Påskpyntat

DENNA PÅSK HAR jag inte pyntat något nämnvärt. Det enda jag åstadkommit är att plocka fram och hänga upp vår superfina, tovade påskhäxa. Den har jag inte gjort själv, utan köpt för många, många år sedan av en härlig kvinna som heter Isabel Kvarnfors.


Min fönsterdekoration är dock av egen produktion: äkta, urblåsta hönsägg som jag målat med glasfärg och bränt i ugn. De har upphängningskrokar av järntråd så att man kan haka i dem med varandra och hänga upp så många man vill på rad. På en del av dem har jag limmat pyttesmå glaspärlor i olika mönster. Ett jäkla pill med ett så skört material, men de är faktiskt riktigt läckra! Här kommer några bilder:






Ikväll är jag bjuden till T och hennes sambo på påskmat, så en liten påskpresent ska de få. Vad det är får ni se i ett annat inlägg, för jag kan ju inte riskera att hon kikar in här och får veta i förväg som komma skall ;o)

Efterlängtat helgjobb

LÅNGFREDAGEN GRYR I strålande sol – härligt! Och snön har smält undan så pass att jättehögen med stammar och ris från vinterns trädfällning nu har blottats. Det kliar i fingrarna att reda upp det, men inte kan man väl köra motorsåg en långfredag? Eller kan man..?


Nåväl, jag ska åtminstone börja lite försiktigt med grensax och handsåg, för ut på gården och jobba det ska jag!

***
Tror förresten inte jag blev lurad igår. Blev ni?

Perfekt tajmat till påsk!

Äntligen kommer de, vårblommorna!

Totalkorkat

JAG LÄSTE NYLIGEN ett inlägg i en annan blogg som handlade om tvätt­maskins­manke­mang. Ooosökt kom jag att tänka på vad som hände mig vid förrförra flytten:

Det är torsdag. Med mycket möda och stort besvär har två arm­star­ka, manliga bekan­ta kånkat upp min toppmatade AEG Lavamat till det nyrenoverade badrummet i min nya lägenhet. Den ene åtar sig chevalereskt att koppla in den också, så att jag skulle få tvättat redan samma dag. Ett sånt erbjudande tackar man inte nej till.

Glad i hågen laddar jag maskinen någon timme senare och den kör snällt första programdelen. Men sedan är det stopp. Tvärstopp. Inte en droppe vatten släpper den ifrån sig. Fan! tänker jag (och ytter­ligare ett antal otryckbara kraftord), men eftersom jag är en rådig kvinna är det bara att börja felsöka.

Upp med luckan, ut med den sjöblöta tvätten och en genom­rotning av innan­dömet. Inget där som förklarar stoppet.

Nästa steg: upp med rensluckan (efter att ha ägnat en god stund att klura ut hur man öppnar eländet), ut med luddfiltret och ... ingenting där heller som avslöjar vad som är problemet. Hm..?

Efter en timme ger jag upp och ringer en servicefirma, och under över alla under: de kan skicka en kille redan följande morgon!

***
Morgonen gryr, det ringer på dörren och jag styr in servicekillen i badrummet. Fem röda sekunder senare uppenbarar sig densamme i köksdörren, brett leende, och meddelar: ”Det är fixat nu!”

”Redan?!” undrar jag, imponerad över hur blixtsnabbt han jobbat. ”Vad var det som var fel?” Eftersom hans mungipor är hotande nära att mötas i hans nacke anar jag att det är något korkat, och mycket riktigt.

”Blindpluggen på avloppsuttaget under handfatet var inte borttagen före avloppsslangen sattes dit”, svarar han glatt. ”Jag har tagit bort den nu, så att vattnet slipper igenom.”

~~~ RIDÅ ~~~
Sensmoral:
Kolla alltid om det sitter en kork i hålet innan du ansluter en slang, ty det är korkat med korkar i hål!

Morsan är cool!

LÄSTE JUST I en bekants blogg att dennas tolvåring inte har mycket till övers för sin mors bloggande. Tänk, så olika det kan vara! Min unge (klasskamrat med tidigare nämnda) tycker – såvitt jag vet – att det är helt okej att jag ägnar mig åt bloggeriet. Dessutom talade hon i förra veckan om att den ena av hennes bästisar tycker att jag är coooooool. ”Min egen mamma är ju så himla vanlig”, lär hon ha sagt.

Gudars, vad häftigt! Jag fyller snart femtio och klassas av en tolvåring som coooooool :oD

Fast vi ska tala lite tystare om att min egen dotter inte brukar använda just det adjektivet. Det mest gångbara är ”knäpp”. Duger det med, bara jag slipper kallas ”vanlig”.

*flinar*

Ett berg av barr och kottar

SNÖN ÖVERGÅR I flytande form i ett rasande tempo nu! Nix snö be­tyder fri tillgång till bland annat barr och kottar, och barr och kottar har vi mycket av här i ”Rucklet”; rentav ett överflöd. Så blir det om man på gården har fyra barrträd med över femtio årsringar på foten.

Det är med andra ord inte långt kvar innan det är dags att tackla årets första trädgårdsbekymmer: vad göra med all denna rikedom av naturens gåvor? För det blir mycket när det väl är hopsamlat/hop­krat­tat, vill jag påstå. Enormt mycket – trots att jag brukar samla ihop det mesta av jättekottarna från den makedoniska tallen och spara dem som tände till braskaminen.

Barr och kottar har en halveringstid som står att jämföra med plu­to­nium (känns det som), så taktiken att lägga dem på hög för kom­pos­tering går bort. Skulle jag göra det funnes här snart ingen trädgård kvar. Det mesta måste således bort, och det är här problemet upp­står.

Bor man i Mariehamns stad måste man transportera detta biologiskt nedbrytbara avfall till en återvinnningscentral. Gott och väl, det kan jag ta. Vad jag däremot inte kan ta, är att man per sopsäck förväntas betala 7 euro (c. 70 kronor)! I mitt fall innebär det en träd­gårds­vår­städ­nings­kost­nad på i runda slängar 150 euro. Det är en jävla stor peng när man har en pension på 650.

Det mest irriterande i sammanhanget är att väninnan S, som bor i eget hus på ett tätbebyggt villaområde ett par kilometer bort men ”på rätt sida om bron”, frejdigt kan ställa sig och elda på sin egen gård. Eh, varför det? undrar ni kanske. Svaret är enkelt: hon bor inte i Mariehamn utan i Jomala, en annan av Ålands sexton (!) kommuner.

Den kommunen är inte en stad, gubevars, så även om husen ligger tätt kan man bete sig som man får ute på landet: samla en hög på gården och tutta eld på skiten. Så icke i staden, där jag bor, och detta pärtar¹⁾ mig något så infernaliskt! Allra mest stör det mig i och med att Ålands totalbefolkning inte är mer än c. 29.000 till antalet och att regelverket kan vara så überolika om man förflyttar sig en kilometer hitåt eller ditåt.

Det vete således katten vad jag ska göra med alla barr och kottar i år. Om det är någon som har ett intresse av detsamma är det bara att komma och hämta – det är alldeles gratis!

¹⁾ åländska; betyder ungefär ”retar mig”

Virka, virka, virka ... randig väska (forts.)

DET SENASTE VÄSKPROJEKTET avancerar. Nu återstår egentligen bara att sy fast handtagen, men det kan jag inte göra förrän knappar­na jag köpt på Etsy levereras. Ja, och så måste jag bestämma mig om jag ska fodra den eller inte. Men det innebär i så fall en dust med mitt hatobjekt numero uno, symaskinen, så det vete katten. Jag har virkat med ett halvt nummer för liten nål, så resultatet är rätt stadigt ändå ;o)




Inspirationen till den här väskan hittade jag hos brittiska Lucy på hennes underbara, färgsprakande blogg Attic24.

[tags: crochet, stripes, bag, tote, cotton, Etsy]

Virka, virka, virka ... randig väska

DET PÅGÅR FÄRGFROSSA i ”Rucklet”! Här är en bild på en under arbete varande väska. Sista handen är lagd vid uddkanten runt öppningen och nu är det dags att börja med handtag. Korta eller tillräckligt långa för att slänga upp på axeln, det är frågan?



[tags: crochet, stripes, bag, tote, cotton, Etsy]

"Det var bättre förr" 2

HM, HUR GAMMAL kan månne min köksfläkt vara?

*funderar*

Pja, den har väl knappa fyra år på nacken, om jag minns rätt. Av märket Futurum och av en riktig basicmodell med på- & av-knapp för belys­ningen och för själva suget ett mekaniskt reglage à la äggklocka med sex distinkta lägen. Inget elektroniskt, blinkande och blippande lull-lull med steglöst justerbar sugnivå eller något sånt. Av, på och vrid till önskad insugseffekt, that's it.

Men det var just det! ”Vrid till önskad insugseffekt” har liksom slutat funka. Eftersom jag ännu inte tagit mig för att skruva ner och isär fläktfanskapet så är min diagnos t.v. inte verifierad, men jag skulle tro att problemet är en liten plastbitsjävel som haft någon form av taggar/kuggar. ”Haft” säger jag, för det är förmodligen dessa som på mindre än fyra år nötts ner så att ikuggningen håller på att ge upp.

Voi perkele! Inte har jag råd att kalla hit någon som kan fixa sånt här och än mindre har jag råd att rakt av gå och köpa en ny fläkt ... Allra helst som min spis (köpt beg. för 4,5 år sedan) även den är på väg till de sällare jaktmarkerna.

(En annan bor ju inte i Skåne, så det är ställt utom alla tvivel att det inte är jag som kammat in den svenska drömvinsten på 214 mille på Lotto.)

Min mamma, salig i åminnelse, hade också hon en köksfläkt av märket Futurum. Den dag hon kastade in kökshandduken för gott var den 22 år gammal och fungerade fortfarande klockrent. Det är på detta faktum jag stöder mig, när jag än en gång kommer till slutsatsen att det var bättre förr. Eller, tja, mekanik hade i alla fall en avsevärt mycket längre livstid än den har idag. Så fy, vad jag blir deppig :o(

En frisk sak med Åland

PÅ ÅLAND ÄR det lätt att vara sjuk (i den mån det någonsin är lätt att vara det). För vanliga sjuk­doms­fall är väntetiden aldrig lång (höftledsoperationer kan vi diskutera en annan gång). Ett exempel:

Lilla A vaknade i morse med halsen totalfast, aj-aj-ont att svälja och en temp på närapå 38°. I det läget är det svårt att gilla läget, om man så säger. Efter ett amatörmässigt försök att lysa och titta i halsen ringde jag jourmottagningen, numera en s.k. öppen mottagning utan tidsbeställning. När sköterskan hört min re­dogörelse blev ordinationen: ”Kom direkt, ta en köbricka så tar vi ett svalgprov.”

Sagt och gjort. 20 minuter senare stegade vi in på mottagningen, fick nummer 72 och konstaterade att på displayen lyste redan 71. Ytter­li­gare 15 minuter se­na­re stegade vi ut, ett obehagligt snabbtest se­na­re och 8 pengar fattigare. Odlingssvar får vi imorgon bitti och om det är positivt ringer doktorn in ett recept direkt.

Snabba puckar, inte sant? Detta är en av Ålands stora fördelar; trans­portsträckan till sjukvården är kort, precis som väntetiden.
(Ja, utom för höft­ledsoperationer då, där väntan i dagsläget är runt 52 veckor).

Sommartider hej, hej!

NI HAR VÄL inte glömt att vi byter till sommartid i natt? En timme framåt ska klockan och ett bra sätt att minnas åt vilket håll visaren ska flyttas är att tänka att det är mot ljuset. Smart, va?

Earth Hour 2010

NI GLÖMMER VÄL inte Earth Hour? Kl. 20.30 lokal tid ska vi släcka våra lampor 1 timme. Det hänger ni väl med på?

Långkokarlördag

DENNA LÖRDAG HAR jag verkligen slattrat bort ... Förutom middags­maten, som blev ett riktigt långkok i form av hederlig, old fashioned kalops. Japp, ni läste rätt. En sån där überhusmanskostlig rätt, som min mamma var en klippa på. Själv lagar jag det inte så ofta, men det händer ibland att det rycker till i traditionsgenen. Som idag.

åländsk råvara

Bortsett denna husmoderliga ekvilibrism har jag ägnat merparten av dagen åt ”vab”. Lilla A kom hem från skolan igår med hög feber (38,5°) och dagen har inte inneburit någon förbättring. Snarare det motsatta, eftersom vi noterade 38,7° strax före middagen.

Så nu återgår jag till att kyla ner tassarna för att kunna lägga en sval modershand på barnets heta panna, till att servera juice, portionera ut hostmedusin och halstabletter – kort sagt: vara mamma.

(Men vem ska ta hand om en mamma när hon är sjuk..? Jo, mamman själv förstås. Vem annars?)

RECEPT > Amerikanska pancakes

GAFFLAN BLOGGADE NYSS om amerikanska pannkakor och då rann snålvattnet omedelbart till i stugan. Som tur var hade jag filmjölk hem­ma, så det var bara te å ställ’se vi’ spisin å grädda.

För att det i framtiden ska bli lättare att fylla ett akut behov av pan­cakes (och framför allt för att slippa jakten på det förlagda recep­tet) kom­mer här det tillvägagångssätt jag använder. Jag gör inga som helst anspråk på att det här är några ”äkta” amerikanare, men go’a är dom i alla fall :o)


Smält 25 g smör.

Blanda i en bunke ihop
- 3 dl dinkelmjöl (eller helt vanligt vetemjöl)
- 2 tsk bakpulver
- 2 tsk socker
- 0,5 tsk salt
- rivet skal från 1 citron

Rör ner 4 dl filmjölk i mjölblandningen, lite i taget. Därefter 2 ägg och det smälta smöret.

Låt smeten stå och svälla i åtminstone 15 minuter innan du gräddar. Använd en plättlagg och kör på måttlig värme.

Kanelhonung är gott till! Det åstadkommer du genom att värma 1 dl honung (eller använda flytande dito) och blanda i 1 tsk malen kanel och eventuellt lite pressad citron.

Virka, virka, virka ... väskor av rutor och hexagoner

EFTER ONÖDIGT LÅNG tid har jag till sist lyckats kämpa mig fram till symaskinen, övervunnit min aversion mot densamma, och således fått mina virkade väskor helt färdiga. Om jag får säga det själv, så tycker jag de blev helt godkända.




Det var lite gassigt på terrassen igår (jo, minsann!) när jag tog bilderna, så färgerna kommer inte riktigt till sin rätt.

Väskorna finns till salu i min Etsybutik. Den ena, den med hexagoner, kan du se om du klickar här och den andra finns här.

[tags: crochet, granny square, hexagon, bag, cotton, Etsy]

Virka, virka, virka ... blomma t.ex. till brosch

EFTER ETT PAR kvällars knåpande har jag fått till ett fungerande mönster till en söt lite blomma med dubbla kronblad och knoppen i mitten fylld med lite polyestervadd. De är tänkta att användas som broscher, men det går ju precis lika bra att dekorera ett diadem, en mössa eller något annat med dem :o)

Cirka 7 cm i diameter blir de med mitt bomullsgarn och virknål 3,5 mm.



[tags: crochet, flower, brooch, pin-back, cotton, Etsy]

"Lik" i garderoben

MEDAN JAG ROTADE i lådorna i min sekretär efter någonting helt annat snubblade jag mitt i allt på några grejor jag sparat efter min mamma. De här extremtypiska brillorna från 1950-talet till exempel:


Med originalfodralet kvar och allt!


Och sen hade jag heeelt glömt bort det här halsbandet, som jag egentligen gillar skarpt. Precis rätt lila nyanser för mig. Bör omedelbart tas i bruk! (Det har hänt att jag klär mig i något annat än islandsolle och jeans.)


Men tänk att jag totalglömt att jag har de här sakerna i mina låddor. Får det gå några år till kommer förmodligen allt jag äger att kännas som nytt.

*funderar*

Hm, då blir det liksom recycling utan att man behöver kånka bort grejorna hemifrån, eller hur?

*funderar lite till*

F-n, vad praktiskt! :oD

Förlorat: våren; senast sedd i södra Sverige

DET SER INTE direkt ut som det är dags att börja spana efter tussilago och blåsippor ännu på ett tag :o(

En listig liten fan

BLAND MINA KÖKSFETISCHER återfinnes denna lilla oansenliga pryl. Men låt er för all del icke förledas av dess ringa storlek, för det är i sanning så att det inte är storleken som räknas! Nog vet vi lite till mans hur irriterad man kan bli efter att man slarvklämt en tub lite här och lite där och det egentligen finns massor kvar fast det inte kommer något ur dem. Den här lilla plastattiraljen har besparat mig många svordomar och gråa hår:


Bekymret är att jag inte för mitt liv kan minnas var jag fått tag på den, för jag skulle behöva flera. Någon som vet..? Det fladdrar omkring ett litet minnesfragment av att jag har sett samma mojäng i metall, men var???

***
*vinkar hej och välkommen till Jenny*

Flipprandets förbannelse

JAG SITTER HÄR med min frukost (det är den på bilden) och begrundar Monkans kommen­tar på mitt före­gående inlägg; framför allt hennes undran om hur jag hinner med allt. Denna fråga tarvar sannerligen ett visst mått av genomtänk, eftersom jag själv för det mesta tycker att jag inte hinner med någonting. Tycker, säger jag, för jag vet ju att det til syvende og sidst är en massa man gör under ett dygn.

Har ni någonsin roat er med att föra bok över precis allt ni företar er under en dag? Om inte: gör det! Det är hälsosamt, för när kvällen kommer kan man konstatera att det förekommer en vansinnig massa verksamhet; småsaker som man inte tänker på, men som vid en slut­summering blir ett flertal timmar.

Men att det är svårt att låta bli att flippra, det har ni väl märkt? Flipprar gör man när man sätter sig i rörelse från punkt A mot punkt B med ett särskilt syfte, men på vägen får ögonen på det ena och det andra som pockar på ens upp­märksamhet.

Flipper kan vara en filt som behöver vikas ihop och hängas över soff­ryggen, ett torrt blad på en krukväxt som måste tas bort eller en bib­lioteksbok som inte ska ligga kvar i köket utan i hallen, för att inte glömmas vid nästa tur till stan. Man studsar helt enkelt runt som stål­kulan i ett flipperspel innan man ”går i mål”.

Medan jag gick i KBT-terapi fick jag en gång som uppgift att göra en enkel planritning över min bostad och sedan dra linjer för hur jag rörde mig i rummen de första timmarna på dagen. När jag lydigt ritat in den första timmen såg papperet ut som en gps-karta över en galen flugas planlösa virrande instängd i en glasburk. Tidsmässigt innebar det att sträckan mellan A och B, cirka tio meter, kunde ta över en timme i anspråk. Skrämmande är bara förnamnet.

Numera försöker jag aktivt träna bort mitt ”spelberoende”, men det är ingen lätt match. Skitsvårt, helt enkelt. Att bryta mönster man följt i ett halvt sekel kräver sin kvinna – eller man. Och eftersom gårdagen var en extremflipprig dag, tänker jag idag inte göra många knop.

[Men att låta bli dammkorvarna i vardagsrummet kommer att bli lika kämpigt som att få en narkoman att avstå från sitt heroin.]

Virka, virka, virka ... halsband & brosch

DET VAR SÅ jädrans kul att virka det förra setet med halsband och armband så jag måste omedelbart ge mig i kast med ett annat. Så här blev resultatet; denna gång med en stor brosch istället för armbandet.



Setet finns till salu i min Etsybutik. För att gå direkt till annonsen klickar du här.

[tags: crochet, flower, brooch, pin-back, necklace, polyester filling, clasp, cotton, Etsy]

And the winner is ... #4

GRATTIS CAMILLA SJUNNESSON! Den här gången var det du som hade turen på din sida och blev dragen som vinnare av det virkade nyckelringshjärtat. Om du mejlar din adress till mig på stjarnkraft [at] aland.net så kommer det på posten.

Tryck i garderoben

VISSA DAGAR, NÄR det bildligen känns som jag håller på att få spatt, brukar jag dra på mig den här t-shirten. Den är köpt från en finsk sajt som heter Mentalwear, vars slogan är ”Radical Shirts for Open-minded Thinking”. Länken går till deras engelskspråkiga sidor och öppnas i ett nytt fönster.

RECEPT > Världens bästa sockerkaka

Bättre sockerkaksrecept än det här har jag aldrig hittat! Dessutom an­vänder jag samma när jag bakar chokladkaka genom att helt enkelt by­ta ut en del av vetemjölet mot kakaopulver.


Sätt ugnen på 175° och flytta gallret till nedersta falsen. Plocka fram:

2 ägg
2 dl strösocker
75 g smör
3 dl vetemjöl (för chokladkaka: 2,5 dl + 0,5 dl kakao)
1,5 tsk bakpulver
2 tsk vaniljsocker
1 dl mjölk

Smält smöret och smörj och bröa en kakform. Blanda mjölken med det smälta smöret.

Blanda vetemjöl, bakpulver och vaniljsocker. (Bakar du en choklad­ka­ka siktar du även ner kakaon och blandar alla torra ingredienser or­dentligt.)

Vispa ägg och socker vitt och pösigt, det vill säga tills sockret löst sig och slutar ”knastra”. Rör i de torra ingredienserna och till sist smör- & mjölkblandningen.

Grädda c. 35 minuter i nedre delen av ugnen.

***
Om du vill göra en citron- eller apelsinsmakande sockerkaka smak­sät­ter du smeten med rivet skal av en citron eller apelsin + c. 1 msk frukt­saft.

Virka, virka, virka ... sommarfräscha bijouterier

SÅNT HÄR KAN man också åstadkomma med virknål och garn. Rätt coolt, eller hur?


Setet finns till salu i min Etsybutik och mera precist ... här.

[tags: crochet, bracelet, necklace, clasp, polyester filling, cotton, Etsy]

Ett tydligt budskap

T OCH HENNES sambo har varit på resande fot. När de kom hem medförde de en present åt mig; en t-shirt helt i min smak ;o)

Tack, människor! It made my day :oD

Hej Bygglov!

”Hej Matte, Mija och Willy!

Nu måste ni komma till Åland och hjälpa min mamma! Hon och jag har bott i vårt hus sen 2005 men hon blir ju aldrig färdig med reno­ve­ring­en. Och nu har hon blivit sjuk också och kan inte jobba så mycket mera, så vi har nästan inga pengar fast jag får så himla lite veckopeng.

Mitt rum har hon hunnit fixa och det är väl ganska okej. Men köket och badrummet är hemska. Jag har inte ens kunnat ha ett ordentligt fö­del­se­dags­kalas sen vi flyttade hit för det är för trångt i vårt kök. När mamma försöker vara rolig kallar hon det för compact kitchen. Jag tycker inte alls det är kul.

Och badrummet är så äckligt så det inte är sant. Fast nu är det i alla fall varmt där. Det var det inte dom första två åren.

Sen fyller hon femti i höst och jag vet att hon önskar sig ett växthus så ni kan väl åtminstone fixa ett sånt? Gärna med nånsorts förråd också, för hon gnäller alltid över att det inte finns plats i källaren.

Jag blir snart galen av att mamma aldrig orkar vara med och göra nån­ting kul. Och så säjer hon alltid att hon inte har råd. Snälla, snälla Bygg­lov, kom och hjälp oss så lovar jag att jag ska titta på alla era program!

Hej då från A 13 år

PS. Mamma tycker jättemycket om Matte och brukar säja att en sån borde alla tjejer ha. Men jag tycker bäst om Willy.”

***Hej och välkommen, Petra!

Senaste krönikan nu i "Kort & Gott"

NU FINNS MIN senaste krönika från Tidningen Åland den 13.3.2010 i min kåserisamling ”Kort & Gott”.

Klicka HÄR så kommer du direkt till sidan där du kan ladda ner den.

Kylskåpsstädning, mitt privata K2

DET FINNS ETT antal hus­hållsgöromål jag bara inte kan lära mig att gilla. Ett av dem är att stryka skjortor, ett annat att städa kylskåpet. Varje gång det är dags för det senare känns det nästan som jag är tvungen att förbereda mig för att bestiga K2 eller nåt. Det är bara så tråkigt. Men nu är det gjort, och jag hittade inte särskilt många ”lik” heller. En slatt chilisås bäst före 2006 och en halv burk äppelmos som begåvats med ett grönt vintertäcke, det var allt.

Som vanligt har jag svurit sammanbitet över dem som designar dessa moderna hushållsapparater. Mitt kylskåp är inte gammalt och borde med andra ord ha ett väl genomtänkt utförande. Ha! säger jag. Vad är det som föreställs vara genomtänkt t.ex. med alla konstiga krumbukter och märkliga prång på de löstagbara hyllorna på dörrens insida? Herregud, det finns ju mellanrum man inte slipper till ens med flaskborste, än mindre med trasan för att torka torrt när de diskats.

*tuggar fradga och sliter mitt hår*

I mitt nästa liv ska jag bannemej bli industridesigner! Under förutsättning att jag inte blir vildkanin på Gotland, förstås ;o)

Kultur-Åland

TROTS ATT LANDSKAPET Åland har ett lite udda läge mitt i Östersjön finns här ett levande och rikt kulturliv! Är man bara intresserad så händer det något näs­tan hela tiden. Och här är vackert också. Naturen och havet är alltid nära, var du än befinner dig.

Ta en titt i den rätt så digra evenemangskalendern eller besök Ålands offi­ciel­la turistportal om du vill nosa lite mer på vår vackra övärld :o)

Unplug it, please!

IGÅR VAR DET St. Patrick's Day och på kvällen följde jag med kompisen S för att lyssna på Iarnród på Parks bar. Hennes lagvigde är en av medlem­mar­na i det här åländska bandet, som främst spelar musik med irländsk anknytning.

Jag gillar verkligen irländsk musik, men har nu en gång för alla konstaterat att jag föredrar att lyssna om de spelar unplugged. Det gör helt enkelt ont i mina gamla öron när ljudet blir för högt, som det tenderar att bli med för­stär­kare i ett litet utrymme.

Videoklippet här nedan har jag lånat från bandets blogg, så att ni ska kunna lyssna på ett spår från deras rykande färska demoskiva ”Kopman Station”. ”Galway Girl” heter låten.

Uppdateringen färdig

SOM JAG TRODDE, det tog hela förbannade dagen att reda ut det som Blogger rörde till :o( Men nu tror jag att jag fått ordning på eländet, och så är det väl bara att ni hojtar till om något fortfarande verkar märkligt ;o)

Nu är det i alla fall hög tid för mat i någon form. Jag missade liksom både lunch och mellanmål pga allt bloggkrångel.

F'låt, jag bygger om

DU MILDE, KAN ni ha överseende? Bloggen ser för överjävlig ut just nu, för jag håller på att uppdatera layouten. Det gick inte riktigt så smidigt som jag tänkt mig, så här är fullständigt kaos. Håll ut! Det blir bättre snart!

Pappa fyller jämnt

IDAG ÄR DET min pappas födelsedag. Hans hundrade, om han hade levt idag, men det gör han inte. Han dog redan 1976, några månader innan min sextonde födelsedag.

Det är sorgligt, men jag kände faktiskt aldrig min egen far. I och med att han och mamma skildes när jag var nio försvann han mer eller mindre ur mitt liv. Han flyttade tillbaka till Sverige, sitt fos­terland, medan vi övriga blev kvar på Åland. Visst vistades vi en del hos honom under skolloven, men det är inte samma sak som att ha en daglig kontakt. Inte på långa vägar.

När jag var tretton valde jag av olika orsaker att inte besöka ho­nom flera gånger och träffade honom bara som allra hastigast en gång till, en sen­som­mardag då jag återvände från en språkresa och landade på Arlanda. Vi spenderade kanske någon timme till­sammans innan det var dags för mig att ta mig till färjan hem till Åland, och ett par veckor senare dog han.

Idag är min egen dotter tretton och jag hoppas innerligen att hon fortsätter att ha en bra relation till sin far. Man förstår inte förrän man blivit vuxen vad det är man går miste om ifall kontakten ute­blir, så enkelt är det. Idag kan jag inte ens gå och tända ett ljus på pappas grav, eftersom han är begravd i sina hemtrakter i Da­larna. Det är inte utan att det känns lite B. Faktiskt.

I'm moving on ...

DET TOG LÄNGE innan jag fattade varför mitt behov att äga ett eget hus har varit så stort, snudd på obetvingligt. Men plötsligt en dag kom jag på det: före 2005 har aldrig haft något ställe som jag så där på riktigt har kunnat kalla mitt hem. Mitt liv har varit ett enda långt flyttande, även om det mestadels har skett här på Åland. Inte mindre än tolv flyttningar på femtio år har det blivit. Det blir i medeltal inte mer än drygt fyra år på varje adress. Uj-uj-uj... Men häng med på en rundtur, vetja!


Hit flyttade hela familjen, mamma, pappa, jag och min bror, när vi kom till Åland 1963. Ett pampigt, stort hus, men med en hopplös rums­in­del­ning, eftersom kåken från börjat varit ett enfamiljhus. Indelat i två separata bostäder blev det inget bra. Vi bodde på nedre våningen och disponerade även en stor del av källaren, hade överdrivet gott om kvadratmetrar men ont om konkreta rum. Brorsan och jag sov i hög- & lågsäng i mammas och pappas sängkammare, för det fanns inga fler sovrum. Det bästa med huset var nog den jättelika altanen och att lekskolan jag gick i låg bara tio meter bort.


1968 (tror jag) gick flyttlasset till den här fastigheten. Där blev det gott om svängrum, eftersom vi hade två hela våningsplan för vårt boende. Plus en väl tilltagen källare. Ett tydligt minne från det huset är lyckan när jag första gången lyckades lösa kryptot i dåtida Vecko­journalen. Himmel, vad stolt jag var! Ett mindre roligt minne är den gång jag utan lov tände ett ljus i en liten träljusstake i mitt rum. Och naturligtvis glömde jag det, med påföljd att även staken fattade eld. Det blev bannor det, kan jag lova. Min pappa hade för­mågan att bli extremt förbannad när det bar till.


1970 separerade mina föräldrar och mamma, brorsan och jag flyttade till det här huset. Fyra rum och kök var det och egent­ligen en bostad avsedd för lärare i den närbelägna skolan. Det jag minns bäst från den korta tid vi huserade där, var den gång jag skulle vara duktig och hjälpa mamma. Hjälpen innebar att jag torkade av alla skåpdörrar en dag medan hon var på jobb. Resultatet var inte riktigt det väntade, eftersom jag i min okunskap tagit ett rengöringsmedel som innehöll massor med ammoniak. Men, nåja, dörrarna blev väl grund­be­hand­la­de för ommålning i alla fall.


1971 var det dags att röra på sig igen. Denna gång till en liten tvåa med kök i den här då helt nybyggda fastigheten. Där blev det trångt om saligheten. Brorsan och jag delade på sovrummet medan mamma hade sin säng i ett hörn i det minimala var­dags­rummet. Under åren på den här adressen kom min första hund in i bilden, den envisa skotska terriern Scotty, och jag blev ihop med min första kille. Det bästa med huset var nog minilivsaffären i bottenvåningen, för det var nära och bra när man behövde handla.


1976 dog min gamla pappa i Sverige. Vi som var kvar här på Åland packade igen och fick mera svängrum med var sitt sovrum och ett jättelikt var­dags­rum. Det konstigaste med den här lägen­heten var att bad­rum och toa­lett fanns i sepa­rata ut­rym­men. Jag minns att det kändes mysko när man hit­tills varit van vid att ha en toa även i bad­rum­met. Och så var det hel­täck­nings­matta i hall och vardagsrum. En ljus, som var hopplös att hålla ren. Sär­skilt som vi hade hund. Ett år målade jag om väg­garna i mitt rum. Tegel­röda blev de, alla fyra. *ryser*


1981 flyttade jag hemifrån till det här charmiga k-märkta huset, till en stor etta med 3,60 till tak. Där fanns både ved­spis och kakel­ugn och tur var det, för vin­tern 1981-82 var både lång, snö­rik och svin­kall. Unge­fär som i år. Vissa mornar måste jag skrapa inner­fönst­ren med is­skrapa för att över­huvud­taget kunna se ut. Bad­rummet hade orange våt­rums­tapet och ett sitt­badkar, men varm­vattnet räckte nätt och jämt till en snabb dusch.


1982 satte jag mig på skolbänken igen och flyttade därför hem till mamma, som då köpte en trea i det här huset. Vi bodde där sam­tidigt som den re­no­verades och det var sanner­ligen ingen höj­­da­re. Men mina tidi­gare er­faren­heter av ammoniak­tvätt av skåp­­dörrar kom väl till pass när köket skulle målas om! Ett märk­ligt minne från den här bo­staden är en inten­siv pe­riod av sömn­gång. En morgon vak­nade jag med ste­reons hög­talar­sladdar kor­sade över sängen. Jag hade helt enkelt bytt plats på hög­talarna under natten. En annan gång hade jag pryd­ligt pillat ner en hel tapet­våd, vikt den dubbel och lagt den på mitt skriv­bord.


1987 flyttade jag hemifrån för gott. Jag hade turen att få överta en trea högst upp i det här huset efter en väninna som skulle flytta från orten. Ini­tialt hyrde jag i andra hand, men så småningom fick jag överta hyres­kon­traktet. Här skaffade jag med tiden min andra hund, golden ret­riever­tiken Selma. Ja, jösses, vilket sjå det var att få en valp rums­ren när man bodde på tredje vå­ningen utan hiss ... Jag tror jag gick ner sex kilo under de första fyra månaderna.


1992 hade jag slutgiltigt trött­nat på att bo så högt upp med hund och fick tag på en tvåa med kok­vrå i den här kåken. Att den dess­utom låg tvärs över gården från mamma var ett plus, för då blev det lätt för henne att rycka in som hund­vakt. Det var en riktigt mysig gavel­lägen­het med rejäl bal­kong mot söder, men jag blev ändå inte så lång­varig, för ...


... jag träffade A:s pappa och flyttade in hos honom 1993. På den tiden var huset klätt med s.k. fattiglappar; urblekta, gröna skivor av asbest, som gjorde att fasaden såg ut att vara klädd med fisk­fjäll. Numera har han bytt till en mer representativ träpanel. Här föddes A och efter separationen bor hon fortfarande halva sin tid på samma adress.


2000 gick våra vägar isär och jag fick via mitt dåvarande jobb en fyra i det här huset. Lägenheten var okej även om köket var i minsta laget, men det fanns två grannar i trappan som gjorde livet olidligt. Tanten som bodde under oss klagade jämt på vilket liv vi förde (påstod t.ex. att jag hamrade och spikade nätterna igenom), och hade för vana att banka i sina element­rör om jag t.ex. körde min hushållsassistent i köket. Och så gubben på övre våningen som hatade barn (särskilt småbarn, som A) och t.o.m. spottade på vår ytterdörr när han gick förbi. Medan vi bodde här kom om­pla­ce­rings­vovven Ruffa till oss; en då ettårig spinone italianotik, helt befriad från hyfs men med charm som få.


2005 gick min mamma ur tiden och jag hittade äntligen mitt lilla ”Ruck­el”, efter att under några år ha ägt en bostadstomt som aldrig blev bebyggd. Härifrån tänker jag inte flytta förrän det är dags att bära ut mig med fötterna först. Nu, äntligen, vid mogen ålder känner jag att jag kan låta rötterna få fäste. Jag undrar om detta vildsinta flyttande genom åren är en bidragande orsak till att jag inte är särskilt int­res­se­rad av resor..? *smakar på tanken* Tja, det är väl inte helt omöj­ligt?

NEEEJ! Nu snöar det igen ...

*bryter ihop av vinterväderleda*

Det är ju bara sk-t på tv

MEN HERRE MIN guuud, vilken jäkla smörja ... Jag tror jag måste kräkas. Vad är det som får människor att ställa upp på sånt här? Och vem är det som bänkar sig framför tv:n för att se på det utan att vara – eller bli – medvetslös?! Vem vid sina sinnens fulla utsätter sig för något liknande utan att vara därtill nödd och under pistolhot tvungen..?


Jag pratar naturligtvis om TV3:s serie ”Svenska hollywoodfruar”. Om TV4:s ”Drömmen om Italien” är rena, rama sk*ten, så ingår det inte ens ett tillräckligt adjektiv i min vokabulär för att be­skri­va detta televisionens definitiva bottennapp.

Men varför har mänskan tittat på det då? undrar ni förmodligen.

Tja, precis som med allt annat här i livet så anser jag att man bör ge saker och ting en chans innan man dömer ut det. Men believe you me, i det här fallet blir det inga fler chanser. Näpp. Jag överväger allvarligt att ”tappa bort” kanalplatsen för TV3, vars tablå kan skryta med ännu fler hjärndöda program än det här.

Ge mig ”Kommissarie Morse”, ”Mord i sinnet” eller någon annan bra brittisk deckare! Eller intressanta vetenskapsmagasin. Då, men bara då, kan vi numera snacka aktivt tv-tittande från min sida. Alla dessa förnedringsprogram, billiga såpoperor och värdelösa pratshower vill jag inte ha. Lika lite som sportsidorna i dagstidningarna.

(Fast Skavlan är faktiskt rätt bra, det är han.)

Frågan är, om det inte börjar bli dags att bortrationalisera tv:n här i ”Rucklet” helt och hållet? Fast ett sånt tilltag får förstås som oönskad bieffekt att A packar och flyttar till pappsen. Och det vill jag ju inte.

*tänker*

Nä, det är väl så att det börjar bli läge för att byta till IPTV. Det verkar vara enda sättet att undgå att drunkna i springfloden av skitprogram utan att behöva vinka adjö åt avkomman.

Bekantskapsbedrövelser

DENNA SÖNDAG ÄR det gamla bästisens A födelsedag; henne som jag berättade om i ett tidigare inlägg. Under normala om­stän­digheter skulle jag gratulera henne, men just nu, i skrivande stund, är jag inte så säker.

Faktum är, att jag är rätt övertygad om att hon inte ens vill bli gratulerad. Skrämmande ögonvittnesrapporter har nämligen nått mig om hur alarmerande situationen börjar bli. För visst är något riktigt fel när en kvinna låter sitt hem – sitt ägoboende, gube­vars – gro igen helt och hållet? Och jag menar helt ... och ... hållet, inte bara lite dammråttor i hörnen och några odiskade tallrikar på bänken. Vi pratar sanitär olägenhet, så illa är det.


Om kylskåpet lägger av, visst ser man till att få det reparerat eller så går man och köper ett nytt? Jo, så gör man, om man är för­ank­rad i verkligheten. Man lämnar inte det pajade skåpet fullt med matvaror i veckotal. Jag vill inte ens tänka på vilken syn som mötte vänninan S, som med sina tonåringar kom för att låna lä­genheten ett par nätter under sportlovet ... Jag blir spyfärdig.

Vanmakten tynger mig mot marken. Det går ju inte att hjälpa nå­gon som inte vill bli hjälpt! Och när det geografiska avståndet är för stort för att man regelbundet ska kunna titta in för att ”hålla koll”, då är situationen hopplös.

Men grattis på födelsedagen A, om du mot förmodan läser det här. Den bästa present du kan ge dig själv är att fatta att det är dags att ta tag i ditt alkoholberoende; inte bara med påtvingade punkt­insatser, utan på riktigt, av egen vilja.

***
*vinkar hej till Madlar*

Välkommen till bloggföljargänget!