Om det här med sinnlighet

DET GÄLLER ATT njuta av de små sakerna som Livet bjuder på. Sånt som är gratis. Jag blir inte lyckligare om det i mitt vardagsrum står en gigantisk platt-tv eller om Röda Faran över en natt genomgår en meta­morfos och blir en blänkande Porsche. Men jag blir lycklig – såå lycklig – av den sinnliga doften av en nyutslagen pion.

Gårdagens slagregn ställde till det hos väninnan S, som delade med sig av sitt överflöd. Mina egna har ännu inte börjat blomma. Kan ni kän­na doften..?

En annan form av sinnlighet är förmånen att kunna skapa något med sina egna händer (den lyckan varar kanske inte för evigt, eftersom art­rosen tydligen slagit klorna i min kropp). I gårdagens eländiga regn­ruskväder slog det mig plötsligt att jag visserligen virkat en stor filt av hexagoner och en annan av mormorsränder, men konstigt nog ingen med traditionella mormorsrutor.

Kombinationen regn och en oförutsedd garngåva från Anki blev gnis­tan som tände krutdunken och produktionen gick igång på alla åtta:

Vilken färg jag ska använda mig av för att sammanfoga rutorna åter­står ännu att se. Naturvitt? Eller kanske blekt lindblomsgrönt..? Något ljust ska det i alla fall bli, så mycket har jag redan beslutat.

Vad som däremot är färgsäkert är den artbestämningskvist jag nöp med mig vid min sticklingräd häromsistens, det som visade sig vara en weigela (eller trädgårdsprakttry). Det som från början var hårt slutna knoppar har mitt i allt utvecklats till sinnligt blodröda blommor:

Toppsticklingarna från samma buske som jag satt i jord verkar - pep­par, peppar, ta i trä - överleva och rota sig, och idag skiner solen igen. Är det nu det blir sommar..?

PS. Om någon råkar ligga inne med fjolliga rester av t.ex. Novitas Nal­legarn (eller garn av motsvarande kvalitet) som någon vill bli av med får dessa med förtjusning lämpas över på undertecknad för att an­vän­das i det nystartade filtprojektet :o)