Mmm ... fastlagsbulle & fläskpannkaka

SOVIT LÄNGE, VIRKAT lite, fikat och surrat med väninnan S nån tim­me, långpromenerat med A och belönat oss med kaffe (inget för A) och fastlagsbulle, lagat fläskpannkaka och strimlat vitkål till middag, diskat, spelat Harry Potter på Playstation med A samt lagat äppel­klyf­tor under täcke av havregryn och vispat grädde till det.


Nu ska vi moja oss med äppelgrejset framför tv:n, eftersom A paxat för att få glo på Melodifestivalen.

Det var min dag det. Hoppas era respektive varit fina! :o)

Virka, virka, virka ... hexagoner

Kunde inte hålla mig ... Började igår:



[tags: crochet, hexagon, cotton, Etsy]

Aldrig mer Moccamaster!

PÅ TISDAG ÄR det fastlagsbullens förlovade dag, fastlagstisdag. I år har vi ännu inte klämt i oss ens en smula av en fast­lags­bulle här i ”Rucklet”, för just i det här fallet håller jag hårt på tra­ditio­nerna. Jag gillar helt enkelt inte att dessa grädd­fyllda bom­ber dyker upp på butiks­hyllor­na näst­intill sam­tidigt som jul­pyntet plockas bort.

Däremot blir det trots allt liiite smyg­premiär denna gång, efter­som A flyttar till sin pappa på söndag kväll och jag i ett svagt ögon­blick lovat henne fast­lags­bulle här hos mig. I skrivande stund pågår därför en enmans­pala­ver om huru­vida bullarna ska köpas färdiga eller om här ska bakas. Hur det än blir med den saken så ska det vara mandel­massa i dem, inte sylt. Inte i någon form. Fast­lags­bulle är lik­vär­digt med man­del­massa, så är det bara.

Bulltankarna får mig för övrigt att asso­ciera till kaffe. Och kaffe, i sin tur, till bryggare ... och bryggare till min @#$&¤/x Mocca­master (KB741 Club­line). Den finns i kåken på grund av att min trogna Braun själv­dog för ett antal år sedan och att det sam­tidigt er­bjöds spe­cial­pris på Techni­vorms lov­ordade bryggare. Det kaffe jag bjudits hos vänner och bekanta som länge lyxat till sig med den sortens bryggare har näm­ligen varit mycket gott, så jag slog till.

Jodå, kaffe blir gott, det är det inget att snacka om. Men själva bryggaren ... *ryser* Det är inte mycket som är rätt med den, förutom färgen (grafitgrå). Här följer en lista på det jag klassar som seriösa tekniska brister hos en så pass dyr manick:

• droppstoppet är manuellt; antingen glömmer man att stänga av det när man ska ta bort kannan eller så har man glömt det stängt när man brygger – lika illa båda två
• droppstoppet håller inte tätt; även om det är helt stängt kommer det alltid en eller två droppar på värme­plattan och pga den höga tem­pera­turen på denna bränns spillet fast på noll­tid
• formen på glaskannans hällpip i kombi­nation med arom­lockets öpp­ning gör att det är snudd på omöj­ligt att hälla upp kaffe utan att det spiller/­rinner kaffe längs kannans ut­sida

• det sistnämnda gör att det vid varje ser­verings­till­fälle söker sig in en liten mängd kaffe under metall­bandet runt kannan som håller hand­taget på plats

  
  (Med tiden blir det alldeles brun­geggigt under metall­bandet. Lägger man kannan i blöt för att diska den löses inte denna gegga upp, utan när kannan är diskad och klar och man ställer den upp och ner för att torka fort­sätter det att rinna brunt vatten från ut­rym­met under metall­bandet. Enda sättet att åt­gärda det här är att skruva loss hela hand­taget från kannan!)

Nästa gång blir det en Philips.

*kastar ondskefulla blickar på den gurglande apparaten och skär tänder*

Plitt, platt över en natt

SPIK I FOTEN har jag inte, men väl en skruv i bakdäcket. Uppdagad i förrgår. Dagen före det var däcket nästan tomt när jag skulle skjutsa A till hennes badmintonträning. Vi tog därför vägen förbi en mack, där jag fyllde på luft och tänkte att ventilen på detta snart tjugo år gamla vinterdäck säkert givit upp.

Natten gick och följande eftermiddag var det så gott som plittplatt igen. Pyspunka eller ventilglapp, tänkte jag. Något måste göras! Och sen slag­side­körde jag ännu en gång i snigel­fart till macken. Macken med stort B, där de alltid är lika tjänst­villiga och service­mindade när en motor-­ointressad kärring som jag rullar in med något fordons­relaterat problem. – Puss på er, pojkar!

Snabbt som ögat var Rödluvan inkörd i hallen, upphissad och av-däckad där bak, och ser man på – satt det inte en liten skruvjävel och flinade där mellan dubbarna! På fem röda sekunder var den avlägsnad, ett s-t-ö-r-r-e hål uppborrat och någon­sorts gummi­material ipetat. På med däcket, ner med hissen och i med luft. Klappat, lappat och klart på tio minuter. Det kallar jag service, det!

Tyvärr fick jag också reda på att efter vintern-rean på däck redan var i full gång. Av min dimension fanns det bara två kvar, endast regummerade dessutom, och mina planerade fyra, fräscha Semperitar åt Rödluvan gick alltså bort. Fan! Jag måste lära mig att läsa tidningarna noggrannare, för någon annons har jag baskemej inte sett ...

*gnisslar tänder*

Nåja, snart är det vår och sen blir det sommar, så tanken på nya vinterdäck kan jag säkerligen skjuta på framtiden. Igen. Med punka-skruven borta går det ju faktiskt att köra på dem jag har. Vore dumt att lägga ut 350 € på en full­pris­upp­sätt­ning idag när man inte vet om man lever nästa vinter, inte sant?

Virka, virka, virka ... axelväska av hexagoner

Min nya axelväska – gjord av 24 virkade sexkanter – är nu färdig och så här ser den ut från ena sidan:


Och så här från den andra:


Den 10 cm breda remsa av svart linnetyg jag måste investera i för att sy axelremmen av räckte precis till en 4 cm bred infodring också. (Bilden är överexponerad för att man ska se något av allt det svarta.)


Inte blev den så tokig, va? Fast A, dottern min, frågade medan jag ännu höll på med virkningen om jag verkligen tänkte visa mig på sta’n med den. ”Skämmigt”, blev utlåtandet, när jag svarade att det skulle jag.

*suckar*

[tags: crochet, hexagon, bag, cotton, Etsy]

Påhittade prylar

SOM ALLA SOM läser min blogg någotsånär regelbundet har förstått, så äter jag rätt mycket yoghurt (nyttiga bakterier för magen, kalk och D-vitamin). Yoghurt är gott och jag tröttnar inte. Det finns ju en sådan uppsjö av smaksättningar att välja på, plus att man kan ta naturell och smaksätta själv.

Vad jag däremot börjar bli rejält trött på är dessa jävla, hopplösa, irriterande yoghurttetror. Ja, enlitersmodellen, alltså. När tetran är tom är den ju inte det. All yoghurt som fastnar på inner­väg­gar­na motsvarar nästan en deciliter, det har jag nämligen kollat en gång.

Det hjälper inte huuur mycket man ruskar och skakar, allt kommer ändå inte ut. Därför fick jag en idé för nå’t år sedan: jag konstruerade helt enkelt en skrapa, lite typ en algskrapa för akvarier.

Projektet involverade ett gammalt bankkort, en stump el-rör av plast och epoxylim. Lagom lång att stoppa hela vägen ner i tetran utan att bli kladdig om händerna och exakt lika bred som tetrans insida. Simsalabim, så lätt det gick att skrapa ur det sista i tetran!

*innovationslampan glöder*


Uppfinningen fungerar således utmärkt, men bör produkt­ut­veck­las. Kreditkortet borde ersättas av samma sorts gummi som finns i slickepottar och skaftet borde vara solitt, vara lite böjt och ha en smula svikt. Men grundidén är faktiskt helt suverän.

*funderar på att skriva till Fiskars*

En annan ”uppfinning” jag gjort är en form av hävstång för min taklampa i vardagsrummet. I ”Rucklet” är det nämligen spänn­papp i taken, och då vill man ogärna göra en massa o-lapp­nings­bara hål överallt. Jag levde med lampan icke-centrerad över soffbordet ett bra tag, medan estetikgenen höll på att få spunk och de små grå var i arbete.

Jag ville klura ut nå’t som inte såg för överjävligt ut, men som skulle tillåta flyttning av lampan både i sid- och höjdled. När brudarna på hjärnkontoret jobbat över tillräckligt många gånger presenterade de den här lösningen:


Nu är det förstås inte meningen att det ska se ut så här. Det ska vara vitmålat, förstås, så det smälter ihop med taket. Men efter att prototypen kom upp har tröskeln för att plocka ner den växt sig allt högre för var dag som går ... Men till sommaren, när jag kan vara ute och spraymåla, då ska den ner!


Här finns förstås också utrymme för produktutveckling. Jag tog nämligen vad jag hade hemma, så materialvalet blev vad det blev. Träplattan borde ersättas av transparent akrylplast, kamstålet av en tunn men lätt sviktande tråd av rostfritt stål och den grova kättingen med en smidig lekare. Men precis som med tet­ra­skra­pan: detta fungerar, och alldeles utmärkt dessutom.

Men nog om denna, rätt okända sida av min personlighet. Nu ska jag uppfinna några nya varv på min mormorsruta – och kanske få till axelremmen till den virkade hexagonväskan.

GAAAH!!! Jag vill också ...

... ha en Matte, och varför inte en Willy med? Mija kan jag vara själv :o)

*kollar på Bygglov och håller på att förgås av avundsjuka över att andra får hjälp med att slutföra sina påbörjade husprojekt*

GAAAH!

Nu blommar det - igen!

MINA KRUKVÄXTER HAR fått spatt! Ja, jag menar det är ju inte ens mitten på februari ännu och först producerar jul­amaryl­lisen en ny, stadig stängel med fyra knoppar, sen börjar båda mina brudorkidéer blomma samtidigt, ovanpå det skjuter zamiakallan nya skott och nu blommar mina ena jul ... eh ... påsk ... öh ... sportlovskaktus också!

Har ni också såna där jul-/påsk-/sportlovskaktusar som är felruckade?

Baka, baka, baka ...

TACK VARE BLOGGVÄNNEN Monkan är det bakdag hos mig idag! När jag tappar sugen på bak och mat är det bara att titta in hos henne och snipp-snapp får man lust att sätta en deg eller laga en sallad.

Den här gången blir det skåprensningdegar igen. Det ena brödet med kruskakli, skållad vete- och rågkross och allt vad det nu var. Det andra innehåller torkade nässlor, nötter och frukt. Bland annat. I båda en obestämbar mjölblandning av dinkel, åländskt grahammjöl, rågsikt och specialvete. Hej och hå ... Men bröd blir det oftast i slutändan; kalljäst länge (minst 4 timmar) och bakat med kärlek. Gott blir det också, om jag får säga det själv!

Har ni förresten sett den danska matlagningsserien ”Bullar av stål”? På grund av att jag är en så usel tv-tittare missade jag den helt när den sändes första gången, och nu har jag lyckats med konststycket att missa de flesta av reprissändningarna också! Voi, vitt... å blått!

Jag har hittills inte inhandlat en endaste liten dvd-box i hela mitt liv (vilket till största delen beror på att det inte finns någon dvd-spelare i ”Rucklet”), men om den serien gavs ut som en box, då skulle jag stå i kö för att få ett ex! Där kan vi snacka bakinspiration på hög nivå, alltså.

*dyker ner i mjölpåsarna*


Nybakt!
Överst kruskakli och ... ähum, tja ... kruskaklibrödet.
Underst en skruvad frukt- & nötbatong.

Vilken värdelös blogg jag har

HÄR FINNES INGET nytt att dela med sig av. Dagen har gått i hantverkandets tecken och väskan av hexagoner börjar närma sig slutskedet. Ja, egentligen skulle jag ha fått den färdig redan idag, men trots att jag drunknar i material i alla upptänkliga former hittade jag ingenting i mina lådor som skulle fungera som axelrem.

Ikväll har jag på skoj börjat på en mormorsruta i jätteformat. Tappar jag sugen får det bli en kudde och orkar jag virka på och göra fler blir det kanske en pläd. Tiden får utvisa.

Just idag befinner jag mig i en bloggsvacka. När jag glider runt och kikar på andras och läser alla komiska och/eller djupsinniga texter känns det som mitt eget bloggande är fullständigt menings­löst. Jag orkar inte vara rolig hela tiden och jag orkar inte tänka stora tankar alla dagar. Fan vet om jag får till såna över­huvud­taget. Någonsin.

Det händer ju för fanken aldrig något roligt numera. Vill jag bli bjuden på fest får jag lov att ordna den själv och inte har jag varit på t.ex. något trevligt bröllop heller på gud vet när. Faktum är att det är separationer som står som spön i backen i bekantskapskretsen nuförtiden.

Och på krogen har man inget att göra mera i min ålder. Jag gillar inte dansband och vill inte bli anvisad till ”gubbhyllan” när jag fortfarande gillar att ”rocka röven av mig” till Jump med Van Halen ... Enda gångerna jag tycks hamna i några sociala sammanhang nuförtiden är på begravning. Ytterst upplyftande.

*avgrundsdjup suck*

Dessutom håller jag på att bli förkyld eller nåt sånt. Musklerna ömmar och huvudet värker. Idag är det faktiskt en riktig B-dag. The bottom is nådd, eller vad man nu brukar säga. Fan, vad jag är trött på att vara singel, mer eller mindre pank och nästan femtio ...

Där ute är det SVART och mitt humör är jävligt GRÅTT, men mormorsrutan blir i alla fall färgglad. Och det är väl så som livet är? Att man får vara nöjd med det lilla.

*rycker på axlarna och loggar ut*

And the winner is ... #1

*irriterande lång trumvirvel*

Grattis Pipi, det var du som vann ett exemplar av min bok Ett band för vänskapen! Den kommer med posten inom de närmaste dagarna.

Nytt lotteri på gång för er övriga; se högra spalten :o)

Bristvara: folkvett

MEN HUR KAN MAN?! Under vår promenad mot centrum igår tog vi vägen över begravningsplatsen. Jag ville passa på att titta till min gode vän Peters grav, eftersom det gått en tid sedan jag var där och ställde dit en lykta och tände ljus. När vi kom fram blev jag chockad. Låt mig förklara varför:

Hans urna sattes ner den 15 januari, så det har idag gått drygt tre veckor. 24 dagar, för att vara exakt. Man skulle tycka att hans barns mor under den tidsrymden skulle haft tid att ta med dem dit åtminstone en gång, men synbarligen inte. Där hade varken plockats bort vissna sorgbuketter eller tänts något ljus sedan mitt senaste besök (då ingen heller hade varit och städat undan mängden av utbrunna gravljus från begravningsdagen). Det är tammefan skamlöst!

Må vara att relationen mellan Peter och hans ex var minst sagt kylslagen ända till the bitter end, men i det här fallet handlar det väl ändå om barnens väl och ve..? Men vad väntar jag mig egentligen av en människa som inte ens såg till att ungarna hade varsin liten ros att lägga på sin pappas grav vid begravningen? De hade stått där tomhänta om inte deras faster med eld i baken lyckades ordna fram detta timmen före samlingen i kapellet.

Jag kan vara vidsynt i många fall, men när det gäller agerandet i den här saken är jag det inte. Skämmas borde hon, mänskan!

*arg så det ryker ur öronen*

Men nu är det i alla fall både skottat och uppsnyggat, och där brinner ett ljus. Tyvärr hade jag slut på riktiga gravljus hemma, så det måste bli ett stort värmeljus istället. Det brinner kanske inte så länge, men det brinner för dig, Peter!

En dag kvar på boklotteriet

En dag kvar av boklotteriet, så ännu finns det m.a.o. tid att delta. Närmare info i spalten till höger!

Till nästa lotteri ska jag se vad jag kan hitta som vinst bland allt mitt hant­verk. Räkna med en ny ”annons” fr.o.m. måndag :o)

Livet är loppis!

VILKEN SLAPPARDAG, ALLTSÅ. Det började med att jag sov ovanligt länge på grund av det var så inibomben varmt i kåken i natt. Jag gjorde nämligen den taktiska missen att rätt sent igår kväll peta in inte bara en pinne utan snarare en stock i bras­ka­mi­nen, vilket resulterade i 23,5°. Det är way too much för att jag ska sova gott i och med att 19° är min vanliga sovrumstemperatur. *flås*

Utåt förmiddagen promenerade jag i sällskap av vännerna T och J in till centrum i akt och mening att besöka en loppis. Det blåste en hemskans kall, pinande motvind och trots att jag var riggad i såväl dunjacka som världens mest osexiga överdragsbyxor hade det faktiskt varit skönare att stanna hemma. Jag avskyr att frysa – och så var det halt också, till råga på eländet.

När vi var nästan framme kom en rådjursbock galopperande i full karriär mot oss, bort från kyrkan och upp mot läroverket. En ungherre i konfirmationsåldern såg det ut att vara, så vi gissade att han hade bommat att det är lördag idag och kyrkgång först imorgon. Såna här spännande nära naturen-upplevelser kan man få när man inte bor i storstan utan på Åland :o)

På loppisen gick det som det brukar numera: när mängden före­mål blir för många stänger kontorschefen där uppe butiken. Därmed missade mina örnögon totalt den glasfågel som T senare kom ångande med åt mig. Tur-tur-tur att hon vet att jag små­samlar på Iittalas munblåsta tippor! Så en liten blågrön, signe­rad ”Tirri” har nu fått ett bo i ”Rucklet” och jag hoppas den ska trivas.


Vi lodade vidare genom stan och tittade på både det ena och det andra, även in till min ”hovleverantör”, Emmaus. Där hittade jag grillstickor i metall, som är något jag länge saknat, och jag tyckte absolut att de var värda sina 50 cent. Ser man saker och ting i ett större perspektiv är det ju faktiskt inte så långt kvar till somma­rens grillmiddagar.

*berömmer mig själv för att jag försöker se saker och ting från den ljusa sidan*

Men nu är det dags att fixa någon form av mat, för sen ska jag ta itu med de fyra sexkanter som fattas för att basen till min virkade väska ska bli färdig.

Trevlig lördag på er allihopa!

Snart blommar löken ... igen!

MÖNSTER > Virkad blommig hexagon

 
LJUSFÖRHÅLLANDENA ÄR BÄTTRE idag, så jag har lyckats plåta lite. Här är en bild på den pentagon som jag konstruerat. En pentagon är till sin geometriska form sådan att det inte går att sammanfoga flera till en plan yta. Däremot kan man enkelt tillverka en boll av dem! Den perfekta mjukisleksaken för en bebis. Du behöver tolv pentagoner för ett sånt projekt.

Edit 10-07-2013:
OBS! Mönstret här är för hexagoner (sexhörningar) och alltså inte för pentagoner (femhörningar), som man behöver för att göra en boll. Av någon anledning hittar jag inte det skrivna mönster jag gjorde för de sistnämnda. Men för den vane virkaren torde det inte innebära något större problem att utgående från fotot lista ut hur virkningen görs. Grundprincipen är densamma som för hexagonen, vars mönster följer härunder.


Eftersom jag av någon märklig anledning blev åthutad för mitt försök att åstadkomma en mer användarvänlig* beskrivning till en blommig hexagon liknande den som av Elizabeth Cat kallas African Flower, har jag valt att skapa en helt egen variant. Detta mönster är således konstruerat och nedtecknat tutto totale av mig själv, men inspi­ra­tio­nen kommer fortfarande från Elizabeths afrikanska blomma. Slut­resul­tatet blir snäppet mer geometriskt till sin framtoning och effekten på­minner lite grann om broderi med långstygn.

*) Med ”användarvänlig” menar jag en så tydlig beskrivning att det blir enkelt även för en oerfaren virkare att åstadkomma ett snyggt slutresultat. Det vill säga detalje­rat förklarat hur man gör så att t.ex. färgbytena blir så osynliga som möjligt. Jag minns alltför väl hur det var för 30-35 år sedan när jag själv var nybörjare; hur frust­rerad jag kunde bli när alla mönster utgick från att man var proffs.

Här är några färdiga exemplar av min egen modell av en blommig hex­agon:


Och här virkbeskrivningen:

förkortningar
sm = smygmaska
lm = luftmaska
lmb = luftmaskbåge
fm = fast maska
st = stolpe
hst = halvstolpe
dst = dubbelstolpe
fusk-st = fuskstolpe

Börja med att virka en luftmaskkedja med 5 lm. Slut ringen med en sm genom den första lm i kedjan.

---

VARV 1
3 lm (=varvets första st = fusk-st), 1 st runt ringen av lm, 1 lm.

Upprepa därefter fem gånger: *2 st runt ringen, 1 lm*. Det ska finnas sex ”hål” när du är färdig, ett för varje kronblad.

Avsluta varvet med en sm genom 3:e lm på fusk-st i början av varvet. Byt färg och fortsätt med den nya färgen med en sm i följande st och ytterligare en i lmb.

---

VARV 2
3 lm (= varvets första st = fusk-st), 1 st i lmb, 1 lm, 2 st i samma lmb.

Upprepa därefter fem gånger: *2 st i nästa lm-båge, 1 lm, 2 st i sam­ma lm-båge*.

Avsluta varvet med en sm genom 3:e lm i fusk-st i början av varvet, 1 sm runt nästa st och 1 sm runt lmb.

---

VARV 3
3 lm (= varvets första st = fusk-st), 5 st, 1 hst i samma lmb.

Virka sedan *1 hst, 5 st, 1 hst* i de följande fyra lmb. Virka 1 hst, 5 st i den femte men byt garnfärg före du drar igenom garnet sista gången på den sista hst.

Avsluta varvet med en sm genom 3:e lm på fusk-st i början av varvet.

---

VARV 4
2 lm (= varvets första fm = fusk-fm), 6 fm, 1 st med nedtag runt varv 2.

Upprepa därefter fem gånger: *7 fm, 1 st med nedtag runt varv 2*, men byt garnfärg på samma sätt som på varv 3 före du drar igenom garnet sista gången på den avslutande stolpen med nedtag runt varv 2.

Avsluta varvet med en sm genom 2:a lm på fusk-fm i början av varvet.

---

VARV 5
3 lm (= varvets första st = fusk-st), 1 st, 1 hst, 1 fm, 1 hst, 2 st, 2 dst i samma m.

Upprepa därefter fem gånger: *2 st, 1 hst, 1 fm, 1 hst, 2 st, 2 dst i sam­ma m*, men byt garnfärg på samma sätt som på varv 3 före du drar igenom garnet sista gången på den avslutande dst.

Avsluta varvet med en sm genom 3:e lm på fusk-st i början av varvet.

---

VARV 6
3 lm (= varvets första st = fusk-st), 7 st, 2 st + 1 lm + 2 st mellan dst på föregående varv.

Upprepa därefter fem gånger: *8 st, 2 st + 1 lm + 2 st mellan dst på föregående varv*.

Avsluta varvet med en sm genom den 3:e lm på fusk-st i början av var­vet.

Klart!

20 år tror jag visst att de var

JAG HAR ETT problem. När andra har problem med att ta sig fram i trafiken i ”snökaoset” – vilket f.ö. får mig att undra över om folk i gemen glömt att vi bor på 60:e breddgraden, där det faktiskt ska vara vinter en stor del av året – har jag ett snäppet större bekymmer: jag får inte bilskrället ut från gården!

För att förekomma alla eventuella spekulationer om att jag är för lat för att skotta, kan jag meddela att det är skottat. I alla fall någotsånär. Tillräckligt för en normalbil att lättvindigt ta sig fram i varje fall. Men med normalbil avses i det här fallet inte min gamla Mazda 323 STW. En brandbilsröd.

Ska jag vara ärlig är det väl inte bilen som sådan det är fel på. Det är däcken. Originalvinterdäcken från 1990 (då bilen var ny och det stod 1,5 på kilometervisaren, nu står det 65.000). De har liksom undertecknad själv blivit lite ospänstiga med tiden, och idag är det jämförbart med att köra omkring på fyra gammaldags telefoner av bakelit. Såna där svarta, ni vet.

Spårdjupet är detsamma som för tjugo år sedan och dubbarna är långa som hajtänder, men det är liksom inget studs i gummit längre. Istället för att låta ïboingð när man sparkar på ett däck hörs ett stumt ïklonkð. Ja, ni fattar va?

Men en annan är ju ekonomisk. I mars/april rear dom vinterdäck, och då – men först då – blir det affär. Till dess får det gå som det går. Kanske kan man surra fast ett betongblock på motorhuven så länge? För att få lite mer tyngd bakom det hela, alltså. Med min gamla, bakhjulsdrivna folkabubbla var det smidigt. Då langade man bara in en säck sand eller två i trunken där fram för att för­bättra bilens köregenskaper på vintern.

*överväger möjligheten att byta bil*

Fast på den kärran frös alltid automatchoken fast på full gas när det blev tillräckligt kallt. Det var inget skoj det heller, vill jag minnas. Nix-pix, det får nog allt lov att bli nya vinterdäck i alla fall. Till våren.

Damm, de e dumt de

MULET OCH SNÖYRA. Min planerade fotografering av Project Pentagon har därmed gått om intet idag och eventuella nyfikna får lov att tåla sig lite.

Virkandets baksida är att stammen dammråttor hastiga tag växer till sig. Jag skulle tro att det föds ett par, tre nya ungar för varje lapp jag knåpar ihop, så idag bara måste jag släpa Ergospacern på en tur runt ”Rucklet”. Fast det finns få saker jag tycker är så full­komligen själsdödande som dammsugning. Finns det förresten någon som älskar det..? Någon som vet med sig att hon/han inte har en masoschistisk läggning alltså.

Visst, det går väl an om man har ett oääändligt antal kvadrat­metrar till sitt förfogande och dessutom anammat en extrem­mini­malis­tisk inredningsstil. Men ont om svängrum är det gott om i ”Rucklet”. Däremot onödigt gott om bohag (fortfarande, trots ivrigt feng shui-ande).

Har jag tur är dammsugarpåsen full och förpackningen med nya tom! Det finns nämligen få saker som är så stimulerande som att ha laga förfall för att skjuta upp till imorgon vad man borde göra idag.

*gottar mig storligen åt dessa, mina egna, visdomsord*

Min hjärna har blivit femkantig!

HEXAGON, TÄNKTE JAG i morse, hexagon ... Och sen tänkte jag: pentagon. Ja, inte som i försvarshögkvarteret i USA, utan som i den geometriska figuren. När jag hade tänkt lite geometriskt en lagom lång stund plockade jag fram virknålen och garnet. Så imorgon kan jag säkert visa hur det blev, det där jag tänkte på :o)

Annars har jag idag gjort något så knasigt som att bada bastu vid lunchtid. Jag kände mig så ruggig och eländig att tanken på en vanlig dusch var rent ut sagt motbjudande. Å, så glad jag är för lilla bastun i lilla ”Rucklet” en sån gång! Sen låg jag rätt länge där i lilla bastun, med lilla frigolitfyllda kudden bakom nacken. Stirrade i taket och tänkte på pentagoner. Mestadels, faktiskt. Det kändes så lyxigt att jag nättopp fick dåligt samvete. För att jag så där vid lunchtid en vanlig onsdag tog mig för att bada bastu och tänka på pentagoner, menar jag.

Resten av dagen har jag mönsterkonstruerat. Och varit en sväng till återvinningsstationen med papper, tetror och plast. Som vanligt tänkte jag att det är hemskt så mycket plast det finns runt allting numera. Minsta lilla broccolibukett är lindad med ungefär en halvmeter färskfolie. Visst är det konstigt att mänskligheten levde och frodades före plasten blev uppfunnen?

Men nu ska jag fortsätta med mitt virkmästeri, så att jag imorgon kan visa vad det bidde!

LÄSTIPS Svart som natten av Ann Cleeves

Svart som natten
av Ann Cleeves

Det är en kall januarimorgon och staden Lerwick på Shetlandsöarna ligger under ett djupt täcke av snö. Korparna seglar fram över den ensamstående mamman Fran Hunter som just har lämnat sin dotter i skolan och är på väg hemåt när hennes blick plötsligt dras till den frusna marken och ett konstigt bylte som ligger i snön. Det visar sig vara en ung kvinna, strypt med sin egen halsduk. Fran känner genast igen henne: det är grannflickan Catherine Ross, som tillsammans med sin pappa nyligen flyttat till Shetlandsöarna från England.

Shetlandspolisen kallar genast på förstärkning från Skottland. Bland invånarna sprids nyheten om mordet blixtsnabbt och rykten om att stadens ensling Magnus Tait är inblandad i mordet börjar florera. När kommissarie Jimmy Perez ignorerar ryktena och istället börjar kartlägga vad som egentligen hänt sprider sig misstankarna vidare och lägger sig som en skugga över den lilla staden. Grannarna kastar illvilliga blickar på varandra och för första gången låser man sin ytterdörr. Alla känner alla, men en av dem är en mördare. Vem?


Mitt betyg: ˜˜˜˜ (av 5 möjliga)

Högst personlig kommentar:
Det här var en av de bättre böcker med en kriminalpolis i huvud­rollen som jag läst på länge. Dess­utom är bokens tema lite annor­lunda än i den ”normala” mord­histo­rian. Det är inget frosseri i bru­talt våld, utan mer in­kännan­de med de olika karak­tärer­nas per­son­lig­heter och lev­nads­om­stän­dig­heter. Jag gillar Cleeves språk! Det flyter bra och känns väldigt natur­ligt utan några irri­terande svuls­tig­heter. Att boken dess­utom är in­läst av min fa­vo­rit­upp­läsare, Katarina Ewerlöf, gjorde inte ”läs­upp­level­sen” sämre ;o)