Lite pynt inför julen

ÅRETS DÖRRKRANS ÄR avdammad och uppe. Nytt för året är att jag lindat en gammal, handvirkad spets om fuskriset och prytt toppen med tre droppformade akrylprismor. Krångligare än så behöver man inte göra det!

Och så här mysigt ser mitt köksfönster ut sent på kvällen sett från gården, när utebelysningen redan slocknat för natten.

Man ska vara glad att man får vara tacksam

JAG HAR SÅ mycket att vara tacksam för. Det handlar mest om att klä sin egen lycka i kläder av rätt storlek. Här är några saker jag funderat på under morgonen:

Jag är frisk för min ålder. Visst har jag dålig syn, men det finns glasögon, och min sköldkörtel underproducerar, med det finns medicin.

Jag har en underbar, klok och vacker dotter. Visst är hon min enda familj på orten, men utan henne vore jag helt ensam; hon är mitt allt – och ändå sin egen.

Jag har tak över huvudet. Visst är det lite si och så med mitt älskade "Ruckel", men det är varmt och torrt.

Jag har mat på bordet varje dag. Visst kan jag vara utled på att jaga extrapris och uppfinna nya soppor på samma, gamla spik, men jag har tillgång till näringsriktiga, färska råvaror och har möjlighet att laga enkel men bra mat.

Jag har kläder på kroppen och skor på fötterna. Visst är det mesta shoppat second hand på Emmaus eller loppisar och knappast modernt, men det är helt, rent och i rätt storlek.

Jag har härliga, humoristiska och genomsnälla vänner. Visst är de inte lika många som alla på Facebook ståtar med, men mina finns i levande livet – här och nu.

Jag bor i en underbar del av världen. Visst är Åland småttigt, småsint och skrattretande ibland, men luften är relativt ren, vattnet likaså och t.v. är våld och grov kriminalitet sällsynta företeelser.

Jag äger en bil, som gör mig mobil. Visst är den gammal, sliten och omodern, men den går – peppar, peppar – genom besiktningen varje år och tar mig dit jag ska.

Jag har tv, mobiltelefon och dator. Visst är tv:n en lastgammal tjockis, telefonen köpt beg. för bra länge sedan och datorn av uråldrigt snitt, men allt fungerar och gör att jag kan ”hänga med”.

Och det här är bara en del. Det finns med andra ord så mycket att vara lycklig för, bara man letar på rätt ställe – och låter bli att hänga över staketet och sukta efter det som oftast ändå inte går att få.

Så tänk efter en stund. Vad är det som egentligen gör dig lycklig?

Nu börjar juletid

Glad lilla jul, alla människor!



Och stjärnan är upphittad.

Jag tände den för ett par timmar sedan, egentligen en dag för tidigt. Men det här året känns det faktiskt som det finns en anledning till att den lyser, för den här hösten behövs det mer än förut ett ljus i mörkret. I år tänder jag stjärnan mest av allt för dig, Peter. Kämpa på!

Jakten på Christmas Past

JAHA, DET ÄR alltså idag jag måste rannsaka mitt minne och försöka komma på vart i helskotta jag stuvade undan min lysande fönsterstjärna ifjol ... Jag tycker mig notera, att det blir allt vanligare att jag ”arkiverar” saker på ställen som just då känns helt logiska, men som efter ett år – ja, ibland redan inom en vecka – är fullständigt obegripliga. Ni vet, när man efter timtals letande äntligen står där svettig och irriterad med prylen och undrar vad tusan som fick en att stoppa grejen just där.

Dessbättre lever jag sedan några år i en något förbättrad feng shui-anda, och har sakta men metodiskt minimerat mängden ägodelar. Det ”svarta hål” där saker kan försvinna har med andra ord krympt ganska radikalt i omfång. Men det tycks ändå inte hjälpa fullt ut. Bland annat letar jag fortfarande, efter två år, efter mina hålfotsinlägg. De är och förblir borta :(

Nåväl, jag har en hyfsat bra minnesbild av var den ifrågavarande stjärnan kan gömma sig. Bara kaffet är urdrucket ska jag kolla, och samtidigt kan jag plocka fram julkransen som ska upp på ytterdörren. Den måste säkert dammas av och så kanske jag ska byta ut något av dekorationerna.

Hur är det med er andra? Har ni redan drabbats av gud-hjälpe-mig-det-är-inte-ens-en-månad-kvar-till-jul-paniken..?

Livet, döden och allt tjafs däremellan

DET ÄR ALLTID bra att sova på saker; något som den nedan om­skrivna, imbecilla vykortsskrivaren också borde ha gjort. En natts sömn – usel, men dock – har förskjutit perspektivet. Som min kog­ni­tiva terapeut har försökt lära mig, har jag två val: att låta mig på­verkas av denna stendumma människas illvilja eller rycka på axlarna och ge fullständigt f-n i det. Jag väljer det senare. Livet är för kort för att bry sig.

Morgonens tankar kretsar f.ö. mycket runt just livet. Om ett par veck­or har det gått fyra år sedan min mamma dog efter en lång och svår sjukdom, som under en radda år på många sätt ställde mitt eget och mitt barns liv på huvudet. Som enda nära anhörig föll allt ansvar på mig, och jag erkänner utan omsvep att det var tungt, både fysiskt och psykiskt. Men jag höll ihop to the bitter end, och hon behövde inte dö ensam och bortglömd i en steril sjukhussal. Jag var där. Jag höll hennes hand ända till slutet.

Jodå, idioter FINNS!

JAG HAR IDAG fått ytterligare belägg för att det existerar humorbefriade, hatiska och missunnsamma människor här i världen; patetiska, fega stackare, som i skydd av anonymiteten anser sig ha rätt att ostraffat ösa galla över sina medmänniskor. Jag har m.a.o. idag haft äran att motta mitt livs allra första hatpost! Yes sirree, där ute finns det någon som – förutom att vara fullblodsidiot med ett IQ långt under en amöbas – tydligen har ett rejält horn i sidan till mig. Men fråga mig inte varför, för det har jag, som man brukar säga, inte en aaaning om.

Vykortet nedan dök upp i min postlåda idag. Synbarligen med anledning av den kåserande krönika som publicerades i Ålandstidningen i lördags. Men om avsändaren tror sig vara anonym är hon ute på sju famnars vatten, kan jag lova! Jag är rätt övertygad om vem denna illitterata nolla är, och kommer med stor sannolikhet – och med hedervärd assistans av Posten på Åland – att få det bekräftat. Händelsen är polisanmäld. Var det verkligen värt det, ditt pucko?



Min personliga reflektion: Vilket jävla paller, men tack i alla fall för inspiration till en kommande krönika! Undrar förresten om Fred (Forsell) haft nöjet att få något liknande? Måste fråga nästa gång jag snubblar på honom :)

Krönikan finns f.ö. att läsa i min kåserisamling på ett nytt kapitel. Rubriken i kåserisamlingen är "Det är de små sakerna ..."

Inspirerad? Japp!

FÖR TILLFÄLLET FLÖDAR det! Igår la jag upp kapitel 22 om Solveig, och står just i beråd att tanka upp kapitel 23. Det känns alltmer som jag är på den vinnande sidan, eftersom jag nu passerat 150.000 tecken utan att storyn på långa vägar är färdig :)

Novembervädret verkar m.a.o. inte ha en direkt menlig inverkan på mitt författande. Kanske tvärtom? När det är så mörkt, fuktigt och ruggigt där ute känns det helt okej att kura inomhus vid sin laptop. Inkommande veckoslut är det s.k. lilla jul här i Finland, men för mitt vidkommande är det ett veckoslut som vilket som helst. Jag har alltid haft svårt för att dra igång julstämning så här långt före den 24.12, och så även i år. Min enda eftergift kommer att bli den adventstjärna jag brukar ställa upp i köksfönstret och möjligen - bara möjligen - att jag tejpar upp små snöstjärnor i något fönster. Det är väl i så fall den enda snö vi kommer att se före jul, eftersom dagsnoteringen på termometern är +6 och gräsmattan ser ut som den borde klippas ...

Kapitel 1 helt utan vett?

ÄVEN OM JAG inte längre är aktiv eller ens registrerad medlem på författarsajten Kapitel 1, kikar jag då och då in på forumet för att följa med lite vad som händer och sker. Min förhoppning är fortfarande att vissa drastiska förändringar ska komma till stånd, så att sajten med tiden börjar fungera på det sätt den borde. Naivt? Möjligen. Men det sista som sägs överge människan är hoppet.

Men idag måste jag i alla fall skratta högt, när jag surfade förbi och läste lite olika trådar. För ett tag sedan - efter en helg med extremt forumrabalder - tillsattes det plötsligt en s.k. Författarvärd, vars funktion skulle vara jämställd med en moderators på andra forum. Nåväl, denne Författarvärd har tills idag varit anonym, men nu kryper det plötsligt fram att personen är likvärdig med en av sajtens mest provokativa och "fridstörande" medlemmar. Jag saknar ord ... Och hajar absolut noll.

Fast det är då säkert: jag fattade ett helt korrekt beslut när jag klev av Kapitel 1-tåget. Ingenting tycks gå åt rätt håll och de högst väsentliga saker som bör tas itu med står fortfarande och stampar på stället. Som t.ex: vem är intresserad av att publicera en bok på en skrivarsajt där den inom loppet av någon dag har sjunkit ner i dyn bland cirka 2.250 andra titlar för att aldrig mer nå upp till ytan? Inte jag i alla fall. Stendumt.

"Hemma hos" Stjärnkraft

IDAG ÄR JAG deppig. Orsaken till det tänker jag inte gå närmare in på här på bloggen, för det hela är av privat natur. Istället vill jag visa en bild från mitt mikroskopiska, men hemtrevliga, vardagsrum.



Lampan i fönstret har jag ärvt efter min mamma och det är – hör och häpna – en äkta Paavo Tynell. Taklampan är däremot ny, men köpt på utförsäljningsrea med 70 % (!) rabatt.

Fåtöljerna är second hand-fynd och var från början julröda. Det nya, mildgröna tyget beställde jag från Storbritannien, eftersom priset - hemfraktat och klart - blev c. 30 % lägre än i den lokala affären i stan.

Soffbordet, äkta 1950-tal, har jag köpt begagnat av en kompis. Det hade från början en yta av teakfaner, men jag har slipat bort all faneret och målat den underliggande björkskivan vit (förutom de solida kantningarna av teak).

Det snirkliga, mörka blomsterbordet i hörnet kommer från mitt föräldrahem. Jag skulle egentligen vilja måla det vitt, men är tveksam till om det går att få färg att fästa på det oljiga, feta underlaget.

På ömse sidor om soffan står små, höga nattduksbord som inte syns på bilden, men som jag alldeles nyligen snubblade över på på en loppmarknad. Perfekta för min kompakta cd-anläggning!

Soffan är en svensktillverkad Engen som jag har köpt begagnad för en löjligt liten summa.

Samma sak med den halogengolvlampa, av vilken man bara ser den undre armen.

Mattan är dock ny, så allt är inte arvegods, second hand eller reafynd ;)

Lite lön för [författar]mödan

ÄNTLIGEN LOSSNAR DET lite grann på skrivarfronten. Inte på så vis att jag skulle ha fått något verk antaget av ett förlag, men jag ska i alla fall – mot betalning, gubevars – frilansa för Ålandstidningen, den större av våra två lokaltidningar, genom att skriva en månatlig krönika. Hela 3.700 tecken får jag varje gång till mitt förfogande, och ämnesvalet är helt fritt. Jätteroligt! Den första publicerades idag. En synnerligen välkommen, lite försenad födelsedagspresent :)

Berättelsen om Solveig, 60+, rullar vidare. Efter en smärre formsvacka har jag nu fått ny fart och lade för någon dag sedan upp kapitel 21 på ett nytt kapitel. Dessutom har jag efter diverse huvudbry fått ordning på Google Analytics och har numera koll på hur många som besöker sajten respektive hur många som laddar ner bokfilerna. Najs :)

LÄSTIPS Det tredje tecknet av Yrsa Sigurđardóttir

Det tredje tecknet
av Yrsa Sigurđardóttir

En ung tysk student hittas mördad och torterad på en kyrkogård i Reykjavik. Polisen som undersöker fallet upptäcker att offret experimenterat med tunga droger och tror att gärningsmannen finns bland de lokala knarkhandlarna. Men så enkelt löses inte den finurliga gåtan ...

Mitt betyg: ˜˜˜˜˜ (av 5 möjliga)

Lysande gåvor

JAG HAR INGET att rapportera, men vill i alla fall visa en bild av den gulliga ljuslykta jag i förrgår fick i födelsedagspresent av goda vännen Peter. Tack, Peter, för att du orkade tänka på mig, trots att du för närvarande inte borde öda energi på någon annan än dig själv!

Bakom den mindre lyktan står en större, som T förärat mig vid ett annat tillfälle. Den är så där lagom mellanstor att den gör sig fint både inom- och utomhus. Mitt pyttelilla vardagsrum börjar för övrigt sakta men säkert få den ”shabby chic light”-prägel som jag eftersträvar, och vita ljuslyktor i olika format och design gör sitt till helheten.



Stort tack och kramar till alla andra som också kom ihåg ”tanten” det här året, även om jag här inte lyfter fram någon särskild!

25 var det väl..?

JA, MÅ HON leva, ja, må hon leva osv. Japp, idag är det födelsedag. Jag vaknade onödigt tidigt och kunde snabbt konstatera att vädret är precis som det alltid brukar vara på min födelsedag: grått, grått, grått och fuktigt. November är verkligen en äcklig månad, och det hjälper föga upp saken att jag och Astrid (Lindgren) är födda då, och dessutom på samma dag. Grattis, Astrid, där i din himmel!

Gårdagen ägnade jag åt konditoriverksamhet i all enkelhet, och har producerat havreflarn, drömmar, amerikanska chokladmuffins samt kakbotten till en riktigt maffig chokladtårta. Tyvärr glömde jag ta en bild medan den sistnämnda ännu var hel, men här är i alla fall en på biten som blev kvar:

Och här lite chokladmuffins:

Igår slog jag dessutom på stort och unnade mig två buketter med rosor när jag var till stormarknaden och bunkrade inför bakandet. Tio rosor per knippe var det, så nu står det en riktigt tjusig bukett på vardagsrumsbordet i den ena av mina två Alvar Aalto-vaser. De är vackra, Aaltos vaser, men ack så sällan de kommer till användning! Ja, jag menar, hur ofta köper - eller får - man blombuketter av tillräcklig magnitud för att fylla en sådan? I mitt fall nästan aldrig.

Men jag har inte bara ägnat mig åt bakning och inredning, tro inte det. Jag har dessutom hunnit med att flytta min boksajt, ett nytt kapitel, till Google Sites: http://sites.google.com/site/1nyttkapitel/. Orsaken till flytten är att jag inte fick till en snygg design och full funktionalitet på den förra adressen. PHP-funktionerna kommer man nämligen inte åt med mindre än att man abonnerar på ett webbhotell, och det kändes som en gudsnådelig överkurs i det här skedet. Så efter en del trixande, fixande och hårslitande är ett nytt kapitel således omlokaliserat. Resultatet blev helt okej. Så sätt igång och läs nu, alla ni där ute i sajberrymden!

Säg, borde det inte vara tvärtom?

JÖSSES, JAG KOM just på att jag fyller år om bara fem dagar ... Gulp! Vill inte! Det betyder arbete. Jag har aldrig fattat varför det har blivit så, att den som har något att fira per automatik ska vara den som förväntas avsätta såväl tid som pengar på detta. Det borde ju vara precis tvärtom.

Istället för att svettas i köket för att hinna baka sju sorters kakor och en tårta stor som självaste Island, vill jag bli uppvaktad, få allt serverat. Och med fördel föräras en jättebukett med fräscha rosor plus ett presentkort stort nog att täcka hela det kommande årets behov av en ny, glädjespridande bukett i veckan! Dream on. De fåtaliga gånger det finns färska snittblommor i mitt hus, är det undertecknad själv som stått för fiolerna. Precis som med allt annat.

Just nu är jag på humör för att ta en s.k. kreativ paus – från hela livet. Jag vill inte laga mat alla dagar, jag vill absolut inte städa och diska, under inga som helst omständigheter tvätta, spika upp lister som fattas, måla hatthylla, bygga sänggavel eller besikta bilen. För att inte tala om att hämta posten varje dag, kratta bort nittitritton ton löv från gården, trava iväg och tömma hinken med hushållskompost, fundera på vad som behöver handlas eller ens tvätta håret. Nä, jag vill bara vara; ett tillstånd jag inte tror att jag lyckats befinna mig i sedan tidiga barnaår. Och förmodligen aldrig kommer att uppnå igen.

*suck* Det är väl bara att ta ett stadigt tag i bettskenan – som en god vän brukar säga – och gräva fram receptet på tårtbottnar och havreflarn. Grattis, Nina.

Kapitel 1 helt ur spår

MIN TID SOM delaktig på Kapitel 1 är definitivt över. Maken till dårhus får man leta efter här på nätet. Och ägarna, Piratförlaget och Ola Lauritzson, tycks inte bry sig nämnvärt. Ja, ärligt talat inte alls. Inte ens så mycket att medlemmarna informeras om vad som är i görningen inför framtiden.

Meanwhile tillåts fullkomligt utflippade multialiaspersoner sabotera såväl listor som stämningen på sajtens forum. Inte en tråd får behålla sin seriositet utan att någon nödvändigtvis ska tränga sig in med ovidkommande - ofta osakliga - inlägg. Jag ångrar bittert att jag överhuvudtaget andats för någon om att jag registrerat mig som medlem där. Jag skäms över att jag gjort det.

På tal om det, så finnes på denna sajt ytterligare ett mycket märkligt fenomen: det går inte att avregistrera sig! Jovisst, du kan ta bort alla dina böcker, men ditt medlemskap går det inte att få annullerat. Detta är häpnadsväckande och jag undrar om det ens kan vara lagligt..?

Allt vidare samröre med Kapitel 1 är fr.o.m. nu avslutat för min del. Vill ni läsa mina böcker får ni gå till sajten ett nytt kapitel.

Ett PS: Är man tillräckigt bestämd så går det faktiskt att bli helt avregistrerad från K1! Jag mejlade in mitt användarnamn plus lösenordet och krävde att bli avreggad, och si, det lyckades. Jippi! Jag är FRIIIII :)

Egen boksajt på gång!

SEDAN I TISDAGS har jag en helt egen boksajt uppe: http://www.blogger.com/. (Länken är bruten; sajten är flyttad till http://sites.google.com/site/1nyttkapitel/)

Orsaken? Tja, jag ”ruttnade” slutgiltigt på hur dåligt mångt och mycket fungerar på Kapitel 1. Jag menar, det intressanta är ju trots allt att enkelt hitta något att läsa; skit samma vem som ligger på topplistor hit och topplistor dit. Men problemet på K1 uppstår om man inte ligger högt på någon lista, för då är det ingen som hittar ens böcker.

F.n. är det endast mina egna verk som finns där, men med tiden dyker det kanske upp andra författarwannabes som har lust att publicera hos mig. T.v. är jag dock mer än nöjd med ett lugnt hörn att få husera i för mig själv :)

Böckerna är tillgängliga – snyggt och prydligt ombrutna – i behändigt pdf-format, för läsning i Acrobat Reader. Kanske pdf funkar i Adobe Digital Editions också, men det låter jag vara osagt. Att få läsa i ”riktigt bokformat” är faktiskt bättre än på K1, där det sannerligen inte är något nöje att läsa; ett evigt klickande till nästa sida, nästa kapitel osv. Plus att formateringsfunktionerna är värdelösa. Förstaradsindrag är t.ex. fullständigt omöjligt att åstadkomma utan att manuellt sitta och hacka in ett antal mellanslag ...

Därför lämnar jag Kapitel 1

JAG HAR FATTAT ett beslut! Nej, det betyder inte att jag äntligen har bestämt mig för att sluta röka. Men sluta ska jag, med att ha mina böcker publicerade på Kapitel 1. Så länge sajtens tekniska upplägg fortsätter att trampa runt i barnskorna ser jag inte mycket vits med att aktivt lägga upp texter där. Vid det här laget, cirka ett år efter att sajten drog igång, finns det tusentals titlar att välja mellan. Men hur? Det är nästintill omöjligt under nu rådande upplägg. Här är några synpunkter:

a) Din bok får med lite tur en mikrostund av synlighet när den är ny och hamnar överst i listan ”Nyaste”. Har du otur är det någon annan som sekunden efter lägger upp sin nya bok och då – poff! – är ditt alster osynligt igen. Lite, men inte mycket, längre fram har så många nya böcker tillkommit, att ditt verk inte ens finns med bland Topp 10 bland de senast publicerade.

b) För att din bok ska synas bland slumpmässigt valda titlar i reklamrutan som kallas för ”Boktipset” måste du först ta dig in på listan ”Bäst betyg”. Det gör du inte förrän minst tio personer läst och betygsatt din bok, plus att ditt medelbetyg måste vara minimum 3,5 hjärtan. Har du riktig otur hamnar du aldrig där, eftersom ingen hittat till din bok för att kunna läsa och ge betyg. Eller så ska du ha en sjujävla stor släkt och många välvilliga vänner som ställer upp och pushar fram dig.

c) Listorna, som är t.v. är en boks enda chans att få exponering, kan fortsättningsvis manipuleras helt godtyckligt av sådana som registrerar sig under flera olika alias, och med hjälp av dessa kan höja eller sänka en boks placering enligt eget gottfinnande. Kocko bello, om jag får ha en åsikt.

Nej, det finns en del att uträtta innan K1 fungerar så som jag skulle vilja. Bl.a. borde Boktipset bestå av ett slumpmässigt urval av alla publicerade böcker, inte bara de som redan fått så mycket uppmärksamhet att de finns med på Boktoppen.

En annan funktion som jag saknar, är möjligheten att på sin profilsida lägga upp en egen lista med bokrekommendationer. Det skulle ju vara ett utmärkt sätt för medlemmarna är hjälpa varandra med marknadsföringen!

Nåväl, det om det. Vad jag kommer att göra istället, är att lägga upp mina egna böcker på en egen sajt. I pdf-form, så att jag kan ombryta dem snyggt och vid behov även infoga illustrationer. Dessvärre blir det inte gjort så där i rappet, för jag måste först sätta mig bättre in i alla Adobe Acrobats finesser. Jag vill nämligen att det även ska vara lätt att läsa min böcker, och då måste jag bl.a. klura ut hur man skapar klickbara kortvägar i ett pdf-dokument.

Lyckat på loppis!

ALLA HELGONS DAG, och jag firar det med ett riktigt fynd: sex stycken dessertskålar på fot av modellen ”Barokki”, design Erkki Tapio Siiroinen på 1970-talet för Riihimäen lasi. Priset nämner jag överhuvudtaget inte, för det var så löjligt lågt ;o)

På författarfronten kan jag meddela att jag i morse passerade 100.000 tecken inkl. blanksteg på min växande berättelse om tant Solveig och hennes dejtingbravader. Puh! Därmed är nästan halva boken färdig.

Dags att byta däck

INATT HAR DET varit kallt, riktigt kallt. Trots att jag sov till närmare nio i morse, låg frosten vit över allting när jag gick och hämtade tidningen. Och bilens rutor var alldeles igenisade.I och med det dök det upp en ny punkt på dagens to do-lista: däckbyte.

Varför är det samma visa varje år? Det tar mig bara tjugo-trettio minuter att byta däck, och ändå draaar jag mig och skjuter fram det till sista minuten. Jag måste helt klart inbilla mig - varenda år - att det ska komma någon välvillig man och knacka på min dörr, för att erbjuda sig att, helt kostnadsfritt, åta sig det tradiga jobbet. Ha! säger jag. Chansen att detta inträffar är lika liten som att jag blir ensam om en sjua på Lotto någon lördag.

Förutom dagens oplanerade verkstadsarbete står även muffinsbak på min agenda. Dotterns klass ordnar Halloweendisco ikväll, och snälla mamma har lovat bidra med bakverk till försäljning. Och detta trots att jag redan gjort en hel laddning marknadsnougat åt henne! Nog är jag en bussig morsa :)

I något mellanrum bör jag även hinna skriva lite på Livet leker, liket lever. (Länken öppnar en pdf-fil i ett separat fönster.) Vid gårdagens kontroll konstaterade jag att antalet tecken inklusive blanksteg t.v. är endast knappa 97.000; alldeles för lite för att det ska kännas bra. Nu är ju i och för sig berättelsen lååångt ifrån färdig, men tiden kommer emot mig. Hur i jösse namn ska jag hinna få ihop minimum 200.000 tecken, när jag tydligen skriver så långsamt som jag gör?!

Fast jag skriver ju, å andra sidan, redan i det här skedet väldigt genomtänkt och vad som bör klassas som relativt ”färdigt”. Min lit står till att mängden redigeringsarbete istället ska bli väldigt liten. Det man förlorar på gungorna tar man som bekant igen på karusellen!

Läckert på loppis!

UTANFÖR MITT KÖKSFÖNSTER står ett jättelikt, femtio år gammalt lärkträd. Man vet att hösten med sina klor har tagit ett stadigt grepp om sommarhalvårets rygg, när lärkens barr ändrar färg från gran­grönt till gult. Nu har det hänt. Snart kommer barren att falla och täcka marken med en tät matta, som ovillkorligen måste krattas bort, om gräsmattan därunder ska ha en chans att överleva.

Detta ålderstigna träd producerar också oöverskådliga mängder med kottar. Om kottar var guld, då skulle jag vara miljonär ... många gång­er om. Men jag får nöja mig med att vara obetald träd­gårds­ar­be­ta­re, och jag tror ärligt talat att jag i och med det är en lyckligare människa.

I år håller jag annars igen med lövkrattningen. Istället har jag vid ett par tillfällen dragit igång min gräsklippare och klippt löv. De smulor som blir kvar får delvis ligga kvar och gödsla marken, och delvis krat­tar jag ihop resterna och lägger ett rejält lager under häckar och buskar. Låt kretsloppet ha sin gång! Varför trycka lövkomposterna fulla, när det går att gödsla direkt på plats?

Sen vill jag passa på att visa hur fint det blev i mitt hallfönster, med de tre vita ytterkrukor jag fyndade på en loppis på Thuregården strax utanför sta’n. Jag drömmer förstås om att någon gång få råd med riktiga Waldemarsuddekrukor, men de här, med sina små fossingar, är nästan lika fina. I alla fall med en vit krysantem i varje!