Det är inte omfånget som räknas, det är den höga envishetskoefficienten

VI SOM HAR trädgård har väl alla lite till mans varit med om att få få­gelfrösolrosor någonstans på gården. Vid ”Rucklet” händer det nästan varje säsong och så även i år. Några stycken riktigt välväxta har jag i en rabatt, men den här, den tar priset.

Rätt upp ur halvmeterslagret med grus har den vuxit och blommar som bara den, sin ytterst anspråkslösa höjd över havet till trots, som ett yt­terst levande bevis på att man med jävlar anamma och envishet nog kan komma någonvart här i Livet!

Envisa är också mina för året nya jordgubbsplantor i en av pall­krags­lå­dor­na. De gav hyfsad skörd och envisas med att producera nya gubbar trots att vi dinglar i sluttampen av augusti.

Mot bakgrunden av dessa två företeelser vill jag avsluta dagens inlägg med ett meddelande till alla insyltade i soppan med det allmänna bo­stadsbidraget i Finland, ingen nämnd och ingen glömd:

Jag är precis lika envis.

Även om lagstiftningen mitt i allt (som ett i sanning märkligt sam­man­träf­fande) är på väg att uppdateras fr.o.m. 1 januari 2015 ger jag mig inte i den här frågan. Inte förrän någon behagar stryka på foten och erkänna att jag har rätt och att de gjort fel.

Ponera att någon haft förstånd nog att göra så ända från scratch, då det hela började för snart tre år sedan. Fatta hur mycket lindrigare det hade varit för alla parter! För att inte tala om hur mycket statliga re­surser – såväl pekuniära som räknat i arbetstimmar – man kunnat spa­ra på att inte hiva denna heta potatis kors och tvärs i maktens kor­ri­do­rer.

Jag undrar ibland hur högt priset för den här komiska långdansen har hunnit växa sig till vid det här laget. Visserligen inte lika kopiöst stort som totalsumman av de bostadsbidrag som FPA snuvat tusentals fin­ländare i s.k. ut­satt läge på genom årtiondena, men säkerligen rätt avsevärt, med tanke på hur många instanser som varit med och vevat några varv med sleven.