”Slutklämmen” på årets äppelsäsong

RESERVDELEN TILL FRUKTPRESSEN kom hem igår, så kvällen var vikt för pressning av äppelmust. Den här gången fungerade allt klanderfritt och fram­åt ettiden på natten skruvade jag korken på den sista flaskan. Mer­par­ten är råmust, som åker i frysen i PET-flaskor, men jag pastöriserade också c. 5 liter, bara för att inför framtida pressningar undersöka vilken hållbarhet man då får.

Kulören ändrar dock. Det pastöriserade till vänster, råmusten till höger.

Ungefär åtta deciliter råmust satte jag undan för att testa reducering till si­rap. Här står kastrullen och bubblar glatt på spisen:

Ungefär en och en halv timme senare hade mängden reducerat ner till cirka en deciliter en trögflytande sörja, syrlig och med en distinkt smak av äpple och lite kanel, för jag lät en stång koka med ungefär halva tiden. Med facit i hand hade det räckt med mycket mindre reducering, för nu är konsistensen inte flytande utan mer som gelé – men helt utan några som helst tillsatser.

Mitt i sirapskoket vittjade jag postlådan. Som tur var inga räkningar idag, men ett stort, brunt paket från en annan öbo, Kerstin på Öland. Eh? tänkte jag, något brydd. Käraste Kerstin hade i och för sig tidigare under hösten lovat mig frön från praktvädd och blåparasoll, men en förpackning av den här dimensionen ..?

Och si, i paketet låg – förutom fröna – både garn och broderi, som Kerstin påstår att hon inte har glädje av själv. Vilken hjärtevärmande överraskning! Så jag kan inte annat än niga och tacka, både för nästa sommars bloms­ter­fäg­ring och den stundande vinterns hantverksfröjd? TACK! ♥

Dagens verkliga slutkläm blir en bild på min ostmacka, för nog är det sen ändå en yn­nest att i slutet på oktober ännu kunna skiva upp egenodlad spets­paprika på smörgåsen!

Om att tugga sådant man bjuds innan man sväljer

TANKAR RUNT DIETRÅDEN jag fick i förra veckan:

Hur schluugt är det egentligen att rekommendera en människa med tung ärftlig belastning för kranskärlssjukdom och diabetes att börja ”berika” sin mat med fett, fett och mera fett, för att försöka provocera fram en vikt­ök­ning med 1 kg (!) i veckan? Detta dessutom efter en konsultation som va­ra­de mindre än en halvtimme, inte inbegrep tagning av anamnes och utan att öda tid på att väga och mäta patienten före, än mindre göra en analys av nuvarande fettprocent i kroppen.

Och sen då, när jag med denna överkonsumtion av fett i alla dess former nått den önskade vikten? Vad är det tänkt att då ska hända ..? Med fortsatt samma, för mig högst onormala kosthållning, skulle jag gissningsvis öka ännu mera i vikt – och börja lagra in ohälsosamma fettdepåer runt alla inre organ, förutom på den sårbaraste punkten: i hjärt-kärlsystemet.

Så nä, jag fortsätter nog att äta som jag alltid gjort, dvs hyfsat fettsnål och näringsriktig mat. Det är helt enkelt mängden av den jag måste försöka öka på, inte på intaget av rent fett i form av helfeta ostar, ren vispgrädde, olja på och i allt, helmjölk, smör/margarin i mängder och söta syltar, marmelader och juice!

Så säger mig mitt sunda förnuft när jag väl fått ägna mig åt det jag brukar göra mellan varven, det vill säga tänka lite själv.

Vad är väl ...

... MÄNGDEN LÖV SOM måste tas om hand på den egna gården jämfört med detta? I Mariehamn, de tusen lindarnas stad, finns det lii-te att göra när hösten kommer :o)

Bilden tog jag igår i början av min och kompisen Y:s lilla, nätta efter­mid­dags­pro­menad, som tog oss runt hela, halva stan. Den här under är tagen när vi kommit knappt halvvägs, nere vid västra hamnen, där en promenadväg är anlagd precis längs med stranden. Fint!

Klicka på bilderna för att kunna ta dem till dig i större format.
Sen har jag funderat lite på det här med dietföreskrifterna jag fick i förra veckan. Och funderat en smula till. Men vad jag funderat mig fram till ska jag ta en annan gång. Så njut av bilderna här ovanför istället och av att jag för en gångs skull avstår från att lägga ut texten ;o)

”Mer energi åt folket!”

FÖRSTA DAGEN PÅ mitt nya liv som kalorikonsument. Så här pass enkelt kan man energiboosta sin vanliga frukosttallrik. Det som tillagts till vad jag normalt brukar äta är fetstilat.

naturell 2,5 %-ig yoghurt
en rejäl skopa 10 %-ig gräddkvarg
1 banan i skivor
en klick äppelmos
0,5 dl ekohavregryn
10 hackade mandlar
några russin

Jag vet inte hur pass många extrakalorier den här förändringen innebär, men att det blir fler är i alla fall säkert :o)

Dagen har jag annars börjat med att underteckna en anhållan om för­säk­rings­er­sättning riktad till mina goda vänner på Aktia, som administrerar den ifrågavarande försäkringen för Alandia Försäkrings räkning. Ska vi tro att det hela kommer att gå som på räls ..? Knappast, om det går som det brukar.

Av skadan vis har jag därför i preventivt syfte redan vidarebefordrat den ak­tuella dokumentationen till Försäkrings- och finansrådgivningen, FINE. Det är förmodligen lika bra att ha dem med på tåget redan från start ;o)

900 till

IDAG HAR JAG varit på dietistkonsultation, medförande en matdagbok för tre veckor. Hej och hå ...

Nåväl, på plussidan noteras att jag äter väldigt hälsosamt. Dessvärre för hälsosamt för att gynna en önskad viktuppgång. Minst 900 kalorier till mås­te jag få i mig per dag, gärna genom att som mellanmål proppa i mig nötter, russin och torkad frukt.

Vete f-n hur det ska gå till, för jag kunde vid min efterföljande tur till mat­butiken konstatera, att inköp av saker som ligger på ett kilopris på 19,00-36,00 €/kg sannerligen inte ryms in i min smala hushållsbudget. Och de­fi­ni­tivt inte när det snackas om ett par hundra gram om dagen.

Men ett annat plus i sammanhanget är att jag gärna får koka min gröt på grädde om jag vill, äta mina mackor med mycket fett på och med för­tjus­ning tre olika pålägg, hutta i mig ren olja, dränka eventuella kak­bitar i såar med vispad grädde och så vidare. Till hänget i tv-soffan rekom­men­de­ra­des jag förresten att välja bort ”magra” popcorn till förmån för chips. Det ni!

+1 kg i veckan är målet tills jag spränger 55 kg-snöret ... så jag tar väl mig ett mellanmål då :o)

Tvära kast i Livet

DET HÄNDER SIG någon enstaka gång, när någonting exceptionellt in­träf­far, att min tanke nuddar vid att man kanske ändå borde bli lite religiös. Ba­ra för att blidka makterna liksom. Igår var det en sådan dag.

Röda Faran, som jag trott vara förlorad för evigt och vars nästa destination skulle bli skroten, skulle igår få bogserhjälp till bildoktorn. Men innan det be­hejet sjösattes ville tekniskt kunnige vännen M kolla om det gick att lo­ka­li­se­ra vad som egentligen pajat. Fine, tyckte jag, men gick själv in för att ko­ka te och bevaka limporna jag just stoppat i ugnen.

Några minuter senare dök M upp i köksdörren.

– Eh... jag är inte färdig att åka ännu, sa jag, för jag har bröd på gräddning.
– Ingen fara, svarade han, och pekade ut genom fönstret.

Bilen, gamla skrället, stod på sitt vanliga ställe på gårdsplanen och inte på platsen dit hon blivit inskuffad på lördagskvällen!

– Va?! sa jag. Hur ..? Den driver ju inte på någon av växlarna!
– Jo, nu gör den det, svarade M.
– Men vad var det som var fel? Vad gjorde du för att fixa det?
– Ingenting, sa han, och höll upp sina skitiga händer. Magical hands, fast­slog han, flinade brett och vände sig mot diskbänken. Vilken tvål ska jag an­vän­da?

Så tja, än en gång är det bara att konstatera att undrens tid icke är förbi. M hade inte gjort någonting annat än att starta motorn, lagt i en växel ... och kunnat köra. Arbetsteorin är att någonting måste ha hamnat lite på sned, när Lilla A i lördagskväll fick ”kärringstopp” i grindhålet. Detta något halkade inte på rätt när hon försökte köra vidare, icke heller när jag gjorde det, men mirakulöst – eller snarare typiskt – nog när M, av hankön, satte sig bakom ratten.

Fan lär ju bli religiös när han blir gammal och i samband med att såna här vardagsmirakel inträffar är det fara värt att inbitna ruckelhäxor blir det­sam­ma. Men som man nu är gjord av segare virke än Lucifer himself, så är detta ett snabbt övergående svaghetstillstånd ;o)

”When it rains, it pours” – ännu en gång

... ÄR ETT BRA uttryck från den anglosaxiska delen av världen. Man tycker väl att det hade räckt att fruktpressen skar ihop under första pressningen, långt innan alla äpplen hunnit bli till must, men si, det tyckte inte Makterna. Nänä, inte ska Ruckelhäxan komma här och inbilla sig att Livet plötsligt skul­le ta och vika av på en mindre gropig stig inte!

Istället skar bilen – stackars, gamla Röda Faran – ihop igår kväll när Lilla A skulle mörkerövningsköra sig hem till sin andra adress. Helt out of the blue slutade skrället dra på någon som helst växel, inte ens på backen. Något har m.a.o. seriöst havererat även i detta fall ... och hundralapparna som inte finns fladdrar glatt iväg mot solnedgången.

Jaja, det är som det är och de medel jag budgeterat för dietistkonsultation (för att få rätsida på min viktnedgång) får istället så vackert flyttas till kon­tot ”Un­der­håll och reparationer”. Ska man försöka se något positivt i det hela är det ett annat ordstäv som kommer för mig: ”Hungriga hundar jagar bäst.”

Men, ändå ... Ibland undrar jag helt ärligt vad fan det är för mening med att fortsätta kämpa på, när det ändå alltid lurar en ny katastrof bortom krönet av varje himmelshög uppförsbacke av motgångar man med näbbar, klor, blod, svett och hinkvis med tårar lyckats sega sig över.

Presstopp!

I ONSDAGS ANLÄNDE fruktpressen, igår satte jag igång. I avsaknad av en riktig fruktkvarn för att krossa äpplena provade jag mig igenom allt från att hacka med kniv till att köra i blender innan jag till slut kom fram till att min gammaldags veva-för-hand-rivare var det som gick fortast och gav bäst re­sultat.

Men att veva sig igenom drygt två fulla bananlådor med äpplen ..? Nä. Så goda vännen P ryckte in och lånade mig sin matberedare med rivskiva och sen blev det, bortsett från att det var oväntat trögt att skruva pres­sen, lite fart på produktionen ... ända till pressning nummer 3 vill säga.

Halvvägs färdigpressat gick det plötsligt inte att skruva varken neråt eller uppåt. Däremot konstaterade jag att det började samlas en hög fina me­tall­spånor runt gängstången. Aj, aj, att det gått så trögt berodde helt klart på att den invändigt gängade, cylindriska delen som stången skruvas genom inte var i skick!

Så där blev det presstopp, med presskorgen halvfull av rivna, ännu inte fär­digmustade äpplen, blott fem och en halv liter färdig must och långt mer än en hel bananlåda med opressad frukt. Och där befinner jag mig fortfarande. Vi får väl se vad den brittiska leverantören – som jag naturligtvis omedelbart kastade mig över per mejl – kommer att åstadkomma för att lösa detta.

Var jag befinner mig på irritationsskalan? Tja, någonstans i trakten av -7.653.896,2. Typ.

För att inte gå i tak lugnade jag nerverna med att virka färdigt ännu en man­dala. Denna gång i milda, barnkammarvänliga färger. Lite söt blev den, inte sant?

Nyfunnen kunskap

UNDER DEN SENASTE tiden har det inte fungerat så där häpnadsväckande bra att surfa. I princip varje gång jag försökt öppna en nya sida har jag fått felmeddelandet: "Den här sidan är inte tillgänglig" (eller nåt i den stilen). Det har krävts tryck på knappen "Hämta sidan igen" gång på gång på gång innan allt har kunnat ses. Oerhört irriterande! Framför allt som det satt käppar i hjulet bl.a. för att sköta bankärenden on-line.

Nåväl, om utifall att någon annan har samma bekymmer tror jag mig ha hit­tat en lösning. Jag vet inte hur knepet fungerar på olika Windowsversioner, men logiskt sett torde det inte vara någon skillnad. Själv kör jag Windows 7 Professional.

Gör så här:

• Öppna nätverks- och delningscentret.
• Klicka på länken "Ändra inställningar för nätverkskort" (i Win7Pro finns denna till vänster i bild).
• Peka på symbolen för din nätverksanslutning och högerklicka; välj därefter "Egenskaper".
• Markera raden där det står "Internet Protocol Version 4 (TCP/IPv4)"; välj därefter Egenskaper".
• Markera rutan "Använd följande DNS-serveradresser:" och skriv i den första rutan in 8.8.8.8, i den andra 8.8.4.4. Detta är två av Googles egna namnservrar.
• Klicka "Ok" hela vägen tillbaka.

Om den här manövern löste ditt problem föreslår jag att du snokar reda på din nätverksleverantörs namnserveradresser istället och byter ut dem som går till Google. Jag har bytt till två av TeliaSoneras DNS-serveradresser och sidladdningsproblemet är fortfarande ur världen.

DNS = Domain Name Server, namnserver på svenska.

Upcycling!

FRUKTPRESSEN ANLÄNDE IGÅR. Till veckoslutet ska här pressas äpplen! Men då behövs det flaskor. Mängder av flaskor. Som ska diskas och ställas att torka.

Har man ingen flådig torkställning för flaskor får man ta vad man har. Pres­sen kom packad med stora klunsar av vad som liknar fogskum. Stickor har jag i parti och minut. Med dem inkörda i skumklumpen löste jag problemet ganska geschwint :o)

Ett annat exempel på återanvändning av sådant som andra kasserat är hö­gen med metallringar till kommande mandalavirkningar. De var stommen till en sådan där långsmal rispapperslampa, som jag fick med mig på köpet när jag fyndade mitt ”nya” köksbord. Med en stunds blötläggning i hett vatten lossnade limmet lätt som en plätt och jag har fullgott material till många mandalas :o)

Och vad mandalas beträffar färdigställde jag nummer två igår. Havets för­änderliga nyanser, sand, sten, klippor och drivved har tjänat som inspiration. Nästa jag gör ska bli i riktigt babymilda toner, perfekt att hänga ovanför någon gullunges spjälsäng.

Lite trolleri inför skolfoto med tema

IBLAND ÄR DET tur att man är något av en hamster och att lilla mamma därförinnan var av samma sort :o)

Min gamla sammetsklänning, ett par urmodiga pumps, mormors metervis med fejkpärlor, strassclips à la glada 1980-talet, ett sammetsband upp­hottat med en remsa möbeldekorband och lite knallrött på läpparna och simsalabim har man trollat fram en riktig 1920-talsdonna!

Visst börjar hon bli farligt fager, min Lilla A? Jag tror att tiden är kommen för att gräva en vallgrav runt gården ... ;o)

Mandala-laa!

MAN TAGER ETT stycke rostig ring av metall, bärgad från någon skrot­container någon gång för länge sedan. Lackar densamma för att låsa fast rosten. Gör sedan ett djupdykning i lådan med garn, rotar fram en virknål och låter skaparlusten flöda. Den kreativa virkningen förenas därefter med ringen och ta-daa, man har gjort sig en mandala!

Denna min första är 35 cm i diameter, men jag är väldans sugen på att gö­ra en ännu större. Kanske till sovrummet i en mildare färgskala.

Nöjd är jag i alla fall, so far. Inspirationen kommer, som så många gånger förr, från Lucy med bloggen Attic24. Men varken färgval,mönster eller mon­teringsmetod överensstämmer med hennes, som förstås är såå mycket läckrare (fast inte i min stil).

En mandala är väl ungefär det minst nödvändiga föremål man kan tänka sig och har inget annat syfte än att vara dekorativ. Fast sådant behövs också här i Livet!

Ett återfall i färgträsket

NEJ, BEVARS! VIRKADE små dukar har inte smugit sig in i min repertoar, om nu någon får för sig något sådant. Men efter ett antal sticketovade van­tar föll det mig in att glänta på locket till min låda med bomullsgarnet ”Ca­tania”. Som vanligt kastade sig färgerna över mig och nu ska ska bli en man­dala, som när rätt diameter uppnåtts ska spännas fast inuti en ring av me­talltråd.

Eftersom jag virkar utan mönster blir det en hel del försök och misstag in­nan jag är nöjd med ett varv, så den blir nog inte färdig i rappet.

Den från början rysligt dimmiga morgonen ser ut att utvecklas till en fin oktoberdag. Utmärkt, eftersom jag fått lov att komma och förse mig med fallfrukt från en gård en bit utanför staden! Att plocka äppel i vi­nande vin­dar och hällande regn är inte kul, men en sån här dag är det rena nöjet.

Pressningen av egen äppelmust närmar sig med andra ord realitet och lyck­as jag bara få tag på ciderjäst ska en sådan sats sättas på jäsning också!

Ha nu ett excellent veckoslut, alla ni där ute i världen!

Svintur

JAG TRODDE DET var kört efter frostnatten mellan tisdag och onsdag, men chansade ändå och flyttade in dahliakrukorna till Glaspalatset. Och ser man på, de verkar ha överlevt trots allt!

Och idag har jag fått växthuset städat inför vintern, så jag känner mig mäk­ta belåten med mig själv :o)

Scheisse, nu kom den!

SENT IGÅR KVÄLL övervägde jag om jag skulle ta och flytta mina ter­rass­krukor med dahlior in i Glaspalatset, men valde att låta bli. Väder­prog­no­sen hade ju faktiskt inte varnat för frost.

”Lita på din magkänsla!” brukar jag alltid säga, så varför gjorde jag inte det?? För inatt kom den, den första köldnatten. Nu är det bara att vänta på att blomstren lägger sig slaka ner över krukkanterna :o(

Nu när jag faktiskt är pensionerad skulle det kanske vara läge att börja gö­ra allvar av tidigare skämt om att flytta till varmare breddgrader ..? Redan Danmark eller Holland skulle vara tillräckligt långt ifrån den åländska vin­tern. Ja, rentav södra Sverige, när jag tänker efter! Växtzon 0 vore dröm­men. Eller är 0 detsamma som öken ..? I så fall räcker det med Zon 1 :o)

Jo, det är på riktigt

JAG HAR SAKTA börjat fatta att det är sant, att min långa kamp mot ar­bets­pensionsbolaget äntligen har nått sin slutdestination. Fast inte förrän idag, när posten kom och med denna ytterligare ett kort att försöka tränga in i en redan överbelastad plånbok, trillade polletten ända till botten.

Det är på riktigt, för nu har jag en plastbit som det står så på! Och tack-gode-gud-eller-andra-valfria-makter, att det till den här typen av kort inte hör lösenord och/eller koder man måste försöka memorera.

2.043

EFTER ATT MIN sammanhängande arbetsoförmåga varat i 2.043 dagar kom så till slut, efter sju sorger, åtta bedrövelser, otaliga läkarutlåtanden, besvär till besvärsnämnd, överklagande till Försäkringsdomstolen et cetera, ett beslut om beviljad invalidpension.

Obegripliga fem år, sju månader och sex dagar av Livet har jag ägnat åt att fajtas mot väderkvarnarna. Otaliga är de gånger jag helst av allt bara hade velat lägga mig ner och dö. Men är man envis så är man. Och lider man av galopperande rättvisepatos så gör man.

Nu ska jag bara ägna mig åt att andas, lååååååångsamt, resten av dagen.

– Ruckelhäxan
a.k.a. Donna Quixote

Oflyt De Luxe

DET HÄNDER SIG stundom att det finns anledning i att gnissla tänder. Ett sådant tillfälle är när man precis på slutrakan av ett parti Wordfeud skulle haft möjlighet att få ut alla sju bokstäver – göra en s.k. rullning – om där bara hade funnits en öppning någonstans. Grr...

Hur det slutade? 439-440 till min motspelare *gnissel-gnissel* ;o)

Men varför gråta över spilld mjölk, när hösten bjuder på ett underbart vä­der denna söndag? Nä, ut på gården och dona istället! Det finns t.e.x. säck­vis med cembrabarr att kratta ihop efter den gångna veckans storm­vindar :o/
 

Det tog några år ...

... MEN NU SKA det äntligen bli en fruktpress här i ”Rucklet”! Varje höst har jag mått lika dåligt när jag helt sonika kånkat hink efter hink med äpp­len raka spåret till trädgårdskomposten. Nu räckte det. Nu blir det musta av fr.o.m. nästa år. Kanske redan i år, om någon nappar på min fråga om att få komma och förse mig med några tiotals kilo fallfrukt.

När det går som en dans blir Livet lite lättare att leva

ETT PAR STICKETOVADE vantar till, ett par svarta, har jag fått gjorda. Och med dem tar jag en stunds paus från vantstickandet, även om jag nu­mera, efter att jag lärde mig sticka vantar på rundsticka, tycker att det är helt okej att sticka t.o.m. tummar.

Men än är det inte riktigt dags för enbart inomhussysslor, eftersom träd­går­den ska städas och ”stängas” för vintern. En ny sak jag lärt mig i år är att man ska klippa ner pionerna nu, inte på våren. Det är alltså uppdraget för dagen. Plus att ta in lite mer blomster medan det ännu finns att ta av.

Ha en trevlig helg! Själv ska jag under veckoslutet träna på den nya line dance-dansen vi lär­de oss igår: