En sån tur, mera natur!

JAG ÄR JU av födsel och ohejdad vana ryyysligt praktiskt lagd, så mina gamla stövlar finns alltid till hands bak i bilen. På så vis kan jag hasta la vista ekipera mig för oplanerade skutt ut i det fria. Himla praktiskt!


Trenden just nu är naturreservat. Denna gång var målet Nåtö na­tur­stig, c. 6 km söder om Mariehamn. På samma område finns även Nåtö biologiska station, där det bedrivs fältforskning.


(Klicka på bilden för en mer läsvänlig version!)

Precis som Ramsholmens naturreservat är Nåtö ett område som domineras av hassellundmark och därmed sammanknippade örter (sippor, vivor, orkidéer). Stigen är som längst c. 2 km lång och mer omväxlande och kuperad till sin natur än den på Ramsholmen.



Leden är tydligt märkt med gula pilar eller prickar, så det är lätt att undvika ”urspårning”.


Bitvis är området ganska sankt, men Ålands landskapsregering har med föredömligt engagemang låtit placerat ut spångar över de allra blötaste partierna. Detta till trots rekommenderar jag stövlar eller tåliga kängor, åtminstone om man besöker reservatet på våren eller hösten.


Sommartid dubblerar reservatet som kobete, och kossornas jobb är att bibehålla landskapet öppet. Men what goes in must come out och det finns därför gott om ”trampminor” överallt, så ibland får man lov att kryssa lite.


På Nåtö har man hållit boskap ”i all evighet” och av den anledningen är en del av träden hamlade. Hamling gjordes förr för att samla in foder åt djuren, men numera görs det framför allt i naturvårdande syfte. Jämför gärna med pilträden i Skåne!


Merparten av naturstigen slingrar sig genom hassellundar och löv­ängar, men gör också en avstickare ner till en strandäng. Där växer det gott om havtorn (Hippophaë rhamnoides) av vars bär man får en vansinnigt C-vitaminrik saft.

Äter du på restaurang på Åland är det inte alls ovanligt att det er­bjuds någon form av dessert som inne­hål­ler havtorn, t.ex. parfait. Personligen är jag inte särskilt förtjust i saf­ten i dess rena form för jag tycker den har en unken lukt, men som smaksättare är den god!


Från stranden vänder stigen upp mot land igen, och det var som väl tusiken, det trodde jag aldrig! Mitt i allt snubblade jag på några blommande exemplar av Adam och Eva (Dactylorhiza latifolia). Det är tidigt, med tanke på hur försenat allting annat är denna kalla vår.


Här tog jag en paus och bara njöt av att en dimmig morgon ut­veck­lades till en solig dag, och av att det inte fanns en käft mer än jag där på området. Ja, förutom ett par rådjur då, som jag skrämt upp ett par minuter tidigare.

Därefter lämnade jag den märkta leden och vek ner mot sjön igen. Ute på fjärden låg ett stort antal knölsvanar och guppade, men de vägrade envist komma närmare in mot land. Bilden blev därför som den blev, eftersom jag bara har en vanlig kompaktkamera.


Som det stora barn jag ibland är måste jag naturligtvis ner och vada i strandkanten! Fast med stövlarna på, förstås, för så pass vuxen är jag numera.

Följande två bilder har jag tagit enkom för Agneta med bloggen Snäckskalsdalen för att visa att vi minsann har snäckor vi också, om ock av ett mer anspråkslöst format än de som finns i syd­sverige.



Nere vid stranden finns också den klippa där min gode vän J och jag alltid brukade ha vår traditionella vårpicknick. Nu blir det ingen sådan mer, eftersom han hastigt rycktes bort i alltför unga år redan för fyra år sedan. Men innan jag vände hemåt satte jag mig ner en stund och tänkte lite grann på honom och på hur orättvist livet kan vara.



Den här rejäla björken har sannerligen hängt med ett tag och tagit mycket stryk. Men seg som en gammal skärgårdsgubbe står den en­vist kvar, någon eller några grenar fattigare. Jag minns den bra från min barndom, för den var ett så superhäftigt klätterträd.



Intill ett litet kärr satte jag nästan fötterna rätt på de här krulliga, gulliga ormbunksskotten. Någon sorts bräken är det alldeles säkert, men vad den heter lämnar jag osagt. På närbilden ser man faktiskt att snurran ska veckla ut sig och bli ormbunksblad!




Mossa i alla dess former fascinerar mig – så länge den håller sig från min gräsmatta, vill säga. Kombinationen gamla träd, vatten och mos­sa blir ibland helt trolsk, till och med mitt på dagen!


Och självfallet (hur hade jag kunnat tro något annat ...) så hittar man spår av mänskligheten även på en sådan här plats: urdruckna öl­bur­kar mitt i ett naturreservat. Usch och blä, vad jag kan bli förgrymmad på mina medmänniskor ibland!

Sist, men inte minst, ska jag visa några bilder på det jag egentligen tog mig till Nåtö för: vätterosen (Lathraea squamaria); en flerårig, rosafärgad ört som helt saknar klorofyll. Jag tycker den nästan ser lite utomjordisk ut – eller kanske snarare underjordisk? Släktnamnet Lathraea härleds nämligen från grekiskans lathraios (dold, hemlig) och syftar på att vätterosen lever merparten av sitt liv under marken.




Du kan se alla bilder i större format om du klickar på dem.