Vänster eller höger ... eller vänster ..?

DET ÄR INTE lätt alla gånger, när den ena handen inte vet vad den andra vill. Som i fredags, vid mötet med social- och miljöminister Carina Aaltonen vid Ålands landskapsregering (LR), då även vik. av­del­nings­che­fen för hela social- och miljöavdelningen, Carolina Sandell, var när­varande. Båda två uppgav, i princip med en mun, socialvårdsbyrån som adressat för den skrivelse jag ombads inkomma med. Fint så långt.

När jag någon timme senare mejlade denna skrivelse gick den därför till vik. byråchefen vid socialvårdsbyrån, Berndt Ekholm. Döm då om min förvåning, när jag efter knappa tre timmar får följande meddelande:

”Bästa Nina Backlund

Tillsynen över folkpensionsanstalten handhas sedan 1.1 2014 av Ålands miljö- och hälsoskyddsmyndighet ÅMHM. Jag vidarebefordrar därför ditt ärende dit enligt förvaltningslagen 18 §.”

Meeh, vad är nu detta för något?! Det låter ju för fan helt otroligt, att varken ministern eller vik. avdelningschefen skulle ha varit införstådda med den saken!

F.ö. har jag för mig att ÅMHM:s roll som tillsynsmyndighet är att agera i enskilda ärenden, medan det åligger socialvårdsbyrån att

”/.../ ut­veckla, planera, samordna, följa upp och utöva tillsyn över social-, hälso- och sjukvården samt miljöhälsovården och miljövården, så att den är kvalitativt och kvantitativt ändamålsenlig med beaktande av de aktuella förhållandena och gällande bestämmelser.” (N.B. det jag strukit under.)

... samt att handlägga ärenden som gäller utkomstskydd, främjande av social välfärd och före­byg­gan­de av sociala problem. Allt enligt LR:s egen information på webben.

Att FPA kategoriskt bryter mot statsrådets förordning när de räknar allmänna bostadsbidrag är väl för fan i våld inte att betrakta som ett enskilt socialvårdsärende?? Det drabbar hela befolkningen, inte bara i landskapet Åland, utan i hela republiken Finland. Det fasansväckande är, att detta låter misstänkt likt metoden man vid jus­ti­tie­om­buds­man­na­äm­be­tet i Helsingfors använde sig av för att undgå att behöva ini­tiera en utredning med anledning av mitt klagomål.

Gud, giv mig styrka ... *himlar med ögonen* Mera styrka, borde jag kanske säga? För det som jag för ett kort ögonblick inbillade mig att var inledningen av slutet på hela den här allt löjligare historien, ser ju de facto ut att vara inget mindre än början på Akt II, med scenbyte i pausen och en ny rollbesättning in på tiljorna.

Och i knäna har jag borreliaont igen. Plus att eksemet, som hud­lä­ka­ren svor på att jag skulle vara av med för evigt efter de tre, på va­rand­ra följande antibiotikakurerna för neuroborreliosen, har återkommit. Jag behöver knappast poängtera, att jag just nu har rätt lätt för att hålla mig för skratt.