Presstopp!

I ONSDAGS ANLÄNDE fruktpressen, igår satte jag igång. I avsaknad av en riktig fruktkvarn för att krossa äpplena provade jag mig igenom allt från att hacka med kniv till att köra i blender innan jag till slut kom fram till att min gammaldags veva-för-hand-rivare var det som gick fortast och gav bäst re­sultat.

Men att veva sig igenom drygt två fulla bananlådor med äpplen ..? Nä. Så goda vännen P ryckte in och lånade mig sin matberedare med rivskiva och sen blev det, bortsett från att det var oväntat trögt att skruva pres­sen, lite fart på produktionen ... ända till pressning nummer 3 vill säga.

Halvvägs färdigpressat gick det plötsligt inte att skruva varken neråt eller uppåt. Däremot konstaterade jag att det började samlas en hög fina me­tall­spånor runt gängstången. Aj, aj, att det gått så trögt berodde helt klart på att den invändigt gängade, cylindriska delen som stången skruvas genom inte var i skick!

Så där blev det presstopp, med presskorgen halvfull av rivna, ännu inte fär­digmustade äpplen, blott fem och en halv liter färdig must och långt mer än en hel bananlåda med opressad frukt. Och där befinner jag mig fortfarande. Vi får väl se vad den brittiska leverantören – som jag naturligtvis omedelbart kastade mig över per mejl – kommer att åstadkomma för att lösa detta.

Var jag befinner mig på irritationsskalan? Tja, någonstans i trakten av -7.653.896,2. Typ.

För att inte gå i tak lugnade jag nerverna med att virka färdigt ännu en man­dala. Denna gång i milda, barnkammarvänliga färger. Lite söt blev den, inte sant?