OJ, EN SÅN trevlig kväll jag hade igår tillsammans med gamla, goda väninnan M! Hon är sedan en halv evighet bosatt långt härifrån och vi har inte setts så där ”på riktigt” på säkert – tja, vad kan det bli – närmare tjugo år. Tiden har liksom bara flutit på medan vi på varsitt håll har fått barn, jobbat och blivit äldre, och möjligheten att umgås som förr har helt enkelt inte funnits. Men nu bar det alltså till och det var verkligen kul!
Med vissa människor är det bara så, att det inte spelar någon roll hur många år som gått; när man ses igen har det ändå inte passerat mer än någon dag. För visst är det ju så det kan kännas, trots att de fysiska förändringarna vittnar om decennier och inte dagar? Och det hjälps inte, det är något speciellt med vänner från ens barndom/tidiga tonår jämfört med dem man får senare i livet. De var ju med då, i perioden före vuxenlivet.
Talesättet som säger: ”När vår Herre stänger en dörr öppnar han ett fönster istället” känns väldigt relevant just nu. Fönstret mot M har plötsligt slagits upp samtidigt som dörren till väninnan A smällts fast och reglats med sjutillhållarlås och slagbom. Hennes och min vänskap går ännu längre tillbaka i tiden – vi snackar på väg mot fyrtio år – men i det fallet ser det ut som sanden i timglaset tagit slut. Eller, nej, inte tagit slut, förresten. Den har blivit våt och kan inte obehindrat rinna genom kanalen längre.
Vi har inte råkat i luven på varandra, så är det absolut inte. Men jag har blivit obekväm, eller åtminstone är det så jag tolkar saken. För obekväm är man om man vägrar hymla om grava alkoholproblem och istället ”sätter katten på bordet” och talar klarspråk. Då är man ju jobbig. Jobbig som bara den. Då är det lättare att kapa förtöjningarna och flyta vidare med spritströmmen, längre och längre bort från familj och vänner.
Hur gärna jag än vill göra vad jag kan för att hjälpa är jag snart beredd att ge upp. Det är inte mycket man som gammal vän kan göra så länge som den egna viljan till förändring saknas. Snart är en stor sorg det enda som återstår. Och – ärligt talat – ett inte föraktligt mått av ren och skär ilska. Ilska över att en intelligent människa med fina förutsättningar låter tillvaron gå fullständigt överstyr trots att hjälp finns att få och erbjudits.
Finns det någonting jag avskyr, så är det att stå maktlös. Maktlöshet utmynnar gärna i resignation, och resignation är inget för mig.
*håller på att elda upp mig ordentligt*
Nej du, vännen A, vid närmare eftertanke är jag inte beredd att släppa dig ännu! Oavsett vad du tycker, så vänder jag än en gång på timglaset och tänker tammefan hoppa i sanden för att få den genom hålet, om det är det som krävs för att den ska fortsätta rinna.
Med vissa människor är det bara så, att det inte spelar någon roll hur många år som gått; när man ses igen har det ändå inte passerat mer än någon dag. För visst är det ju så det kan kännas, trots att de fysiska förändringarna vittnar om decennier och inte dagar? Och det hjälps inte, det är något speciellt med vänner från ens barndom/tidiga tonår jämfört med dem man får senare i livet. De var ju med då, i perioden före vuxenlivet.
Talesättet som säger: ”När vår Herre stänger en dörr öppnar han ett fönster istället” känns väldigt relevant just nu. Fönstret mot M har plötsligt slagits upp samtidigt som dörren till väninnan A smällts fast och reglats med sjutillhållarlås och slagbom. Hennes och min vänskap går ännu längre tillbaka i tiden – vi snackar på väg mot fyrtio år – men i det fallet ser det ut som sanden i timglaset tagit slut. Eller, nej, inte tagit slut, förresten. Den har blivit våt och kan inte obehindrat rinna genom kanalen längre.
Vi har inte råkat i luven på varandra, så är det absolut inte. Men jag har blivit obekväm, eller åtminstone är det så jag tolkar saken. För obekväm är man om man vägrar hymla om grava alkoholproblem och istället ”sätter katten på bordet” och talar klarspråk. Då är man ju jobbig. Jobbig som bara den. Då är det lättare att kapa förtöjningarna och flyta vidare med spritströmmen, längre och längre bort från familj och vänner.
Hur gärna jag än vill göra vad jag kan för att hjälpa är jag snart beredd att ge upp. Det är inte mycket man som gammal vän kan göra så länge som den egna viljan till förändring saknas. Snart är en stor sorg det enda som återstår. Och – ärligt talat – ett inte föraktligt mått av ren och skär ilska. Ilska över att en intelligent människa med fina förutsättningar låter tillvaron gå fullständigt överstyr trots att hjälp finns att få och erbjudits.Finns det någonting jag avskyr, så är det att stå maktlös. Maktlöshet utmynnar gärna i resignation, och resignation är inget för mig.
*håller på att elda upp mig ordentligt*
Nej du, vännen A, vid närmare eftertanke är jag inte beredd att släppa dig ännu! Oavsett vad du tycker, så vänder jag än en gång på timglaset och tänker tammefan hoppa i sanden för att få den genom hålet, om det är det som krävs för att den ska fortsätta rinna.
Jag tycker du gör rätt i att hålla taget om vännen en stund till. Det är svårt att se någon förstöra sitt eget och andras liv. Å andra sidan är det så vansinnigt svårt att hjälpa någon som inte inser att hon/han behöver all hjälp i världen från sin familj och vänner.
SvaraRaderaHoppas att det faktiskt kan lösa sig :)
Så roligt att ni hade trevligt. Jag har min ena bästis i Stockholm, 60 mil kör man inte i ett nafs. Min andra bästis dog alldels för ung för två år sedan i cancer.Jag är en ensamvarg och jag har faktiskt bara än en RIKTIG bästis här i stan som man kan dryfta allt med.
SvaraRaderaJaa-a, hoppas gör jag också, för det känns verkligen bedrövligt att en av ens äldsta vänner väljer att vända en ryggen av en sån här orsak.
SvaraRaderaDen dag hon inser själv att hon behöver hjälp, den dagen vänder det. Det är jag säker på. Tills dess får vi nog bara stå ut med att "stå i farstun och trampa och inte få komma in"!
SvaraRadera