Jag har varit på cirkus

ELLER, NEJ, DET har jag ju inte, även om Cirkus Maximum sommartid brukar besöka Mariehamn. Men det var känslan jag fick när jag tog mig till Ålands Centralsjukhus igår för att vara med om mitt livs första magnetröntgen. Utrustningen är mobil och inryms i en lastbil, förvillan­de lik ett fordon i en cirkuskonvoj.

Lite nervös blev jag allt när jag fick ögonen på den ”lilla” stickkontak­ten, som via en kabel lika grov som min underarm sköter apparatu­rens elförsörjning. Där är det nog många volt i farten.


Det var sån fart på damen som skötte mackapären att jag inte förrän efteråt fick en möjlighet att ta mig en ordentlig titt på det hela. Aha! tänkte jag då. Vilken otur att jag inte före jag blev inskjutsad var med­veten om att det var en tunnel och inte en grotta. För trots att jag frejdigt satt ett kryss i rutan för att jag inte har problem med trånga utrymmen var det här faktiskt något av det obehagligaste jag varit med om.

Det är trångt när man väl är på plats. Dessutom fälls en ”hjälm” över huvudet, så det verkligen känns som man är fångad i en fälla. Om man mot förmodan inte upplever trängseln och fastspännandet som tillräckligt obehagligt förses man även med hörselskydd, för att stänga ute det oljud som apparaten för. Och den för mycket liv. Alla möjliga slags liv. Tack och lov att man får en larmknapp att hålla i för att trycka på om man får spatt därinne ...


Medan jag låg där i sardinasken hann jag fundera mycket (ett effektivt sätt att hålla paniken på avstånd). Bland annat kom jag fram till att den här typen av undersökning förmodligen blir extremjobbig för så­dana som jag, individer med stort kontrollbehov. Och när jag inte fun­derade, ja, då koncentrerade jag mig på att räkna istället, för man får för fasiken inte röra sig en millimeter medan bilderna tas.

Hela undersökningen tog ungefär en halvtimme. Den hittills längsta halv­tim­men i mitt liv. Men samtidigt en intressant upplevelse! Dels har jag upptäckt att jag är obekväm med trånga utrymmen (bra att veta, om jag skulle få för mig att bli grottforskare), och dels har jag bevisat att jag kan behålla kontrollen, ligga blickstilla och faktiskt överleva det hela.

Att kameran avslöjade att det inte är tomt på kontoret får man väl se som en positiv bieffekt?


När jag kom hem gick jag till växthuset och la mig på golvet. Utsikten där var precis det jag behövde efter min halvtimme i råttfällan.