar det nöjet 15 €, men har man kamera och någorlunda hum om fotografering går det utmärkt att ta den nöd­vändiga bilden själv och sedan blinka vackert mot bekanting med foto­printer, för att få konterfejet utskrivet på en av tillståndsmyndigheten god­känd papperskvalisort.

Men hu... Varför ser man alltid ut som en återfallsförbrytare på såna här bil­der? Och gudihimlen så sned en annan är i fejan! Delade man rakt av på mitten skulle man utan problem kunna tala om ”Ruckelhäxans två ansikten”.

Jojo, vacker är man definitivt inte. Men sällsynt! ;-)

Två platta nyheter

DET HÄR ÄR synbarligen året då en del uppgraderingar görs här i kojan. Det började med att Röda Faran pensionerades till förmån för 11 år yngre Blåkullan och nu har även min 15 år gamla Philips tjock-tv fått inse att ti­derna förändrats. På dess plats finns sedan i förrgår kväll en anorektisk tret­titvåtummare. Årsmodellen är 2010 och fyndad på begagnatmarknaden för­stås!

Ända sedan det finländska, statliga tv-bolaget YLE släckte ner sina analoga sändningar har jag inte på många år fått någon som helst finländsk tv för licenspengen, eftersom jag vägrat bekosta en extern digitalbox till gamla tjockisen. Därför känns det väldigt konstigt att plötsligt kunna se inte bara en utan flera finskspråkiga kanaler – och i HD-kvalitet dessutom. Fast det sistnämnda vete fan om jag upplever som en förbättring. När skärpan blir så hög att porerna i folks ansikten känns som kratrar på månen, så njää... Det blir snudd på för bra. Fast man kan ju välja bort HD förstås :-)

Nu gäller det att klura ut om det går att titta på kabelbolagets analoga sändningar pa­ral­lellt med de digitala, för bl.a. TV3 ingår inte i det digitala grundutbudet från MCA om ock i det analoga. Å andra sidan sänder den ka­nalen mest bara sk*t, så förlusten är inte oöverkomlig.

Nog om detta och över till en rapport från köket. Efter att på nyårsaftonen ha blivit bjuden på ett übergott majsknäcke har jag haft som plan att baka sådant själv, i akt och mening att ha något hemma att kunna bjuda glu­ten­intoleranta bästisen på. Det tog lite tid, men igår kväll kom jag till skott – och det blev gott! Dessutom var det busenkelt. Receptet, som jag blev tvung­en att modifiera lite, är Risentas.

Vågspelet fortsätter

NUMERO UNO ÄR färdig och sedan bilden här nedanför togs har jag t.o.m. hunnit fästa alla &#$!@% trådändar. Som vanligt ägnar sig Google åt att olovandes ”förbättra” ens bilder, för det röda i originalbilden är inte så illande som den är på bilden här på bloggen. Ge för fan sjutton i att manipulera mi­na fotografier!!

Nåväl, Numero Due är redan på god väg. Nästan en fjärdedel är redan klar. Att virka vågigt går av någon anledning lekande lätt, så även den här blir därför vågad – men med annan teknik än den första och med ”soffröd” (som alltså inte är självlysande!) som dominerande färg.

Den här gången är jag f.ö. fiffigare. Jag fäster varenda trådtåt under arbetets gång ;-)

***
I've recently finished my first wavy, crocheted afghan and have even darned in all the ends since the picture above was taken. The next project is already on its way, as I without delay ventured upon a new crocheted afghan pro­ject. This too will be wavy but in a different technique and with red as the dominant colour.

Från det ena till det andra

NÄRSOM DET NU är -25 % på Drops ”Alaska” februari månad ut satte jag omedelbart igång med ett nytt projekt av det garnet efter att jag färdigställt min ylletröja. Eftersom det nu är ett bra tag sedan jag sjösatte ett större filtrojekt kände jag ett sug jag inte kunde motstå.

Färgvalet utgår från nya vardagsrumssoffan och dekorationskuddarna jag sydde av ett begagnatköpt tyg. Med virknål 5 mm forsar vågorna bokstavligt talat fram, så det står nog inte länge på förrän jag är färdig :-)

Personbästa?

IDAG MÅSTE JAG ha slagit mitt tidigare personbästa med flera hästlängder i och med att jag stickade färdigt den helyllepullover av Drops ”Alaska” som jag köpte garn till i måndags. I och för sig är den stickad på 5 mm rund­sticka, så som ni förstår är ju garnet inte direkt sytrådstunt, men ändå!

Mönstret jag utgått ifrån är till en sådan där folkloristisk sak med mönster på oket, men jag valde enfärgat för att det inte skulle kännas så himlaners sportigt. Mönstret hittar ni HÄR. Faktum är, att avmaskningarna runt okpartiet bildar ett riktigt intressant mönster i sig :-)

Spin-off

IBLAND BEHÖVER MAN en knuff för att komma igång. Jag har i flera år tänkt att jag skulle sticka mig ett par sköna halvvantar, men av samma anledning som bagar'ns ungar blir utan bullar och skomakar'ns utan skor har det liksom inte blivit av. Inte förrän nu, bara för att jag fick be­ställ­nings­job­bet på ett par enhörningsvantar. Men de blev ändå som de blev, mina egna, eftersom jag inte ödade nytt garn på dem utan tog av reststumpar efter mer seriösa projekt.

Och enhörningarna, de blev riktigt snajdiga! Eftersom jag stickade dem på aningen för stora sidan har jag efter färdigställandet kunnat tova dem lite lätt. På så vis ger mönstret ett mjukare intryck och själva vanten blir tätare och därmed varmare.

Specialbeställning

DET ÄR BRA länge sedan jag stickade något nu. Ända sedan jag fick upp ögonen för Ålands köp & sälj på Facebook i oktober 2014 har [alltför mycket av] min tid åtgått till att avyttra både dies und das av mina och Stora A:s ägodelar. Men nu är jag vid botten av högarna och har därför kunnat åta mig ett beställningsjobb, som jag faktiskt fick tack vare Köp & sälj :-)

Ett par ”norska” vantar, med mitt särskilt för den här kunden designade möns­ter med mot varandra vända enhörningar på ovansidorna, är under produktion:

Men ack, vad man är fumlig i fingrarna (och tom i bollen) när man inte syss­lat med sånt här på ett tag ...

Senaste nytt från min föga meddelsamme brevvän Mikko

SE DÄR, JA! Så kom det då äntligen, svaret från FPA, efter att land­skaps­re­ge­ringen sommaren 2014 av någon outgrundlig anledning överförde ärendet till denna gudsnådeliga instans, där allting tog sin början för över tre år se­dan. Någon desto mer förklaring består man, som väntat, icke heller nu med, utan har valt att lägga på samma, raspiga skiva ännu en gång: ”Ären­det har åtskilliga gånger klargjorts för er.” (Och att FPA skulle ha koll på att Ålands högsta förvaltning heter landskapsregeringen och inte -styrelsen är väl för mycket att begära antar jag.)

Med detta kan man säga att cirkeln är sluten och att det slutgiltigt skul­le va­ra be­vi­sat: i Finland har den enskilda individen ett lika uselt rättsskydd som i vilken prominent polisstat som helst om Makten väl har bestämt sig för att mörka ett missförhållande.

Att regeringen under 2014 plötsligt fick för sig att presentera en proposition om en total omskrivning av Lag om allmänt bostadsbidrag – en lag som sett likadan ut sedan 1975 – känns ju dock som ett liiite märkligt sam­man­träf­fan­de, liksom att den hasta la vista klubbades igenom i riksdagen och trädde ikraft 1.1.2015. Så, tja, även om det synbarligen inte kommer att dyka upp någon som ens off the record kommer att bekräfta att jag haft rätt, så ver­kar det ju inte bättre än att jag åtminstone fått till stånd en översyn av lagen.

Men kruxet är, att det ju de facto inte var något som helst fel på den föregående lagen! Felet låg i hur FPA tolkade den årliga förordningen och kokade ihop egna beräkningsformler. Huruvida de fortfarande ägnar sig åt fritolkningar och räknar åt helvete har jag ännu inte orkat kontrollera, men det skulle inte förvåna mig det bittersta om så är fallet.

Tillägg kl. 14:00
Jag har nu hunnit med att testköra FPA:s bostadsbidragsräknare på nätet. Resultatet är till min stora häpnad rätt! Så, bäste Mikko, tycker du inte att det är mer än en smula konstigt att det bidrag ni före årsskiftet och lag­för­änd­ringen skulle ha beviljat mig skulle ha varit blott c. 49 % av vad det är idag när ni räknar rätt??

Avancerad i-världsproblematik

JAG HAR BYTT matta i hallen. Det blev snyggt. Men det blev också prob­lem. Vad annars? *suck*

Dörren är nämligen för låg – eller golvet för högt, om ni föredrar det – för att dörrbladet ska glida fritt över den tjocka och tätluggiga persern :-/

Om jag inte vill att mattan ska få en konstig, solfjädersformad nötning blir jag m.a.o. tvungen att haka ner dörrjäveln och hyvla ner den i underkanten. Voi perkele, att det alltid ska vara något som krånglar! *suck igen*

Lifvet är fullt av oväntade små fallgropar man stadigt kan kliva ner i med båda 37½:orna, inte sant?

Ytterligare fornfynd

JAG SNUBBLAR PÅ nya lustigheter medan jag gräver mig djupare ner i de pap­persarkeologiska högarna. Dagens fynd:

Arkeologiska fynd i arkivet

JAG HAR DRABBATS av ett obetvingligt behov av att röja igenom alla hö­gar med papper som ackumulerats under flera årtionden. Bland dessa har jag hittat en del roliga saker jag sparat, men självfallet glömt att jag sparat ... Däribland det här klippet:

Bra början på 2015

SOM JAG ANTYTT tidigare har Lilla A nu tagit steget till att vara Stora A i och med att hon en vecka in på 2015 fyllde 18 år. Körkort tog hon dagen ef­ter och med tanke på vad ett sådant kostar via bilskola här på Åland fanns det inte mycket utrymme för desto mer 18-årspresenter. Men myn­dig­hets­åldern till ära bjöd jag i lördags dottern – precis som min mamma en gång i tiden av samma anledning bjöd mig – på en trerättersmiddag på Restaurang Park. Och precis som då i forntiden valde vi Parks traditionella, ryska krydd­oxe till varmrätt. Tänk, den har funnits på menyn ända sedan 1976!

Efterrätten gick icke av för hackor den heller. Vanilj- och havtornspannacotta med havrekrisp, mumsfilibabba!

Middagen var alltigenom mycket smaklig och om det nu ska finnas något jag känner att jag behöver ondgöra mig över, så är det att min uttryckliga, skriftliga begäran om att det skulle hittas på något lite extra, antingen i samband med att vi anlände eller t.ex. till desserten, inte hörsammades. Faktum är att jag av den orsaken vill ge Park ett hyfsat stort minus för servicen.

Ett annat stort minus delar jag ut till EM Möbler på Åland i samband med leveransen av min hörnsoffa. Denna kom extremt välemballerad i tre ohan­terligt stora paket. Illa nog att chauffören kom utan hjälpkarl, varför den kortvuxna, kvinnliga och osteoporotiska kunden (ja, jag alltså) fick åta sig att kånka i andra ändan. Ännu mer illa att sagde chaufför efter avklarad inbärning försvann som en dålig avlöning utan att i enlighet med pro­du­cent­ansvaret ta med sig allt förpackningsmaterial, vilket när soffan väl var uppackad fyllde hela min hall!

Men med möbeln är jag nöjd. Nu, snart tio år efter inflyttningen, är det pre­cis som det ska vara i mitt minimala vardagsrum.

En ytterligare nyhet är att Röda Faran, min trotjänare på fyra hjul, sedan igår har fått en yngre syster. Det är familjens nytillskott Blåkullan, som är en VW Golf Variant med elva år mindre på nacken. Namnet passar väl bra på alla sätt och vis, för färgen är mörkt blågrå och ägarinnan är som bekant en [ruckel]häxa, som dessutom har hälften av sina rötter i Dalarna ;-)

Jovars, än är det sprutt på häxan

DET KÄNNS SOM det är bäst att ge ett litet livstecken ifrån sig, eftersom människor i min inte omedelbara närhet börjat fundera över vart Ruck­el­häxan vinglat iväg i sajberrymden. Ingen fara på taket, jag är bara en smula off bloggeriet av rutiga och randiga orsaker.

Mycken tid har nämligen åtgått till att i rask takt avyttra ägodelar av alle­handa slag. Dels för att finansiera inköpet av en sedan snart ett decennium hett önskad hörnsoffa till det mikroskopiska vardagsrummet å mitt ägandes ruckel och dels för att Lilla A sedan igår numera tituleras Stora A, emedan hon gått sta och blivit myndig!

Med detta följer att det sedan idag finns två körkortsinnehavare i familjen, vilket medfört att det börjar bli dags för Röda Faran att gå i pension, efter snart 25 års lång och trogen tjänst. Vilket i sin tur inneburit behov av än mer avsalu av dies und das, i akt och mening att få ihop tillräckligt med pe­kuniära medel för anskaffning av ett något mindre ålderstiget fort­skaff­nings­medel.

Men nu skymtar jag målsnöret borta vid horisonten, så snart kommer det förhoppningsvis att finnas både tid, lust och ork för att ta itu med ett mer aktivt bloggande igen. Och självfallet ska ni få ta del av hurdan soffa det blir – bara den nu någonsin skulle bli levererad :-/

Kontaktförmedling

TREVLIG, UNG REPARATÖR från VVS Kylcenter, som har hand om bl.a. Mieles service här på ön, anländer föredömligt exakt på överenskommet klockslag, i akt och mening att ersätta tvättmaskinens icke-fungerande lucklås med ett nyanlänt.

Fem minuter senare, när gummitätningen avlägsnats och låset plockats ut i dagsljuset, konstaterar ynglingen snabbt att kontakten mellan el­kab­lage och lås sitter förvånansvärt löst. Ett närmare studium – utfört såväl av proffset som av ägaren till den olycksaliga "kvalitetsmaskinen" – ger vid handen att sagda kontakt saknar en avgörande flärp, vars uppgift är att hålla plastbiten på plats inuti låset!

Så så var det med den saken. Nu ska det beställas en ny kontakt istället för ett helt lås, vilket sannolikt aldrig varit trasigt förut heller. ”Felet” har bestått av en trasig plastbit, som pga maskinens vibration vid drift obönhörligen, med väldigt regelbundet mellanrum lossnat efter X antal tvättar.

Kvalitet?? Inte mycket.

Men med god tur kanske maskinen faktiskt nu kommer att funka be­kym­mers­fritt de 20 år som så storstilat utlovades vid försäljningstillfället.

Vådan av att satsa på s.k. kvalitet

DEN 19.12.2014 VAR det dags igen. El-låset på min Miele tvättmaskin, av modellen W3623, havererade för tredje gången sedan köpet!!

Historiskt ser det ut så här:

1.9.2006 installerades den svindyra tvättmaskinen, men gick inte att köra, ef­tersom den trots intensiv felsökning på plats måste tas till verkstad och plockas ner i sina beståndsdelar för att de skulle hitta det fabrikationsfel som omöjliggjorde start. Lilla A var då nästan 10 år gammal, dvs ingen bebis längre, och nyttjandefrekvensen i ett hushåll med en vuxen och en tioårig flicka (på halvtid) var redan i det här skedet oerhört låååååg.

Första låshaveriet kom strax efter medlet av april 2009, dvs när maskinen varit i min ägo i c. 2 år och 8 månader – ännu kortare tid sedan den till slut kunnat tas i bruk efter lokaliseringen av fabriksfelet. Barnet, fortfarande boende i hushållet på halvtid, traskade på mot tonåren och någon ny vuxen hade inte tillkommit i hushållet. Nyttjandefrekvensen hade m.a.o. sjunkit ytterligare.

Ett nytt ellås sattes in 6.5.2009 och för att haverera igen 2.11.2011. Det var då nästan exakt på dagen 2 år och 6 månader sedan föregående byte. "Bar­net" skulle då fylla 13 nästa gång, bodde fortsättningsvis bara halva sin tid i mitt hus och själv var jag fortfarande singel.

Låsbyte nummer två utfördes 21.11.2011 och höll till 19.12.2014, vilket blir 3 år och inte fullt en månad efter förra bytet. Lilla A fyller nu 18 om en dryg vecka och har, pga skolbyte, under c. 1½ år bott mer på sin andra adress än här. Den redan osedvanligt låga nyttjandefrekvensen har med andra ord gått ner ytterligare ett antal snäpp.

De två första låsbytena gjordes som garantireparationer fastän garantitiden på två år hunnit passera. Nu, denna tredje gång med exakt samma haveri med i princip exakt samma tidsmässiga mellanrum, vägrar de, med hän­vis­ning till att maskinen är åtta år gammal. Javisst, maskinen som sådan är åtta år, men inte el-låset!

Tiden för nästa fajt är således kommen och därmed vill jag ge mina med­män­niskor följande goda råd:

Köp aldrig Miele! Köp en billig Whirlpool eller liknande istället, för då kan ni kosta på er att byta hela jävla maskinen med mindre än tre års intervall för samma pengar som ni skulle ha lagt ut för Mieles ”kvalitet”.

Läs gärna denna diskussionstråd jag hittade på nätet: http://www.byggahus.se/forum/teknik/23999-varning-miele-2.html

Season's Greetings

Bloggstrul

TACK FÖR ALLA kommentarer på föregående inlägg! Av någon kufisk an­ledning tillåter Blogger mig plötsligen inte att svara på kommentarer eller göra något annat direkt från bloggens förstasida.

Det är ett evigt tjat om "Den här webbplatsen använder cookies för att till­handahålla tjänster. Genom att använda webbplatsen godkänner du an­vänd­ningen av cookies" och så ska man välja "Läs mer" eller klicka på "Jag fat­tar!" Trots att jag är vederbörligen inloggad – vilket det här inlägget är ett talande bevis för – upprepas samma sak om och om igen trots att jag nu klickat på "Jag fattar!" säkert hundra gånger.

Frågan om vad som hänt är ställd via Googles chattforum, men t.v. är den med tystnad besvarad.

Stolprojektet slutfört!

MED DET 100-ÅRIGA ylletyget på plats och nya tassar under benen står nu mina knallröda köksstolar och förgyller vardagen i ”Rucklets” ruckliga kök. Här kommer efterfrågade före- och efterbilder:

Ett steg framåt

OM BARA EN liten stund ska jag ge mig iväg för att hämta hem mina om­målade köksstolsfynd. Sanningens minut närmar sig således och jag hoppas att färgvalet känns rätt när de väl är på plats. Igår klippte jag till och tvät­tade det underbara, gamla ylletyget som sitsarna ska kläs om med, så det blir lite möbeltapetserarjobb också. Jag tror faktiskt att slutresultatet blir precis så bra som mitt inre öga föreställt sig det!

Nu väntar jag lika otåligt på leverans av hörnsoffan till vardagsrummet. Men den är inte lovad förrän vecka 2 eller 3 efter nyår :-/

Hur mycket julhysteri har ni drabbats av då där ute? Själv är jag helt för­sko­nad i år. En krans på dörren och adventsstjärnan i köksfönstret, that's about it. Plus att Lilla A och jag bakade pepparkakor för en dryg vecka sedan. Av köpedeg, bevars.

David vs. Goliat: 2-0

JAPP, SÅ ÄR det. Stora Stygga Försäkringsbolaget har fått vika sig på en punkt till. Målsnöret börjar skymta någonstans där borta i horisonten ... *försiktigt optimistisk*

Sen ber jag tusen gånger om ursäkt för min plötsliga frånvaro här på blog­gen, men tiden räcker inte riktigt till just nu. Bättring utlovas! Efter nyår är jag nog tillbaka med ungefär samma frekvens som förr :-)

Oops...

I ÅR BLIR det gott om plats för en julgran om vi vill. Jag har just sålt iväg såväl soffa som fåtöljer ...

[energi]fattigdom

JAG MÄRKTE JUST att mina inlägg här på bloggen har blivit alltmer spora­diska på senare tid. Förklaringen är förmodligen enkel. Jag tror att den går att hänföra till att den nästan sex år långa kampen mot mitt pen­sions­för­säk­rings­bolag kom till ett avslut i slutet av september. Efter det var det som all energi rann av mig. Så där som laddningsbara batterier på moderna borr­ma­skiner, ni vet. Ena sekunden skruvar de med full kraft, för att i nästa vara stendöda.

Men hur jag nu i min enfald kunde inbilla mig att någonting någonsin är fär­dig­råddat med, det begriper jag inte. Ibland känner jag mig okarak­tä­ris­tiskt troskyldig och lättduperad.

Dels är inte förhandlingarna i ärendet med Aktias (dvs Alandia Försäkring) felaktigt beviljade och likaledes felaktigt avslagna premiebefrielse slutförda.

Dels fortsätter Ålands landskapsregering att envist påstå att den inte har någon rätt att utöva tillsyn över vad FPA företar sig med det allmänna bo­stadsbidraget i landskapet Åland, vars administration de mot betalning ur den åländska börsen förväntas sköta. Istället hävdar landskapsförvaltningen – skriftligen och således bevisligen – att det är FPA som ska utöva tillsyn över sig själv ...

Och så har det tillkommit en ny liten krumelutta att addera till allt övrigt trassel: Aktia (dvs Alandia Försäkring) har, istället för att betala ut den en­gångsersättning för bestående arbetsoförmåga jag är försäkrad för och an­sökte om den 16.10.2014, skickat mig en premiefaktura för följande pre­mieperiod, första halvan av 2015!

Jag har sannolikt sagt det förut, men jag säger det mer än gärna igen:

Förbannad vare den dag jag lät mig övertalas att teckna samtliga mina personförsäkringar i detta enda och samma bolag,
nuvarande Alandia Försäkring.

Provmålning pågår

JAG HÖLL PÅ att bryta ihop igår. Jag var helt säker på att jag hade sparat några meter av ett riktigt gammalt, handvävt ylletyg som skulle bli perfekt som nya överdrag till mina nyss fyndade köksstolar. Men kunde jag hitta det?! Nä. Inte där det skulle vara i alla fall, utan först efter en intensiv, allt mer hysterisk jakt ge­nom hela kåken återfann jag det på ett helt ologiskt ställe. Som så mycket annat numera :-/

Nu återstår det att bestämma sig för vilken kulör själva stolen ska få. Med Photoshop är det en baggis att provmåla hej vilt, så alternativ har jag gott om. Meeeeeen, jag lutar fortfarande åt rött.

Så som de ser ut idag ska de i alla fall inte få förbli:

BFF och LIV

”BFF” SÄGER DE på engelska och använder det i mitt tycke lite vääl fri­kos­tigt till höger och vänster. Men jag har faktiskt en BFF jag också, så där rik­tigt på riktigt! Låt mig presentera en värmande tysk:

Den här tiden på året, när temperaturen bara masar sig några grader över nollstrecket, och luften är rå och fuktig, fryser jag någonting så infernaliskt att det inte är sant. Lager på lager på lager med kläder hjälper inte, för köl­den kommer liksom ända inifrån märgen.

Något roligt, som värmer lite i novemberkylan, har dock hänt under den gångna veckan. För det första har jag fyndat mig fyra fina stolar till köket för det hutlösa priset om 5 €. Ja, inte per styck, utan för alla fyra. De ska i början av december på ommålning och bli knallröda (tror jag i alla fall) och få nytt, fräckt tyg på sina stoppade (skönt!) sitsar. Prima, finsktillverkade stolar av bok är de dessutom och i förnämligt skick.

Det andra roliga var att jag faktiskt på mindre än en dag lyckades sälja iväg mina hittillsvarande, stapelbara köksstolar för ett pris som både jag och kö­paren var nöjda med. Det är faktiskt rent makalöst hur mycket det väldigt lättvindigt går att omsätta via Facebookgruppen Ålands köp och sälj! Men jag jobbar hårt på att få besökare till min egen loppissida också, eftersom ens varor trots allt tenderar att drunkna i floden av prylar på gruppsidan.

Men nu är det dags att förbereda potatisgratängen till kvällens middag med Lilla A. Det är väl en kvinnas eviga lott det, att själv få stå för kalaset och vid spisen när det är bemärkelsedagar? Men tårta blir det inte. Inte kakor och bullar heller. I år går jag såtillvida i strejk ;-)

BFF är en förkortning för Best Friends Forever och LIV är 54 skrivet med romerska siffror. Så nu vet ni det.

Sugen på en snabbis ..?

NÄR DET EKAR tomt i förrådet av kakor och andra godsaker men suget efter något smarrigt samtidigt slår klorna i en, då kan räddningen vara en mikrotillverkad brownie in a cup. Det är dottern, ett barn av sin tid, som lärt mig det här. Vi har vid det här laget provat ett antal receptvarianter, men t.v. är det det här vi tyckt bäst om.

Varning! Det blir väldigt mäktigt, så börja med en halv sats om du lagar bara åt dig själv ;-)

In Splendid Solitude

Ruckelhäxan Goes Android

TÄNK, ATT DET på bara ett par veckor har gått att sälja iväg så mycket av allt möjligt ”bråte”, som helt i onödan fyllt skåp, lådor och förråd här i ”Ruck­let”, att jag kunnat köpa mig en begagnad surfplatta för pengarna! Be­gag­nad och begagnad, förresten. Killen som sålde åt mig hade själv köpte den så sent som i april i år, så den är m.a.o. inte överdrivet medkörd.

Nu jädrar, ska det bli Wordfeudat, vill jag lova! Plus att jag kanske äntligen, efter många års uppehåll, kan komma igång med att läsa böcker igen istäl­let för att bara lyssna.
Fast först ska man ju begripa sig på den där märkliga androidmiljön ...

”Varan ska vandra”, sa alltid min salig mor. Och hur rätt har hon inte i det ..? Mängder med saker som man inte själv har varken glädje eller nytta av läng­re ska inte slängas i soporna utan att man först kollar om det är någon annan som har behov av dem. Cirkulera, det är min melodi det. :-)

Nu du, Annacarin, ska vi spela så det ryker! Och hur är det med dig, Monica? Det är länge sedan vi gick en match nu :-D Andra hugade motspelare hittar mig under spelarnamnet Ruckelhäxan. Vad annat skulle det väl vara, hehe? ;-)