Vad som här händer

FÖR DET MESTA känns det som ”Rucklet” och jag befinner oss inuti någon sorts bubbla av vakuum, med stor effektivitet avskärmade från Livet som pågår där runtom. Men ibland händer det förstås – eller hän­der inte – saker. Vissa uppmuntrande, andra inte.

Igår hände det sig inte bättre än att jag skulle hämta mig mera av min osteoporosmedicin, ett preparat som heter Evista och är en s.k. öst­ro­gen­re­cep­tor­häm­mare. Trodde jag, ja! För si, det gick inte, eftersom man i Finland valt att dra bort medicinen från handeln. VAFALLS?!

Läkemedlet, liksom generiska varianter av detsamma, finns visserligen att köpa i Sverige, men är dyrt. Riktigt dyrt. Och om jag inte kan in­för­skaf­fa det inom rikets gränser beviljar mitt fantastiska (ironi i dess högs­ta potens) för­säk­rings­bo­lag Alandia Försäkring/Aktia icke någon sjuk­kost­nads­er­sätt­ning. Plus att frekventa tur- och returresor till Sve­rige definitivt inte ryms in i min budget.

Inte så uppmuntrande.

Samma försäkringsbolag är f.ö. på tapeten även i ett annat sam­man­hang. Försäkrings- och finansrådgivningen, FINE, har [långt om länge] börjat agera i ärendet runt den felaktigt avslagna respektive beviljade premiebefrielsen av min numera icke-existerande pensionsförsäkring. Enligt FINE finns det all anledning att driva saken vidare – de ger mig således rätt – och kommer, om ytterligare ett försök till förhandling med Aktia misslyckas, att för min räkning föra ärendet vidare.

Jädrans så uppmuntrande!

I kategorin ”Vad som inte händer” återfinner vi en total avsaknad av respons från Ålands landskapsregering beträffande mitt ifrå­ga­sät­tan­de av hur de i herrans namn har kunnat överföra min begäran om granskning av FPA:s förvaltning av det allmänna bostadsbidraget till FPA själv – och då dessutom till distriktskontoret på Åland, dvs till lägs­ta möjliga nivå.

I det fallet blir känslan av vakuum väldigt påtaglig. Frågan är bara var detta vakuum återfinns. Det är inte utan att man kan börja misstänka att merparten fyller hålrummen mellan landskapsförvaltande öron.

Oerhört nedslående.

Fast något verkar ändå vara i görningen. Även om kommunikationen med undertecknad tydligen brutit ihop låter ryktet berätta att det i sa­ken lär pågå korrespondens mellan avdelningarna i ”Borgen”, så jag har tydligen lyckats röra runt lite i myrstacken trots allt :o)

Jag ställer mig tveksam till om detta ska anses som uppmuntrande eller motsatsen.

Höstens första stickning är förresten påbörjad nu. Det känns där­emot enormt uppmuntrande! :o)