Det ska fan vara enveten,
när man ids blomma fast man är
så liten att man knappt syns.
Allt som oftast känner jag mig som den här pelargonen, liten men envis som synden. Fast blommar gör jag sannerligen inte. Det är nog mer av motsatsen.
Och på tal om jävlar anamma, så snubblade jag igår kväll helt out of the blue på K, en gammal arbetskamrat från fornstora dagar. Det är en dam med mycket jävlar anamma det! Vi har inte setts på femton ...tjugo ... ja, kanske ännu fler år, men det kändes som igår.
Så är det med somlig vänskap, precis som med en pelargon som vägrar låta sig knäckas fast man misslyckas med att vårda den ;o)
Ja, envishet och tjurskallighet kommer man långt med!
SvaraRaderaLeve ihärdigheten!
Kram, Monica
Tänk att det kan vara så där med vissa vänner! Man kanske träffas vart-, vartannat eller var tionde år, men ändå är det som om det vore igår. Inga som helst problem med att sätta igång och snacka och man känner sig "hemma" med dom direkt. Sen finns det andra som man kanske träffat flera gånger under ett år och så går det några månader - och då har man inget gemensam alls längre! Hmmm...!?
SvaraRaderaKRAM
Susie