Ett extremblommigt inlägg

JAG HAR VÄL inte riktigt låtit det lysa igenom den senaste tiden, men faktum är att Livet inte känns så där överdrivet meningsfullt just nu. Det oändliga papperskrigandet tar aldrig någon ände och den sam­hälls­finansierade sjukvården tvår sina händer (och har satt hänglås på kassalådan) när det gäller min hälsa. Antagligen på grund av att jag har den dåliga smaken att inte lida av någon solitär och enkelt diag­nos­ticerad åkomma, utan endokrina grejor som är svåra att greppa och vars konsekvenser är jobbiga (läs: dyra) att reda ut och kvan­ti­fiera.

Dessutom ångar Lilla A i en faslig fart på mot ett frigående vuxenliv och tar ännu ett storkliv idag när hon börjar ta körlektioner. Sedan står det inte länge på förrän hon är klar med gymnasiet – 1½ år går i ett huj – och efter det bär det långväga bort från moderskapet. Så vad ska jag göra när den dagen kommer ..? Utan annan nära familj, ingen släkt i landskapet eller ens en livskamrat lär det bli ännu mer eremitartat, det lilla Livet.

Inte blir humöret bättre av att den grästrimmer jag beställde hos ett företag här i staden den 25.6, och fick löfte om att skulle anlända ”om en snödd vecka”, inte har dykt upp. Helt i linje med den sedvanliga, åländska serviceandan har jag självfallet inte heller fått något besked om när den kan tänkas göra det, trots att ”den snödda veckan” på onsdag har vuxit till sig till två. Just nu orkar jag inte ens bli arg, bara trött.

Men pionerna har i alla fall börjat blomma och som vanligt är det träd­gården som lyfter mig när jag är låg. När jag dör vill jag göra det bland mina blommor, mitt i det enda som kan kallas mitt livsverk.

Den vita, som jag inte vet namnet på, är helt makalös i år igen, som fluffig vispgrädde serverad på en blekrosa tallrik:

Bland rosorna händer konstiga saker. Jag har några plantor av sådana små rosor som säljs i kruka till mors dag. En av dem hade redan ifjol blommor med två helt olika färger och till min oerhörda förvåning ser det likadant ut i år igen. Weird.

'Aimable Amie' är sprickfärdig och har fler knoppar än någonsin tidigare och min 'Rhapsody in Blue' gillar helt klart sin placering tätt intill Glas­palatset.

Bland årets nykomlingar finns bl.a. en limegrön solhatt. Den har till min glädje faktiskt satt knoppar och det ska bli spännande att se hur pass limefärgad den faktiskt är.

På spaljén invid Glaspalatset fortsätter tillväxten av de första vin­druvs­kla­sarna jag fått på mina frilandsplantor. Inte är de stora, de små dru­vorna, men de finns! Attans så förargligt att inte veta vilken sort det är :o/

En annan ny-ing på gården är den blå trädgårdsriddarsporren 'Gala­had', som efter planteringen höll på att blåsas sönder helt och hållet av den envisa, svinkalla nordanvinden. Men även här har det blivit blomning, om än bara på två stänglar och på ynkliga 50 cm ö.h:

Och igår blev det då som planerat en sats flädersaft. Ska jag verkligen få ihop 40 blomklasar, tänkte jag, när jag tog en hink och gick ut på gården. Håhå! Inga problem! Det finns blommor så det räcker till fler laddningar än jag har lust att laga :o)