I maj genomgick jag ett antal arbetspsykologiska tester och därefter hölls en palaver med undertecknad, min läkare på hälsocentralen, min arbetspsykolog och min handläggare på arbetsmarknadsmyndigheten, Ams. Avsikten var att planera en arbetsprövning, lämplig både ur medicinskt och psykologiskt perspektiv. Beslutet blev att börja med 4 timmar/dag under en månad följt av ett utvärderingsmöte, där riktlinjerna för en [eventuell] fortsättning skulle kunna läggas upp, baserat på hur den första månaden utfallit.
Gott och väl. Det lät rimligt och jag ordnade själv fram en lämplig arbetsplats för sagda prövning, där det överenskoms att jag skulle börja måndagen den 2 september. Observera särskilt att benämningen är arbetsprövning, inte arbetsträning. Dessa är två vitt skilda saker och bör inte förväxlas med varandra! Prövar gör man för att se om det alls går att arbeta och i vilken utsträckning. Tränar gör man när man ska slussas in på en ny arbetsplats eller lära sig en ny arbetsuppgift på sin gamla.
Veckan efter mötet ansökte jag hos Alandia Pensionsförsäkringar, med assistans av min Ams-handläggare, om sagda arbetsprövning samt rehabiliteringstillägg för prövningstiden. (I sammanhanget bör nämnas, att rehabiliteringstillägget höjer den invalidpension jag tidigare beviljats med 33 %.) Enligt föreskrifterna bifogade jag ett nytt läkarutlåtande (vilket i ordningen har jag tappat räkningen på) och en omfattande yrkesplan, som arbetspsykologen sammanställt.
»Ska vi slå vad om att de hittar på något sätt att avslå den här ansökan?» minns jag med stor tydlighet att jag sa åt Ams-damen, när jag satt hos henne och fyllde i blanketthelvetet.
»Nej då!» svarade hon. »En arbetsprövning på tre till sex månader brukar de alltid godkänna, under förutsättning att det handlar om minst fyra timmar per dag.»
Jojo, tänkte jag, som vid det här laget känner mina löss synnerligen väl på gången. Därför blev jag inte heller, ärligt talat, särskilt förvånad när mina misstankar ett par veckor senare besannades. En börjar ju bli en smula luttrad vid det här laget, om jag så säger.
Rehabiliteringsstöd, dvs invalidpension, har jag för all del beviljats, ända t.o.m. 31.10.2014. Interimistiskt pga att mitt ärende ligger som ett överklagande hos Försäkringsdomstolen, men dock. Men yrkesplanen godkändes inte, eftersom (citerat direkt från Alandia Pensionsförsäkringars följebrev, inklusive stav- och språkfel och med det mest häpnadsväckande festilat):
/.../ Från nämnda planen framgår att den sökta arbetsprövningen omfattar en månads tid med arbetstid på 4 timmar/dag. Eftersom den yrkesinriktade rehabilitering som arbetspensionsbolagen kan bevilja torde alltid ha ett klart syfte till ett ärligt försök att återgå till fulltidsarbete ber vi Er komplettera nämnda planen med fortsatta åtgärder om hur arbetsprövningen fortgår till full arbetstid. Vi påminner om att den maximala längden för en arbetsprövning är 6 månader och konstaterar att en av de mest vanliga planer innebär arbetstid på 4 h/dag under den första månaden, 6 h/dag följande samt full arbetstid på 8 h den sista månaden, tot. 3 månader.
samt
/.../ Ifall Ni inte vill komplettera Er plan med syfte till full arbetstid ber vi Er meddela oss. I så fall kommer vi tyvärr högst antagligen att avslag Er nuvarande rehabiliteringsplan med 4 h/dag under en månad på grund av att vi inte ser den som endamålsenlig eftersom full arbetstid inte ämnas ens bli provad.
– och då avser jag inte den undermåliga svenskan
Nu är det nämligen så här, att den här tanten kommer aldrig mer att vara i stånd att ha ett heltidsarbete. Den här tanten skulle vara mäkta nöjd om hon uppnådde en sån kapacitet att hon klarar av ett arbete på deltid. Den här tanten har smällt in i väggen en gång för mycket, har bestående, kognitiva men av en borreliainfektion, har artros och sannolik psoriasisentesit och vill helt enkelt inte jobba heltid mera. Så att ens försöka arbetspröva till heltid är a waste of time.
Men enligt Alandia Pensionsförsäkringars sätt att se på saken har man inget värde för dem om man inte jobbar heltid. Förklaringen torde vara enkel. På en heltidsanställd håvar man in mycket mer i arbetspensionspremier än på en deltidare, så intresset för att rehabilitera en kund tillbaka till något annat än heltid är förstås lika med noll. Det här resonemanget finner jag högst märkligt. Även om premieintäkten blir lägre, så är det ju trots allt en intäkt, icke sant?
*ruskar förundrad på huvudet*
Fast under de sistlidna snart fem åren (!) har jag ju gång på gång fått kvitto på att varken humanism eller logik är särskilt utmärkande drag hos nämnda bolag. Och jag har sagt det förut, men säger det mer än gärna igen: det finns få saker i Livet jag ångrar lika djupt, som de tillfällen jag var så urbota blåögt korkad, att jag helt av egen, fri vilja tecknade någon som helst försäkring i den här åländska försäkringskoncernen.
Att systerbolaget, Liv-Alandia, duckande bakom försäkringsjättens Aktia breda ryggtavla, samtidigt fortsätter att neka mig premiebefrielse på min individuella pensionsförsäkring var inte annat än väntat. Det är ju samma, feta börs det handlar om i slutändan.
Men jag har ju vinbärslikör på kommande, egenodlad basilika att piffa upp tråkmaten med, ett fång lysande, gula solhattar utanför Glaspalatset och, sedan imorse, en burk sylt på vita vinbär till vintern! Så fu*k you, alla försäkringsbolag! Så länge jag kan finna glädje i såna här enkla småsaker kommer jag inte att sluta slåss mot er!
Det här med att råka ut för "Moment 22" är hemskt jobbigt! Man blir nästan sjuk när man på alla sätt envist försöker få sina "motståndare" att agera LOGISKT eller förstå rena fakta utan att lyckas!!
SvaraRaderaEftersom jag tidigare jobbade i en bransch som bara hade yngre män som kunder, så har jag ju under åren råkat ut för en del såna saker. Eftersom jag var "specialist" på något som alla män anser sig kunna - utan att dom kan det - så inträffade det ett antal gånger att dom bara inte lyssnade. Dom ville nämligen inte att jag - som kvinna - skulle ha rätt eller ens kunna. Skitjobbigt!
Logik är en svår konst, bemästrad av ett fåtal. Åtminstone verkar det vara så, och i vart fall i försäkringsbranschen.
RaderaAtt vara tjej och fena på "killiga" saker är ofta inte särskilt populärt, men jag har en känsla av att det är bättre i de yngre generationerna. Klart bättre.
Ja, jösses... Jag upphör nog aldrig att förvånas över deras sätt att behandla dej. Det är tammefan för jävligt!
SvaraRaderaHar de (blodhundarna) redan snusat fram det här inlägget och loggats på din blogg? ;)
Pipi
Inte via offentlig(a) IP-adress(er). Men jag har noterat några s.k. privata, åländska IP-nummer, som jag inte känner igen som "vanliga", regelbundna besökare. Med osedvanligt intresse för just de inlägg som berörs av samma elände, bör väl tilläggas. Så inte vet jag. Kanske är det någon som på fritiden roar sig med att informera sig om mina synpunkter ..?
RaderaEFtersom jag har arbetat i en mycket närstående branch undrar jag:I vilka paragrafer i försäkringsvillkoren står det här? De är skyldiga att hänvisa till de paragrafer där detta framgår klart och tydligt och som du fick när försäkringen tecknades. Annars är de ute på hal is kan man lugnt säga.
SvaraRaderaKram /Kerstin
Nå, det du säger är precis det jag sa åt en annan jag pratade med häromdagen! Det uppges inga som helst referenser till vilket/vilka lagrum det här kufiska kravet grundar sig på, som det ju bör i ärenden av den här naturen, dvs ett ärende som rör yrkesinriktad rehabilitering enligt arbetspensionslagarna.
RaderaDessutom har vi faktiskt i Finland en förvaltningslag, som arbetspensionsbolagen ska rätta sig efter om det inte i de "produktspecifika" lagarna (som Lag om pension för arbetstagare, Lag om pension för företagare osv) framkommer något annat - vilket det inte gör i det här fallet. Och om jag inte minns alldeles fel måste man enligt denna, förvaltningslagen, alltid uppge paragraf si och moment så, om man inte tänker vara helt ute i blåsten, utan ha fötterna torra.
Men håll i minnet, att detta är samma bolag som 2009 (!) avslog min första ansökan om yrkesinriktad rehabilitering med motiveringen att jag enligt Lag om pension för arbetstagare (som var fel lag i mitt fall, som sorterar under Lag om pension för företagare!) inte skulle ha rätt till densamma! Där uppkom mitt första besvär till Besvärsnämnden för arbetspensionsärenden.
Nämnden skickade ärendet tillbaka för ny behandling. Efter denna hade jag märkligt nog rätt till rehabilitering, men då bestämde sig sakkunnigläkaren med ens för att jag var för sjuk för att det skulle vara ändamålsenligt. Efter det började den riktiga rumban, som pågick i 7/8-delstakt ända tills de plötsligt bestämde sig för att jag - poff, över en natt - plötsligt var fullt arbetsför.
Efter det levde jag på arbetslöshetsersättning i ett år, till jag fascinerande nog blev arbetsoförmögen och invalidpensionär igen - även retroaktivt under det gångna året. Men medan detta pågick hann jag med nästa besvär till Besvärsnämnden för arbetspensionsärenden. Den här gången rättade de dock inte hela vägen, så nu gick eländet vidare till Försäkringsdomstolen.
Hos FD ligger det fortfarande. Men nu har jag alltså blivit interimistiskt invalidpensionerad ända till 31.10.2014, så det överklagandet har egentligen tjänat ut sitt syfte *suck!* Istället får jag väl börja förbereda besvär nummer tre till Besvärsnämnden, gällande de konstiga krav som ställs på hur min arbetsprövning ska arrangeras för att de ska bevilja densamma.
Den här historian tar aldrig slut. Men så länge som inte jag heller har gjort det, så länge fajtas jag med näbbar och klor för att det ska göras om och göras rätt!
Och som jag har sagt förut: ju längre man ruskar på träden, desto fler apor faller det ner ;o)