För dokumentationens skull

MED BARA TVÅ dagar tillgodo på 2012 är det dags att dokumentera status efter att ännu ett år efter 50 är passerat. Ego pic kallar ung­do­men detta och brukar då stå i en utmanande pose iförda dagens outfit och pluta fånigt med läpparna.

Men är man femtiplussare så är man! Brillorna i senilsnöre runt halsen och riggad till tänderna i en gammal morgonrock med minst tio år på nacken, det är melodin det. Sorry nu bara, men mer förförisk än så här blir jag inte.

Och på tal om plus, så är det sånt där ute idag igen, med takdropp och isgator. Bensköra tanter gör bäst i att hålla sig inomhus. Det får bli en tur på promenadbandet istäl­let. Har man tänkt hänga med ett år till är det bäst att hålla flåset i form och bortsett från ett envist *klonk!* (i menisken?) för varje steg jag tar nedför en trappa börjar snö­skot­tar­knät faktiskt repa sig.

Man gör så gott man kan

DET HÄNDER ATT jag skulle vilja vara en smula mer stadd vid kassa. Särskilt starkt känns det de gånger någon mig närstående ska upp­vak­tas av en eller annan orsak. Såna gånger kan jag känna, innerligt, att jag är utled på: ”Ära vare Gud i höjden, detta har jag gjort i slöj­den”. Men det är inte mycket att göra åt det. Det är som det är.

Och det blir som det blir. Som här, julklapp/födelsedagspresent-kombo åt bästaste kompisen P.

Eller som det blir om en dryg vecka, när Lilla A begår sin sextonde fö­delsedag. Ack, nog vore det fint att för en gångs skull kunna gå till kon­ditoriet och beställa en riktigt fin tårta åt flickebarnet! Men när en sån betingar runt 50 € är det bara att fetglömma. I år ska det bli svensk Schwarzwaldtårta, så här har malts hasselnötter och bakats nötmarängbottnar. Franska macarons ska det också bli, men den pro­duktionen får vänta några dagar.

Laddat, tömt och hängt tre maskiner tvätt har jag också gjort idag. Och vet ni vad, nog har man det bra ändå, som har en maskin som gör tvätt­job­bet åt en. Jag menar, betänk hur det var förr. Så inte ska man klaga bara över att man är fattig som en lus. Inte så länge som man har en egen tvättmaskin.

Men nu blir det kastrullpopcorn och tecknad film på tv. Trevlig lördag­kväll på er!

Mellandagsrea à la ”Rucklet”

MELLANDAGAR. READAGAR. DEN tiden på året då kon­sum­tions­hys­te­rin slår klackarna i taket och pipen från de elektroniska kassa­appa­ra­terna aldrig tystnar. Glöder gör kreditkortens magnetremsor, frejdigt fladdrar plånbokslädret, kassarnas antal bara ökar och fuktiga av köp­tvångets ångestsvett blänker pannorna.

Här en platt-tv på superspecialpris åt far, där nya mobiltelefoner av smartmodellen åt de små telningarna och, ser man på, till lilla mor en alldeles egen ultraslim laptop med inbyggd spoiler och käcka fart­rän­der! Mammon gnuggar sig skinnflådd om händerna av förtjusning och köpmännen står beredda med nya kvittorullar.

Men efter det nedslående beskedet hos skattemyndigheten idag, att jodå, det stämmer alldeles utmärkt väl att skatten fr.o.m. den 1 januari kommer att bli 5,5 % högre än den var under 2012 trots att in­komsten inte ökar, då får det vara hur mycket rea det vill. Det enda i den vägen som är av intresse är att Emmaus har 50 % rabatt på allt i dagarna två. På så vi kan även en fattig sate få en fläkt av det goda livet.

Ett par lågklackade, varmfodrade och halvhöga stövlar av prima finsk tillverkning blev mitt mellandagsreafynd, och de kommer att rädda mi­na vinterfötter i säkert fyra-fem år framöver. Och så slank det med lite ”hobbymaterial” för en pytteliten peng också ... Ett flerradigt halsband av blanka metallkedjor, som vad det lider ska re-designas och kan­ske hamna i butiken på Etsy.

Valknop, en pedagogisk beskrivning

 
EFTERSOM DET KOM för mig att det kanske finns någon som fått lust att knåpa till en egen valknop satte jag mig ner och gjorde några il­lustrationer, som förhoppningsvis ska göra det rätt enkelt att få till det.

På engelska heter knopen Turk’s Head och det finns en hel del be­skriv­ningar ute i sajberrymden, en del bättre än andra. Min för­hopp­ning är att denna, min egna är lätt att förstå. Ha så kul!

A-strängen på min akustiska gitarr gick nyss av. Det här kan man göra av sånt:

Det var den julaftonen det

SÅ VAD GJORDE ni igår? Firade ni den fullständiga Disneyjulen med alla förväntade attribut och ett dignande julbord med allt från lutfisk till syltade grisfötter? Eller gjorde ni kanske som jag, ägnade dagen åt pyssel i godan ro?

Under året tar jag tillvara alla rester och stumpar av ljusen jag brän­ner. Sen kan jag antingen göra egna marschaller eller som igår, gjuta nya ljus. Av locket från en konservburk klipper jag en lite fästplatta för veken och slår två, små hål i den. Genom hålen trär jag bomullsgarn, som jag sedan tvinnar hårt och gnider in med stearin. Plattan fästs med en klick lim i botten på glaset, så hålls veken på plats när den smälta ljusmassan hälls i.

Några droppar eterisk olja i det smälta stearinet ger ljuset doft. Men låt då stearinet svalna en stund, så att inte hettan gör att doften för­flyktigas direkt.

Med några meter rep eller snöre kan man också roa sig. Ett par gryt­underlägg av 6 mm hamparep och av vanligt snöre en fotring till ett blockljus blev gårdagens resultat. Det är lite knepigt att knopa, men kul :o)

Någon traditionsenlig julmiddag blev det som vanligt inte. Istället tre­rät­ters på tumanhand hos väninnan S, vars döttrar, i likhet med min Lilla A, spenderade julaftonen hos sin pappa. Kräftsoppa till för­rätt, en ma­tig paj på renkött och brödost med grönsallad till varmrätt och som av­rund­ning en mugg gott kaffe till ett glas lime- och blåbärs­pan­nacotta – enkelt, utan åthävor och därmed helt perfekt!

Så det var den julaftonen det. Och guess what, det snöar. Det är bara att dra på sig vintermunderingen och ge sig ut och skotta. Igen.

Om att få upp julångan

SENT SKA SYNDAREN vakna, så inte förrän idag har jag fått bosta­den dammsugen till jul. Och som jag nu var på den sortens humör be­stämde jag mig för en laddning tryfflar till och det är klart roligare än att städa.

Den här satsen, enligt samma recept som den förra, gjorde jag med sprits och roade mig dessutom med att dekorera lite extra.

Men nu får det räcka med juleriet. Får jag bara middagsdisken avkla­rad ska jag göra precis ingenting resten av kvällen efter att transfe­re­ringen av Lilla A är utförd.

Okej då, lite jul är det i ”Rucklet” också

NÅGON GRAN HAR vi inte i år heller, men det blir i mitt tycke precis li­ka trevligt med några röda bollar och en ljusslinga i vår stora, upp­stam­made hibiskus, och lite annorlunda än ifjol.

Alla har vi väl våra egna jultraditioner, även om traditionen hos oss med åren snarast blivit att inte ha några. Så med julen blir det vad det blir, som med så mycket annat här i Livet. En julafton för något år se­dan åts det t.ex. lasagne och ifjol blev det pizza. Men i år har det flag­gats för kräftor, hos väninnan S :o)

Idag drar Lilla A till fadershuset för att återvända på juldagen. Det är nog det närmaste en tradition jag numera kan komma.

God jul, alla och envar!

 
Da’n före da’n före doppareda’n
är kommen re’n, även här i stan.
Men krossat glas och knädjup snö
på julestämning tagit dö’.

Ej lust till pynt,
till kort ej mynt.
Jag sänder därför oförsynt
ej hälsningar på annat vis
än detta till var gottegris,
som tittar in hos mig ibland
och kommenterar lite grand.

Må jul och fest
bli riktigt bäst,
för dem jag gillar allra mest!
Må tretton, när det kommer sen,
bli riktigt fint för dig, min vän!
Fast tolvan varit rätt så svår,
jag tror trots allt på Gott Nytt År.

Någon plan har jag inte, däremot en teori

OM MINDRE ÄN tre veckor har det gått exakt ett år sedan jag JO-an­mäl­de Folkpensionsanstalten i Finland (FPA) för att de inte beräknar de allmänna bostadsbidragen i enlighet med den av statsrådet årligen utgivna förordningen. Än har inget hörts i saken.

På grund av att FPA härförleden beviljades en ytterligare respit på två veckor för sin utredning av ärendet, och på grund av att denna sen­kom­na ”utredning” därefter visade sig bestå av ingenting annat än en ord­rikare repitition av vad de svarat JO redan i juni, har min senaste teori uppstått:

Den 1.1.2013 träder en ny förordning för 2013 i kraft. En förordning som stadfästs redan den 29.11.2012. Min gissning är att FPA:s bo­stads­bidragsberäkningar fr.o.m. den 1 januari, i all tysthet för att i mån av möjlighet undvika en jätteskandal, kan komma att göras precis så som jag i mitt klagomål beskrivit att de bör göras.

Jag skulle inte vara ett smack förvånad om det är så det kommer att gå till, eftersom missförhållandet är så uppenbart att det inte går att bortförklara. Lika väl kan det bli så att absolut ingenting förändras, helt i linje med att min nuvarande tilltro till rättsstaten är lika med noll. Men den som lever får se! Det händer ju faktiskt att man förvånas.

Och tror ni baskemej inte att det snöar. Igen.

Dessa FÖRBANNADE försäkringar!

LÅT MIG CITERA villkoren för min hemförsäkring:

”Försäkringen ersätter inte...
Skador förorsakade av isens eller snöns tyngd eller förskjutningar i dessa.”

Ta bort tung snö från taket för att undvika skada står det. Jomen, tje­na! Hur var det tänkt att jag skulle kunna göra detta, när jag 3-14.12 befann mig intagen på rehabiliteringsanstalt på annan ort medan det ymnigaste snöfallet i mannaminne pågick hemma på Åland?!

Jag börjar faktiskt luta åt att skrota samtliga försäkringar jag varit dum nog att teckna. Och ni kan ge er fan på att min olycks­falls­för­säk­ring antagligen inte kommer att omfatta skadan på knät, som inte bli­vit bättre ef­ter punktionen i förrgår. Något annat förväntar jag mig inte för ett ögon­blick.

Nä, god jul liksom.

Fan.

PS. Dessutom håller jag på att bränna alla proppar jag har på att det inte ens går att gå in och göra en skadeanmälan till en levande person på ett vanligt kontor. Nej, minsann. Nuförtiden ska det göras on-line.

Hur inihelskotta kan det vara tillåtet att man får förutsätta att alla män­niskor har tillgång till en jävla dator och internetuppkoppling? Och att alla, oavsett ålder och/eller utbildning, förutsätts ha tillräcklig da­tor­vana för att ens klara av att göra den förbannade anmälan on-line??? Hur ur led är inte den förbannade tiden sedd ur den syn­vin­keln? Och försäkringar det ska man tamejfan inte ha, det är då ett som är säkert. Inte ens de lagstadgade.

-0,025 liter

DET VAR INTE så länge sedan jag blev tappad förra gången, faktiskt bara två månader, men nu var det dags igen. Knät, som jag vred till ordentligt i lördags, bjöd på hela 25 ml klar vätska. O, du milde, så skönt det var att bli av med detta överflöd!

Med detta kan jag bocka av även knäledspunktion på min inofficiella lista över Roliga saker att få vara med om innan man dör. Röntgen, som följde på det, har man ju gjort ett oräkneligt antal gånger förut.

Och nu får det fanimej inte komma mer snö under den närmaste veck­an, eftersom punktören utlyst skottningsförbud :o/

05:17

JAG VÄCKTES AV ett knak. Det visade sig vara ljudet av ett fönster­glas i vardagsrummet som spräcktes av en inåtvinklad, avbruten is­tapp, som satt fastfrusen i kanten på det nedåtglidande snösjoket up­pe på taket. Någon minut senare, exakt kl. 05:17, kom braket, som hörs när några ton snö och is störtar till marken från fem meters höjd.

Tur att jag fick markisen på bottenvåningen invevad igår kväll.
Tur att hängrännan sitter kvar, om än lätt på svaj.
Tur att inte fler fönsterrutor sprack.

Men när vi idag skriver den 18 december har denna oförutsedda vin­ter­vinter redan skördat
... nio växthustakglas,
... ett fönsterglas,
... X antal fästen till hängrännan på husets ena långsida,
... tyget till en lång markis och
... mitt högra knä, som vid skottning i lördags vreds/bröts när jag fast­nade med foten i en snödriva och tappade balansen.

Om tre dagar når vi slutet på Mayafolkets 5.125 år långa kalendercykel och under de kommande dagarna hinner det hända mycket skit. Men sen ska det väl ändå bli bättre?

Viss rasrisk?

 

Och ingenting kan jag göra åt situationen. Bara vänta. Jag borde egent­ligen försöka få bort snön från markisen och veva in den. Men tänk om snömassan där ovanför ger sig iväg i exakt det ögonblicket?! Jag törs helt enkelt inte. Så feg är jag.

&#%$¤! vinter

ALDRIG FÅR MAN vara riktigt glad, det är då ett som är säkert. Efter idogt arbetande igår med att befria växthuset från de snömassor som ackumulerat under två veckor med en väderlek som växlat mellan ym­nigt snöfall och iskyla var det bara att konstatera att minst tre glas redan strukit med.

Fan.

När jag vaknade imorse konstaterade jag till min glädje att jag för en gångs skull sovit hela sju timmar i sträck. Glatt hoppade jag (nåja, ähum, inte riktigt sant, men det låter bra) ur sängen och vinklade upp persiennerna mot det knappt märkbara dagsljuset. Då väntade nästa överraskning: ett enormt sjok av snö, i kanten försett med långa, sylvassa istappar, täckte hälften av utsikten från mitt ena sovrumsfönster.

Hjälp, liksom. På våningen under, i markplan, finns en lång markis som spänner över två fönster. Den är lite utfälld året runt för att skydda fönstren mot väder och vind, och sommartid även mot solgasset. Scheisse, tänkte jag. Rasar snömassorna kommer det här att sluta illa.

Jag hann nätt och jämnt få på en panna kaffe efter att jag tagit en bild av eländet innan jag hörde ett våldsamt brak, varefter ljus­för­hål­lan­dena i sovrummet förbättrades avsevärt.

Fan.

Ska jag verkligen våga mig ut och inspektera hur illa det gick? Och vad mer ska hinna hända före årsskiftet..? Varför är det numera aldrig nå­gon måtta med någonting??

Mycket av det goda

NÄR VI TJUGO minuter försenade, i tätt snöglopp och med en tempe­ra­tur runt nollan lättade från Åbo flygplats igår var jag införstådd med att jag skulle komma hem till ett väldigt vintrigt Åland.

Jotack, snö har det kommit, och termometern visade -9°. Men inne i ”Rucklet” var det varmt och torrt. Det gick snabbt att få igång en brasa och en panna kaffe på bryggning, och sedan ... aah! ... hemma är bäst.

Idag väntar seriös snöröjning på gården. Glaspalatset står med snö upp till knäna och oroande stora mängder vilar på taket av glas. Prio Ett där, sedan gårdsplanen, så att jag kan backa ut Röda Faran från sin plats under terrassen.

Men det kunde ha varit värre. Mycket värre. Därför ett stort tack till Lil­la A, hennes kompis A, dennas mamma S och till väninnan C, som i tur och ordning sett till så att det i alla fall gick att komma in på gården och uppför trapporna till ytterdörren på terrassen!

Snökaos eller ej, fatta hur skönt det är att vara hemma igen! Sen får Meteorologiska institutet sia om snö, snö och mera snö ända fram till torsdag bäst de vill, för jag skottar hellre flera timmar om dagen än sitter ”inspärrad” i Åbo.

Det spirar annars en försiktig optimism om att det av vistelsen där ska komma något gott. Språkförbistringen till trots hyser jag gott hopp om att det omfattande utlåtande som står att vänta kommer att vara ett väldigt vederhäftigt sådant, allra helst som en åländsk part i målet ta­gits på bar gärning med att nu bevisligen inte hålla sig till sanningen. Spännande fortsättning följer ;o)

En liten egotripp

IDAG HAR VARIT en bra dag. Bl.a. har min fysiater med irrita­tions­ryn­kad panna talat om att varken hon eller någon annan instämmer i weirdo-shrinkens ”diagnos” från i förrgår. Eller som hon uttryckte sig: ”Det går ju inte att tänka sig till hypotyreos, artros, osteoporos och en borreliainfektion!” (fast på lätt knagglig svenska förstås).

Och så har jag fått tips om lite bra-å-ha-grejor för tanter med artros på gång i tummarna, bl.a. schysta saxar och tänger, och av fysiatern fått veta att jag tydligen är så pass smart att psykologen hade sagt sig ha problem med att komma på hur hon skulle testa mig. Alltid nå­got, huh? ;o)

Fysioterapeutens dom är att min muskelstyrka är riktigt okej (utom i tummarna då) men att balansen är desto vissnare, vilket ju stämmer väl överens med vad jag upprepade gånger beskrivit för medicinmän av allsköns slag utan att få något direkt gehör för den rapporteringen. Men nu är det således verifierat och kommer till pappers. Bra!

Nåväl, av dessa små framgångar blev jag så glad att jag i samband med min dagliga motionsvända på gångbanorna härikring slank in på Citymarket och unnade mig en länge önskad förpackning manicker för tillverkning av bolltofsar i olika storlekar:

Jodå, jag vet att det går att använda cirklar klippta ur stadig kartong också, men det är faktiskt inte särskilt smidigt och kartongen blir fort schladdrig. Och särskilt dåligt skulle det fungera för den idé jag har och till vilken det går åt en större mängd bollar.

På köpet har jag lärt mig ett nytt ord på finska: tupsukehikko. Inte för att jag vet när jag ska ha användning för det, men kunskap är aldrig för tung att bära, även om den ibland kan tyckas värdelös.

Imorgon flyger jag hemåt. Gissa en gång om jag längtar ...

*Gulp!*

JAG LÄSTE LÖPET på Nya Åland för en stund sedan.

Det kommer säkert att bli intressant att komma hem imorgon efter tolv dagar med mer eller mindre konstant snöfall över ”Rucklet”. Frågan är om det ens är värt att räkna med att jag kommer hem? Ja, in i kåken menar jag :o/

Om det här med att tid är pengar, men som tur var inte mina.

IDAG HAR DET varit ergoterapi för andra gången. Denna disciplin in­ne­bär på det här stället 45 minuter då man
a) tummar en lerklump till en liten och ful skål (igår),
b) tillverkar ett überergonomiskt ? grepp till en av sina trettionitton virk­nålar och
c) medelst 5,4 m rep tråcklar ihop ett grytunderlägg av modellen val­knop.

Undrar vad det ska bli för roligt den sista gången, dvs imorgon? Men nej, nu ska jag inte vara elak. Jag har ju faktiskt fått prova hur det känns att ha ett tumstöd på högerhanden medan jag knåpade min knop. Och så har jag fått titta på en särskild sorts arbetsstol också! Fast tid för provsittning fanns dock icke.

För dem av er som hängt med här ett tag torde vid det här laget min vurm för jämförelser och beräkningar vara välbekant. Och sällan pissar hön­sen konjak, så självfallet har jag inte kunnat hålla mig i skinnet den här gången heller! Därför har jag nu räk­nat ut att jag på fredag kl. 15 (när jag drar till Åbo flygplats) kommer att ha befunnit mig på ort och ställe i 267 timmar.

Av dessa 267 tillgängliga timmar har 171 infallit på vardagar och 59 av dessa under arbetstid kl. 08-16.

Men när jag sticker iväg på fredag eftermiddag kommer jag att i en­dast 15,5 timmar ha varit aktivt involverad själv i rehab.utredningen. Uttryckt i procent blir det 5,8 % av hela min vistelsetid (och 26,3 % av arbetstidstimmarna). För mitt vidkommande kommer därmed be­kläm­mande 94,2 % av tolv dagar att ha varit dödtid. Stendöd sådan. Utan tillgång till svenska tidningar, svensk tv, svensktalande med-lidande eller ens ett fungerande, trådlöst bredband.

Tänk så mycket bättre, för alla parter, om mina 15,5 timmar hade pla­nerats in pang, pang, pang under tre på varandra följande dagar istäl­let. Och tänk, så himla mycket resurser, både i tid och pengar, som ha­de sparats då ...

Håhå, jaja, det där med rationalisering är svåra grejor det.

Så arg att jag spränger en Geigermätare!!

MEN NU FÅR det väl för fan i våld ändå räcka?! Efter att i nästan fyra år ha kämpat som en vettvilling för att äntligen få en korrekt diagnos på och förklaring till alla märkliga och stadigt ökande symptom jag har träffade jag under sena eftermiddagen idag ytterligare en utredare i raden här på rehab.anstalten, en psykiater, som tammefan inte kan vara slug på ens den mest mikroskopiska av fläckar.

När nu äntligen min minst sju år (!) gamla neuroborrelios har upp­da­gats, och det äntligen hittats en förklaring till varför jag mår som jag gör, och jag så sent som igår talade med en vettig endokrinolog på ÅUCS, som var hundra procent säker på att det är borreliosen som är boven i dramat, då kliver detta fullfjädrade UFO in på scenen och brös­tar upp sig. Efter en timme, som till merparten ägnades åt hummande, pillande på tangentbord och bläddrande i papper, harklar sig fan­ska­pet och hävdar, å det be­stäm­daste, att det är mycket tänkbart att mi­na symptom är av psykosomatisk natur och att det då skulle hjälpa med antidepressiv medicin.

Jamen vad i hela, jävla, röd­glöd­gade helvete?! Hur satans många gånger ska jag måsta tjata om att jag inte är deprimerad och inte har några psykiatriska fel??

Förlåt alla svordomar, men den här gången klarar jag ärligt talat inte av att lägga locket på längre.

Jag har hypotyreos,
jag har C-vitaminbrist,
jag har D-vitaminbrist,
jag har osteoporos,
jag har artros och
jag har sekundär neuroborrelios.

Men ett psykfall är jag inte!!

Ack, ja ...

NÄR JAG VAR barn tyckte jag alltid att tiden gick otroligt långsamt. Se­dan jag blev vuxen har jag alltid tyckt att den går för fort, ända tills nu. ”Inlåst” på ett ställe som det här, utan tillgång till allt som hör var­dags­livet till, blir tiden oändlig.

Virknål och garn har jag självfallet släpat med mig, men i förmiddags tog garnet slut och ett sådant missöde är ju snudd på katastrof! Ty­piskt nog hann jag inte ens bli färdig med den pågående scar­fen/sja­len av Salomons knutar :o/

Som tur var passerade jag ett supermarket idag på min 6 km långa promenad t/r Åbo universitets centralsjukhus. Och som tur var hade de hundragrams garnnystan på specialpris, för Plan B, att plocka åt mig en bok från institutets svenskspråkiga bibliotekshylla, bleknade bort och försvann vid åsynen av vad som erbjuds:

Men nu kan jag alltså slå mig lös med lite ny virkning och kanske ett par partier Alfapet mot datorn (eftersom det trådlösa bredbandet fort­farande inte funkar i ”cellen”, så att jag skulle kunna spela mot en mänskligare motståndare).

Kvällspromenaden skippar jag idag, för mina knän tycker definitivt att sträckan till och från dagens sjukhusbesök räckte och blev över. Men med de kilometerna i bakfickan kan man ju med gott samvete ägna sig åt lite tröstätning i sin ensamhet istället!

Dessutom har jag noterat att en av de finskspråkiga tv-kanalerna visar ”Bridget Jones dagbok” ikväll. Det må vara en äkta, cineastisk lätt­vik­tare, men när alternativet i grannkanalen är Bondfilmen ”You Only Live Twice” från 1967 drar Sean lite otippat det kortare strået den här gång­en.

Men hur avlöpte det då på ÅUCS idag då? Jotack, de bokade 30 minu­ter­na blev väl lite uttänjda om jag så säger, för damen jag träffade bå­de talade hyfsad svenska och insåg att jag bjuder på en rätt trasslig sjukdomsbild. En hel drös nya labprov ska med anledning av osteo­po­rosen tas när jag väl är hemma igen och vad neuroborreliosen be­träf­far var hon mäkta förvånad över att jag fått antibiotika bara i tablett­form och inte intravenös behandling med ett helt annat preparat. Det­ta föranledde att hon utan desto mer snack om saken la iväg en kon­sultationsbegäran till en kollega inom specialområdet infek­tions­sjuk­domar. Hatten av för det.

Sen behöver jag väl knappast nämna att hon tyckte det var skanda­löst att inget borreliatest tagits varken när det begav sig 2005 eller under åren som gått? Men jag gör det faktiskt ändå, för det är för­skräckligt.